annonsutrymme
annonsutrymme
– Dom säger att i vissa kulturer var det männen som stickade förr. Jag bryr mig egentligen inte om vilket, jag stickar för att jag tycker att det är en himla rolig konst och för att jag gillar färgerna.
Foto: Helen Edvall
Familjeliv
Publicerad 120124 09:22.
När Saeid Ghasemi var liten grabb i Iran stickade alla mammor i kvarteret - utom hans.
– Jag önskade verkligen att min mamma också kunde sticka och det är min egen förklaring till varför jag stickar så mycket.
På köksbordet hemma i familjens lägenhet ligger högar av färgglada vantar, mössor, pulsvärmare och tröjor som Saeid tillverkat i rasande takt. Familj och vänner är sedan länge försedda med flera uppsättningar varma set av halsdukar och vantar och Saeid har nu börjat sälja av allt som hans nio flinka fingrar snabbt stickar ihop.
– Jag säljer faktiskt mycket på jobbet, många av mina arbetskamrater köper av mina saker, berättar Saeid.
– Det är bra, pengarna går till att köpa ännu mer garn, det är ganska dyrt om du ska ha bra kvalitet.
Det var för några år sedan som intresset för stickning satte fart rejält i samband med att Saeid fick problem med foten.
– Jag har alltid idrottat mycket och är en rastlös person. Att sticka är för mig ett sätt att hålla mig sysselsatt, jag har svårt att sitta still.
Både framför teven och datorn är Saeids olika garnnystan ständiga följeslagare.
– Fast det är inte alltid som jag hänger med i vad som händer på filmen, då får jag fråga min fru, skrattar Saeid och stickar vidare på den gröna raggsocka som snart är klar för leverans.
– Jag gillar att sticka saker som inte tar så lång tid, jag vill se resultat fort. Förut stickade jag tröjor, men det har jag slutat med. Det tar för lång tid.
En av tröjorna på köksbordet har en egen härlig historia. När tröjan tillverkades jobbade Saeid natt på en avdelning för dementa människor och kunde ibland ta fram stickningen för att få timmarna att gå. En natt fick han springa iväg från sin plats för att svara i telefonen.
– När jag kommer tillbaka har en av tanterna på avdelningen vaknat, hittat min stickning och lyckats sno in sig i alla trådarna. Där stod hon i nätbyxor och blöjor med garn över hela kroppen, hon var så söt, skrattar Saeid.
– Det tog mig hela natten att sno ut henne och fixa till stickningen igen.
Som man väcker Saeid en viss uppmärksamhet med sin stickning, till exempel när han går in i nya garnbutiker.
– Men i min garnaffär är jag välkänd. Damen där är väldigt duktig och trevlig och hjälper mig gärna när jag har kört fast.
Vad folk tänker när han plockar fram sin stickning bryr han sig inte särskilt mycket om.
– Jag känner mig supermanlig som jag är och behöver inte bevisa något. Jag gör saker som jag tycker om och pratar om det jag är intresserad av, oavsett om det räknas som manligt eller kvinnligt.
– I min kultur är det inte förknippat med manlighet att brösta upp sig eller att gapa och skrika efter för många öl. Det är bara pinsamt om en man gör så, fortsätter Saeid.
– En riktig man är istället ödmjuk, ger sig aldrig på någon som är svagare och hjälper alltid andra.
Saeid har vissa favoritmodeller och mönster som han ofta använder sig av, men gör ibland om lite i beskrivningarna.
– I början följde jag mönstren till punkt och pricka men nu vågar jag mig på att ändra. Folk säger att jag är duktig, men jag vet inte. Vilken kvinna som helst kan göra det jag gör, det är bara för att jag är man som jag får så mycket beröm, säger Saeid och stickorna klirrar i hans händer.
Mosstickning och flätstickning står högt i kurs och favoritgarnet är ull av olika sorter. Många är det som gärna beställer Saeids alster.
– Extra glad blir jag om sonens kompisar vill ha något som jag har gjort. Det värmer en stickande mans hjärta.
Foto: Torbjörn Byman
Livets efterrätt kallas de ofta. Alla små barnbarn som kommer till världen, inte bara till glädje för sina föräldrar. Även den äldre generationen myser när de samtidigt blir mor- eller farföräldrar.
– Barnbarnen är som medicin för en. Tillsammans med Alicia glömmer jag helt bort att jag har ont i knäna, säger Lilian Blomqvist.
En stark känsla av rotlöshet och tidiga trauman gör att adopterade barn kan ha svårt att hitta sin identitet i vuxen ålder.
– Många tvingas leva med ett stort tomrum i själen. Det är något som fattas, säger Eva, själv adoptivmamma.
En del tar klivet in i vuxenlivet tidigt. Viktor Kjellberg, idag 21, träffade sin Emma när han var 17 år. Nio månader senare förlovade de sig och flyttade ihop.
Foto: Tomas Königsson
Hej Fredrik. Jag hörde att du och Filippa har gått skilda vägar. Synd. Det är tufft att vara ensamstående. Efter tolv år i branschen vet jag vad jag talar om och tänkte därför ge dig några tips på vägen.
När Ida Löfström föddes för snart 33 år sedan upptäckte barnmorskan att hon hade sällskap i magen.
– Det var ett kejsarsnitt och när Ida väl plockats ut såg de en liten fot till och där låg jag, berättar Lina Fransson.
Foto: Torbjörn Byman
På vissa skolor vimlar det av extra syskon, surrogatmammor och bonuspappor. För på ett internat kan gränsen mellan skola och familjeliv nästan suddas ut.
