Lyckligt ogift!!

Förra lördagen entrade Caj Karlsson scenen på Statt i Västervik. En till synes vilsen man, men vet vad han känner och vet hur han tycker världen ska vara. Det är mer än man kan säga om en annan. Och att han ser sin ADHD som något som hjälper honom att skapa. Tyvärr har han ju varit där, som så många andra poeter, i alkoholens grepp. Det han kallar demonerna. Trodde han var helt nykter nu men en och annan öl slank ner under kvällen.
Efter konserten fick jag äran att med Caj sitta på en pub och prata livet.

Kändes väl sådär från min sida egentligen, märktes rätt tydligt att man inte hade samma verbala förmåga. Men intressant och underbart att höra hur han gick på om det mesta. Hans kollegor Lars Winnerbäck och Lars Demian kom även de upp ett par gånger. Tyvärr var jag så fascinerad av hans sätta att uttrycka sig så jag knappt lyssnade på vad han sa. Men något som satte sig var när han berättade om sin familjesituation:
- Jag är lyckligt ogift!

Han hade alltså varit gift med hans dotterns mamma. Men efter de gått skilda världar hittade de tillbaka till varann. Är det inte märkligt, men jag känner igen mig så väl. När de så kallade kraven och måstena försvinner så verkar allt vara mycket enklare. Men varför är det så? Vad är vi rädda för? Så var det väl inte på våra föräldrars tid. Men våra egon bara växer och växer, hela tiden utgår vi från hur jag mår. Känns detta hundra för mig, är det detta jag vill, jag vill ju vara fri, inte låst, inte kvävd. Både ha kakan och äta den. Och tillslut står man där själv. Livrädd. Vad är det man försöker förverkliga egentligen? Vad är man rädd att missa? Vilket är viktigast? Åka runt i Sydamerika eller hitta kärleken och tryggheten i livet och bara njuta över hur bra man faktiskt kan ha det?