Dagblogg

Nyhetsflödet fortsätter. I Stockholms stift firades jubiléet genom att stiftet bjöd på tårta under lördagseftermiddagen. En av dem som fikade visste inget om tilldragelsen - men tyckte det var bra att dagen uppmärksammades och, sa hon, "jag hoppas att det blir fler kvinnliga präster på högre positioner". Tanken att prästeri är slit på basplanet, hos vanliga människor, blir alltmer exotisk, förstår jag. Och själv tycker jag om lustifikationen; en kyrka som inte bjuder människor bröd utan tårta.

Siffrorna från i lördags tycks inte imponera. Stor satsning men ändå rätt klent - var fanns de tusenden och åter tusenden som vill fira att vi för 50 år sedan fick ett beslut om kvinnliga präster? I stift efter stift skulle de väl välla fram? När man i Kalmar ville markera mot Kalmardekanatet, som just då bildats, bjöd man in pastor Eva Brunne. Det var 80-tal. Hon fyllde domkyrkan. 2000 människor, sas det. En klarsynt man beklagade kyrkvärdarna som fått bära 600 eller 800 stolar - men de hade inte burit några och domkyrkan rymde 1200, kanske 1400, sa brandmydnighetent. Det är mysteriöst, det hela. Men man måste väl lita på media. Jämförelsevis tycks alltså entuasiasmen för kvinnor i prästämbetet ha minskat med ökad andel kvinnor som präster.

Jag läser också Sveriges Radio Väst på nätet. Där frågas om det är bra eller dåligt att färre män och fler kvinnor blir präster. Just nu är den högsta siffran, 38%, svaret "Det är för bedrövligt, kvinnorna borde hålla sig borta från predikstolen." Vox populi, vox Dei" - folkets röst är Guds röst. 32 hade röstat när jag tittade. Intresset är tydligen just så stort. Å andra sidan blir min lillebror alltmer upprörd och det får verbala konsekvenser. Hans upprördhet gäller ett prästerskap som firar sig självt. Om folk fattar vad skrået håller på med /för medlemmarnas pengar/ så får det konsekvenser. Menar han. Han kan ha rätt. Men där uppe, hos överheten, där luften är tunnare är sådana möjliga komplikationer inte alltid lätta att förstå. Man samlas med gratistårta och det ena med det andra. Domprostar och domprostinnor hedrar med sin närvaro evenemangen. För att inte tala om biskopar och biskopinnor. Men det blir likväl inte så många ...

Det har firats i Växjö också. Nu uttalar sig komminister Leif Adolfsson i Växjö. Han har deltagit i jubileet. "Han vittnade", heter det i Smålandsposten i dag, "om att han som ny präst för 30 år sedan noterade att många präster hade bildat starka gäng där attityden mot kvinnliga kollegor var överlägsen och nonchalant. - Det känns som att det var länge sedan. Nu är läget ett helt annat. Det är högt i tak med mycket skratt och glädje. Vi jobbar sida vid sida och har blivit en fulgod kyrka, säger han." Fullgod, var ordet sa Bill. Full av godhet, sa Bull. Eller? Fast lite betyttad blir jag över det där med skrattsalvorna på jobbet. Vad säger Jesus om dem som skrattar nu? Luk 6:25. Och så väldigt högt i tak är det väl ändå inte? Fast riktigt lustigt är det inte.

Adolfsson fortsätter: "De som ännu ingår i små gäng tycker jag mest synd om eftersom de har målat in sig i ett hörn, säger han." Det nedlåtande måste komma till uttryck. Vill verkligen någon söka själavård hos en präst som argumenterar så markerat uppifrån. Hans hållning är inte med-lidandet. Han tycker synd om dumskallarna som själva målat in sig i ett hörn. Vill ni ha mitt råd - passa er för den mannen om det kommer till livets allvarliga frågor. Han skrattar och blir nedlåtande. Han avslöjar sig publikt. Det ska man kanske vara tacksam över.

Vore jag komminister Eva Pettersson i Växjö skulle jag uppsöka arbetsköparen och fråga varför Leif har högre lön. Eva har varit längre i selen - men lönesättningen är till manlig fördel. Hur kommer sig det? Tretusen spänn i månaden är väl en betydande skillnad. För somliga betalar det sig att vara man.

Naturligtvis uttalar sig Elisabeth Hullfors, som organiserat firandet. Hon tycker att det är bäst med jämställda arbetsplatser. Se, det tror jag också. Men det går att jobba ihop, kvinnor och män, utan att alla är prästvigda. Blanda inte korten. Nu håller vi på att i församling efter församling få enkönade, kvinnliga arbetsplatser. Om det är bra med jämställdhet - då har vi problem. Fast på ett annat sätt än det framställs.

Jag hörde Lillemor och Sven Erlander på bokmässan. De presenterade Tage Erlanders dagbok 1958. Jag hade i lördags bara hunnit läsa halva boken men naturligtvis slagit upp de avgörande dagarna när det gällde frågan om kvinnliga präster och kollat namnen i registret. Såvitt jag kan se, tar Erlander alls inte upp detta historiska beslut. Det gjorde visserligen Lillemor på bokmässan - men kan det då tänkas vara så att historien skapas nu eftersom den behövs nu och att den formuleras, som Wejryd upprepar, som segrarnas historia? Då var beslutet en fråga om att de statliga behörighetsreglerna också skulle gälla i statskyrkan - och den saken var, så sedd, ingen stor fråga alls och behöver inte få plats i statsministerns dagbok. När Lillemor talade kvinnoprästfrågan, räckte det som jag läst i dagboken för att jag skulle le. Nådegåvan att upptäcka lustifikationer är inte att förakta.

För Gustaf VI Adolf var frågan allvarlig. När det 1960 blev tid att viga de första kvinnliga prästerna, kallade kungen till sig ärkebiskop Gunnar Hultgren och bad att saken skulle skjutas upp. "Ers Majestät, det är för sent", svarade Hultgren. Till detta kan man påminna sig Margit Sahlins brev i januari månad 1960, där hon skrev att ärkebiskopen kunde betrakta hennes begäran om prästvigning återkallad om konsekvenserna skulle bli att Svenska kyrkan skadades av en vigning. De som gör en framgångssaga av det som var för 50 år sedan, måste ta bort en del för dem besvärande dissonanser. Men ska segrarnas historia nu skrivas, kommer inga påminnelser om detta att höras mer än på bloggen.

Ska jag till detta lägga en redovisning av min förvåning hur lite genomslag det stora jubilerandet trots allt fått i media? Här har inte ens berättats att Katharine Jefferts Schori av ärkebiskop Anders Wejryd vid biskopslunchen för det fina folket fick en stola med Svenska kyrkans vapen på. Så har det berättats i USA och så nådde nyheten mig. Är det på sitt sätt inte rätt lustigt att hon som tricksar med lagparagraferna för att få bort biskop Bob kan uppträda med vår kyrkas vapen, alltså vapnet för den kyrka där sveket varit vapen och lögnen verktyg när det handlat om att genomföra 1958 års beslut? Jag försvarar vapnet med samma argument som när försvaret sydde fast svenska flaggor på uniformsärmen - de andra ska inte få lägga beslag på fanan och vapnet. Men om jag ser the Presiding Bishop i den stolan, då inser jag vad jag ser.

Anders Wejryd intrervjuades i DN.se den 27 september. Smaka på den första frågan: "Anders Wejryd, är kvinnor en naturlig del av Svenska kyrkan i dag?" Vad skulle hänt om Wejryd svarat nej? Men ringer inte larmklockorna någonstans när denna debila fråga kan ställas i Sveriges malligaste morgontidning? Var det kvinnor som infördes 1958? Nu pratar Wejryd på om kvinnliga präster - men det var faktiskt inte frågan. Eller är kvinnor bara kvinnor om de är kvinnliga präster? Jag medger att jag ibland undrar om inte detta är den egentliga kvinnosynen ...

Intervjuaren frågar på: "Hur tolkar du att det fortfarande finns kvinnoprästmotståndare i ert samfund?" - En viktig del i Svenska kyrkan är att det ska råda åsiktsfrihet men de teologiska argumenten mot kvinnliga präster är borta, kvar finns argumentet om att vi ska vara lika den romersk-katolska eller ortodoxa kyrkan." Det snällaste man kan svara på detta är att Wejryd inte vet vad han pratar om. Om han vet och svarar som han gör, då gäller Myrdals ord och MarieLouise Samuelssons insikter om den mannens sätt att i sanningsfrågor uppträda som en liberal, d v s totalt frisinnat. Det vi här bevittnar förklarar i så fall en del av det som händer i Svenska kyrkan. I stället för att redligt ta sig frågorna an, hittar man på. Jag har varit med ett tag i samtalsgrupper som hanterat frågan. Första försvar har alltid varit att vi inte ska se tillbaka (minns bibelkommissionens ord, dock!). Nästa försvar har varit att inte gå igenom de teologiska argumenten och jaga med hjälp av böcker, kommentarer och annat som teologer brukar använda som verktyg. Tredje försvarslinjen har varit att diskutera hur mycket motståndarna NU kan tänkas ge med sig. Och när de sagt att "vi har gett vad vi kan om vi ska vara trogna insedd sanning", så har motparten lagt ihop sina anteckningsblock. Men, tro mig, argumenten finns kvar och av allt firande menar jag att de förstärks. Åsiktsfrihet, förresten! Svenska kyrkan styrs av Bibel och bekännelse, det är i vart fall för en postmodernist mycket tydliga instruktioner om vad som tros, lärs och bekänns. Till skillnad från många vilka, som det heter, bejakar 1958 års beslut har några av oss insikter, inte åsikter. Kan man få insiktsfriheten proklamerad i Svenska kyrkan - och därmed kravet på att uttalanden ska bottna i insikter och inte i åsikter? Då får Anders Wejryd mycket att läsa för att hinna i fatt. Så lustigt det ska bli med debatterna med Wejryd därefter.

"Har kvinnoprästmotståndare ingen plats längre i Svenska kyrkan? - Sedan 1995 finns ett beslut om att man ska samarbeta med vem som helst oavsett kön i Svenska kyrkan. Det är ett tydligt beslut och vi har fått en uppstramning." Makten brukar tala så. Ärkebiskopen firade högtidsdagen med att vara på bokmässan. Jag kom inte åt att fråga honom vilken bok han gett ut i år. Jag frågade förra året, men då hade han inte skrivit någon. Han kanske varit upptagen med uppstramningsprocesserna?

Vill ni veta hur biskop Hans Stiglund i Luleå har det? Han kan tycka att när det gäller de som mår så dåligt av kvinnliga präster och tanken på en kvinnlig biskop att det vore bättre att de hittade ett annat andligt sammanhang. Så talar en biskop, den som fått herdeansvaret. Utanför mitt fönster finns 11 får. De har betat här hela sommaren och vi vänslas lite, dvs jag ger dem vatten och kliar dem lite. Jag vill inte ens att de ska hitta ett annat andligt sammanhang, och jag är bara en enkel pastor, dvs herde. Stiglund är bautapastor: Pastor Pastorum. Stiglund tycker att bibeltolkningen att kvinnor inte ska vara präster kan jämföras med bibeltolkningen att det är okej att hålla slavar. "Snäva bibeltolkningar", har Stiglund kommit på. När Stiglund lämnade Synoden och kom med i Biskopsmötet ökade uppenbart medeltalet vad gäller intelligens i båda sammanhangen.

Om någon undrar hur jag tänker om vad som måste göras är svaret enkelt: Det måste brukas teologiskt allvar när vi ägnar oss åt en konflikt som bottnar i teologi och som skadar Svenska kyrkan. Det har jag sagt i decennier. Men lägg nu märke till att Hans Stiglund intet har att säga till sina gamla fränder. Man kunde tänkt sig att han, och det kunde man tänkt om många andra också, förklarat på vilket sätt vi tänker fel. Men det får vi aldrig höra. Våra argument är bara borta! De finns inte? Hur kom sig det?

På bokmässan läste jag Göteborgs-Posten 27 sept. Ordföranden i kyrkorådet i Berghem tycker att det är hyckleri att fira så länge kvinnoprästmotståndarna finns kvar. Två av de kvinnliga pästerna i kontraktet har slutat och ersatts av män. "Här råkade de ut för män som vägrade ta i hand. Kvinnorna orkar inte ta strid jämt." GP behövs om sanningen ska fram - men är detta sant? De två kvinnliga präster saken gäller har sagt att de inte hade något att klaga när det gällde kontraktisternas uppförande. Men smetningen vidlåder kontraktet, prästerna och kontraktsprosten.

Vad ska då göras? Ska de kvinnliga prästerna träda fram och säga att de har blivit juste behandlade? Var trycker GP en sådan information, tro? Eller ska kontraktsprosten skriva en skrivelse till domkapitlet och begära att saken utreds och - för det fall domkapitlet inte kan styrka uppgifterna - en rejäl dementi och ursäkt publiceras? Kan anklagelserna styrkas, återstår för domkapitlet att ta itu med de skyldiga, de som alltså vägrat ta i hand. Alla förstår att anklagelsen redan haft sin verkan. Med lögnen som vapen agerar kyrkorådsordföranden i Berghem och det kan han göra i tryggt medvetande om att ingen kommer att granska saken. Dr Goebbels hade inte kunnat göra det bättre, förstår jag. Den enda skillnaden, tror jag mig veta, är att doktor Gobbels stavade bättre än kyrkorådsordföranden, doktor i litteraturvetenskap som Goebbels var.

Ska vi verkligen ha det så här i Svenska kyrkan? Eller ska prästerna i kontraktet vända sig till sitt fackförbund och kräva att skölden hålls blank i de arbetsrättsliga former vi har. Ledsen, grabbar! Det går inte. SACO-förbundet KyrkA tar inte ställning i frågan om kvinnliga präster och håller sig därför borta från allt som har med den frågan att göra. Så vad göra?

Kyrkorådets ordförande i Berghem steg för några år sedan fram i Borås Tidning och inte bara beklagade utan också anklagade. Hans brevlåda var sönderslagen och kvinnoprästmotståndarna kunde misstänkas. Han stod vid den papplåda han tillfälligt fått sätta upp (en låda som tidigare inrymt 12 flaskor vodka, nota bene) och uttalade misstankarna. Alla var förstås beredda att tro att kvinnoprästmotståndarna i nattens mörker uppsökt den aktuella brevlådan och slagit sönder den därför att ordföranden öppet tagit ställning för kvinnor som präster. Borås Tidning gav saken vederbörlig uppmärksamhet. Tiden gick och vår alerta polis löste självfallet mysteriet. Det var en mopedburen yngling som var förövare. Jag skrev då till Borås Tidning och undrade om det klarlagts var den mopedburne stod i ämbetsfrågan. Jag minns inte om min fråga togs in i tidningen. Något svar kom hursomhaver icke.

