annonsutrymme
annonsutrymme
I det svenska samhället har vi inte samma chans - Fru Justitia till trots.Foto: Scanpix
OPINION
Publicerad 091130 04:07.
Det finns på sina håll de som hävdar att det svenska klassamhället inte längre existerar mer än i de politiska tesernas värld.
Uteslutande är det människor som själva aldrig har levt på samhällets skuggsida och som alltid klarat att på egen hand övervinna de problem som de ställts inför under sin livsresa.
Mot bakgrund av dessa sina soliga erfarenheter brukar de hurtfriskt säga att själv är bäste dräng samt att det mesta går om man bara kammar till sig och skärper sig i största allmänhet.
Förra veckan inflöt det emellertid två rapporter som svart på vitt visar exempel på att gamla ojämlikheter lever kvar och delar upp människor på var sin sida om den osynliga mur som heter klassamhället.
Skolverket kunde bland annat visa hur föräldrars utbildning påverkar deras barns slutbetyg allt tydligare. Ju högre utbildning som föräldrarna har, desto bättre går det alltså för barnen i skolan.
Dessutom växer skillnaderna. På byråkratspråk heter det att det "genomsnittliga meritvärdet för elever med kortutbildade föräldrar har sjunkit ytterligare."
Det betyder alltså att elever till lågutbildade föräldrar klarar sig allt sämre i skolan och inte når resultat i samma utsträckning som andra.
Den andra undersökningenkom från organisationen Sveriges Kommuner och Landsting samt Socialstyrelsen och handlade om sjukvården.
Obehagligt nog visade den att lågutbildade får sämre sjukvård än högutbildade.
På samma byråkratspråk uttrycks det så här: "Det är en högre dödlighet bland de med lägre utbildning i sjukdomar som kan åtgärdas med antingen hälsopolitiska eller sjukvårdsrelaterade insatser".
Vad man kan säga om dessa bägge undersökningar är att de bekräftar snarare än vederlägger det svenska klassamhällets existens. Klasskillnaderna går alltså igen - i boende, hälsa, arbete, utbildning, social trygghet och mycket annat.
Våra föräldrars plats på samhällsstegen avgör i hög utsträckning vår egen position. Och det är ett slöseri när allas våra olika begåvningar på detta sätt inte tas tillvara.
Men Sverige ärväl ett land som brukar utmärka sig av att ha små klasskillnader? Ja, det är helt riktigt.
Våra ambitioner har varit stora. De har utmärkts av en vilja att fördela om inom ramen för en vital gemensam sektor.
Politikens medel är lagar och regler, skatter och bidrag, sociala försäkringar och kommunala verksamheter som skola och vård.
Men politiken har försvagats i takt med att skatterna sänkts, offentlig sektor försvagats och samhällelig infrastruktur avreglerats.
Den politiska stridsfrågan inför nästa val borde vara åt vilket håll vi ska gå i fortsättningen.
Ska vapnen i kampen mot klassamhället läggas ner - skatter sänkas, omfördelningen bli mindre och privatiseringen av skola och sjukvård fortsätta - eller ska vi anstränga oss mer - genom att våga bygga ut gemensam sektor och stärka politikens medel?
Som alltid är det ett val mellan höger och vänster.
Om detta borde våra politiker skaffa sig tydliga alternativ, dra upp skarpa skiljelinjer och debattera.
Men för att kunna förändra ett samhälle måste man kunna beskriva det. Samhällskritik brukar det kallas.
Men det är alltför få av våra ledande politiker som talar om det svenska klassamhället.
Vi förstår faktiskt inte varför.
Är det någon som gör vågen för det rödgröna valmanifestet? Några skåpmatsförslag som sänkt maxtaxa i förskolan, fri tandvård för de yngre och lagstadgad rätt till heltid som fanns med redan i valrörelsen 2006 har dammats av, men sätter det några hjärtan i brand?
Landstingsrådet Ann Hellenborg (MP) har inte bara bjudit på recept på nybakta bröd under mandatperioden, utan har nu också offentligt morrat över att hennes tilltänka efterträdare Jessica Rydell sitter på Vänsterpartiets Johnny Peterssons kontor och jobbar.
Hör Östrans politiska chefredaktör Peter Akinder i en diskussion med SSU-ordföranden Jytte Guteland i radions P1 Morgon.
|
| Hör inslaget här! |
Mindre än ett dygn innan förtidsröstningen inleddes kallade de tre rödgröna partierna i går till presskonferens för att presentera sin gemensamma regeringsplattform.
