Helledudanedå

Datorstrulet är ordnat och jag är back om track. Jag svängde bort till Kenneths tv-service och frågade Niklas. Han sa: "Det måste vi ordna. Kan jag komma meddetsamma?" Vad ger ni mig för det! SERVICE - och nu vet ni hur vi har det på norra Öland. Nå, Niklas kom, undersökte, knappade och sa: "Nu är det klart men det var inte något för en vanlig människa" - en replik som jag uppskattade för det visade att jag faktiskt gjort rätt så långt jag kunnat. Niklas håller jag av.

Äntligen kunde jag alltså öppna e-posten hemmavid och där dök en förfrågan från Ansvarsnämnden för biskopar upp, skickad i dag. Men om mejlen inte fungerat? Den har skickats per post också, meddelas, och nämnden sammanträder den 3 augusti. Det är knappt om tid i semestertid, må jag säga. Och själv är jag månaden ut iväg med församlingens nykonfirmerade och en del andra ungdomar så jag måste svara kvickt.

Inte bara jag, förresten. Fem kandidater hade fått röster nog att gå vidare men nämnden vill ha in förklaring från en spm heter Meakin och en som heter Borg också. Tänker sig nämnden sortera bort två kandidater, alltså? Förklaringen är inte något att säga om. Men förklaringen som jag ska underteckna, och ställd personligen till mig, inleds så: Jag har erhållit röster i provvalet till biskop i Växjö stift och önskar att Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar prövar min behörighet att vigas till biskop. Jag avger därför följande förklaring."

Varför skriver man så? Först var det väl ett nomineringsval vi hade. Därefter är det inte jag som önskar avge en förklaring utan nämnden som önskar och begär in en sådan. Varför inte skriva som det är? Det stör mig, det här finljugeriet i smått. Ska jag meddela att jag inte kan skriva under en skrivelse där jag påstås önska något jag inte önskar men väl den som skickat handlingen till mig? Blir jag obehörigförklarad då?

Jag får inför den kyrkliga byråkratins propåer pigga upp mig med något riktigt uppiggande.

Susanne Wigorts Yngvesson har granskat Helle Klein, som kraftfullt fördömt Sven-Otto Littorin. Susanne, som är doktor i etik, blåser på och menar att publicistrollen med fördömanden i det offentliga inte låter sig förenas med prästrollen och förlåtelsen. Susanne har förstås rätt. Men moraliserande präster har alltid funnits och ofta också präster som hejat på vid skampålen. Man kunde tänkt att de skulle höra historien till. Men icke! Det är uppiggande att se det gamla spöket gå omkring i Europa, nu med sina besvärjelser och tänka på att varje skeende inträffar två gånger. Första gången som tragik, andra som komik. Det har jag läst i en bok. Den handlade om Louis Brumiaire.

Fast lite synd är det om Littorin. Hans bok om arbetsmarknadspolitiken låg på Östran. Ekerlids förlag. Det är boken som dog innan den kom.