För den som besökt åtskilliga musikfestivaler av olika slag är det rätt märkligt att skåda denna familjefest. Som redan från start blev en stor publiksuccé av ett enda skäl. Att man riktade sig mot familjepubliken fullt ut och därmed lyckades göra det som egentligen är en traditionell musikfestival till en fest för hela familjen. Med mottot någon artist för ett flertal olika kategorier.
Från Erik Segerstedts rätt stela radioskvalmusik plus en gräslig slakt av Knockin On Heavens Door till metal och däremellan bland annat gedigen rock, popdisco, flickidol, soulpop, progglegender och en del annat.
Henrik Björkman & Paj Malaj som vann tävlingen The Break en vecka tidigare hade en svår uppgift. Okända för nästan alla på plats och tidig eftermiddag. Men bandet är högklassigt och gör sitt jobb på bästa vis. Det har funnits flera band genom Springbreaks historia som spelat för betydligt glesare publikled än så.
Nationalteatern var åtminstone delvis en besvikelse. Med alltid scenmässiga frontpersonen Nicke Ströms basspel har man en svängig stadig grund. Men att en av vårt lands allra främsta rockgitarrister Bengan Blomgren inte är med är en stor förlust. Bengans smakfulla spel saknas mycket.
De klassiska låtarna radas upp och tyvärr är ljudet alldeles för murrigt och grötigt.
Det låter okej när Ulf Dageby sjunger men det gör han dessvärre i mindre än hälften av låtarna. Den kvinnliga gästvokalisten låter si och så och den i flera andra musikaliska sammanhang så begåvade Mattias Hellberg var här lika överraskande som bedrövlig sångare. Hans formlösa sång helt utan någon röstmässig karaktär förstör det mesta.
När det först i fjärde låten, Barn Av Vår Tid, äntligen är dags för Ulf Dageby vid sångmikrofonen så låter det gudomligt jämfört med hur Hellberg massakrerat de inledande låtarna. Ulf Dageby sjunger fortfarande med lite kraft i rösten och hygglig inlevelse.
Efter alltför sopigt ljud på Segerstedts och Nationalteaterns spelningar så är ljudet riktigt bra för övrigt.
Darin är först på största scenen att ha bra ljud. Han har blivit proffsigare scenartist och betydligt bättre sångare än när jag tidigare sett honom. Men rösten är väl tunn för att låtsas vara Michael Jackson. Låtarna är oftast lite väl intetsägande och varje steg och rörelse från Darin är kopierat ur en Michael Jackson video. Frågan är vad stackars Darin kan göra om något är när hans unga flickfans hittat andra idoler.
Fibes Oh Fibes spelar en småtrevlig soulpop. Välgjort och genomarbetat med en sångare som har lite soulfeeling. De är oväntat bra för ett svenskt band i den genren. Bland nutida moderna svenska popband som pratar om soul brukar ytterst få ha någon som helst soulkänsla.
Men om det finns soulkänsla över både låtar och röst så finns inte tillstymmelse till sådant på andra håll i bandet. Dessvärre sitter där en rocktrummis som slår på trummorna istället för att försöka lägga enkelt naturligt sväng.
Melody Club var som vanligt. Ett välljudande liveband med i längden alltför slätstruket glättiga discopoplåtar.
Då var det en härlig känsla när Atomic Swing gick på direkt efter. Ett genuint band som är rock på riktigt. Därtill väldigt bra låtar och ett eget sound. Det låter nästan som bandkänslan är starkare nu än när de hade sin storhetstid.
Kvittar om det är dunderhiten Stone Me Into The Groove eller mer undanskymda albumlåtar som In the Dust. Atomic Swing har en homogent stark repertoar med ett eget sound byggt kring gediget sväng, Niclas Frisks låtar och uttrycksfulla röst, Micke Lohses massiva orgelsound. Utan tvekan dagens höjdpunkt.
Hammerfall avslutade med en habil rutinspelning som aldrig lyfte över bandets gedigna grundkvalitet.
De flesta mer musikintresserade tycker programmet är ganska färglöst. Jag instämmer och det betyder inte att det är dåliga artister. Däremot att det är artister som vi mer musikintresserade har sett oräkneliga gånger. Inget spännande ur den aspekten.
Men, och detta är det viktigaste med Springbreak. Det är en trevlig familjefest kring musik som passar för flera generationer och många kategorier. Det är lika sensationellt idag som tidigare år, detta att i Sverige, lyckas med detta när det byggs kring den här sortens musik.
På Springbreak samlas folk långt över de många svenska konstruerade kategori- och åldersgränserna på ett sätt som inte sker särskilt ofta. Detta är det stora och viktiga värdet i Springbreak.
Alla ni politiker, myndighetspersoner, trendfixerade eller mediamänniskor i ledande positioner borde gå på Springbreak och på en enda dag upptäcka den verklighet ni är så nervöst livrädda för. Den verklighet där många olika sorters människor och vitt skilda åldrar kan träffas och trivas tillsammans. Det som enligt er aldrig händer, kan hända eller får hända.
I skenet av detta perspektiv är det faktiskt inte så viktigt att musikprogrammet ter sig lite ospännande för en musikintresserad.