Borde det dock inte vara en försvårande omständighet för den som tror att Gud gav oss 1958 års reform att dens tyrks av direkt lögnaktiga - för att inte säga vansinniga - påståenden? Apropå brevlådan skrev jag en inlaga som Borås Tidning aldrig tog in. Jag undrade stillsamt om det kunde vara så att den aktuelle ordföranden förtärt något av det som hans ersättningsbrevlåda tidigare innehållit och därför både ramlat mot brevlådan och kanske också fått en av stimulantia påverkan bild av verkligheten. Eller är verkligheten den, att kvinnoprästmotståndarna inte drar sig för något? De tar inte kvinnliga päster i hand och de skickar mopedburna ynglingar på bärsärkargång mot brevlådor i kontraktet?

Sa jag inte för länge sedan något om det lustiga året 2008? Det vansinniga har lustifikationsvärden, medge det!

Biskop Hans Stiglund skriver en liten betraktelse på Svenska kyrkans hemsida i dag. "Äntligen stod hon i predikstolen!" har han satt som rubrik och han prisar det historiska beslutet 1958. Inte med ett ord beskriver han den verklighet som var.

När Stiglund vann provvalet till biskop i Luleå stift tillhörde han Svenska kyrkans Fria Synod. Naturligtvis ingen stor sak i det - men historieskrivning är en roande syssla. "Det avgörande är vad som förkunnas, inte vem personen är, eller vilket kön vi har", skriver han. Stiglund borde läsa några av de böcker som kommit, de som tycks beskriva att det som sägs verkligen hör ihop med vem personen är. Varför skulle det inte, om man tänker efter? Ordet är till sin natur inkarnatoriskt, det tar form i en kropp, i en person. Men vad är det för kastratteologi han torgför? Är det inte avgörande vilket kön vi har - utan någon liten detalj? Det är väl avgörande för den kvinna som väntar barn - själva graviditetens förutsättning. Och när fotbollspelare ställer upp sig i en så kallad fast situation, vet man var de håller händerna? Kön är en grundkomponent. Gud skapar människan som man OCH kvinna.

Biskopen skriver mer. Nu befrias vi från en cementerad och förfelad bild av vad en präst är. Här borde Hans Stiglund avkrävas preciseringar. I vilken mening ser han en cementerad och förfelad bild hos sina präster och sitt folk i Luleå stift? Den framställningen blir garanterat lustigt men lika garanterat kommer biskopen inte att ge oss den. Det här är bara ord. De ska inte ge kunskap utan mer en liten känsla av att något var fel förr men nu har klokskapedn segrat. Jag går inte på det.

Historieskrivning var det. Jag köpte Tage Erlanders dagbok 1958 i går för att se på de aktuella dagarna det året. Alltså riksdagens beslut om kvinnliga präster och kyrkomötets. Statsministern skriver ingenting om saken, nada. Hur ska man förstå det? Såg han inte det historiska beslutet som historiskt? Eller var det alls inte historiskt utan från statsministerns utgångspunkt bara en liten justering i behörighetslagen? Är det i segrarnas intresse att nu göra beslutet historiskt, nu när segrarna äntligen ska skriva historien? Jag undrar.

Men går någon på att segrarna skriver historien korrekt? Ska man animera historiker och kyrkohistoriker att granska boken "Äntligen stod hon i predikstolen" i ett försök till vetenskapsteoretisk och intellektuell renhållning? För visst vet vi att när segrarna skriver historien lägger de den till rätta. För den sakens skull har det anslagits medel, pengar från Svenska kyrkans medlemmar!

Jag såg det själv. Det kom karlar och bar ut utställningen om de kvinnliga prästerna från universitetet. Kvar står män i marmor och brons, helt tydligt MÄN, för de är avklädda.

Nog förstår jag att utställningen inte skulle vara på plats för alltid. Kunde man ändå inte väntat till efter det att kyrkomötressessionen avslutats och ledamöterna farit hem? Nu kan ju endast en slutsats dras. Den manliga hegemonin består. Patriarkatet triumferar. Könsmaktsordningen är säkerställd. I marmor och brons kan vi se hur det bortom festtalen förhåller sig.

Jag talar nu inte i egen sak. Den som söker teologiska skäl att ompröva Kyrkans erfarenhet om ämbetet behöver inte nödvändigtvis bli sexist, som alla förstår. En sådan person kan tänka att församlingen är Guds familj och vilja ha både en präst (fader) och en välutbildad diakon/-issa/ (moder). Hade vi varit fria att få bygga den modellen för församlingsvård, hade Svenska kyrkan stått starkare i dag. Tänker jag. Och jag hade inte varit det minsta rädd för konkurrensen från andra flörsamlingar som hållit sig med kvinnliga präster. Men den som - och de är många - odlar tanken på reformen med kvinnliga präster som en fråga om kvinnors lika möjligheter, kan sorgsen vandra runt i universitetshuset och se hur det blivit. Männen består. Skulle det detta lustiga åt inte vara läge att försöka precisera vad vi faktiskt är oense om. Man ska hederligt kunna beskriva sin motparts ställningstagande så att motparten känner igen sig. Och någon referens till teologi om ämbetet måste man kunna ge - om det nämligen är ämbetet vi är oense om och det får faktiskt majoriteten bekväma sig att förstå. Man kan inte modellera sin motpart utifrån egna fördomar.

När det gäller talet om diskriminering återstår som vanligt att berätta och belägga vad som sker. Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesman - det är kravet. För det var inte "kvinnoprästmotståndarna" som bar ut de kvinnliga präster från universitetshuset i Uppsala. Det förhållandet borde väcka till insikter.

I går tog jag en bild av utställningen om de kvinnliga präster. Den är nämligen placerad i universitetshusets övre galleri och där är, som i alla fall uppsaliensare vet, en samling statyer av nakna män. Under och mellan dessa statyer finns bilderna på de kvinnliga prästerna. "Könsmaktsordning" kallar jag bilden. Får se om jag kan lägga ut den på bloggen. En sak är nämligen att somliga av oss inte övertygats i ämbetsfrågan. Vi är, som det heter "mot kvinnliga präster" därför att de inte är präster. De vanliga kyrkokommunala agerar översittaraktigt mot kvinnliga präster därför att de är kvinnor. Skillnaden är avgörande allra mest därför att vi är några som är emot ordningen med kvinnor som präster. Alltså inte emot människor utan emot ett beslut om en ordning som inte erövrats teologiskt. Det gör att en del av oss knappast kan gå i kyrkan på söndag när jubiléet ska firas i församlingarna. Det problemet borde det talas öppet om och det redovisas i några kommentarer till min blogg med frågan vad den sortens folk ska göra. Jag vet inte. Präster klarar sig. Men antagligen får vi mer idogt försöka hitta varahndra - pensionerade präster som vill fira mässa och lekfolket som längtar efter präster som de känner igen som präster. I Stockholm finns ett gäng som tycks mötas på lördagar, fira mässa, fika och umgås. Men jag vet inte vad jag ska svara den som undrar hur långt man ska behöva åka för att få tillgång till en gudstjänst som man är trygg i. Kanske ska kyrkoherdar oroas av frågan? Lekfolket kan begära själavårdssamtal i ämnet. Då får en del kyrkoherdar nyttiga problem att ta ställning till.

Jag tänkte kanske inte blogga nu på morgonen men jag läste lite e-post och fann att jag kritiseras för att jag bloggar.Nu är väl uppgiften att hålla kontakt med väljarna en del av det demokratiska mandatet? Å andra sidan har jag i kyrkomötesutskottet formulerat en kyrkoordningstext och haft några små synpunkter i största allmänhet. Några förslag har jag inte lagt. Det får jag, som utskottets näst sista ersättare, inte göra. Röstar fler på Frimodig kyrka tar vi så många mandat att vi får utskottsplatser. Men det kanske min kritiker inte tänker bidra till? Nå, gamle prosten lärde mig att somliga är nöjda bara när de kan vara lite missnöjda. Det är också ett lustigt förhållande.

Domposten Åke Bonnier skriver på sin blogg: Kvinnoprästmotståndare göre sig icke besvär! Besvär med vad då? De som in te övertygats om att 1958 års riksdagsbeslut är gudomligt i mening att riksdagen rätt förstod Guds mening med årästämbetet, besvärar sig knappast att läasa teologi. De besvärar sig inte heller att pröva om Gud kallar dem att bli präster - för det har Svenska kyrkan bestämt att Gud inte gör. De ska väl då inte heller besvära sig att läsa Bibeln (för bibelorden står där ju ...) eller läsa reformatorisk eller katolsk teologi om ämbetet. De ska väl inte heller läsa historien kring beslutet kritiskt. De ska ju alls inte besvära sig. Skriver domprosten. Egentligen skriver han nog att han besväras av kvinnoprästmotståndare. I vanliga fall brukar reformatorisk teologi uppmuntra till invändningar och ta upp dem genom att läsa Bibeln. Nå, kvinnooprästmotståndare som Bo Giertz eller Martin Luther göre sig inte besvär. Jag förutspådde att året skulle bli lustigt. Mer konstruktivt vore förstås att arbeta med det teologiska sakmaterialet och kritiskt värdera vad som skett i Svenska kyrkan. Då kan man, som jag brukar påpeka, gripa sig boken Bibelsyn och bibelbruk an.

Vad gäller bråket? I Kyrkomötesbulletinen får vi nu veta att kvinnor i prästämbetet är en av flera faktorer som förändrat prästrollen. Det tror jag. Jag tänker att kvinnor av Gud får autentiska kallelser men att Svenska kyrkan stereotypt svarar på dessa kallelser genom att enkelt hänvisa till prästämbetet. Antingen lever då de prästgvigda i en slags prästroll och försummar den personliga touch som kallelsen egentligen innebar eller så lever de sin personliga kallelse i prästrollen. De gör vad de ska göra i prästrollen men uppfattar då inte riktigt vad prästeriet går ut på - för de gör något annat. Den kvinnliga präst som i Kyrkans Tidning i somras tyckte det var bra att man bara behövde fira en gudstjänst för på så vis blev det tid över för verksamheten, belyser vad jag funderar över.

Men jag läser vidare i Kyrkomötesbulletinen. "Varför är det viktigt med prästvigda kvinnor? - Kvinnor har gett nya bilder av Gud som inte funnits eller fått plats tidigare. Genom tiderna har det mest varit män som varit teologer. I dag har vi en större mångfald och då är det naturligt att det dyker upp nya sätt att se på texter. Vi får till exempel en större mångfald av gudsbilder." Jag förstår vad komminister Anna Ekström säger. Men jag förstår inte att det inte funnits kvinnor i Kyrkan förrän vi fått kvinnliga präster. Jag ser en väldig prästfixering. Det fanns diakoner och pedagoger som var kvinnor, medges dock. "Att kvinnor nu även är präster ger människor nya ledare att identifiera sig med." Ledare? Identifiera sig med? Jag har nog aldrig uppfattat präster på det viset. Jag tror vi hamnat i något farligt. Präster är till för att frigöra människor, inte för att vara någon andra kan identifiera sig med. Då ställer de sig i vägen för Jesus och de heliga gestalterna.

Saken handlar om texttolkning och mångfald av gudsbilder. Det köper jag knappast. Kyrkan lever inte med gudsbilder så mycket som hon lever med Gud. Hon lever också bortom det dagsaktuella i ett möte med heliga teter som avslöjar något Gud säger. Prästen är ju inte litteraturvetare, tänker jag, utan kallad att vara teolog, formad av Bibel, meditation, bön, andliga erfarenheter. Talet om gudsbilder är underligt. Jag har foton av mina barnbarn i min plånbok - men jag har inte primärt barnbarnsbilder utan barnbarn och jag diskuterar inte mina bilder. De finns där. Så vad då med "gudsbilder"? Ska vi göra oss bilder av Gud eller möta Gud som en levande Verklighet? Ska vi inte lägga gudsbildstalet åt sidan? Eller ska vi säga att somliga av oss faktiskt tänker helt annorlunda och att oenigheten i Svenska kyrkan egentligen gäller frågan om Uppenbarelsen? Vi tänker att Gud faktiskt ger sig till känna och talar till oss och vi till Gud.

Det ska hållas seminarium i krykomötet. En gång var tganken med semiraierna att ledamöterna tillsammans skulle se vad som fuinns bakom hörnet, identifiera avgörande frågor och dela erfarenheter. Vi har inga torg för idédebatt och konstruktiva tankeutbyten. Utskottsarbete, gruppöverläggningar och plenum fungerar inte för det som seminarierna syftade till. Jag vet hur det var tänkt, om man säger så.

Nu ska det handla om den kyrkoantikvariska ersättningen. Det kommer folk från departement och verk. Det är prästsonen Toremark och Inger från Riksantikvarieämbetet med flera - alla förtjusande personer. Men nu distribueras information till deltagarna. Vi hämtar inte upp deltagarnas mer yviga framtridsfrågor. Och det vi talar om håller sig helt innanför ramarna och är materia som ett utskott lika väl kunde behandla. Gör jag mig tydlig? När man väljer att fokusera på den egna organisationens frågor, väljer man att inte ta upp de för Kyrkan i Sverige viktiga framtidsfrågorna. Här är systemfelet. Kyrkomötets ryggmärgsreflex (har ett kyrkomöte ryggmärg?) är nämligen att inför alla förslag om insatser svara att saken redan pågår. "Allt står väl till"- argumentet borde varit avlivat redan i Gamla testamentet men det visar sig mycket livskraftigt och när det används kan man tryggt veta att allt verkligen inte står väl till.

När vi borde tala om den stora frågan folk och Kyrka och tala om Jesus ägnar vi oss åt den kyrkoantikvariska ersättningen. "Incurvatus in se" säger Luther om männikskan. Inkrökt i sig själv. Nästa gång ni ser en falukorv i ring så tänk på Svenska kyrkan.

I går läste jag biskop Tor Andraes herdabrev till Linköpings stift från år 1937. Jag letade efter ett par passager och hittade dem, men fick i förbifarten också ord för en erfarenhet som gnagt i mig sedan i måndags men som jag inte hittat ord för. Biskopen varnar för att prästerna bildar ett skrå. Det är detta skråtänkande som firar triumfer när just prästen (den kvinnliga för den delen) sätts så i fokus. "Präster är som gödsel. Utspridda gör de nytta men samlade luktar de illa", heter det ibland. Citatet har inte biskopen. Men saksammanhanget är nog detsamma. Det är visst viktigt med präster men fokus ligger inte på dem utan på det gudstjänstfirande folket, människorna som prästerna är satta att tjäna med Ord och sakrament.

