OS handlar om att kämpa väl och aldrig ge upp, men idrotten kan vara grym ibland. Jag läste om den tyska skridskoåkaren Daniela Anschutz-Thoms som 16 gånger blivit fyra i OS, VM och EM.

Herrarnas skiathlon var en upplevelse som sent ska glömmas. Jag vet inte när jag senast var så rörd och gripen av svenska idrottsframgångar. Kanske den där augustikvällen 2004, när både Stefan Holm och Christian Olsson tog OS-guld.

Ur led är OS.
Arrangörerna sågas efter alla tabbar. De olympiska felen.
I London, värd för sommar-OS 2012, säger man: det kan inte bli sämre än det är i Vancouver.

Jag kan ibland önska, verkligen drömma om, ett nytt Turin-OS. Då tog Sverige sju guld, två silver och fem brons. Det var vårt bästa vinter-OS någonsin. Vi kom sexa i medaljligan.

Hur överträffar man det?
Det gör man kanske inte. Turin var då. Vancouver är nu.

Fotbollsmatcher i värsta höstrusket brukar vara trista, mållösa och intetsägande.

Drabbningen mellan Kalmar FF och Gais blev aldrig någon underhållning av den högre skolan. Men den visade ändå att svensk fotboll har en framtid. Tacka två tonåringar för det.

Visst vore det kul om Lagrell och de andra gubbarna gick emot sina traditioner och valde en utlänning som Sveriges näste förbundskapten.

Men allt talar för att det blir Jörgen Lennartsson.

Vilken sprudlande fotbollsunderhållning landslaget bjöd på mot Ungern. Vilket lag det var som vann tack vare ett självmål på Malta igår vet jag inte.

Så skrev Rasmus Elm definitivt in sig i den svenska landslagshistorien.
Om så hans karriär tar slut i morgon dag (vilket gud förbjude!) kommer han att bli ihågkommen för matchen mot Ungern.

David Elm till engelska Premier League är utan tvekan den mest överraskande utlandsförsäljningen från svensk fotboll under flera år.