annonsutrymme
annonsutrymme
I det svenska samhället har vi inte samma chans - Fru Justitia till trots.Foto: Scanpix
OPINION
Publicerad 091130 04:07.
Det finns på sina håll de som hävdar att det svenska klassamhället inte längre existerar mer än i de politiska tesernas värld.
Uteslutande är det människor som själva aldrig har levt på samhällets skuggsida och som alltid klarat att på egen hand övervinna de problem som de ställts inför under sin livsresa.
Mot bakgrund av dessa sina soliga erfarenheter brukar de hurtfriskt säga att själv är bäste dräng samt att det mesta går om man bara kammar till sig och skärper sig i största allmänhet.
Förra veckan inflöt det emellertid två rapporter som svart på vitt visar exempel på att gamla ojämlikheter lever kvar och delar upp människor på var sin sida om den osynliga mur som heter klassamhället.
Skolverket kunde bland annat visa hur föräldrars utbildning påverkar deras barns slutbetyg allt tydligare. Ju högre utbildning som föräldrarna har, desto bättre går det alltså för barnen i skolan.
Dessutom växer skillnaderna. På byråkratspråk heter det att det "genomsnittliga meritvärdet för elever med kortutbildade föräldrar har sjunkit ytterligare."
Det betyder alltså att elever till lågutbildade föräldrar klarar sig allt sämre i skolan och inte når resultat i samma utsträckning som andra.
Den andra undersökningenkom från organisationen Sveriges Kommuner och Landsting samt Socialstyrelsen och handlade om sjukvården.
Obehagligt nog visade den att lågutbildade får sämre sjukvård än högutbildade.
På samma byråkratspråk uttrycks det så här: "Det är en högre dödlighet bland de med lägre utbildning i sjukdomar som kan åtgärdas med antingen hälsopolitiska eller sjukvårdsrelaterade insatser".
Vad man kan säga om dessa bägge undersökningar är att de bekräftar snarare än vederlägger det svenska klassamhällets existens. Klasskillnaderna går alltså igen - i boende, hälsa, arbete, utbildning, social trygghet och mycket annat.
Våra föräldrars plats på samhällsstegen avgör i hög utsträckning vår egen position. Och det är ett slöseri när allas våra olika begåvningar på detta sätt inte tas tillvara.
Men Sverige ärväl ett land som brukar utmärka sig av att ha små klasskillnader? Ja, det är helt riktigt.
Våra ambitioner har varit stora. De har utmärkts av en vilja att fördela om inom ramen för en vital gemensam sektor.
Politikens medel är lagar och regler, skatter och bidrag, sociala försäkringar och kommunala verksamheter som skola och vård.
Men politiken har försvagats i takt med att skatterna sänkts, offentlig sektor försvagats och samhällelig infrastruktur avreglerats.
Den politiska stridsfrågan inför nästa val borde vara åt vilket håll vi ska gå i fortsättningen.
Ska vapnen i kampen mot klassamhället läggas ner - skatter sänkas, omfördelningen bli mindre och privatiseringen av skola och sjukvård fortsätta - eller ska vi anstränga oss mer - genom att våga bygga ut gemensam sektor och stärka politikens medel?
Som alltid är det ett val mellan höger och vänster.
Om detta borde våra politiker skaffa sig tydliga alternativ, dra upp skarpa skiljelinjer och debattera.
Men för att kunna förändra ett samhälle måste man kunna beskriva det. Samhällskritik brukar det kallas.
Men det är alltför få av våra ledande politiker som talar om det svenska klassamhället.
Vi förstår faktiskt inte varför.
Vi skriver den 19 augusti 1994. Det är en knapp månad kvar till valet. På det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm kliver tre personer in på en välbesökt presskonferens.
Det tycks nu klart att Anette Lingmerth (S) blir den som ska cykla tandem med Johan Persson i den lokala valrörelsen i Kalmar. Vi kan nog utgå ifrån att de röda tu kommer att pryda de lokala valaffischerna.
Från framförallt näringsminister Maud Olofsson (C) kommer ständiga krav på att regeringen ska försämra arbetsrätten. Livligt applåderad av Svenskt Näringsliv. Kraven är en flexiblare arbetsmarknad, en avreglerad arbetsmarknad och att skrota lagen om anställningsskydd. Helst vill man göra kollektivavtalen tandlösa.
