annonsutrymme
annonsutrymme
Foto: Tomas Königsson
Familjeliv
Publicerad 111213 11:56.
Jag har svårt att förstå varför boken om lyckliga skilsmässor väckt så stort rabalder.
Efter att ha läst igenom alla sidor från pärm till pärm har jag inte hittat en enda rad att bli upprörd över. Tvärtom. Här berättar tio kvinnor om sorg, smärta och bedrövelse, om saknaden av sina barn, ensamhet och besvikelse. Inte ett ont ord om några exmän, inga elaka påhopp på kärnfamiljen eller flamsiga hyllningar av kroglivet.
Utan ren och skär smärta.
Som så småningom byts ut till något bättre än det som var. Som leder uppåt och utvecklas, där barn får det bättre trots att deras föräldrar inte längre delar bostad. Och jag undrar stillsamt vad det är som är så upprörande med det?
Jag är ett skilsmässobarn och det är jag glad för. Mina föräldrar skiljde sig när jag var tio år gammal och efter att ha tillbringat ett sommarlov hos mormor och morfar flyttade jag och mamma hem igen. Det mesta var sig likt förutom att den gamla farfarsklockan i vardagsrummet var nerplockad och inte slog sina slag om nätterna. Pappa var ju också borta men det hade han varit rätt mycket innan också och jag fortsatte att träffa honom på helger och lov. På 1970-talet var varannan-vecka-boende nämligen inte så vanligt.
Jag kommer ihåg att en klasskompis tittade förskräckt på mig när jag berättade om förändringen. I hennes värld var skilsmässa det värsta som kunde hända.
Men inte i min. Ärligt talat fanns det en hel del barn i min skola som hade betydligt värre saker att oroa sig över än att mamma och pappa inte längre bodde tillsammans. Det fanns också de som tog sin tillflykt hem till oss just för att deras föräldrar envisades med att hålla ihop.
För i vårt hus fanns lugn och ro, hemlagad äppelpaj i ugnen och läxhjälp. Gott om utrymme för ett barn att växa, kärlek och omsorg. Här fanns inga vuxna som tjafsade, ingen dålig stämning vid matbordet eller en iskall tystnad med giftiga blickar som korsade rummen.
Jag hade inte skitigare hår än någon annan i klassen, mitt rum var inte fulare och mina jular var rent av fröjdefulla.
Såhär i efterhand förstår jag självklart att det var pappa som drog det kortaste strået, men för mig som barn var skilsmässan långt ifrån en katastrof.
Jag är övertygad om att det är vi vuxna som har svårast att förlika oss med en separation. Inte barnen. De har i de flesta fall mycket lättare att finna sig tillrätta i nyordningen.
Det finns heller ingen forskning som visar att skilsmässobarn lyckas sämre i livet. Lägg det på minnet. Och ibland kan en skilsmässa vara det bästa för barnet. Det är till och med så att vissa föräldrar kanske borde skilja sig - för barnens skull.
I mina ögon är därför Happy, happy en nödvändig bok. Helt enkelt för att den ger en gnutta hopp om en bättre tillvaro för dem som, frivilligt eller ofrivilligt, befinner sig mitt uppe i en separation.
Foto: Torbjörn Byman
Livets efterrätt kallas de ofta. Alla små barnbarn som kommer till världen, inte bara till glädje för sina föräldrar. Även den äldre generationen myser när de samtidigt blir mor- eller farföräldrar.
– Barnbarnen är som medicin för en. Tillsammans med Alicia glömmer jag helt bort att jag har ont i knäna, säger Lilian Blomqvist.
En stark känsla av rotlöshet och tidiga trauman gör att adopterade barn kan ha svårt att hitta sin identitet i vuxen ålder.
– Många tvingas leva med ett stort tomrum i själen. Det är något som fattas, säger Eva, själv adoptivmamma.
En del tar klivet in i vuxenlivet tidigt. Viktor Kjellberg, idag 21, träffade sin Emma när han var 17 år. Nio månader senare förlovade de sig och flyttade ihop.
Foto: Tomas Königsson
Hej Fredrik. Jag hörde att du och Filippa har gått skilda vägar. Synd. Det är tufft att vara ensamstående. Efter tolv år i branschen vet jag vad jag talar om och tänkte därför ge dig några tips på vägen.
När Ida Löfström föddes för snart 33 år sedan upptäckte barnmorskan att hon hade sällskap i magen.
– Det var ett kejsarsnitt och när Ida väl plockats ut såg de en liten fot till och där låg jag, berättar Lina Fransson.
Foto: Torbjörn Byman
På vissa skolor vimlar det av extra syskon, surrogatmammor och bonuspappor. För på ett internat kan gränsen mellan skola och familjeliv nästan suddas ut.
– Man kommer så väldigt nära varandra och umgås jämt. Rebecca och jag är precis som två systrar. Vi kan bråka och skrika på varandra för att sedan bli vänner igen, säger Ida Lampert, 18 år, från Silverdalen.
Huggormen Hugo huserade i vår trädgård när sonen var nyfödd. Varje gång han dök upp på oväntade ställen, som vid fikabordet (aaa!) eller i vedboden (åh nej, pinnen rörde på sig!), tillkallades farfar.
