annonsutrymme
annonsutrymme
OPINION
Publicerad 070706 03:05. Uppdaterad 070706 09:13.
De senaste tiden har frågan om det gemensamma ägandet blivit smärtsamt aktuellt i och med regeringens rea på våra statliga bolag. Ökade diskussioner om privatiseringar av skolor och sjukhus drar också strålkastarljuset till en av politikens mest centrala frågor: Ägandet.
Under de tolv socialdemokratiska regeringsåren talades det inte mycket om saken. Det var några luddiga ägardirektiv hit och lite utnämningspolitik dit, men sällan diskuterades själva frågan om ägande.
Det stora undantaget var stopplagen som försökte hejda utförsäljningen av sjukhus i högerstyrda landsting. Annars var det ganska tyst. Något som i backspegeln måste ses som ett misstag.
Tystnaden bidrog till ointresse för ägandefrågor, kanske till och med till okunskap. De senaste åren har det i arbetarrörelsen talats mer och mer om att välfärdens resultat är viktigare än dess ägandeformer. Välfärdens förmåga - och människors väl och ve - ska alltid vara i centrum, men det betyder inte att ägandeformerna är oviktiga. Tvärtom!
Hur ägandet är utformat är många gånger avgörande för att välfärden ska fungera. Det gemensamma ägandet är en förutsättning för att välfärden ska bli så bra som möjligt. Det stärker insynen och öppenheten. Samt möjliggör för oss att låta mänsklig frihet och jämlikhet vara mål för verksamheten inom till exempel skolan och vården, istället för kapitalismens ständiga vinstjakt.
Gemensamt ägande handlar
därför också om demokrati. Ernst Wigforss, svensk finansminister 1936-49, var klockren när han menade att den som en gång accepterat demokratins principer bör acceptera demokratin i varje del av samhället. I politiken likväl som i ekonomin.
Wigforss förmådde att i ord och handling - bland annat med hjälp av det gemensamma ägandet - binda ihop ekonomi och demokrati. Det var den senaste s-finansministern Pär Nuder aldrig riktigt i närheten av. I hockeytermer spelade Wigforss i NHL medan man kan fråga sig om Nuder ens var på träningen.
Ägandet är och förblir en central del av politiken, tätt förknippat med demokratin. För att kunna svara på "Hvad vilja socialdemokraterna?" krävs därför en aktiv s-politik på området. Den måste tydliggöra vad vi vill äga gemensamt och varför. Samt minst lika viktigt: hur kapitalets stora ägande, och därmed makt, kan begränsas.
I dag har
kapitalet i världen - genom sitt ägande - enormt mycket makt. Det styr över människors liv, framtid och drömmar. En del människor tjänar storkosing på andras bekostnad och en del fråntas varje rättighet. Det är fel! Detta är ingen naturlag eller slump. Det är ett resultat av vad vi människor gör och inte gör. Och det människan har skapat kan människan förändra. Därför behövs en sammanhållen och trovärdig socialdemokratisk ägandepolitik. Den bör inriktas på att aktivt förändra ojämlikheten i samhället. Dels genom att ibland äga gemensamt, dels genom att begränsa, beskära och beskatta kapitalet. När socialdemokratin förmår detta kommer vi att bli än mer framgångsrika i arbetet, och opinionsbildningen, mot rean på de statliga företagen och mot privatiseringarna i välfärden.
Laila Naraghi
Kolumnisten är från Oskarshamn och
ledamot av SSU:s förbundsstyrelsen.
Det här är tredje delen i serien ”Hvad vilja socialdemokraterna”.
Tidigare delar publicerades 22 och 29 juni.
Är det någon som gör vågen för det rödgröna valmanifestet? Några skåpmatsförslag som sänkt maxtaxa i förskolan, fri tandvård för de yngre och lagstadgad rätt till heltid som fanns med redan i valrörelsen 2006 har dammats av, men sätter det några hjärtan i brand?
Landstingsrådet Ann Hellenborg (MP) har inte bara bjudit på recept på nybakta bröd under mandatperioden, utan har nu också offentligt morrat över att hennes tilltänka efterträdare Jessica Rydell sitter på Vänsterpartiets Johnny Peterssons kontor och jobbar.
Hör Östrans politiska chefredaktör Peter Akinder i en diskussion med SSU-ordföranden Jytte Guteland i radions P1 Morgon.
|
| Hör inslaget här! |
Mindre än ett dygn innan förtidsröstningen inleddes kallade de tre rödgröna partierna i går till presskonferens för att presentera sin gemensamma regeringsplattform.
