Som vanligt blev det lite mjukstart under fredagens gatublues. Fyra utescener med ett par band på varje. Och det spelade inte så stor roll vilka banden var. Inledande Down South Blues var typexemplet. Okej att lyssna på några låtar men ett ordinärt slätstruket bluesband som inte förmår sätta något avtryck.

Känslan vid lyssning på resten av banden var ungefär densamma. Okej att stå och lyssna till en stund men inte tillräckligt intressanta eller utmärkande för att det ska vara något att engagera sig lite mer i.

Gatumusiken på bluesfestivalen är och förblir en trivselfest där det för de allra flesta inte spelar någon roll vilka som spelar. Och det är gott så. Med fint väder är det trivsamt att bara gå runt och lyssna.

Men det är ju kul med något band som sticker ut mer. Och oavsett vad någon kan ha för åsikter och preferenser om olika musikstilar så var Dreadnaughts en bra bit över resten i hur de spelade och hur drivna de var. Ett rejält drivet band på betydligt högre nivå än övriga. Deras rock"n"roll och rockabilly på bluesgrund var lagom ruffig och svängig.

Kvällen i det så kallade bluespalatset varvade något riktigt segt och svagt band med några bättre.

Hela fredagens bästa var utan tvekan Interstate 40 Rhythm Kings. Ett band som representerar den gladare formen av blues. Det rör sig om gedigen tolkning av 1940- och 50-talens rhythm and blues. Ett band som blandar mellan rhythm and blues, tidig rock"n"roll och jump och därtill en del av 60-talets soul insprängd.

Bandet spelar med ett läckert sväng i botten, bra sång. Därtill bra visuellt med en show.

Louis Prima svängigheter, en läckert sugande version av fenomenala gruppen Five Royales ballad Don"t Do It och ett parti med uptemposoulklassiker Show Me, The Letter Song bland annat.

Interstate 40 Rhythm Kings var en glädjande ny bekantskap för min del. Ett utmärkt partyband som levererar både utmärkt spelad och sjungen svängig musik och en publikvänlig scenshow utan att det ena tar fokus från det andra. Alldeles utmärkt.

Mitt uppdrag var att skriva om hela fredagens musik här idag. Men det har tidningens andra reporter redan gjort i både lördagstidningen och på nätet så det får räcka med att jag konstaterar att förutom Interstate 40 Rhythm Kings var det Trickbag och John Nemeth som backades av samma Trickbag som var det av större värde under fredagen.

Tyvärr kunde jag inte höra hela John Nemeths spelning. Interstate 40 Rhythm Kings var en starkare upplevelse och spelningarna flöt in i vartannat delvis.

Det finns anledning fråga sig vem som kommit på idén att ge en ståuppkomiker ett omöjligt uppdrag. Alla i festivalledningen har väl varit med om festivaler förr. Nu var det menat att vara ståupp i pauserna medan roddare styr om och testar ljud på scen vilket givetvis var ogenomförbart plus att mer än 99% av besökarna då alltid befinner sig antingen vid den andra scenen eller utanför huset.

Och att i den paus det inte behövdes omriggning ens försöka köra ståuppkomik inför fem personer i en stor sporthall blev förstås värsta förnedringsuppdraget.

Bluesfestivalen har bytt namn till Blues & Roots. I nuläget är det bara ett namnbyte. Om man vill nå annan sorts publik ska det nog märkas på andra håll än i festivalens namn.

Den svenska bluesscenen har uppenbart inte särskilt många namn med större publik stjärnglans för tillfället. Men det finns bra saker ändå.

Och lite förvånande kan det tyckas att när det nu kommit ett flertal överraskande bra svenska bluesskivor på senare tid så finns ingen av de artisterna här. Årets bästa svenska bluesskiva har gjorts av Slidin Slim, den i särklass bästa svenska blues jag hört på skiva sedan? sedan Dogbreaths mästerliga Taste It!.

Tänk om Dogbreath fick spela inne i Bluespalatset. Det vore drömmen inför nästa festival. Även om tanken hisnar.

Stilmässigt långt från något annat som spelat där.

Okej, det skulle göra bluespuritaner vettskrämda. Men det är likväl nutida vital blues av svindlande hög klass.