Fyra matcher utan seger. Fyra matcher där spelet inte alls har fungerat.

Läget kunde onekligen vara bättre i KFF.

Jag är den förste att säga att domarens insats var långt ifrån acceptabel. Och detsamma gäller även för Nannes och Sobralenses beteende efter slutsignalen.

För oss som vant oss vid att Kalmar FF är synonymt med bondsk tjurighet och envishet var gårdagen en jobbig upplevelse.
Det såg nämligen ut som att Kalmar FF var nära att vika ner sig.

Det går inte att lalla längre - att spela allsvensk fotboll den 13 mars och sedan ha två månaders uppehåll under sommaren är bara patetiskt löjligt.

Ett skämt!

Sverige kan se tillbaka på ett fantastiskt OS.
Arrangörerna i Vancouver har däremot genomfört de sämsta vinterspelen någonsin.

OS handlar om att kämpa väl och aldrig ge upp, men idrotten kan vara grym ibland. Jag läste om den tyska skridskoåkaren Daniela Anschutz-Thoms som 16 gånger blivit fyra i OS, VM och EM.

Herrarnas skiathlon var en upplevelse som sent ska glömmas. Jag vet inte när jag senast var så rörd och gripen av svenska idrottsframgångar. Kanske den där augustikvällen 2004, när både Stefan Holm och Christian Olsson tog OS-guld.

Ur led är OS.
Arrangörerna sågas efter alla tabbar. De olympiska felen.
I London, värd för sommar-OS 2012, säger man: det kan inte bli sämre än det är i Vancouver.

Jag kan ibland önska, verkligen drömma om, ett nytt Turin-OS. Då tog Sverige sju guld, två silver och fem brons. Det var vårt bästa vinter-OS någonsin. Vi kom sexa i medaljligan.

Hur överträffar man det?
Det gör man kanske inte. Turin var då. Vancouver är nu.

Fotbollsmatcher i värsta höstrusket brukar vara trista, mållösa och intetsägande.