Torsdagsmorgon

Där låg den i lådan - Kyrkans Tidning. Med entusiasm kastade jag mig över tidningen i tanke att jag kanske denna torsdag skulle bli uppiggad, uppmuntrad och motiverad att kl 8.30 vara på uppföljning av biskopsvisitationen. I Bogholm. Hit till norra Öland kommer vare sig biskop eller stiftskanslipersonal. Borgholm får räcka.

Dag Tuvelius har begått sig. Han vill ha varannan damernas när det gäller att skaffa biskopar. De elaka säger naturligtvis då: "Har vi inte det - med råge - med sådana kärringar som biskopar som vi har?" Men det är bara elaka som säger så. Själv ser jag hur ledaren illustrerats. Det är svartvita bilder på de manliga biskoparna (som ser MYCKET grå ut) men färgbilder på de kvinnliga. Det är ännu elakare utformat än om en elak kommentator sagt något. Fast mer sofistikerat. Någon borde ringa de grå och fråga hur de känner sig i sin grådaskighet.

Kyrkans Tidning har kommentatorer. Bo Brander markerar mycket tydligt att en biskop i Svenska kyrkan måste kunna kännas igen som en sådan både i och utanför Sverige. Han tar fram den tyska syndabekännelse som kom till efter andra världskriget. Det är kortfattat och slagkraftigt. Susanne Wigorts Yngvesson sammanfattar ledartextens problem: "Det skrumpnar ihop till tom symbolik." Jag undrar hur länge Kyrkans Tidning kan hålla sig med kommentatorer som gör klart att det som skulle leda oss i vårt tänkande och anlyserande faktiskt är undermåligt och till ingen ledning alls.

Tuvelius kan göra en lång lista på lämpliga namn på kvinnor, skriver han. Men köper man "varannan damernas"-resonemanget har man köpt ett politiskt koncept. I Kyrkan är väl poängen att söka Guds kallelse. När kvinnor menade sig ha en prästkallelse måste ordningen ändras så att Gud kunde få sin kallelse utförd. Så såg väl i grund det teologiska resonemanget ut. Då kan det vara så, att Gud de närmaste åren bara kallar kvinnor och vi får ett biskopsmöte som i sin helhet består av kvinnor. Men bestämmer vi att kallelsen ska vara styrd av kön så har vi faktiskt gjort valmanskåren till Gud. Susanne och Bosse har slagit sina huvuden på den så kallade spiken.

Vad ska man säga om en Kyrkans Tidning som egentligen inte är Kyrkans och inte ens kyrklig? Jag funderar på Peter Akinder och Peter Francke, två socialdemokratiska ledarskribenter. När de skriver kan man faktiskt förstå sig höra kommentarer i en socialdemokratisk idétradition. Utifrån några tydliga värderingar gör de bedömningar. De tycker inte bara i skilda härader. redovisar tankar till ledning för tidningens läsare. Inte så att de är ofelbara. Men de är seriösa samtalspartners.

Svenska kyrkan har en webbchef som heter Lars Ove Ljungberg. Svenska kyrkan på nationell nivå har börjat ta fram riktlinjer för hur man bör använda sociala medier och personliga bloggar. Riktlinjerna ska sedan kunna antas av församlingarna - närmast av de kyrkliga samfälligheterna, kan man tänka. Det kan nog bara bli fel. I det här landet har vi yttrandefrihet. Och om något ska diskuteras i församlingarna gäller nog inte Ljungbergs sanning "att det är inte minst viktigt" att diskutera de sociala medierna.

Det har blivit torsdagsmorgon. Den är grå. Vätan befinner sig i zonen mellan dis och lätt regn. Jag beger mig till dagens id från det sedvanliga utgångsläget en torsdagsmorgon i Svenska kyrkan. Jag är hoppfull. Det kan bara bli bättre. Tänk att få möta stiftskansliets personal för visitationsuppföljning om 1½ timme. Kan jag bärga mig så länge?