Ett par hundra personer hade samlats inne i hyttan för att visa sitt stöd och sitt engagemang för ett bevara ett levande glasrike och för det nedläggningshotade glasbruket i Åfors i synnerhet.

Göra lite skillnad

– Vi tror inte vi ensamma kan rädda Glasriket eller Åfors Glasbruk, men vi tror att vi tillsammans kan göra lite skillnad, menade Jensy Elvung och pekade på att Åfors har både skickliga hantverkare och påhittiga glaskonstnärer, innan hon och Gitte Lind drog igång sången i ”Åforsvisan”, med Åforsteaterns egen text till tonerna av Internationalen.

En bit bort stod fackordföranden på bruket Anders Andersson och begrundade den stora skara människor som samlats i hyttan denna regndystra januarieftermiddag då väderprognoserna lite passande varnade för att det skulle blåsa upp till storm:

– Det är klart att det känns tungt med varslet, men det är samtidigt väldigt skönt för personalen att känna det här stödet från folk. Här är ju både folk från Åfors och från andra ställen som kommit hit, påpekade han.

Bakom manifestationen stod Åforsteatern, Folkets Husföreningen i Åfors och Åfors GoIF:s Damklubb, det vill säga i princip det samlade föreningslivet på orten, som dukat upp med kaffe och kanelbullar till deltagarn i manifestationen.

Föreningar som alla växte fram med en koppling till bruket som är livsnerven i hela samhället.

Betyder allt för Åfors

– Ha, det betyder ju egentligen allt för Åfors, konstaterar Ronny Gustafsson och Roland Johansson, två samhällsbor som båda tidigare arbetat på glasbruket under olika perioder och som nu slutit upp bland deltagarna.

Men det var långt ifrån bara Åforsbor på plats, även företrädare för kommunledningen fanns där, och från Boda kom bland andra Jan-Evert och Lena Persson som kände igen det hela allt för väl:

– Det här är för tråkigt. Det är 8–9 år sedan vi var med om precis samma sak i Boda, suckade Jan-Evert och konstaterade att det snart inte finns många glasbruk kvar längre.

Om varslet blir verklighet så innebär det att ugnarna i Åfors släcks och bara måleriet finns kvar där. Visserligen talas det om att när konjunkturen vänder kan ugnarna tändas igen, men det tror knappast någon i samhället på:

Svårt tända igen

– Nej, när man välhar släckt en låga är det svårt att få liv i den igen, konstaterar Jensy Elvung lite symboliskt och får medhåll av Christos Papadopoulos som jobbat i 29 år på bruket, sedan han slutade skolan:

– Om glasarbetarna får gå hem nu måste man ju söka andra jobb, och då finns det inga färdiga glasarbetare kvar om de sedan skulle behövas igen, menar Christos som för 14 år sedan tilldelades Pilchuckstipendiet och fick spendera ett år på Pilchuck i USA:

– Då hade man ju aldrig trott att det skulle bli så här. På den tiden fanns det pengar både till stipendier för att utvecklas och annat, men sedan dess har det ena efter det andra dragits in, konstaterar han dystert.

Och Olle Brozén som jobbade som framgångsrik formgivare inom Kosta Boda i sju år innan han ledsnade och sadlade om och sedan drivit café och numera öppnat galleri i Åfors menar att man hade behövt både förändra, förnya och föryngra i ett tidigare stadium:

– Det hät är ju en tragedi för Åfors, konstaterar han.

Nytt möte planeras

Men mitt i all dysterhet finns ändå en energi, en kämpaglöd och ett hopp som aldrig falnar kvar i Glasriket och Åfors och man tänker inte ge sig utan kamp.

Redan nästa tisdag kommer det att arrangeras ett nytt möte i Åfors Folkets Hus i kampen för att rädda kvar Åfors hjärta vid liv – det vill säga glasbruket:

– Vi hoppas att alla ni kommer då också, förkunnade Gitte Lind som avslutning på manifestationen i Åfors.