Död och begraven

Det blev liv om död och begravning när Uppdrag Granskning gjort reportage. Kyrkoherdar störtade fram i sällskap med ärkebiskopen och alla sa "oacceptabelt".

Jag hör till dem som inte vet särskilt mycket om vad som görs på kyrkogården när jag lyst frid vid graven. På Öland fylls graven för hand för Egon, Lennart eller Börje kan lägga blommor och annat rätt på det nykrattade när jag kommer tillbaka efter minnesstunden - och ingen grävmaskin har varit i närheten. Å andra sidan kremeras folk. Då åker kistan med den döde (fast med borttagen pacemaker för den kan explodera) in i en ugn och ut kommer benbitar, proteser och aska och allt utom proteserna körs i en kvarn och så hälls det nymalda i en kruka - så vad då med en krossad kista? I Blekinge såg jag en gång hur krematorieföreståndaren la tidningspapper i krukan för att askan skulle ligga stilla. På Augerums griftegård kan alltså sossen få ligga tillsammans med Blekings Läns Tidnings ledarsida och borgaren med Sydöstrans och vegetarianen med annonser för kött och miljöpartisten med en sida reklam för stadsjeepar. Nå, jag sa faktiskt till. Numera används otryckt papper.

Men vad jag funderar över är bristen på reflektion. Jag ska dö. Jag ska jordbegravas. Inga maskar ska tugga på mig - för graven är för djup för maskars behov. Men min vackra kropp ska multna och bli till ingenting. Jag har tvättat den och rakat den och kliat den och gett den mat - men en gång kommer den att svika mig. Kroppen är ett provisorium. Det synliga är förgängligt men det osynliga är evigt - kroppen har för en tid varit Andens tempel. Sedan ska Gud skapa nytt och det blir jag - fast på ett annat sätt. Jag tänker mig att jag ska begravas i öst-västlig riktning på kristet sätt och jag förväntar mig att min kropp ändå ska hanteras med heder. Den har dock tjänat mig ett antal årtionden och den har varit förutsättning bland annat för mina barns tillkomst och därmed barnbarnens. Men jag erkänner att jag med viss förtjusning tänker hur min kropp blir en del av jorden. Jag läggs i graven som ett skrynkligt frö och på samma sätt som det grönskande landskapet berättar något om död och liv i den ordningsföljden, för nyss var det vinter och dött, ska jag uppstå till det nya livet. Fröet blir vad det egentligen är och på samma sätt med mig. Jag kan läsa den lustiga genomgången i 1 Korinthierbrevets kapitel 15. Erfarenheten att Jesus, som varit död, levde igen återverkar på oss. Döden har förlorat sin makt. Den insikten ledde till att man byggde kyrka just i Högby där jag nu är präst - vid högarna där folk begravdes. För livets skull behövdes kyrkhuset där, alltså.

Jag gillar inte att man knäcker kistor, självfallet inte. Jag är ju smålänning och jag vill några år ha min enrummare i fred. Man jag undrar över proportionerna. Skulle Uppdrag Granskning beskriva hur kremation går till med kvarn och allt och miljögranska oljeförbrukning och utsläpp under gångna decennier - då kunde det bli skäl till debatt igen. Vad skulle ärkebiskopen och kyrkoherdarna säga då? Oacceptabelt? Miljöförstörande?

När en fråga fokuseras finns det skäl att fokusera några till. Och kanske krävs det mod att fundera över detta liv som provisorium också. Åren ska, gott folk, ta slut. Face reality! Nu går jag och duschar min dödliga kropp.