När centern nu samlar sina styrkor inför årets stora kraftprov är det i en anda av besvikelse och frustration över att regerings- perioden inte givit något utbyte alls.
Fyra politiska debatter på tio dagar blev rätt mastigt. Och framförallt inte särskilt informativt när det inte finns något riktigt förslag vare sig från de rödgröna eller från allianspartierna om det viktigaste: fördelningspolitiken. Partierna borde sluta att debattera tills de har något konkret att komma med.
*Alldeles utmärkt är det att Oskarshamns kommunalråd Peter Wretlund (S) nu klargör att en massa märkliga bisysslor, som flera chefer i kommunen tycks ha ägnat sig åt, inte är acceptabla. Det är dock märkligt att ingen har uppmärksammat och gjort något åt dem innan tidningen Nyheterna skrev om dem.
De senaste avslöjandena i Saab-affären att köparen Victor Muller saknar en tredjedel av köpeskillingen för bilföretaget i Trollhättan, och Riksgäldens besked genom Bo Lundgren att dess OK för fyramiljarderslånet till de nya ägarna måste gås igenom igenom igen, har klart givit skrämselhicka hos regeringen och i synnerhet hos näringsminister Maud Olofsson (C).
*Pensionärernas berättigade raseri över att de betalar högre skatt på sin pension än vad löntagarna gör på sin lön har nu lett till att det gått upp ett litet ljus i mörkret på Rosenbad.
*Sveriges Radio Kalmar hade i går morse, i samband med rapportering om neddragningar vår tidning, den mindre goda smaken att tillskriva Östran/Nyheternas ledarsida en uppfattning om lagen om anställningsskydd som vi inte har. Radion påstod att vi på ledarsidan kritiserar arbetsgivare som vill göra undantag i turordningsreglerna. Detta är icke korrekt.
I måndags presenterade LO en rapport om arbetstiderna. Ungefär en fjärdedel, en miljon, arbetar deltid.
Den mångsysslande före detta justitieministern Thomas Bodström har många strängar på sin lyra. Det nya stora projektet han inlett är ett bygge av en badtunna.
Så är vi då inne på mandatperiodens sista år och det laddas upp inför september månads valrörelse i både slott och hundkoja.
Till vår stora glädje kan vi i dag meddela läsekretsen att vi alla lever i den bästa av världar. I själva verket har vi det så bra i vårt blågula föregångsland att medborgarna, egentligen, inte riktigt förstår och förmår uppskatta den gränslösa briljans som Sveriges alliansregering präglas av.
Europaparlamentarikern och folkpartisten Cecilia Wikström gjorde under onsdagen offentlighet av en idé att riksdagen borde få fråga ut nästa regering innan den tillträder.
Vi kunde i gårdagens Nyheterna läsa om den nya styrelsen för Sverigedemokraterna i Oskarshamn/Emådalen. De heter Leif, Berndt, Sven-Erik, Mattias, Sune, Jonny, Magnus och Pether.
Sverige behöver en ny syn på äldres arbete och pensionering. Antalet äldre ökar samtidigt som många känner sig pigga och är aktiva högre upp i åldrarna än tidigare.
Om vi väcker en borgerlig företrädare mitt i natten och frågar om kärnan i regeringens politik så kan vi vara säkra på att vederbörande svarar: "Det måste bli mer lönsamt att arbeta".
*Sänk skatten för pensionärerna och minska skillnaden i beskattning mellan förvärvsinkomster och pension.
*Det är naturligtvis alldeles utmärkt att de rödgröna partierna signalerar en mer aktiv bostadspolitik.
Till Socialdemokraternas partikongress förra året krävde SSU att Socialdemokraterna skulle ålderssäkra sina listor inför höstens val. SSU:s krav var att 25 procent av de valbara kandidaterna ska vara under 35 år. Partikongressen lyssnade och beslutade att ett stort steg mot detta mål skulle tas inför höstens val.
Vi kunde i förra veckan läsa i tidningarna om en man som heter Benny Johansson. Han leder Sverigedemokraternas lokalavdelning i Västervik.
*Finansminister Anders Borg (M) lät under gårdagen meddela att regeringen nu föreslår att det så kallade överskottsmålet bör lagfästas. Lämpligheten i detta kan man diskutera.
Sveriges NyheterLokala annonser från hela landet
|
|
|
|
|
|
|
Sök i webbsidan
annonsutrymme