Konvent

Konvent var förr en samling för prästerna i den något större enheten. Praktikaliteter skulle lösas. Det talades teologi. Det röktes cigarr. Ibland var det matkonvent. Då åts det - med kokerska och serveringspersonal och nervös prästfru - om hon var så lagd. De lite mer moderna prostarna kunde inför prostost - ost och vin. Nu är verksamheten på alla sätt utvidgad - i allt utom maten.

Inget fel, alls inte, på salladsbordet och rostbiffen på Kastlösa Stiftsgård men det var horder av folk. Alla hälsade inte på alla. Hela Öland, Kalmar och hela området kring Kalmar. Samt två från stiftet. Kontraktsprosten hann presentera en del datum. Den rapport som vi ursprungligen skulle talat om, hann vi inte med. Stiftets två ville nämligen dela in oss i grupper för att tala om "nödens" plats i våra församlingar. Jag tittade mig omkring. Där satt erfarna kyrkoarbetare. De har sett nöden. De har mött den. De har stått i socialt utsatta situationer, som stiftsarbetarna nog inte ens läst om. Nu skulle de tala om nöden. En kyrkoherde sa: "För 30 år sedan hade vi frågat om nådens plats i församlingen." Och rätt hade han. Det hade varit en intressant fråga i nymoralismns tid, svarade jag.

Grupparbete. Piruetter. Alla vet vad som ska sägas - och så ska skiten redovisas. Det fann en av stiftsarbetarna "spännande". Då har man inte mycket spänning i livet. För min del var allt förutsägbart. Och samtidigt tänkte jag:

Vi är på en stiftsgård som antagligen går över styr - ingen kommenterar nämligen situationen utan ordföranden ska ge alla kommentarer. Då vet man. Personalen samlas på måndag - inte i dag, fredag. Besked av det slag jag tror de får, ska lämnas just en måndag så att ingen ska gå hem till sin ensamhet och tänka. Om detta sa vi alltså inget. Några av oss var vemodiga. Svenska kyrkans tillgångar i det andliga och i det fysiska gör man sig kvitt, dessa de odugliga som fått förtroendet att ta ansvar. Biskop Thidevall är emot nedläggningen, sägs det. Det tror jag. Kostar den till sist 5 miljoner - och biskopen hans namn och rykte för det blir till sist biskopen som personifierar stiftets misslyckande - är de kloka emot. Inte Fransson (C), Forsberg (S) och Norrgård(POSK). De lägger ner.

Vi är i "en kyrka som passerat alla varningsskyltar. Nu går det bara utför" - som min vän professorn vid det ärevördiga universitetet i Lund fick till det. Om detta sa vi ingenting heller - utom i den grupp där jag sa. Men temat låg så uppenbart utanför det som skulle sägas, inkännande och fint. Det är lika surrealistiskt som det brukar vara när det drar mot katastrof. Rätteligen skulle frågan ställas: "När vi nu ser alla siffror och prognoser peka utför, hur talar vi om detta med bevarat friskt mod så att vi kan mobilisera för motåtgärder och fortfarande vara glada över den Kyrka vi älskar?"

Vi sitter i grupper och pratar. Det är vanligt och vänligt. Som i skolan, när fröken eller magistern inte riktigt orkat förbereda lektionen. Grupparbete! Och, det är finessen, alla vet att uppföra sig. Också jag. Fast på slutet när tiden var ute och alla hade bråttom hem (en liten skara till konventets mässa men de flesta hem till sysslorna) noterade jag att det inte funnits plats för all den kritik mot präst- och diakonmötet som finns i stiftet. Sur medelålders gubbjäkel har talat. Å andra sidan var det jag sa sant. Den kritiken borde fångats upp. Men det hör antagligen till kristecknen att de flesta håller tyst och åker hem till sig. Det finns inget så patetiskt som ett stiftskansli, som inte fångar det som sägs längst där nere. Men det är lite patetiskt med kyrkoarbetare som spelar spelet i stället för att ta ansvar. Det är nämligen allvar nu. Inte sällskapsspel. Som på konventet.