– Man kommer så väldigt nära varandra och umgås jämt. Rebecca och jag är precis som två systrar. Vi kan bråka och skrika på varandra för att sedan bli vänner igen, säger Ida Lampert, 18 år, från Silverdalen.
Huggormen Hugo huserade i vår trädgård när sonen var nyfödd. Varje gång han dök upp på oväntade ställen, som vid fikabordet (aaa!) eller i vedboden (åh nej, pinnen rörde på sig!), tillkallades farfar.
Selma, snart 2 år, sitter vid köksbordet och mumsar köttbullar för glatta livet. Klockan är över sex på kvällen och hon börjar få lite trötta ögon efter en hel dag på dagis.
Selma, snart 2 år, sitter vid köksbordet och mumsar köttbullar för glatta livet. Klockan är över sex på kvällen och hon börjar få lite trötta ögon efter en hel dag på dagis.
Anette Berg har fler barn än de flesta. Bara tre har hon fött själv, de andra har flyttat in under årens lopp och mer eller mindre stannat kvar i familjen.
– Det svåra är när jag måste släppa ifrån mig barnen, jag fäster mig så mycket vid var och en och saknar dem när de inte längre är kvar i huset.
Att utöka familjen med tre tjejer från Kina var ett medvetet och väl genomtänkt val av Tanja och Lennart Petersson.
– Det är ingen brist på barn i världen, men det behövs föräldrar. Vi hade önskat att fler familjer såg möjligheten att adoptera, oavsett om de kan få biologiska barn eller inte.
Foto: Tomas Königsson
Till det mest förbjudna måste höra att glömma bort sitt barn.
De är unga tjejer, har jobb som de gillar och fast sällskap. Och de vet var de vill sätta bo - nämligen på landet.
– Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans, det är här jag känner mig hemma, säger Maria Cedergren, 22 år.
Elias Foghagen, 16 år, gillar skolan, är en flitig bloggare och twittrare, älskar musik och media och är något av ett teknikgeni.
– Mitt mål är att bli tv- eller radiojournalist.
– I morse klockan 04.26 föddes en 51 centimeter lång och 3 280 gram tung och väldigt söt prinsessa, meddelade en mycket stolt prins Daniel.
Foto: Tomas Königsson
Hur gammal kan en kanin bli? Någon som vet?
När vi köpte vår lilla ulltuss bedyrade uppfödaren att hermelinkaniner bara lever några år. Som högst fem.
Där Elin Nilsson, 23, är vill Glenn Briggs, 31, också vara. Även om det nu råkar vara på andra sidan jordklotet.
– Vi har bestämt oss, vi vill bli gamla tillsammans, säger Elin och Glenn som möttes på en bar i Australien för snart tre år sedan.
De nya överlevarna möts av en avancerad barnsjukvård som hjälper dem genom den första svåra tiden i livet.
Vad händer senare i livet om du är ett prematurbarn? Möt Marcus och Lukas som kommit upp i skolåldern och börjat skissa på sina framtidsplaner.
Med en bra inkomst öppnas helt andra möjligheter för att få tonåringarna hemma att röra på sig.
Barn i fattiga familjer rör sig mindre och tränar mer sällan.
Och trots att gruppen ungdomar som ofta tränar växer, så består klyftan mellan resursstarka familjer och familjer med knappa inkomster.
Foto: Tomas Königsson
N faktum att denna lilla tingest har en tendens att växa fast i handen, så att man vid dagens slut får gå in och lirka loss den när ägaren har somnat in på kudden.
Orädd, målinriktad och en riktig fena på att pussla ihop tillvaron. Det är 35-åriga Lena Österlind, som är heltidsstudent, egen företagare och ensam mamma.
”Som ensamstående lär du dig att trolla med knäna. Alla problem går att lösa, det krävs bara lite envishet och mod”, säger Lena och skrattar.
Foto: Tomas Königsson
– Tack mamma, vad snällt. Fin mössa... Den kan jag kanske ha när jag är hos hästen.
När Saeid Ghasemi var liten grabb i Iran stickade alla mammor i kvarteret - utom hans.
– Jag önskade verkligen att min mamma också kunde sticka och det är min egen förklaring till varför jag stickar så mycket.
Före 18 månaders ålder är det få för tidigt födda barn som kan få en egen fullgod försäkring. För många familjer kan det bli många avslag innan ett nej förvandlas till ett ja.
Foto: Tobias Sandell
Efter två normala förlossningar räknade Josephine och Magnus Ahremark med att även det tredje barnet skulle komma på avtalad tid. Men dottern Meja föddes redan i vecka 26.
695 gram och 1 060 gram. Så mycket vägde Melvin och Meja när de föddes.
Det är svårt att tro idag när de stimmar runt hemma hos Meja, precis som vilka treåringar som helst.
Sjukvården förbättras hela tiden och tack vare det överlever fler barn en för tidig förlossning. Fler barn klarar sig också från skador.
Foto: Åsa Cederbom
Utdrag ur islandshästen Sölvis dagbok:
När lillasyster Åsa föddes tyckte Karin, då 7 år gammal, att det var en osedvanligt skrikig snorunge som plötsligt dök upp och snodde all uppmärksamhet. Idag är syskonen varandras stöd och bästa väninnor.
I familjerna Rinaldo läggs i princip all tid och alla slantar på en enda sak. Nämligen hästar och ridsport.
– Visst är det mycket jobb men vi vill inte göra något annat. Det här är så kul! säger Anna-Carin Rinaldo och skrattar.
– Du utvecklar ett väldigt starkt band till din häst, är vi inte i stallet en dag så saknar vi honom, säger Kristina Rinaldo.

Sök i webbsidan
annonsutrymme