Tommy Granlund

		Hammerfall. Foto: Karl Nilsson
		Atomic Swing.
		Melody Club.
		Nationalteatern.

Idol-feber på Skälby

Tvåor i Idol – men nummer ett i Kalmar. När Erik Segerstedt och Darin gästade Palace Springbreaks femårsjubileum kröp sanna idoldyrkare fram.
– Han äger, för han är SÅ snygg, säger 12-åriga Julia Lundqvist.
”Han” är inte Nationalteaterlegenden som står på scen iklädd röda jeans. Hon och kompisen Jasmine Bolin har fått skjuts från Öland för att se en helt annan ikon i röda byxor – Erik Segerstedt från tv-programmet Idol.
– Vi ville se Erik. Bara Erik, säger 12-åriga Jasmine som har köpt en Erik-tröja för att hylla sin idol.
– Fast det ska bli rätt kul att se Darin också.
Julia, vars rum imorgon kommer att prydas med den nyinköpta Erik-affischen, är relativt ointresserad av att se de Palace Springbreakartister som inte har tävlat i Idol. Jasmine förklarar:
– Det är rätt många vi inte vet om. Vi känner bara till Erik, Darin och Melody Club.
Och om Erik kommer ut på området lite senare?
– Det hoppas jag verkligen att han gör så att jag får slänga mig om halsen på honom, säger Jasmine.
Det råder ingen tvekan om att de före detta Idoldeltagarna har vunnit fler än tre av besökarnas hjärtan. Bokningarna av de två artister som har kammat hem andraplatser i det välkända tv-programmet, visade sig bli bejublade.
I alla fall räknat till antalet glädjetjut, gnistrande ögon och skyltar – ett av de mest spektakulära plakaten är handmålat med kritor och tjejerna som strosar omkring i Erik Segerstedt-tröjor är många. Sandra Nilsson, 12 år, en är av dem.
– Han sjunger så bra och ser så bra ut!
15-åriga Linda Peterson från Mönsterås har väntat länge på att se Darin uppträda på Skälby och står tryckt intill kravallstaketet med en bukett rosor, oberörd av att April Divine spelar på scenen bredvid.
– Jag har sett honom två gånger tidigare. I Borgholm och i Kalmar.
I buketten skymtas ett kärleksbrev med omsorgsfullt målade blommor och hjärtan. Den ska slängas upp på scen så snart Darin har dykt upp.

Vem ska få rosorna?
– Darin, för jag gillar honom jättemycket. Jag älskar honom!

Vad står det i brevet?
– Lite allt möjligt…

Sara Stolt

		Darin. Foto: Karl Nilsson
		Erik Segerstedt.
		Julia Juntorp och Cecilia Lindahl var ett par av fansen som passade på att be Nationalteatern om autografer.
		– Han var jättebra, jättesnygg och jätteduktig, säger Jasmine Bolin som kom tillsammans med Julia Lundkvist för att se Erik Segerstedt.