På de stora utställningsskyltarna för det stora jubiléum vi firar finns somligt "översatt" till engelska. Du ska bli präst blir på god svengelska: You are to be a priest. Nu vet den som rört sig lite i världen att så skulle en amerikansk lutheran säga när det handlar om dopet. Du ska bli präst i de troendes allmänna prästadöme och det blir du genom dopet. You are to be a Pastor (med stort P, förmodar jag) skulle den korrekta lutherska termen lyda på engelska. Eller möjligtvis: You are to be ordained. Det här kan jag skriva för att bråka lite med juibléets handläggare men jag är egentligen ute efter det andra: Dopet är den stora vigningen till tjänst för Guds rike i denna värld. Det är på de döpta som fokus ska ligga. Inte på prästerna.

Tisdagens jubiluemsgudstjänst blev, säger det trovärdiga vittnet, för mycket för en kvinnlig präst. "Jag kunde inte kommunicera. Det var en främmande religion", sa hon efteråt. Man ska vara noga med att samla repliker. Hegel påpekar ju att när det går annorlunda till i lagarna än i verkligheten så är samhället i upplösning.Vilka indikationer på ett kyrkosystem i upplösning går det nu att se i Svenska kyrkan. Det är den mycket allvarliga frågan. Repliken efter jublandet i domkyrkan är en sådan. Vilka fler sådana repliker kan vi samla?

Man ser spåren rätt tydligt. I budgeten skriver etablissemanget ner sina förväntningar på kollekter för den internationella solidariteten - Hela världen - rätt rejält och kompenserar med bidrag från SIDA och EU. Läs siffrorna: 2009 var siffran 199 miljoner och föreslås nu bli 171. 2010 var sifrfran 203 miljoner och föreslås bli 179. Bidragen upp men engagemanget ner. Jag tror förslaget är välmotiverat men det blir samtidigt ett tecken på ett allvarligt missförhållande. Det är, som de flesta förstås, så här det blir när visionerna bleknar. Årets Lutherhjälpsinsamling var 10 miljoner lägre - men inte förrän frågan ställdes i utskottet vidgicks förhållandet. Först var budskapet att allt står väl till. Vi tappar alltmer av den kraft som ligger i människors engagemang. Det är ett problem att samtala om.

Nu ser vi samma översåtarnas aningslösa eller räddhågade hållning när det gäller gudstjänstdeltagande. Svenska kyrkan är på reträtt. Ingen talar om det. Jo, i ett stift skickar man en delegation till Nederländerna för att se vad man där gjort med övertaliga kyrkor. Borde vi inte i stället fundera över hur vi ska fylla kyrkorna och kanske resa till länder där människor upptäcker tron på Jesus och livet med Honom i Hans Kyrka? Vi som tror att evangeliet både har en bundsförvant och en motståndare i människors hjärtan /också i våra egna/ skulle vara entusiastiska att leta efter möjliga vägar för evangeliet in i människors liv /också våra egna/. Jag skulle till kyrkoorganisationens makthavare vilja säga: Gör räkenskap för er förvaltning. Era stora ord och ert stolta firande fungerar som täckmantel mot verkligheten - den kyrkliga reträtten i en tid när människor alltmer frågar efter Kyrkans verkliga skatter. När de inte ser den utan bara det andra, de stora men ack så ytliga parollerna, då letar de någon annanstans. Katharine Jefferts Schori frågade kyrkomötet: "Var frågar nu Gud efter er frimodighet?" Det var en bra fråga. Vi i nomineringsgruppen Frimodig Kyrka har ställt upp för frimodighetens skull. Det finns vägar framåt - om man bara vill och vågar.

Det finns en utställning som Svenska kyrkan gjort i samverkan med Arbetets Museum i Norköping: "Du ska bli präst." Jag fick i går flera anmaningar att se utställningen för att lära mig lite mer om kvinnliga präster. Jag log och svarade: "Jag vet mer om den saken än de andra i lokalen. Det är just det som är problemet."

Naturligtvis tittade jag - min vana trogen också innan utställningen invigts. Märta Leijons reservation innehåller, som jag påpekat tidigare, egendomliga meningar. En av dem har närmast blivit en slogan och går numera som klok normalsanning, tycks det mig. "Vi äro inte främst könsvarelser utan födda till medborgare i Guds rike".

Den första invändningen handlar om dopteologin. Svenska kyrkan lär om dopet att dopet ger mig medborgarskap i Guds rike. Om jag fötts in i Guds rike, behövde jag förstås inte döpas. Den andra handlar om människosynen. Gud skapar människan till man och kvinna. Könsidentitet är skapelsegiven, det har varit en grundbult i förståelsen av kallelser. Jag är någon som jag ska bli - till kropp och själ och ande. Märtas teologi är usel teologi, funderingar som inteb har sin grund i Kyrkans tro och liv. Det gjorde mig ingenting så länge hennes mening var en markering av Bondeförbundets representant i 1946 års utredning. Men nu när detta blir en slags normalitet, då häpnar jag. Bevittnar vi i Svenska kyrkan hur orden slutar vara informationsbärare?

Mor har varit död i mer än tio år. Jag saknar henne just nu. Det hade varit riktigt roligt att kunna ringa och berätta hur stor Märta Leijon plötsligt har blivit. Hon hade inte svimmat - men vad hade hon gjort?

En annan av de stora är Lydia Wahlström. Får jag bara påpeka att en så stor jubelgudstjänst med all grandezza som den i går var just en gudstjänst som Lydia avskydde. För henne var prästen en lärare i svart kappa på predikstolen och liturgin närmast överflödig. Varför hålla fram personer som tänker något helt annat och så låtsas att dessa personer kan tas till intäkt för det som nu sker? En enkel festgudstjänst med en präst i svart kappa, en lång predikan, ingen nattvard, inga processioner, inga korstecken, inga standar - det är Lydia Wahlström. På många sätt föraktade hon också normalt svenskkyrkliga präster dåförtiden. Men rökförbuden som nu införs hade hon gillat. Hon hatade tobaksrök. Och så fick hon en gång byta underkläder och tvätta håret också mitt i veckan. Det var Lydia, det.

Före inledningsgudstjänsten hämtade jag i Domkyrkan gudstjänstagendan. Av inledningen framgick att jag inte var bjuden. Gudstjänsten var till för dem som var glada över 1958 års beslut. Kyrkan bjuder in alla. Sekten bjuder in de sina. Jag gick på Ofvandahls.

Det fortsatte med festtal i aulan. Nu är jag rätt erfaren i kyrkomötessammanhangen, så jag får höra inte bara retoriken utan också det som sägs bakom kulisserna. Ibland anförtros jag saker som absolut inte ska hamna i bloggen. Ni behöver faktiskt inte höra det. Det räcker att veta att det sägs annat bakom kulisserna. Det är precis som i det forna Östtyskland. Officiöst tal och så pilsner på aftonen i avskildhet och då och där sägs det som verkligen gäller.

Jefferts Schori sa att "ni förvaltar ett stort och värdefullt arv som frihetens försvarare". Hon kom till Sverige "i tacksamhet över det föredöme ni utövar att välkomna kvinnor i pastoralt ledarskap. Femtio år av kvinnors förebildliga liv, vittnesbörd och tjänst och inneburit en överflödande rik och utvecklande förnyelse av er gemenskap". Var får hon allt ifrån? "Världen stämmer in i er glädje." Det tror jag dock är bokstavligen bibliskt sant. Det var både rätt och fel att motståndet mot kvinnliga präster beror på mäns ovilja att ta order från en kvinna.The Presiding Bishop menade att saken inte handlar om att ge order så mycket som att tjäna. Säg det till biskop Bob! Men på vilet sätt var påståendet rätt? Jag vill gärna veta. Intressant var att Jefferts är amerikaniserandet av namnet Gävert från Norrköping och Katharine hör samman med Katarina i Vadstena.

Colin Williams som är KEK:s generalsekreterare tecknade bilden av Europas kristenhet förenad i evangeliets vittnesbörd om rättvisa, fred och skapelsens överlevnad. "Ett budskap om alla människors lika värde och rättigheter." Man behöver vare sig vara teolog eller idéhistoriker för att se hur evangeliet förvandlats till den franska upplysningstidens budskap.

Anders Wejryd talade förstås också. Han tyckte att det verkade behöva påpekas "att utan starka krafter, som i kyrkolivet och med teologiska argument, argumenterade för reformen,så hade den inte kommit till stånd 1958." Hur kan man veta det? Reformen hade kunnat komma till stånd 1920 som en fråga om statliga behörighetsregler och inget annat. Vilka teologiska argument avgjorde besluten i riksdagens två kamrar - det kan man se eller inte se i prokollen. Har Anders läst dem? Nå, för Wejryd var saken enkel: "Det är kort sagt fullständigt naturligt med kvinnliga präster. Frågan är avgjord. Kvinnliga präster är viktiga för att Guds budskap ska nå oss!" Att dom inte visste det tidigare, då? Att de katolska och ortodoxa kyrkorna inte vet det. Kan evangeliket alltså inte nå en majoritet av de kristna i världen?" I Church of England är frågan inte avgjord på samma sätt som hos oss. Min vän Dr Mary Tanner menar att man visserligen tar ett beslut men därefter följer en lång tid där man skiljer mellan andarna och ser Guds vilja och sedan tar emot beslutet i glädje. Jag är hellre teolog ihop med Mary Tanner, intellektuellt redlig ekumen, än med Anders Wejryd. Wejryd såg dock en risk att göra kyrkan till en åsiktsgemenskap. Men det är ju just detta Svensak kyrkan blivit när man beskriver sig själv och den egna teologin som något som "utgör huvudströmmen i Svenska kyrkan". Det är mycket som inte går ihop i festsammanhangen.

Talmannen Per Westerberg var bäst. Detta är ett märkesår för ett viktigt riksdagsbeslut, sa han. Där fick kyrkomötet klara besked om hur det egentligen var. Riksdagen bereder sina beslut noggrannt och hade i 37 år berett frågan, sa han vidare (vilket bara i politisk mening är sant). Saken handlade om alla människors lika värde. Sa han. Men borde vi inte prästviga ALLA då - för att i praktisk handling tillförsäkra oss alla vårt lika värde?

En ekumeniskt sinnad person kunde dock fråga var Borgågemenskapen fanns i sammanhanget. Har den alldeles avsomnat? Där skulle vi ju ha en slags första ekumenisk gemenskap. Då borde den väl framträda vid ett så högtidligt tillfälle som i går? Drack jag, när vi firade Borgågemenskapen i London för många år sedan, all champagnen i onödan?

Att blogga i en mörk lokal där skärmen lyser i ögonen är inte lätt så ett mer omfattande bloggande om kyrkomötets öppnande får anstå tills jag blivit mer upplyst. I Universitetshuset finns en utställnuing om kvinnliga präster. Jag har fått några anmaningar att den behöver jag se. Jag svarar att jag vet mer än de andra på kyrkomötet om frågan och det är det som är problemet. Vad ska man annars säga?

Om uppställningen tänker jag bara på de stora systemen med grandiost firande och därför blir jag extra känslig för de små ironiska kommentarer som då och då ges - också av biskoparna - om hur det EGENTLIGEN är. Ett firande kan bli FÖR mycket. Kyrkomötets ordförande Gunnar Sibbmark stoppade i vart fall i mars månad idén att bara kvinnor skulle ha funktioner i högtidsgudstjänsten. Det var, tycker jag, lite synd. För det borde någon gång göras klart att vi fått en kvinnokyrka. Männen drar. Varför skulle de inte?

Det borde kanske föranleda oss att fråga vad det i praktiken ska bertyda att Svenska kyrkan är öppen för alla och tar allas gåvor på allvar. Det upprepas. Men det är inte sant. Jag gnäller inte men alla som med goda skäl har frågetecken inför 1958 års beslut vet hur det går till. Vi marginaliseras för att elimineras. Jag sa högt under Sibbmarks talande i dag: Han ljuger! Han hörde mig inte - man kan ju inte vråla i mötet och störa ordföranden. Han ljuger likväl. Jag väntar bara på att någon börjar rulla upp sammanhangen. Jag sitter i en väl organiserasd rörelse där den medvetna lögnen är en viktig grundbult. Det är rätt förfärande. För min del menar jag att det är värre med strukturerade system för att kränka människor eller komma åt dem - som i kyrkoordningens o-ordning - än det är med enskilda förlöpningar. De senare kan man be om förlåtelse för. De förra cementerar. Tänker jag i mörkret.

Domprosten Åke Bonnier var en av respondenterna. Det drog mot lunch (pastasallad, äppledryck och en macka samt kaffe därtill för 60:- i "lunchbidrag", som det hette. Den glutenallergiska kvinnliga prästen fick leva på kaffe för alternativ saknades trots att lunchen annars var helt i klass med den sorts luncher som jag tror miljöpartister äter). Nå, Åke talade. Vigningen av kvinnor till präster är den fortsatta reformationen. Åjke visste. Han hade en sommarmånad varit kvinnoprästmotståndare men funnit att argumenten inte höll. Nu är kvinnliga präster en del av vår identitet och samvetsklausulen avskaffades "tack och lov". Tanken att kvinnliga präster är ett ekumeniskt problem måste avlivas - där hör ni alla katoliker och ortodoxa! (Men fortfarande få präster i Sverige vigda av kvinnliga biskopar inte tjänstgöra i England, kan man påpeka!) Vi måste vara tydliga i ämbetsfrågan och man kan inte samtala om det totalt självklara. Väjningens tid är förbi, för nu hör vi ihop. Allt annat är historia och nu är det slut på kränkningarna.

Parollkristendomen har förstås sitt värde. Men den där tydligheten och kommenderandet att vi hör ihop - går det ihop? Att höra ihop är väl ett äventyr där man möts från två håll, inte en situation där en dekreterar samhörigheten? Lär oss inte 1900-talets politiska liv att den sortens enighet bokstavligen är livsfarlig? Och vad med det totalt självklara - vad man än kan säga olm kvinnors behörighet till prästämbetet men inte kan man säga att det är totalt självklart. Några bibelord återstår att hantera, en samlad kyrklig erfarenhet av ämbetet likaså, Martin Luthers påstående att Anden inte tillåter och påvens markering att Kyrkan inte har fullmakt från Kristus att överlämna präst- och biskoppsämbetet till kvinnor också. Totalt självklart? Alls inte. Varför tala så?