Selma, snart 2 år, sitter vid köksbordet och mumsar köttbullar för glatta livet. Klockan är över sex på kvällen och hon börjar få lite trötta ögon efter en hel dag på dagis.
Selma, snart 2 år, sitter vid köksbordet och mumsar köttbullar för glatta livet. Klockan är över sex på kvällen och hon börjar få lite trötta ögon efter en hel dag på dagis.
Anette Berg har fler barn än de flesta. Bara tre har hon fött själv, de andra har flyttat in under årens lopp och mer eller mindre stannat kvar i familjen.
– Det svåra är när jag måste släppa ifrån mig barnen, jag fäster mig så mycket vid var och en och saknar dem när de inte längre är kvar i huset.
Att utöka familjen med tre tjejer från Kina var ett medvetet och väl genomtänkt val av Tanja och Lennart Petersson.
– Det är ingen brist på barn i världen, men det behövs föräldrar. Vi hade önskat att fler familjer såg möjligheten att adoptera, oavsett om de kan få biologiska barn eller inte.
Foto: Tomas Königsson
Till det mest förbjudna måste höra att glömma bort sitt barn.
De är unga tjejer, har jobb som de gillar och fast sällskap. Och de vet var de vill sätta bo - nämligen på landet.
– Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans, det är här jag känner mig hemma, säger Maria Cedergren, 22 år.
Elias Foghagen, 16 år, gillar skolan, är en flitig bloggare och twittrare, älskar musik och media och är något av ett teknikgeni.
– Mitt mål är att bli tv- eller radiojournalist.
– I morse klockan 04.26 föddes en 51 centimeter lång och 3 280 gram tung och väldigt söt prinsessa, meddelade en mycket stolt prins Daniel.
Foto: Tomas Königsson
Hur gammal kan en kanin bli? Någon som vet?
När vi köpte vår lilla ulltuss bedyrade uppfödaren att hermelinkaniner bara lever några år. Som högst fem.
Där Elin Nilsson, 23, är vill Glenn Briggs, 31, också vara. Även om det nu råkar vara på andra sidan jordklotet.
– Vi har bestämt oss, vi vill bli gamla tillsammans, säger Elin och Glenn som möttes på en bar i Australien för snart tre år sedan.
De nya överlevarna möts av en avancerad barnsjukvård som hjälper dem genom den första svåra tiden i livet.
Vad händer senare i livet om du är ett prematurbarn? Möt Marcus och Lukas som kommit upp i skolåldern och börjat skissa på sina framtidsplaner.
Med en bra inkomst öppnas helt andra möjligheter för att få tonåringarna hemma att röra på sig.
Barn i fattiga familjer rör sig mindre och tränar mer sällan.
Och trots att gruppen ungdomar som ofta tränar växer, så består klyftan mellan resursstarka familjer och familjer med knappa inkomster.
Foto: Tomas Königsson
N faktum att denna lilla tingest har en tendens att växa fast i handen, så att man vid dagens slut får gå in och lirka loss den när ägaren har somnat in på kudden.
Orädd, målinriktad och en riktig fena på att pussla ihop tillvaron. Det är 35-åriga Lena Österlind, som är heltidsstudent, egen företagare och ensam mamma.
”Som ensamstående lär du dig att trolla med knäna. Alla problem går att lösa, det krävs bara lite envishet och mod”, säger Lena och skrattar.
Foto: Tomas Königsson
– Tack mamma, vad snällt. Fin mössa... Den kan jag kanske ha när jag är hos hästen.
När Saeid Ghasemi var liten grabb i Iran stickade alla mammor i kvarteret - utom hans.
– Jag önskade verkligen att min mamma också kunde sticka och det är min egen förklaring till varför jag stickar så mycket.
Före 18 månaders ålder är det få för tidigt födda barn som kan få en egen fullgod försäkring. För många familjer kan det bli många avslag innan ett nej förvandlas till ett ja.
Foto: Tobias Sandell
Efter två normala förlossningar räknade Josephine och Magnus Ahremark med att även det tredje barnet skulle komma på avtalad tid. Men dottern Meja föddes redan i vecka 26.
695 gram och 1 060 gram. Så mycket vägde Melvin och Meja när de föddes.
Det är svårt att tro idag när de stimmar runt hemma hos Meja, precis som vilka treåringar som helst.
Sjukvården förbättras hela tiden och tack vare det överlever fler barn en för tidig förlossning. Fler barn klarar sig också från skador.
Foto: Åsa Cederbom
Utdrag ur islandshästen Sölvis dagbok:
När lillasyster Åsa föddes tyckte Karin, då 7 år gammal, att det var en osedvanligt skrikig snorunge som plötsligt dök upp och snodde all uppmärksamhet. Idag är syskonen varandras stöd och bästa väninnor.
I familjerna Rinaldo läggs i princip all tid och alla slantar på en enda sak. Nämligen hästar och ridsport.
– Visst är det mycket jobb men vi vill inte göra något annat. Det här är så kul! säger Anna-Carin Rinaldo och skrattar.
– Du utvecklar ett väldigt starkt band till din häst, är vi inte i stallet en dag så saknar vi honom, säger Kristina Rinaldo.

Sök i webbsidan
annonsutrymme