Det kan inte betecknas som någonting annat än en stor skandal att omsorgstagare i Vimmerby kommuns handikappomsorg tvingats valarbeta för Kristdemokraterna.
Radion avslöjar att mediciner där bäst-före-datum passerats reas ut på Apotek Hjärtat.
Det fanns en tid då svensk politik var enkel att förstå. Allt som Socialdemokraterna var för var Moderaterna emot. Och allt som Socialdemokraterna var emot var Moderaterna för.
En sammanblandning i lördagens krönika ledde till att fel lärarfackboss utnämndes till den veckans aggressivaste lobbyist.
Europa lyser helt med sin frånvaro i årets svenska valrörelse.
Tre veckor till valdagen och fortfarande har inte den Socialdemokratiska valrörelsen lyft från det 30-procentsträsk som man sjönk ner i på försommaren och som man stått och trampat i sedan dess. Varför lyfter inte partiet? Gårdagens Sifo-mätning pekade på 30,8 procent och man får intrycket att även om läget mellan blocken är jämnt, så ser det ut som högeralliansen har medvind. Utsikten att det ska bli fyra år till med Reinfeldt och hans omvända fördelningspolitik med gynnandet av alla som redan har sitt på det torra och missgynnandet av alla utsatta i landet borde väl vara den bästa tändvätskan för alla underprivilegierade, så att de reser sig upp från soffan och masar sig iväg till vallokalen på valdagen. Istället är det de borgerliga som mobiliserar, men valrörelsen pågår ända in i kaklet, eftersom det är 400 000 väljare som inte bestämmer sig förrän på valdagen för vilket parti de ska rösta på. Förra valet skiljde det 120 000 röster, så inget är avgjort än.
Landstingsrådet Ann Hellenborg (MP) har inte bara bjudit på recept på nybakta bröd under mandatperioden, utan har nu också offentligt morrat över att hennes tilltänka efterträdare Jessica Rydell sitter på Vänsterpartiets Johnny Peterssons kontor och jobbar.
Den ideologiska kamphunden Lars Ohly blev som bekant inbjuden till kronprinsessparets storståtliga bröllop. Som enda partiledare valde han av politiska skäl att tacka nej.
Fjärde veckan av valrörelsen införde regeringen Reinfeldt ett nytt begrepp i vårt politiska språk: reformambition.
Här hade Mona Sahlin under lång tid haft klart för sig att hon torsdagen den 26 augusti i årets valrörelse skulle utfrågas av Sveriges Television. Så kom hon till denna dags framträdande utan att kunna ge några besked om den rödgröna politiken i ett flertal frågor: förmögenhetsskatten och vilka villor som ska räknas in, Sveriges militära närvaro i Afghanistan, utrikespolitiken och en reducerad tjänstemoms som plötsligt dök upp.
Den ideologiska kamphunden Lars Ohly blev som bekant inbjuden till kronprinsessparets storståtliga bröllop. Som enda partiledare valde han av politiska skäl att tacka nej.
Det intressanta med politiska besked är inte alltid vad som sägs utan det som bara antyds eller helt utelämnas. Ofta är det i dimman eller bakom draperierna som de kontroversiella frågorna finns och de obekväma förslagen gömmer sig.
Foto: Scanpix
Vänsterledaren Lars Ohly kom med ett rakt och entydigt besked vid sin överläggning med partikamraterna i Kalmar i går.
Ekonomidebatten på tisdagskvällen i SVT blev en förutsägbar och bitvis rätt seg tillställning med det vanliga käbblet.
Så många besked, löften, ambitioner och utspel i årets valrörelse. Det är svårt att få grepp om vad den egentligen handlar om.
Gårdagens opinionsmätning från United Minds - som publicerades i Aftonbladet - gav vid handen att det för närvarande är mycket jämnt mellan de politiska blocken.
Jakten på uppmärksamhet i årets valrörelse tycks fortsätta - och vissa gör onekligen mer än andra för att hamna i tidningen.
Att ingenting längre är som förut och att många gamla sanningar är slut har vi fått åtskilliga bevis för i årets valrörelse. Partierna stjäl varandras politik och budskap i en sådan utsträckning att det för många väljare inte kan uppfattas vara ordning på någonting längre.
Lokala annonser från hela landet
|
|
|
|
|
|
|
Sök i webbsidan
annonsutrymme