Professor Cristina Grenholm menade att människor inte kan sätta gränser för Gud och att 1958 pårs beslut fattades därför att kyrkan valde att öppna sig för världen. Båda påståendena är sanna. Är det också sant att Gud sätter gränser för människor? Motståndarna betonde Guds makt snarare än Guds närhet, sa hon också. Det låter fint när det sägs. Men var inte nattvardsväckelsen från 1930-talet och framöver ett betonande av Guds närhet - den Helige själv kommer till oss i altarets sakrament och altaret står hos oss? Sa inte högkyrkliga präster att just Gud i sitt majestät kommer till oss och denna insiklt gav oss den liturgiska förnyelsen? Än en gång: det komplicerade förenklas.

Till sist talades ledarskap. The Presiding Bishop var där; "the most high-ranking woman", sas det. Moderatorn Lollo Eriksson undrade och Jefferts Schori svarade att frågan om kvinnor som präster och frågan om homosex hör samman. Det gillade inte alla svenska biskopar att höra, noterade jag. När Jefferts Schori talade om solidaritet med utanförskapets männikskor tänkte jag på Biskop Bob. Snacka går ju, tänkte jag men puddingen bevisas genom ätandet. "The Pudding is proofed by the eating."

En biskop sov en stund. "Såg du det?", sa han när jag påpekade förhållandet. Ingen skam i det. Den som sover syndar inte.

Det sas mer att minnas i Storkyrkan. Biskop Ruben Josefson ansågs vara väl värd att lyftas fram "förpassad till glömskan av motståndarna", som det hette när Göran Lundstedt talade. Man kan visst läsa Ruben Josefson och fundera över när han bytte åsikt om kvinnor i prästämbetet. Jag ska fråga biskop Ragnar persenius, han vet. Lundstedt vill på allt sätt visa att Svenak kyrkan drevs av teologi. Kan man helt bortse från att folket - folkkyrkans medlemmar - ville ha ett beslut i frågan och kan man borse från att den samhälleliga opinionen har en normerande kraft på kyrkolivet? Också här finns en mängd kritiska frågor att ställa. De handlar, alla, om Kyrkans Frihet; Libertas Ecclesiae. Vad är Kyrkan i samhället och vad är Kyrkan till skillnad från samhället?

Ett drag som kom igen handlar om den inre kallelsen. Man måste få förverkliga sin inre kallelse. Det tror jag också. Men Kyrkans sätt att hantera inre kallelser är att pröva dem i det yttre. Inre kallelser kan missförstås - och världen vimlar av missförstånd så det är inget underligt. Yttre kallelse betyder att den inre haft en kritisk referens. För många år sedan skulle jag ta båten runt Varvsholmen i Kalmar. Det var en dimmig höstmorgon och jag tänkte att här kan jag vattnen. Det stod inte på förrän jag såg mig vara på väg mot några stenbumlingar. När jag kollade kompassen styrde jag helt fel. Det ytttre - det är kompassen. Utan andra människors hjälp att fundera över Guds mening med mitt liv, hade jag aldrig börjat läsa teologi och äm mindre vågat bli präst. Prästeriet är ju inte mitt privata projekt. Det är ett svar på en yttre och en inre kallelse att bli och vara just präst. Här är vi sannolikt oense i Svenska kyrkan på ett mer djupgående sätt än jag förstått tidigare.

Ebba Witt Brattström menade att kvinnoprästfrågan är själva grundfrågan. Motståndarna för kampen mot den biologiska kvinnan i förakt för kvinnlighet och allt handlar om kyrkorummet; kyrkorummet står på spel. Jaha. Men kan det verkligen vara sant? Det finns väl kyrkohistorien igenom många kvinnor i kyrkan och de är inte präster? Prästfruar, prästdöttrar och diakonissor - drivs verkligen de präster som är makar, fäder och kollegor av förakt för kvinnlighet? Här återstår en del att bevisa! När Witt Brattström talar om Birgitta och Maria ler jag. Det är ju ändå på en högkyrklig prästs hemmaplan hon spelar då. Är hon beredd att ge präster som argumenterade för 50 år sedan och mer rätt, när de sa att frågan om kvinnor som präster kommit upp därför att Maria inte har sin plats i vår kyrkas liv?

I går var jag i Stockholms Storkyrka. Det var en fantastisk dag, summerade Caroline Krook. Den inleddes med det numera vanliga beklagandet att segrarna inte fått skriva historien utan förlorarna. När jag satt i kyrkbänken undrade jag var jag tidigare hört sådant tal och det slog mig: Så talade SAF när väntsren på 1960-talet skrev stenciler och drev politiska frågor. "Problemformuleringsprivilegiet" måste erövras. SAF anställde Sture Eriksson, gav honom några miljoner, Eriksson startade tankesmedja och Carl Bildt fick visst vara med på ett hörn. När Maria Södling sa att hon sett ett sorgligt exempel på hur förlorarna skriver historien, log jag. Vad kostar jubileumsfirandet och vad kostar den för segrarna tillrättalagda historieskrivningen? Bortsett från pengarna - svårt för en smålänning men i alla fall - vem går pöå segrarnas historieskrivning, egentligen? De brukade inte äga så hög kredibilitet om jag minns den historiekritiska forstran jag fått. Och jag gillar fortfarande enkelt framställda politiska pamfletter mer än glassigt material från Timbro.

Nu var det dock tid att förstå att 1958 var en seger för den goda teologiska argumentationen och motstpåndarnas argument borde "naturligen" ha avslutats 1958. Jo - om man tagit hem debatten. Annars inte. Kanske hade Södling rätt i att Svenska kyrkan sedan 1960 valt att inte vara solidarisk med sina kvinnliga präster - men då blir frågan: "Varför?" Kan svaret vara: Därför att reformen antogs som en politisk lösning av ett teologiskt olöst problem? När Lydia Wahlström och Ester Lutteman presenterades fick vi veta att de var "lutherskt main-stream". Lydia i Kristendomen och vår tid? Det tror jag inte. Det hade inte Martin Luther heller trott om han träffat Lydia.

Hanna Stenström redovisade sin uppsats i boken "Äntligen". Den ena boken, Kvinnan Samhället Kyrkan (manus klart i maj 1958 och boken kom strax efter midsommar) ställdes mot den andra, Kvinnan och Ämbetet, förordet dagtecknat 1 sept 1958. Varför gripa sig böcker an som kom efrter festen och inte ta det bibelteologiska materialet som föregick, dvs utredningen och bibelforskarnas debatt i början av 1950-talet? Och om man tar material i efterhand - varför lämna Nils Johansson utanför? Men låt gå. Stenström fann att det var "en tydlig strategi" att på boken om Kvinnan och Ämbetet ha en bild av en bedjande kvinna. Hur kan hon veta det? Författarna kanske var för bedjande kvinnor?

Boken Kvinnan samhället Kyrkan är ett svar på önskan om mer kunskap. Först säger samhällsforskarna sitt och så tar teologerna upp materialet teologiskt. Sa Stenström. Tanken är vacker, men så gick det inte till. Den tid man kunde arbeta med materialet var från slutet av januari till början av maj. Krister Stendahl satt i USA och hans manus dröjde. Någon tankeprocess som den Stenström utmålar var det alls inte fråga om. Det hade varit rätt produktivt om forskarna i antologin forskat lite mer kritiskt.

Lennart Koskinen undrade om jag var på plats för att lära mig mer om kvinnliga präster. "Nej", svarade jag, "för att lära mig mer om Östtyskland." Tillrättalagd skrivning i segrarnas intresse - ska man gå på sådant eller mer förvånas över att det så oförblommerat erkänns att saken gäller just detta?

Kungen kommer till kyrkomötet tillsammans med Drottningen och Kronprinsessan. De ska förstås delta i jublandet. Är det ofint att påminna om hur det var för 50 år sedan när kyrkomötet fastställde riksdagens beslut om kvinnor i prästämbetet? Gustaf VI Adolf var kung och kyrkomötet brukade gå upp till kungen på Slottet och sjunga "Lycka ske konungen". Biskop Torsten Ysander kontaktade kungen, som bara lät honom, som tjänstgjorde som kyrkomötets ordförande, komma. "Jag är så upprörd", sa kungen. Kungen och än mer drottning Louise var ju "high-church".

Det finns bakom kulisserna - också den kuliss som ett slott utgör - mer att förstå. Vad drottning Silivias farbror professor Sommerlath tänkte i frågan vet vi. Han var professor och skrev bland annat om ämbetet. Han hade inte firat 1958 års beslut. Talmannen kommer också. Östran hade en ledare på temat att talmannen är avsatt eftersom budgeten presenterats i andra fora än riksdagen. Jag tyckte att ledarskribenten tog en rolig poäng. När talmannen har tid att gå på kyrkomötets öppnande, börjar jag misstänka att han faktiskt är avsatt. Fast kanske inte. Staten firar att Svenska kyrkan gjorde som staten ville redan för 50 år sedan. Statschefen och talmannen hälsas välkomna. De synliggör ett faktiskt förhållande.

Forskaren är skyldig att ta reda på hur den person som beforskas faktiskt tänker och får inte använda den personen för att han eller hon ska passa in i forskarens givna ram. Maria Södling analyserar Bo Giertz. Hon finner att Bo Giertz ogiltigförklarar kvinnors teologi samt underkänner kvinnor som religiösa subjekt Då vill man veta hur. Det första Giertz säger är att ingen har rätt att bli präst. Inte kvinna, inte man. Det leder Södling till slutsatsen att kvinnosak och jämställdhet är oförenliga med kristen tro. Men det sa inte Giertz alls. Det andra är att Giertz påpekar att kallelsen är en yttre kallelse, inte bara en inre känsla. Uppgörelsen är grundläggande för Bo Giertz, som fostrades i det gamla konceptet men gjorde upp med 1920-talets sätt att tänka när de nya undersökningarna kom. Han pekar på behovet av kvinnor i kyrklig tjänst men är övertygad om att prästämbetet är till för män. Det är väl knappast att osynliggöra men väl att komplicera sammanhanget? Det tredje problemområdet för Giertz är frågan om Skriftens auktoritet. Det tycker Södling är att osynliggöra kvinnor: "Kvinnor förvandlas till bibel och ämbete och upplöses därmed", heter det kostligt. Men så här illa får man inte läsa och tolka. Har inte forskarna tillsammans eller i varje fall redaktören läst och tänkt?

Södling menar att motståndarna ogiltigförklarar Lydia Wahlströms, Ester Luttemans och andras medvetna och reflekterade teologi. Nu har Inger Hammar i sitt bidrag till verket Sveriges kyrkohistoria dock skrivit om dem - men "på bekostnad av det utrymme som kvinnliga präster rimligen borde haft, och kommer därmed att fungera som ett alibi för att ignorera prästvigda kvinnors teologi." Inger är död. Jag hade gärna sett henne svara på det påhoppet. Kanske KG borde säga något? I sak kan man nog säga att Lydia Wahlströms teologi hörde till det gamla paradigmet. Hon hade inte med blida ögon sett kvinnor i liturgisk aktion av det slag vi ser. Prästen var en lärare och skulle främst hålla till i predikstolen, inte ägna sig åt det som moderna präster ägnar sig åt vid altaret, därtill i någon mening lärda av högkyrkligheten.Reflekterad var hennes teologi - men passé. Samma front drog väl också Ester Lutteman, alltmer emot "högkyrklighet" när åren gick.

Lisa Tegby var kontraktsprost och skulle, konstigt nog assistera vid en mässa när det hölls kontraktskonvent, berättar hon i sitt bidrag. Ska det nu vara mässa (men varför?) är det väl kontraktsprosten som ska celebrera? Välan. Hon skulle assistera. Då kommer församlingens komminister fram för att hälsa välkommen och slutar med att säga att han är upprörd över att Lisa skulle assistera. Hon borde ha avstått. Den upprörde lämnar så kyrkan. Lisa skriver: "Jag blev förvånad, och kanske var det min naivitet som sedan mest fick mig att le invärtes. Det hela var i mina ögon så absurt och så ynkligt att jag blev full i skratt." Jag kan också tycka att allt var underligt. Men varför skratta åt någon som uppenbarligen ser sig vara kränkt. Här finns inget att le eller skratta åt. Här finns ett personalproblem, kanske ett samarbetsproblem - precis den sortens frågor som kontraktsprostar hade ansvar för att hantera dåförtiden. Jag vet. Jag var också kontraktsprost. Jag tycker direkt illa om detta uttryck för nonchalant ledarskap och ointresse för människor och deras reaktioner. Vad skulle den kränkte prästen gjort? Han skulle alls inte ha varit där - eftersom det plågade honom. Det kunde han ha sagt i förväg. Varför gjorde han inte det? Lisa tegby berättar mer än jag tror hon egentligen skulle vilja att folk fattar!

Nu ställer jag boken Äntligen stod hon i predikstolen i bokhyllan. Men frågorna om metod för arbetet undrar jag mycket över och någon beskrivning av arbetsprocessen finner jag inte. Hur jobbade man fram forkarantologi - och vilka var principerna för denna forskning? Ett fel roar mig. I not 30 sidan 22 blandas författaren ihop Stendahl och Sandahl. Sånt händer. I fotnote påstås också att en manlig präst inte kunde använda samma liturgiska kläder som en kvinna brukat. Här kunde man läst Sandahl, för den gåtan löste jag. Det fanns två uppsättningar mässhakar i församlingen. Den manlige prästen ville helst ha den som inköpts i Rom. Han markerade alltså inte mot tjejbaciller. Han uttryckte en teologisk preferens. När jag såg uppgiften ringde jag och frågade rajkt på sak och så skrev jag om en del underligheter som faktiskt vid närmare betraktande inte var så underliga. Boken jag granskade hade Per Hansson skrivit; Jämställdhet i Svenska kyrkan? Jag fann den undermålig. Hansson blev professor.

