En pudel

Kamraterna har uppmuntrat mig att göra en pudel. Jag skulle ha gjort den om jag fått träffa biskopen, säger de. De har säkert rätt. Och hos biskopen hade jag förstås sagt: Jag ber om ursäkt om någon blivit ledsen av vad jag svarade FISK-madamen. Det var självfallet inte meningen. Min högsta önskan är att människor ska leva i harmoni med Gud och med sina medmänniskor.

Vad jag borde säga till den yngre FISK-madamen blir svårare. Hon var ju enligt egen utsago inte kränkt utan tyckte illa om fula ord. Jag är ledsen ifall hon tycker illa om fula ord, naturligtvis. Men är det då så klokt att kyrkopolitiskt ge understöd åt dem som frekvent använder sådana ord för att uttrycka sin sexuella praxis? Men självklart är jag ledsen. Jag vill ju att människor ska leva i harmoni i allt utom i sin samverkan med synden. Då vill jag att de ska lägga märke till hur det skaver.

Några äldre prästmän - och kanske en del andra - har hänvisat till Ef 5.Det handlar om oanständigt och tanklöst och lättsinnigt tal. Men lite komplicerat blir det med den läsningen - för tanklös var kanske inte min replik i sitt sammanhang och definitivt inte lättsinnig. Snarare tungsint. Men oanständig? Hur är det då med Barnabasbrevet 10? Det är väl rätt tydligt vad polemiken gäller? Nå, jag kan beredvilligt förklara att jag ber om ursäkt på Barnabas vägnar också även om jag tror mig förstå att den kristna kyrkan avvisade sådant som kyrkomötet 2009 accepterade.

Nu har jag gjort en pudel. Lars Vilks kan väl haka på och göra en Rondellpudel. Om någon tagit illa upp, alltså.