Det kan inte betecknas som någonting annat än en stor skandal att omsorgstagare i Vimmerby kommuns handikappomsorg tvingats valarbeta för Kristdemokraterna.
Radion avslöjar att mediciner där bäst-före-datum passerats reas ut på Apotek Hjärtat.
Det fanns en tid då svensk politik var enkel att förstå. Allt som Socialdemokraterna var för var Moderaterna emot. Och allt som Socialdemokraterna var emot var Moderaterna för.
En sammanblandning i lördagens krönika ledde till att fel lärarfackboss utnämndes till den veckans aggressivaste lobbyist.
Europa lyser helt med sin frånvaro i årets svenska valrörelse.
Tre veckor till valdagen och fortfarande har inte den Socialdemokratiska valrörelsen lyft från det 30-procentsträsk som man sjönk ner i på försommaren och som man stått och trampat i sedan dess. Varför lyfter inte partiet? Gårdagens Sifo-mätning pekade på 30,8 procent och man får intrycket att även om läget mellan blocken är jämnt, så ser det ut som högeralliansen har medvind. Utsikten att det ska bli fyra år till med Reinfeldt och hans omvända fördelningspolitik med gynnandet av alla som redan har sitt på det torra och missgynnandet av alla utsatta i landet borde väl vara den bästa tändvätskan för alla underprivilegierade, så att de reser sig upp från soffan och masar sig iväg till vallokalen på valdagen. Istället är det de borgerliga som mobiliserar, men valrörelsen pågår ända in i kaklet, eftersom det är 400 000 väljare som inte bestämmer sig förrän på valdagen för vilket parti de ska rösta på. Förra valet skiljde det 120 000 röster, så inget är avgjort än.
Landstingsrådet Ann Hellenborg (MP) har inte bara bjudit på recept på nybakta bröd under mandatperioden, utan har nu också offentligt morrat över att hennes tilltänka efterträdare Jessica Rydell sitter på Vänsterpartiets Johnny Peterssons kontor och jobbar.
Den ideologiska kamphunden Lars Ohly blev som bekant inbjuden till kronprinsessparets storståtliga bröllop. Som enda partiledare valde han av politiska skäl att tacka nej.
Fjärde veckan av valrörelsen införde regeringen Reinfeldt ett nytt begrepp i vårt politiska språk: reformambition.
Här hade Mona Sahlin under lång tid haft klart för sig att hon torsdagen den 26 augusti i årets valrörelse skulle utfrågas av Sveriges Television. Så kom hon till denna dags framträdande utan att kunna ge några besked om den rödgröna politiken i ett flertal frågor: förmögenhetsskatten och vilka villor som ska räknas in, Sveriges militära närvaro i Afghanistan, utrikespolitiken och en reducerad tjänstemoms som plötsligt dök upp.
Den ideologiska kamphunden Lars Ohly blev som bekant inbjuden till kronprinsessparets storståtliga bröllop. Som enda partiledare valde han av politiska skäl att tacka nej.
Det intressanta med politiska besked är inte alltid vad som sägs utan det som bara antyds eller helt utelämnas. Ofta är det i dimman eller bakom draperierna som de kontroversiella frågorna finns och de obekväma förslagen gömmer sig.
Foto: Scanpix
Vänsterledaren Lars Ohly kom med ett rakt och entydigt besked vid sin överläggning med partikamraterna i Kalmar i går.
Ekonomidebatten på tisdagskvällen i SVT blev en förutsägbar och bitvis rätt seg tillställning med det vanliga käbblet.
Så många besked, löften, ambitioner och utspel i årets valrörelse. Det är svårt att få grepp om vad den egentligen handlar om.
Gårdagens opinionsmätning från United Minds - som publicerades i Aftonbladet - gav vid handen att det för närvarande är mycket jämnt mellan de politiska blocken.
Jakten på uppmärksamhet i årets valrörelse tycks fortsätta - och vissa gör onekligen mer än andra för att hamna i tidningen.
Att ingenting längre är som förut och att många gamla sanningar är slut har vi fått åtskilliga bevis för i årets valrörelse. Partierna stjäl varandras politik och budskap i en sådan utsträckning att det för många väljare inte kan uppfattas vara ordning på någonting längre.
Lokala annonser från hela landet
|
|
|
|
|
|
|
Sök i webbsidan
annonsutrymme