Jag måste fortsätta kommentera Äntligen-boken för min gamle lärare i dogmatik Per Erik Persson, numera teologie jubeldoktor (jag såg i Lunds domkyrka när han dubbades och hörde att Antje Jackelén var den enda som kunde hantera latinet!) medverkar. Det EGENDOMLIGA, för att nyttja Per Erik Perssons eget favoritord, är att han alls inte tar upp Luthers ord om att Den Helige Ande inte tillåter. Han hävdar i stället att "i princip" är predikoämbetet öppet för kvinnor för saken gäller evangeliet, budskapet, inte budbäraren. Alltså beror det på Herrens ord. Jag tycker det är konstigt när folk läser Bekännelseskrifterna fundamentalistiskt, det måste jag tillstå. Professor Persson hänvisar till sin bok Kyrkans ämbete som Kristus-representation - men inte ett ord om den kritik som han utsattes för av Bertil Gärtner, än mindre ett ord om Harald Riesenfelds analys några år senare om "tabuiserad forskning", ett inlägg som jag tror man måste se vara en torped under maskinrummet till Perssons analys i boken. Nu minns PEP att det kom rader av inlägg i dagspressen efter hans bok. Det minns inte jag. Jag minns att boken kom och möttes av hyllningsrecensioner och efter 3 veckor, 5 om jag är generös, blev det alldeles tyst. Året var 1961. Minns jag fel? 1987 blev vigningstjänsten "starkt förändrad". Detta är en typisk Persson-mening men så presenterades inte saken för kyrkomötet. Då gällde det nya ord för samma innehåll. Sas det. Ljög man då eller minns Persson fel nu - det är frågan!

Cecilia Wejryd tar upp frågan om kvinnors ledarskap. Det är den fråga som kommer starkt nu. Kvinnor måste leda. Men där är inte problemet, i varje fall inte för gamla scouter. Patrull Räven var pojkpatrull och patrull Svalan var tjejpatrull. Båda hade patrulledare och vice patrullledare. Kårchef var Maggan. Vi hade inga problem med det. Saken gäller något annat, frågan om vad Herren Jesus vill med ämbetet. Men vad då ledare - i en organisation där var och en fritt kan välja om han eller hon vill bli ledd, kanske ldarskap mindre måste handla om karriärmöjligheter och mer om kredibilitet, eller hur man ska säga. Finns några som vill bli ledda och då av vem?

Ann-Sofie Ohlander tar upp Märta Leijon. Anton Nyström (1842-1931, med dr) är en av Leijons auktoriteter. Jag tittar i bokyllan och tar frram Kristendomen och den fria tanken (1908) och Kristendomen, dess uppkomst, utveckling och upplösning (1926). Hans slutord i den senare boken belyser hans sätt att tänka: "För all denna verksamhet (en human politik, DS) behöver mänskligheten ingen Messias eller 'frälsare', och den reder sig med en förnuftig religion i stället för kristendomens dogmer." Ja, kristejndomen är konstruktion. Den vilar inte på en gudomlig uppenbarelse - så tänker Anton och Märta följer väl ändå honom, fast professor Ohlander inte tar upp den diskussionen. Bo Giertz sa att konflikten handlade om uppenbarelsen. Allt tyder på att han hade rätt. Dr Nyström ville en i rationalistisk anda omformad kristendom. Den skulle vinna anhängare. Tänkte inte Märta Leijon just så? Vi är fria att konstruera som vi vill, laga efter läge.

I boken finns bland forskarna två män och tolv kvinnor. Jämställdhet är svårt, det är uppenbart. Göran Lundstedt driver tesen att det inte var fråga om en ensidig process där Svenka kyrkan gav efter för statliga påtryckningar. Jag tycker det är en bravad att i sina referenser inte återge Carl Arvid Hesslers bok Statskyrkiodebatten (1964). Min bok Kyrklig Splittring borde nog också varit med. Inte för att de är ofelbara men därför att forskare brukar ge någon liten referens till det så kallade forskningsläget. Ingen skulle väl hävda att saken gäller en ensidig process. I ett statskyrkosystem blir det mycket mer komplicerat än så. Synd att dr Lundstedt inte klargjorde hur de komplicerade processerna såg ut - där pressen fungerade som en tredje statsmakt. Men hur man än vänder och vrider på frågan så var det staten som tryckte på och biskoparna som på allt sätt inte ville ta itu med frågan - det kan väl inte förnekas? Och när kyrkomötet 1957 sa nej, bestämde riksdagen i två beslut hur vägen vidare skulle gå. Därmed var saken avgjord. Kyrkomötet kunde inte - utan oöverskådliga konsekvenser - säga något annat. Är vi oense om den saken?

Nu kommer boken Äntligen stod hon i predikstolen i handeln. Nog finns det då skäl att beklaga att man inte gjorde en vanlig forksningsprocess, där meningar fick brytas mot varandra. Länge leve den kritiska seminariekulturen, ropar jag, som själv är fostrad i den kulturen så till den milda grad att docent Per Beskow tittade in till doktorandseminariet och undrade om vi kunde vara lite tystare och inte skratta så högljutt. Så gick det till på professor Österlins kreativa seminarium.

Missivet utges av Växjö stift. Där finns en lista med årtal. 2/3 av församlingarna tillstyrkte att kvinnor skulle få prästvigas, får vi veta, och det var kyrkofullmäktige som svarade. Samtliga domkapitel utom ett var emot. Man kan fudnera en stund och vill man läsa får man gå till konseljsakterna på Riksarkivet och lusläsa. Det finns de som gjort det. De historiska årtalen omfattar år 1969 och år 1976.

Det första årtalet prästvigdes Inger Svensson som första kvinna i Växjö stift. Det andra årtalet blev första kvinnliga kyrkoherde i Högby på Öland, där jag är nu. Det finns ett problem med redovisningen - för ingendera händelsen visade sig väl vara alldeles oproblematisk? För det som hände, menar jag, att domkapitlen bär ansvar - för sin missveringspolitik och sin senfärdighet. Det var oklokt att skicka en ung kvinna till ensamheten och utsattheten på östra Öland och när det började gnissla här i Högby saknades de sensorer som i tid skulle ha larmat. Ingendera händelen hade dock med "kvinnoprästmotstånd" att göra - fast kyrkoministern ett tag trodde det. Några år senare anförtrodde Karl Boo mig att han förstått att det var fel att uppfatta konflikterna så. Men då hade redan debatten förts i den kategorin. Det kanske man också ska påminna sig inför jubiléet. En hel del har varit fabrikation, inte fakta.

1990 blev Caroline Krook den fösta kvinnliga biskopen, heter det. Rätt svar är 1998. Varför får man det inte rätt? Och ska det gälla den första så var det Christina Odenberg. Då var året 1997. Är det inte pinsamt med sådana fel om saken är värd så mycken entusiasm? Ska man inte exakt veta vad man firar och varför?

Johanna Almer hör till dem som inte har det lätt med kyrkliga jubiléer.(GP 20 sept) Hon kan jämställdhetsfrågor och ser att det finns problem när jubileumsgeneralen Boel Hössjer Sundman menar att det med kvinnor som präster kommit in mer vardagliga frågor i förkunnelsen och kyrkan kommit närmare folket. Säger man så är det den stereotypa rollen av kvinnor som just står för vardaglighet och närhet. Kvinnor kan också vara teoribyggare, påekar Almer. Män kan vara vardagliga. Johanna har förstås rätt - och ingenting av detta styr i grunden de teologiska invändingarna mot beslutet från år 1958. De handlar om andra saker. Hon har rätt. Morsan var matintresserad i teorin men inte så mycket i det praktiska utförandet, för att ge lite argumentationsunderstöd. Jag gillar Johanna Almer. Hon förenklar, förkortar perspektiv och renodlar men det har sitt underhållningsvärde. Och mest av allt så vägrar hon gå i takt. Hur kul kan det vara i Kyrkans Hus med kvinnliga präster som markerar mot det rätt kostsamma jubiléet?

Annars har jag läst Alexander McCall Smiths nya bok, Livet på Scotland Street 44. Den är underbar, charmerande, fantastisk osv, osv. Jag läser: "Jag har alltid ansett att Church of Scotland var ute på villospår ifråga om järnvägar", sa Angus Lordie. Hörde du någonsin professor Torrance tala om tåg när han var predikant? Det gjorde du inte. Och nu när vi har en kvinnlig predikant är jag rädd att det inte kommer att bli så mycket bättre. Kvinnor tenderar att inte vara intresserade av tåg på riktigt samma sätt som män. Eller åtminstone somliga män. Själv är jag naturligtvis inte intresserad av tåg." "Det är för att det finns en större kvinnlig del i ditt psyke", sa Dominica. "Du har kontakt med din kvinnliga sida. Du är en ny man, Angus." /s 276/ Analysen är säkert korrekt för Dominica är en klok kvinna. Men hur ska jag då hantera det oerhörda intresse för tåg som ärkebiskop Wejryd och biskop Thidevall visar?Blir det inte, just i jubileumssammanhang av det slag vi nu ska begå, ett stort problem? På Öland har vi inga tåg mer än en smalsspårsbana i Böda. Den har jag inte åkt på 40 år. Jag har uppenbarligen en större kvinnlig del i mitt psyke.

"Till sist hade det varit förödande för en trovärdig luthersk kyrka att hävda att prästämbetet beror av manligt kön", skriver Johanna Almer. Nu är det väl inte det som hävdas? Luther sa för sin del, efter att ha kollat saken i bibelmaterialet, att den Helige Ande inte tillät den ordningen. Det är väl en replik att i varje fall ta spjärn mot i ett teologiskt resonemang i en trovärdig luthersk kyrka? Trovärdig, förresten - var Jesus egentligen trovärdig? Han blev ju avrättad därför att hans påståenden om sig själv inte uppfatades vara trovärdiga. Och Luther - var han trovärdig? Han blev exkommunicerad för sin kritik. Den uppfattades av den kyrkliga överheten inte som trovärdig. I vilken mening blir då en kyrka trovärdig - genom att säga det folk, udnersåtar och översåtar lika, redan tycker är trovärdigt? Eller blir en kyrka trovärdig när hon för människior till tro och människor då upptäcker några av hemligheterna och förstår vart de syftar? Hur var det Erik Petrén skrev i sin reservation i bibelkommissionen? "Att hävda evangeliets egenart och Guds suveränitet är alltså för mig viktigare än att styrka kyrkans trovärdighet inför ett tänkesätt som ändå inte har behov av evangeliet." (Bibelsyn och bibelbruk, Lund 1970 s 158)

Tidningen Barometern finns i Kalmar. Där kommenterar i dag redaktör Gunnar Rockström kyrkofrågor och påstår att Dag Sandahl nu gått i exil. Bortsett från att jag har semester så kanske det inte är exil att vara präst på Öland? Jag har en tjänst som jag möjligtvis inte skulle få ha - men ingen har anmält förhållandet till domkapitlet. Jag är arbetsledande komminister. Får jag egentligen vara det? Rockström försöker få ihop det hela och får det mesta om bakfoten. Han kunde kanske läsa Östran och få en klarare verklighetsuppfatning? Han har fått för sig att Anders Wejryd lyckades bäst med sin diplomati i förhållande till tredskande präster. Diplomati? Wejryd ljög - det skrev ett par rätt namnkunniga journalister utan omsvep. Läs MarieLouise Samuelsson och Jan Myrdal. Jag anmälde Wejryd till ansvarsnämnden för biskopar, som friade honom. Ingen är förvånad, minst jag men fakta kvarstår. Det är inte diplomati att göra sig av med folk ("jag kan inte försvara att jag har dig som kontraktsprost") för att skrämma andra till tystnad. Det kommer en dag när Wejryd demaskeras, tänker jag optimistiskt. Men det kräver några ifrågasättande journalister, sådana som inte bara låter lura sig utan letar. Det finns massor att hitta.

Nu ska det jubileras, det har Rockis fattat. "Utan större protester", heter det. Varför skulle någon protestera. Det fullkomligt östtyska är ju underhållande. Lustigt år, kallar jag det. Jag tror att just detta sätt att fira, gagnar dem som inte tror att Gud ville 1958 års beslut. Det blir helt enkelt för mycket - och då väcks misstänksamhet här och var. Man kan verkligenh inte lura alla all tid. En fd riksdagspolitiker som bjöd på en drycke som hette Tullamore Dew, kommenterade saken och fann det helt kontraproduktivt att ordna jubiléer av detta slag. Jag tror, entusiastisk, att politikern har rätt. Inte minst om några journalister börjar ifrågasätta och undra varför Svenska kyrkan satsar stora ekonomiska och personella resurser på att fira saken när man lätt - till exempel på denna blogg - kan få veta mera. En helt ny värld kan öppna sig för Gunnar Rockström om man ser bortom Barometerns horisont, med andra ord.

Om den första kvinnliga prästen i Kalmar heter det att "det var inte lätt" för henne. Hur vet Rockis det - för det var just det det var. Hon särbehandlades positivt. När vi andra inte ens fått namnstämpel (efter 13 år) inköptes omedelbart en elektrisk skrivmaskin åt henne. Expeditionspersonalen kämpade med utslitna manuella. "Gammelmansfjantande", sa jag till kanslichefen om hans agerande. Men fördelen med att vi fick en kvinnlig päst var att jag nog fick namnstämpel för folkbokföringssysslan i samma veva. Det fanns en fördel till. Jag bad att prästerna skulle få för- och efternamn när gudstjänsterna annonserades. Jag ville inte längre kallas vid efternamn, så som det varit när jag var befälselev på kaserngården. Jag ville använda mitt dopnamn - och ville att folk hederligt skulle veta vem som hade gudstjänsten. För då som nu gällde att Svenska kyrkan inte teologiskt erövrat det beslut riksdagen fattade och kyrkomötet (nästan) följde år 1958. Alltså ska valfriheten säkras. Hon fick vara i den fina domkyrkan. Det var väl inte så illa - inte om man betänker att det fanns präster som fått hålla till i en källarlokal i många år? Jag kan berätta mer. Det tror jag översåtarna rädes för.

I Östran fick jag av A V Larsson en del specificerade frågor, bland annat om änglar. Jag svarade med att hänvisa till några böcker jag skrivit - med tydlig markering att hänvisningen inte var ett försök att göra sig märkvärdig, men jag skrev ju faktiskt i tanke att någon intresserad kunde läsa. Jag vet ju hur det fungerar med teologiska tidskrifter som av princip inte recenserar eller anmäler vad jag skrivit ... Nu har A V Larsson gett det vackraste erkännade en präst kan få. Han har läst min bok om Jesus och skriver: "Den visar att ditt tänkande är på samma nivå som fanns vid vår tideräknings början i Främre orienten." Det måste väl vara beröm - att tänka så som man gjorde när tiden vände och det nya slog igenom därför att Gud avslöjade hemligheterna. Nu är berömmet kanske lite för stort. Problemet med mig är ju fortfarande att det är så mycket jag inte förstår. Fast A V Larssons råd är jag lite undrande inför: "I stället för att gödsla med egna trosföreställningar i egna alster borde du väl vilja veta hur dagens upplysta personer tänker?" Nu var väl de egna trosföreställningarna det Jesus och apostlarna lärde och vad samtidens upplysta har jag väl rätt god kunskap om - eller? Jag läser ju på så gott jag kan och formas av min samtid - som alla - mer än vad som är nyttigt. Det blir ett bekymmer - men jag håller mig trotsigt till berömmet. Det A V Larsson skriver är verkligen det vackraste en präst kan få höra.

Alla undrar förstås hur det gick att bygga täckställning till båten. Det är, kan jag säga, ett arbete som tas i många små steg. Jag är inte överdrivet praktisk så jag måste skaffa hjälp, inser jag. Då är det mer fart på Jefferts Schori. Hon såg till att göra sig av med biskop Bob i torsdags eftermiddag. Siffrorna var 88 mot 35, 4 biskopar avstod. Biskop Dorsey Henderson förklarade att han röstat fel och ville ändra sitt "ja" till ett "nej". 150 biskopar var inte med på mötet i - håll i er - Salt Lake City.

Ärkebiskop Venables förklarade omedelbart att biskop Bob var välkommen i Southern Cone (Argentina) som biskop. Han är alltså - trots allt vad Jefferts Schori och de andra biskoparna röstat för - fortfarande biskop i den anglikanska kyrkan - men inte i ECUSA, den episkopala kyrkan i USA (som är en del av den anglikanska). Lite lustigt är det väl att just biskop Love (han heter så) från Albanystiftet hävdade att det förelåg ett missbruk av kyrkoordningen. Det är i vart fall kärleksfullt att stötta biskop Bob och antagligen har Love rätt i sak. Ärendet att göra sig av med biskop Bob fanns inte på den föredragningslista som sänts ut den 20 augusti. Det borde det ha varit.

Det hela är lite knepigt. Biskop Bob förnekar vad han läggs til last men någon rättegång blir det inte, bara ett gäng biskopar som röstar. Detta leder möjligtvis till att biskop Bobs stift i oktober beslutar att lämna Jefferts Schoris kyrkosystem. Nu ändrade biskoparna också lagrum när de röstade, om jag förstår den lite krångliga proceduren rätt. Canon 4.9 betyder att biskop Bob inte kan överklaga beslutet. En kommentator säger att biskoparna har struntat i "the American context of due process and fair play." Det tror jag gärna, förläst på John Grisham som jag är.

Min vän (jag måste ju påpeka, som bekant) biskop Keith Ackerman, av den kända släkten Åkerman i Sverige, påpekar att det här beslutet går helt emot det som beslöts på Lambeth Conference i juli. Beslutet "leaves me speechless and drives me to my knees". Min vän (ja, ni vet ..) John Broadhurst, biskop av Fulham i London, kommenterar: "His summary deposition shows scant respect for due process and calls into question both the political wisdom and Christian charity of the Presiding Bishop." Så säger polarna. En annan vän, professor Bill Tighe, menar att processen påminner om tyskt 30-tal och och lagen som antogs i mars 1933: Gesetz zur Behebung der Not von Volk und Reich. Den gav den nya statsledningen fria händer, som vi vet.

På måndag får jag höra Katherine Jefferts Schori i Stockholm och på tisdag får jag se henne i kyrkomötet. Vi har en förunderlig tur med att bjuda rätt gäster till våra mest högtidliga tillfällen. Apropå ingenting kom jag att tänka på biskop Ackermans pappa. Han kunde alla språk utom grekiska, sa han. "Men kan du verkligen polska? undrade familjen. "Polska", sa han, "polska är rena grekiskan för mig." Varför bjöd vi inte den trevlige och skojfriske svenskättlingen Keith Ackerman till kyrkomötet? Eller biskop John Broadhurst. "I am like you, Dag, rude and repetetive", sa han och denna sats brukar han självfallet upprepa. Det var han som offentligen sa att riktiga kvinnor inte vill bli präster. Då blev många arga. Biskopen log och sa helt oskydligt: "Det förstår ni väl att jag bara skojade!" Vore inte det också en biskop att bjuda in till kyrkomötet? Hans fru Judy faller på knä när biskopen kommer gående i processiomn. "Hycklerska", sa biskopen till henne, "som faller på knä för mig." "Jag faller inte på knä för dig. Vilken skithög du är, vet jag. Jag faller på knä för Biskopen för vad en Biskop är, vet jag också." Och så skrattade båda. Sådana vänner kan man bara älska.

Detta senare egentligen apropå ingenting eller apropå det jag just beskrivit. Välj själv.

Äntligen-boken ger massor med material att kommentera. Roligast är Margareta Brandby-Cöster. Hon vil inte fira - invändningen mot högtidlighållandet är att beslutet 1958 inte var något "rejält beslut". 1960 vigdes tre kvinnor - det kunde man fira 2010, tycker hon. Det var just det jag sa i kyrkomötet. Välkommen i klubben! Hon passar på att hoppa på ecklesiastikminister Edenman, som gav de kvinnliga prästerna en uppförandekod (fast jag inte tror Edenman förtjänar påhoppet är det lustigt i sig). Kyrklig Samlings 17 punkter var närmast en krigsförklaring; "inledningen till en kigsliknande situation, där motståndarna hade kraftfulla sabotagevapen medan vi kvinnliga präster var obeväpnade, så när som på det evangelium vi var utsända att dela ut!" Man kan diskutera beskrivningen - med goda skäl argumentera mot den - men i sak: var det inte just detta Frälsaren sa till alla sina lärjungar när de sändes ut?

Biskoparna klarade inte att genomföra beslutet, menar dr Brandby-Cöster och biskoparna Eckerdal och Brattgård kommer inte väl ur den bataljen. Att en mängd motståndare vigdes på Bertil Gärtners tid får vi veta. Biskop Hans Stiglund var en av dem - men den godbiten tappas bort i framställningen. Det är sällsamt underhållande när människor inte sitter still i båten - i varje fall för oss som har flytväst. Konsekvensen av genomgången blir att vi inte ska fira utan motverka svekfulla beslut - som det svekfulla beslutet 1958. Nu ska fattas rejäla beslut, som ska genomföras, när det handlar om de homosexuella. Margareta Brandby-Cöster vill i vart fall inte fira när alla andra gör det.

Birgitta Meurling är etnolog. Hon skriver: "Om man betraktar prästvigningen som en övergångsrit ursprungligen designad för män, blir det möjligt att förstå varför somliga uppfattar prästvigning av kvinnor som hotfull. Ritens ursprungliga syfte är att skapa en klar skiljelinje mellan sina deltagande aktörer (män) och dem som står utanför (kvinnor). Denna sociala magi syftar till att skapa och vidmakthålla två olika kategorier - män och kvinnor - där endast män kan uppbära prästämbetet." 1958 års beslut bröt sönder magin. Nu måste de som motsätter sig prästvigning av kvinnor finna nya sätt att framhålla exklusiviteten i relation till prästyrket. Jag anade tidigt att detta skulle bli ett lustigt år men hur lustigt, kunde jag inte föreställa mig. Är det verkligen sant det där med det hotfulla? Och är det verkligen en demarkationslinje i vigningen i förhållande till kvinnor - vart tar lekMÄNNEN vägen? Och är prästvigningens gåva restlöst att se som social magi? Det kan inte vara så roligt för de prästvigande biskoparna att uppfatta att det är detta de håller på med. För min del blir det hela lite pinsamt. När man inte redligt kan besrkiva motståndarnas allvarliga teologiska skäl - de som de delar med reformatorerna och med de stora kyrkorna år 1958 - måste man hitta på andra bevekelsegrunder som styr dem. Jag förstår mekanismerna men det är mig omöjligt att ta dem på allvar.

Nu ska jag bygga täckställning till båten så de fortsatta reflektionerna om forskarantologin får anstå. Men jag har inte sagt allt ännu! Får jag t ex påpeka att Gunilla Gunner har alldeles rätt när hon påpekar att Greta Bredberg, som satt i den statliga utredningen om kvinnor som präster i Svenska kyrkan var ordföande i Svenska Missionsförbundets kvinnokommitté. Den saken upptäckte jag inte förrän i vintras. I statskyrkosystemet tid kanske det var naturligt - men samtidigt lite uppseendeväckande, kan jag tycka. Och detta sagt väntar jag med att ta mig an Märta Leijon, "tant Märta", som vi sa.

Gärdslösa prästgård är till salu. I den bodde en gång en ung man, som blev lägre tjänsteman i Stockholm och som väl närmast blev knarkare, fast det inte hette så då. Han skrev dikter och blev därför beundrad och fick en skola i Kalmar uppkallad efter sig: Stagneliusskolan. Det finns ett Stagneliussällskap också. Dom knarkar INTE, dom läser dikter för varandra och analyserar djupsinnigt. Manuskript kan de hitta och gotta sig åt på Stiftsbiblioteket i Kalmar. Nu är de upprörda. Prästgården ska säljas. Docenten Göran Hägg i Nacka eller var han nu bor vill att huset ska bli museum. Ölandsbladet finner kyrkan på Öland kallhamrad som ska sälja. Vem som ska betala är en fråga man inte riktigt går i clinch med. Min gamla moster sa: "Det är lätt att skära breda remmar ur andras läder." Det är så sant som det är sagt. Jag kan vara emot att prästgårdar säljs men jag inser att detta blir nödvändigt. Kyrkan har en offensiv uppgift och det som är själva uppdraget, Missionen, kostar pengar. Inte vet jag hur prästgårdsfrågan löses men som vanligt börjar debatten alldeles för sent. Det kan man beklaga. Vi borde på bred front börja tala om vad som måste ske med övertaliga kyrkor. Alternativet heter väckelse.

I Church in Wales liksom i Church of England skaffade man biskopar som särskilt skulle ta hand om minoriteten - de som tror fel i fråga om kvinnor som präster. Det var ett parlamentsbeslut som drev på och så har man nu ett system med "Flying Bishops". På samma sätt är det i Wales med en Provincial Assistant Bishop. Nu har House of Bishops i Wales beslutat sig för att sätta stopp för den ordningen. Den är "unnecessary and inconsistent with Anglican ecclesiology", heter det. Detta får naturligtvis konsekvenser för Church of England eftersom ärkebiskopen Rowan Williams stöttade den tidigare modellen och ska ju hålla ihop den anglikanska kyrkan. Och beslutet skadar Williams personligen, förstås. Hans auktoritet ifrågasätts och därmed hans möjligheter att hålla ihop den anglikanska kyrkan. Honom tycker jag synd om.

Jag funderar nu i aftonskymningen: Varför kan kyrkor inte leva med en osäkerhet? Beror det verkligen på teologi? Eller beror det på den härskande klassens rädsla för allt som kan leda till frågor och ifrågasättande? Hur mycket är egentligen teologi och hur mycket är utslag av något betydligt farligare än teologi - nämligen rädsla? Jag frågar vidare: Kyrkan sågs - jag har läst Troeltsch - vara något annat sekten. Kyrkan var "rimmelig och rummelig", som det hette i Danmark. Sekten däremot måste markera mot allt som viker av från fattade beslut. Var det sant, som biskop Nygren sa för just 50 år sedan, att Svenska kyrkan växlat in på främmande spår och - det var vad han menade - genom sitt beslut valt att bli en sekt? Och är utmönstringen den nödvändiga konsekvensen när man fattar beslut om ämbetet både i Wales, England, Sverige och Finland. Det hela leder till utrensningar därför att besluten faktiskt leder bort från det Kyrkan tror, uttrycker en annan ordning än Kyrkans - och det blir inte utan självklara konsekvenser. Här borde samtal föras. Och det är klart, när makthavarna säger att minoritetsskydd och minoritetsomsorg är något onödigt, då behöver man inte vara särskilt begåvad för att fatta vad de säger. Kyrkopolitik är också politik. Man kan verkligen förstå. Särskilt de som vet att alla öppna demokratier skyddas av minoritetsskydden.

Någon illvillig men begåvad konstruerar dammsugare. Det slår inte fel. När man är 27-30 cm från det sista hörnet som ska dammsugas, räcker inte sladden. Det spelar ingen roll var man dammsuger. Det bara är så. Det är någon slags Kapten Nemo som nästlat sig in på konstruktionsavdelningen på dammsugarfabriken. Bara så ni vet.

Ibland läser jag referat av vad jag skrivit och undrar oroligt: "Är jag så korkad?" Sedan går jag till texten och blir lite lugnad. Lite. Min vän professor Birger Gerdhardsson (jag måste återkommande markera vilka vänner jag har för de är förmodligen lätt räknade ...) uppmärksammade i en fotnot i sin läsvärda bok Fridrichsen, Odeberg, Aulén, Nygren (Novapress 1994) min bok Kyrklig Splittring, där jag markerat konfessionellt bestämd exegetik mot vetenskaplig i 1940/50-talets bibeldebatt. Gerhardsson skriver: "Det var emellertid två jämförbara hermeneutiska ståndpunkter som här stod emot varann, ingen av dem enbart exegetisk, något som Fridrichsen i sitt inlägg visar sig medveten om." I mitt exemplar av boken har jag i marginalen skrivit "OK". Detta är bibelkommissionens sätt att resonera, och man kan resonera så. Vad jag själv skrivit var att genom att inte ställa de olika modellerna mot varandra, kom inte den hermeneutiska frågan att ställas "den som annars blivit självklar när frågan ställts om vad forskarna var överens om (bibelordens mening) och vad deras oenighet gällt (konsekvenserna för debatten om kvinnliga präster)." (Kyrklig Splittring s 28) Jag har pekat på hur utredningen valde en konfessionellt styrd tolkning och tror att jag rätt tydligt i boken visat vad det innebär.

Hanna Stenström för nu i boken Äntligen stod hon i predikstolen ett långt resonemang om att jag i Kyrklig Splittring påpekar att en sidhänvisning är felaktig i något Krister Stendahl skrev. Det är den också, medger Stenström. Men den är korrekt om man läser en utgåva som var en festskrift och denna utgåva sändes till gratulanterna. Tydligen skule jag påpekat detta, oklart varför, eftersom den utgåva vi har som inte var gratulanter (jag var inte ens född då) är den jag citerar? Min poäng var dock bara att sända en markör till läsaren - nämligen att jag läst citatet i original. Inget annat alltså och något som är helt ointressant i sammanhanget forskarantologi 2008 men som tar en halv spalt i Stenströms artikel! Nästan två spalter får jag därför att min framställning inte är korrekt - men det beror, medger Stenström, på hur man ska förstå ordet "konfessionellt" och förstår man det si eller så så kan den tydligen vara korrekt, trots allt. Ibland blir det märkligt när exegeter ska läsa text. Jag försöker självklart inte visa på vilket sätt det skulle vara orimligt att man inom Svenska kyrkan låter evangelisk-luthersk tradition vara vägledande i arbetet med normativ bibeltolkning. Problemet då var ju att skulle man läsa Skriften så som Martin Luther eller Olaus Petri, då fick man problem. Och det fick man. Svenska kyrkan kunde inte lösa sin teologiska rebus. Jag tycker fortfarande att man kunde beträtt en annan och mer fruktbar väg i sitt teologiska arbete. Då hade man kanske sluppit att lösa en teologisk fråga politiskt. Eller i alla fall kunnat vidgå vad man gjorde utan besvärande försök att göra teologi av det hela. Bådadera lösningarna hade varit att föredra framför det som skedde.

Kritiken mot de bibelforskare som "läste som det stod" är att de tycks läsa "kontextoberoende". Deras arbetsmetod är inte längre ett seriöst vetenskapligt alternativ. Kanske inte - men då måste väl frågan om hur de bibelforksare som säger det själva är kontextberoende. Jag är inte snål. Om Paulus syn på kvinnans roll i församlingen är beroende av sin tid finns det ett och annat att tala om. Men det samtalet borde kompliceras av att han, och det är motståndarnas tydliga poäng, anger att hans besked är ett Herrens bud. Här återstår trots allt bibelarbete. Det skulle gjorts innan beslutet fattades, precis som Biskopsmötets bibelkommission menade. Och vill man ta upp bibelmaterial - varför finns Nils Johanssons många artiklar och hans bok (på engelska och svenska) inte med i granskningen om man läser material post festum för att fira i år? Han satt ju faktiskt i 1958 års kyrkomöte! Hans sätt att analysera var det utskottet fick sig till livs.

Att mina undersökningar får mer än en sidas utrymme bland fotnoterna kan man förstås tacksamt notera även om det mesta som skrivs där inte bär särskilt långt, mest kan intressera Intresseklubben för fotnötters bevarande och knappast tillför framställningen något. Det hade varit mer intressant om mina undersökningsresultat fått komplicera när antologin skulle skrivas. Varför ska man, det är frågan, ge sig till att utreda vad som står i två böcker som kom den ena sommaren 1958 och den andra hösten 1958? Hade det inte varit klokare att omsorgsfullt analysera det material som föregick beslutet i stället för böcker som få eller inga läste innan kyrkomötet fattade beslutet?

"Äntligen stod hon i predikstolen!" Boktiteln alluderar på Gösta Berlings saga - men perspektivskiftet kan man fundera över. Då var det prästen i predikstolen. Nu är det "hon", men var inte poängen egentligen, som det sas i varje fall när det begav sig för några decennier sedan, att det var just prästen, inte könet, som var det viktiga? Nu är det viktigt att det är "hon". Det ska vi fira, nämligen.

Anders Wejryd skriver förord. Han menar att i vanliga fall skriver segrarna historia men historien om att kvinnor ska kunna vara präster har skrivits av förlorarna. Han gnäller över förlorarnas argument, som han uppfattar vara att beslutet kommit till genom påtryckningar "utifrån" (det var väl närmast en otillbörlig förenkling av argumentationen? DS) och "med argument som inte skulle stämma överens med kyrkans självförståelse" (fast mer komplicerad var väl argumentationen? DS). Anders har tydligen inte kollat medias beskrivning av konflikten - där har sannerligen segrarna segrat med hjälp "utifrån". Utan den hjälpen hade Svenska kyrkans ärkebiskop inte hetat Anders Wejryd. Han vet att berätta:

"Det är skillnad på att ifrågasättas för ett biologiskt kön man inte har kunnat välja och att ifrågasättas för en åsikt man har." Det vet Anders inget om. Och hur kan man uttrycka sig så? Åsikten ska väl ifrågasättas, inte personen! Så resonerar i vart fall en övertygad demokrat - men alltså inte Anders Wejryd! Hur är det att ifrågasättas för en överygelse då - en man inte kan komma ifrån eftersom argumenten inte slagit hål på den - fast man prövat? Ska man till Lucia, en av Kyrkans martyrer säga att det är värre, Lucia, att ifrågasättas för sitt kön än för den övertygelse som är hennes och som hon inte, detta är martyrernas erfarenhet, kan komma ifrån och därför avrättas för? Är det inte lite pinigt trots allt att ärkebiskopen inte funderat ett varv till på vad en insikt måste leda till - i varje fall i Kyrkans sammanhang, det sammanhang som är helgonens och martyrernas?

Skillnaden mellan Anders Wejryd och mig är bland annat den, att jag tog tåget och bussen til Margit Sahlin på Österskär när jag var 17 år gammal. Jag var för ordningen med kvinnor som präster. När jag skulle försvara den, efter en helg hos Margit, fann jag att argumenten inte riktigt höll. Argumenten mot var mer hållfasta och lögnkampanjen mot domprosten Danell äcklade mig. Så var det. Jag gick till nattvarden när en kvinna celebrerade långt innan Anders Wejryd gjorde det. Men jag läste också. Margits böcker först. De andra senare. Jag tycker det borde vara värt ett erkännande nu 43 år senare.

Anders plågas över att motståndarna hade bibel- och bekännelseargument på sin sida. Nu visar den nya boken att "Bibel- och bekännelsetrogna" är en etikett som "verkligen skulle kunna användas just av förespråkarna för kvinnliga präster." Besvärjelser har sitt informationsvärde och denna besvärjelse brukades av professor Per Erik Persson på 1970-talet eller kanske tidigare. Verkligt värde skulle det argumentet haft, om antologin gett utrymme också för den kritiska granskningen. Den är just segrarnas oemotsagda och av Svenska kyrkan betalda historia. På sida efter sida hör jag mig själv utbrista "ja, men". Det finns i materialet väldigt mycket som är värt att komplicera och nyansera. Men detta skulle inte antologin uttrycka. Här skrivs segrarnas historia. Det är verkligen festtid för DDR i Svenska kyrkan. Jag får väl göra några nedslag i boken och precisera, förstår jag. De kommer. Men huset ska städas och mat lagas. Det är något att göra mest varje dag, som kyrkoherden sa. Och så ska jag fortsätta ha min semester också.

Det är morgon i New York och i dag ska biskoparna i Episcopal Church rösta om att avsätta biskopen Robert Duncan i Pittsburgh. Biskop Bob är samlad. Nu har jag sett en mängd filmer och läst massor med böcker om hur man vrider och vänder på frågor och bevis i det amerikanska rättssystemet. Jag är alltså alls inte överraskad över Presiding Bishop Katharine Jefferts Schori. Ni kanske inte är så hemma i Episkopalkyrkans bestämmelser om hur man gör när man avsätter en biskop? Det är Canon IV.9 (1) som är lagrum - och Canon är inte ett vapen, om någon trodde det, fast ändå ett vapen. Det är "the House of Bishops" som beslutar. Nu är frågan om majoriteten ska räknas bland dem som är på mötet och röstar eller om det måste vara en majoritet av biskoparna, vare sig de är med på mötet eller inte. Jefferts Schori säger det första. Det är knappast övertygande. Bestämmelsen är från 1870-talet. 1904 antogs den på nytt. Argumentet för majoritet av de vid mötet närvarande är att de hört argumenten för och emot. Att det också betyder att Jefferts Schori lättare blir av med Bishop Duncan, kan man knappast bortse från. När hon menar att det är sak samma att räkna alla biskopar eller alla på mötet, då finns det en del som påminner sig trick i amerikanska domstolar som de sett på film, i tv eller läst i böcker. Biskoparna vet vad saken gäller - att biskop Bob inte vill ha sin gemenskap med den anglikanska kyrkan genom sin Presiding Bishop utan genom en annan ärkebiskop, en som tror det som trotts alltid, överallt och av alla och är Kyrkans tro. Har biskop Bob övergett Kyrkans gemenskap? Det är frågan. Den är så allvarlig att majoriteten av alla biskopar skulle fatta beslutet, tänker jag med många andra. Det är frågan om att värna biskopen och biskopens ämbete mot tillfälliga opinioner, tänker jag, och därmed värna Kyrkan.

Varför blogga om detta? Efter mötet med biskoparna och röstningen om biskop Bob, tar Jefferts Schori och samlar ihop sig för att flyga till Arlanda. Hon ska på måndag och tisdag fira 50 år med kvinnliga präster i Sverige. Ärkebiskopen måtte vara förtjust. Jefferts Schori har ju kommit ett steg längre än han själv. Där han ropar på polis, tar hon saken i egna händer och sätter igång avsättningsprocess. Här har Anders något att lära av Katharine.

Undrar någon hur det kommer sig att jag uppenbarligen läst hemliga handlingar från ett biskopsmöte, svarar jag: Undra på. Mina läppar är förseglade men inte mer än att jag ler. Det man vill veta, kan man veta.

Nästa vecka presenteras de två böckerna som manifesterar jubiléet, Du ska bli präst och Äntligen stod hon i predikstolen. Jag har läst dem.Jag tar mig först an livsberättelserna i den första boken. Domprosten Tuuliki Koivunen Bylund. Jag kommenterar inte henns tanke att prästen är närmast Jesus och därför ville hon bli präst - men jag kan lugnt säga, att så är det inte i verkligheten. Barn t ex är närmare Jesus. Det säger han själv. Nu var hon stiftsadjunkt i mitten på 70-talet, också i Växjö stift. "När hon började resa runt i Växjö stift mötte hon motståndet mot kvinnliga präster på nära håll. En rabiat motståndare var präst i kyrkan som låg mitt i de finska invandrarnas bostadsområde i Kalmar. Han stängde kyrkporten när den finska församlingen ville fira gudstjänst där, eftersom deras präst var kvinna."

Det är förstås jag som är prästen. Rabiat betyder "ettrig, ilsken,ursinnig (ilsket) fanatisk,'vanvettig', 'hysterisk' och mer i den stilen. Jag slog upp ordet i Nusvensk ordbok. Rabiat är jag alltså inte. Motståndare - till vad då? Men vi kan strunta i detta för påståendet är inte sant. Domprosten i Uppsala ljuger.Först fanns i mitt distrikt tre finska invandrarfamiljer. Andra invandrare bodde i andra stadsdelar (den där jag var var ju faktiskt helt nybyggd och byggnationen fortsatte de första åren jag var där) och de firade sina gudstjänster i Lyckhem på söder. Jag var längst ute i norr i en källarlokal, som för den delen inte hade någon kyrkport utan en vanlig källardörr av den typ som fanns i miljonprogrammets prefabricerade trevåningshus. Lokalvårdaren och vaktmästaren kom från Finland. Lokalvårdaren undrade om finska församlingskrsetsen kunde ha sin årshögtid i kapellets församlingslokaler. Någon gudstjänst skulle det inte vara, bara en andakt. Jag fick för mig att hon skulle ordna fikat och att det var lättare i de lokaler där hon brukade vara. Jag sa ja. Hon visste var jag stod i ämbetsfrågan och var väl lite bekymrad för det - men jag sa alltså, förlåt upprepningen men den känns motiverad, ja. Stiftsadjunkten ringde aldrig (aldrig någonsin) och talade med mig, det kanske ska noteras.

Årshögtiden hölls. Först för några år sedan skroderade domprosten, fd stiftsadjunkten, att hon också haft en andakt i kapellet. Det tyckte hon tydligen var en triumf. Jag förstod att saken hade stressat lokalvårdaren. Hon hade ju sagt något annat till mig. Men det är väl inget att bråka om. Den invanda praxis som var med gudstjänster i Lyckhem fortsatte och vad gäller de finska familjerna så var det jag som konfirmerade ungdomarna och begravde de döda. Jag var ju präst i området och reste inte bara runt i två stift och menade mig vara deras präst. Jag var där.

Tuuliki mötte kvinnoprästmotståndet på nära håll? Hur då? Mig träffade hon aldrig och någon kyrkdörr stängde jag inte för henne. Det behövdes i vart fall inte - för gudstjänsterna firades i en helt annan del av staden, där det också och sedan länge fanns finska invandrare. Hennes lögn är en politiskt passlig lögn. Det ska vi fira! Men varför måste man ljuga, konstruera sig en verklighet? Haskala paskala, som vi säger.

Vad mer av livsberättelserna i boken vilar på en konstruktion? Man undrar.Fast jag tror att min vän Catharina Stenqvist är rätt citerad när hon säger att hon kan reprsentera religiösa frågor, men aldrig en lära. Hon skulle inte valt att bli prästvigd om hon valt nu. Fortfarande går hon då och då i gudstjänst. Catharina är befriande. Hon talar nämligen sanning.

Renhållningsarbetet på min blogg fortsätter så fort nya stiftspublikationer ges ut. I Korsväg från Göteborgs stift publicerar sig doktor Jonas Eek, som läst en femtio år gammal debattbok om kyrkan där lektorn och numera teologie hedersdoktorn Erik Petrén markerar. När kyrkan i en generation försökt vara med sin tid har den i nästa generation blivit efter sin tid, menade Petrén 1958. Detta tror inte dr Eek. Han kan nämligen inte förstå hur kyrkan ska överleva om den alltid ska vara efter sin tid. Arme man! Detta var ju inte vad Petrén skrev. Alternativet till att vara med sin tid är förstås att vara i sin tid - kreativt kritiskt, prövande och omprövande - inkulturerad och ändå inte, i världen men inte av den, för att bli biblisk. Felläsningen och feltänkningen är informativ. Språkförbistringen i Babel återverkar, särskilt på dem som vill stå högt uppe på ruinhögen efter tornet. Men det är faktiskt synd om en kyrka där dr Eek över huvud taget kan tänka så illa och missförstå så rejält. Vrångbildernas kyrka - är det den vi lever i?

Nu blir Jonas Eek också stor i orden och talar om "vår stolta historia med beslutet att prästviga kvinnor." Då är det tid att kräva preciseringar. Stolhet över vad då - exakt? Beslutet och sättet att fatta det - underkänt av bibelkommissionen? Biskoparnas agerande på 1950-talet - har ni läst materialet? Sättet att genomföra reformen med löftesbrott som vapen och svek som verktyg? I jubeltider ska de feta orden stoppas tillbaka i halsen, tänker jag, som minns något av vad jag läst hos August Strindberg.Tänk om vi i vår kyrka, som i maktens intresse ljugit oss fram och svikit givna utfästelser och låta våra medkristna utmålas som något som de i all sin mänskliga svaghet dock inte är - tänk om vi skulle erbjuda våra röster åt de marginaliserade i vår kyrka, vår tid och vår värld? Jag frågar som dr Eek fast något elaborerat. Och svaret är: Om dessa de marginaliserade visste vad dessa röster uttalar, då springer de för livet när Jonas Eek kommer för att föra deras talan och vara deras visionär i vår egen tid. Tror ni verkligen att ni egentligen är trovärdiga när ni agerat och genom er tystnad låtit det ageras som skett i Svenska kyrkan? Lögn och svek - det är det stolta bidraget. Spring för livet när ni ser den vite mannens spår, för att citera en text av Peps Persson.

Jag ber om ursäkt - men frestelsen att få använda fiendens ammunition i kanonen blev mig övermäktig. När det ska firas, kan man med fördel läsa professor Gustaf Wingren. Året är 1988:

"De teologiska skälen för ett ja till kvinnors prästvigning har aldrig slagit igenom, icke ens bland dem som bejakat ordningen. Även människor med goda kunskaper i kristendom brukar faktiskt såsom huvudargument till reformens förmån den enkla satsen: 'Prästerskapet skall rätta sig efter stiftad svensk lag'. Däremot har de exegetiska argumenten för ett nej till ordination av kvinnan slagit igenom, på bred front, och dessa argument föder ett dåligt samvete även hos dem som i praktiken accepterar de kvinnliga pästerna, ja, till och med - i vissa fall - ett osäkert och vacklande samvete hos de biskopar som viger dem." (Gustaf Wingren, Anders Nygren och svensk teologi av idag, Tro & Liv nr 6/1988 s 18)

Also sprach Wingren! Om han hade rätt - vad är det vi ska fira?

Jag steg upp för att skriva ett kapitel färdigt till en bok som ska komma. Strukturen ligger klar men arbetslusten infinner sig inte. Jag är missmodig. Inte för bokens skull men de ständiga festappellerna frestar på. Biskop Thidevall skriver i Missivet, som är en interntidning i Växjö stift, att beslutet 1958 var tvetydigt. Vi firar alltså en tvetydighet! Den beror på en kompromiss. Tvetydigheten är inte helt borta. Nej, det kan man säga. Det återstår ett: att teologiskt vinna reformen. Fast talet om tvetydighet går jag inte på. Det är debilt att i denna värld kräva entydighet - världen är för närvarande inte så beskaffad. Vi får leva med det lite oprecisa och det går att leva med det om man är trygg i sin övertygelse och beredd att svara för den utan maktmedel. Med makt försöks alltid ska entydighet, som bekant. Ein Land, ein Volk, ein Führer är ett utomordentligt exempel på enhetsarbete i praktiken. Länge leve livets alla tvetydigheter! Ner med enfalden!

Detta behövde jag kanske inte skriva så mycket om. Men jag skulle till bokeländet sammanfatta oenigheten om ämbetet i början av 1950-talet - för det var om ämbetet, grundfrågan, de skiljde sig åt, professor Gustaf Wingren och de högkyrkliga smålandsprästerna. Den debatten vann prästerna i Småland närmast på knock-out. I en kyrka som var oense om vad Ämbetet är, införde man kvinnor i präst- och biskopsämbetet. Man kund ekanske redat ut grundfrågan först? Gustaf intog en extremposition där han hävdade att vigningen egentligen ingenting var - handpåläggningen var bara en handrörelse. Bertil E Gärtner, då ung docent, jagade Wingren. Handpåläggningen gav en gåva från Den Helige Ande. Det hela var rätt nöjsamt - i vart fall för den som gillar sanningssökande. Och belysande. Som sagt, Wingren stod inte fram som segrare. Vill man läsa en sammanfattning om Wingren och högkyrkligheten hänvisar jag till Tolkning och konfrontation, Religio nr 47 från Teologiska Institutionen i Lund (1995). Vi firade Gustafs 85-årsdag med föreläsningar.

Nå, jag hade anledning att kolla upp just den skriften och gick vidare till Gustaf Wingrens bok Gamla vägar framåt: Gick och gick - den låg i en bokhög till höger på det stora skrivbordet. När man firar som bäst de kommande veckorna, tycker jag att Gustafs ord ska hållas i minne: "Vi är ju, brukar man säga, uttjatade på detta kvinnoprästproblem. Visst är det många som säger så men de är, allesammans, teologiskt ointresserade människor. I verkligheten har samtalet inte pågått för länge. Det är tvärtom, samtalet har inte börjat." (boken s 16) Gustaf har rätt men det låtsas kyrkoledningen inte om. Den firar något man aldrig teologiskt erövrat. Gustaf och jag stod emot varandra, tydligt och i offentliga debatter. Men här var vi överens, sakligt överens. Vi var ju teologiskt intresserade människor, båda två.

TV8 kunde jag denna söndagskväll inte se. Viasat hade schabblat. Det är jag nog rätt tacksam över. Schyman samlar de samstämda till samtal om prästeriet. De som tänker annorlunda - "kvinnoprästmotståndarna" - får inte vara med. Det är lika upplyftande som i Neues Deutschland och DDR. Men webtv-8 kunde jag se och fick mig en intervju med ärkebiskopen, teologie kandidaten Anders Wejryd till livs. Han sa ett och annat av intresse.

"Så kan vi inte ha det", sa han apropå sin åtgärd för flera år sedan att vägra de prästkandidater som Växjö stift faktiskt antagit vigning. Det vill säga - löftesbrottet kunde vi ha men inte prästkandidaterna, trots att de alltså antagits, lovats vigning och dragit på sig dryga studieskulder. Den gamle biskopen dog och Wejryd tog fram kvasten. Fast han valdes i en kampanj där han sas skola fortsätta den gamla politiken. Det trodde jag aldrig. Andra lät uppenbarligen lura sig. Kvinnoprästmoståndarna i Växjö stift måste under alla år ha betett sig mycket illa och inte gjort för kyrkolivet värdefulla insatser, det kan man förstå. Som vanligt var Wejryd anmälningsentusiast - om någon upplever sig diskriminerad, så anmäl till JämO. När han blev ärkebiskop skulle kvinnoprästmotståndarna anmälas till polisen. Vi var några som anmälde oss själva - men det bidde inget. Förstå det, den som kan!

Wejryd mindes vidare. På 70-talet var det svårt att föra fram argumenten för den nya ordningen. Det är intressant - men rätt självklart eftersom biskopsmötets bibelkommission skåpat ut det beslut som fattats år 1958. "Så bör det inte gå till..." - det är inget starkt argument FÖR. Wejryd minns rätt. Motsidan hade de bättre argumenten, redan då. Fast de sa inte, som Wejryd tänker, att saken bara gällde en anpassning till det politiska. De sakgranskade de teologiska argumenten. Man kan läsa en bok som heter Kyrklig Splittring, till exempel. Men visst handlar det också om den alldeles omöjliga situation som Svenska kyrkan försattes och försatte sig i 1957 och 1958; en babylonisk fångenskap. Saken är inte konstig. Staten kan inte låta en viktig normsändare formulera andra normer än de statsmakten står för. Ska det vara så mycket att käfta om? Althusser talade om "ideologiska statsapparater" - just en sådan är Svenska kyrkan och i högsta grad när Svenska kyrkan var en statskyrka men knappast mindre när hon nu är en partipoliserad kyrka.

Till sist ville Wejryd att segraren 1958 äntligen skulle få komma till tals för det är förlorarna som skrivit historien, menade han. Det är en rätt egendomlig tankevärld som avtecknar sig. Först saknar karln argument för reformen och då är det 1970-tal och nu vill han äntligen att segrarna ska få komma till tals. Så talar en - håll i er - ärkebiskop i Svenska kyrkan år 2008. I denna månad ska han fira segern, 48½ år senare. Om Schymans prestation som intervjuare får man nog säga som gamle prosten: Också en blind kan få korn på en höna.

I intervjuerna inför det stora jubiléet kommer intressanta upplysningar. Mona Lisa Ekdahl är kyrkoherde i Helsingborg. Hon upptäckte som präst i Karlskoga en diskriminering inbyggd i systemet: "Tjänsten bygde på att det fanns någon i hemmet som handlade och strök prästskjortan. En prästfru åt prästen." Det är konstigt att präster så ofta ser sig som märkvärdiga. Många ensamstående mammor får väl kämpa med både barn som ska hämtas och lämnas, scheman som ska pusslas ihop, mat som ska köpas och en mängd tvätt som ska hanteras - för att nu inte prata ekonomi? Ogifta manliga präster har väl också behov av mat och tvätt? Ska ordet "diskriminering" verkligen användas i sammanhanget? Sanningen är ju den, att en präst har en väldig frihet att kunna göra andra saker när vanligt folk är på jobbet. Prästen har frihet att jobba mycket också, det behöver ingen upplysa mig om. Men friheten finns där. Och ledig dag hade man på 70-talet också. Nu är de till och med två.

Mona Lisa Ekdahl har dock intressantare ting att förtälja. Hon har mött motstånd: "- I en församling upptäckte jag efter ett tag att två av kyrkvärdarna aldrig tjänstgjorde när jag var i tjänst. Men det hände att de satt längst fram i kyrkan när jag delade ut nattvarden. De gick aldrig fram och tog emot den. Men de var alltid vänliga, hälsade och var tillmötesgående. Mona Lisa Ekdahl trodde att det (var) något med hennes person som de inte kunde acceptera. Så småningom förstod hon att det handlade om att hon är kvinna - och präst." (Helsingborgs Dagblad 13 sept)

Vad är det för teologisk utbildning som inte gett henne verktyg att omedelbart förstå? I sig är problemet knappast att hon är kvinna och präst. De två kyrkvärdarna såg ju henne INTE som präst, det är det som är problemet. Och när de inte gör det, är det en rätt rimlig hållning att inte använda sig av hennes tjänster. Det är här problemet ligger. Och det kan knappast ha varit så roligt för kyrkvärdarna att se sig vara på distans i den egna kyrkan och att inte kunna leva med i församlingens liv. Detta, just detta, skulle vara ett problem man löst för i år 50 år sedan. Den vanliga reaktionen är att man ropar och upprörs över kyrkvärdarna som sitter kvar - eller alls inte kommer. Nu har vi inget nattvardstvång, så det kanske inte ska hojtas så mycket. Men ändå. Mycket sakligt borde vi kunna se vad som är det faktiska problemet det finns präster som inte uppfattas vara präster. Och det gäller inte bara i församlingslivet. En manlig eller kvinnlig präst som Christina, Caroline eller Antje vigt, godkänns inte i Church of England och får, till skillnad från alla andra svenska präster vigda av manliga biskopar, inte tjänstgöra där. Detta vet de svenska biskoparna men talar aldrig om det. Bäst för att bli erkänd som präst i det ekumeniska är alltså att undvika de kvinnliga biskoparna i Sverige, det är förhållandet. Det kan tydligen Sveriges biskopar leva med. Vi har A och vi har B-biskopar. Vi har präster av tre slag också: Manliga präster vigda av manliga biskopar - de erkänns enklast. Kvinnliga präster vigda av manliga biskopar blir ifrågasatta. Manliga och kvinnliga präster vigda av kvinnliga biskopar blir underkända av Church of England, en systerkyrka med vilken vi har livliga förbindelser. Sug på den karamellen.

Hade jag fått som jag velat hade vi i endräkt firat 50 år med kvinnor i prästämbetet den 10 april 1960, när det gått 50 år sedan vi fick de första kvinnliga prästerna. På vägen dit hade vi använt resurser i tid och pengar till att verkligen lyfta upp och hantera de svåra frågorna, inte minst frågorna om teologin och om vad som hände 1938, 1950, 1957 och 1958 samt åren därefter. Vi hade kunnat tala om teologiskt fusk, om svek och löftesbrott och kunnat fundera över vägar framåt. Mor var läkare. Jag tror det präglat mig. Skador och sjukdomar ska botas. Självfallet ville kyrkomötet inte detta.

Mona Lisa Ekdahl konstaterar att det är svårt för kvinnor att komma i positioner med inflytande. Hon är kyrkoherde i en församling med 21000 människor och nästan 15000 kyrkotillhöriga. Hennes kontraktsprost är kvinna. Hennes biskop är kvinna. Tre av hennes fyra komministrar är kvinnor. En av hennes två diakoner är kvinna. Vad är myt och vad är verklighet? Och vad gör hon som kyrkoherde för att hennes kvinnliga komministrar ska få inflytande? Vill vi veta? Är det så att den manlige komminstern och diakonen har ett manligt maktnätverk i församlingen som hindrar kvinnorna i Raus från att få inflytande? Det vill jag veta!

Generalen för jubileumsfirandet, dr Boel Hössjer Sundman, skriver ledare i Svensk Kyrkotidning apropå Ann Heberleins kritik av Svenska kyrkan för otydlighet och enkel populism. Har Heberlein rätt när hon framför en kritik, som många andra kommit dragande med tidigare? Svaret är nej, absolut nej, skriver Hössjer Sundman. Det var då för väl, säger vi oroliga - men så kommer motiveringen: "för jag känner inte igen mig". Det var argumentet! Men ignorans kan väl inte vara ett argument? Hössjer Sundman fortsätter med att bekänna att hon undviker sammanhang och gudstjänster som är förenklade och intrimmade. Nå, då så? Det håller inte riktigt ihop. Kunde det inte vara mer progressivt att försöka analysera det som många kritiker ser i Svenska kyrkan och göra något gemensamt av kritik och analys?

Boel Hössjer Sundman tror att kritiken bottnar i "en märklig tudelning mellan samhälle och kyrka". Det tror jag alls inte den gör. All teologi är politisk men upphör den att vara teologi blir den farlig, nämligen ideologi. Det är detta vi ser. Det kyrkliga systemet tas om hand av dem som vill använda sig av Svenska kyrkan som normsändare. De säger det öppet, de skriver partipolitiska agendor och program med det syftet. Folkkyrkor kan inte stå emot, som den tyske teologen Jürgen Moltmann formulerade sig när han såg den protestantiska kyrkan inför hitlerismen. Om detta skulle man i en frisk kyrka tillsammans kunna föra samtal mest om vad "den andre" känner igen och funderar över.

Så kommer något som mest hör hemma på ett torgmöte i en valrörelse. Vaksala torg, till exempel:" I stället för att huka under beskyllningar om att vara för samhällstillvänd och otydlig (tydlig följer i dessa sammanhang vanligen en särskild agenda där att vara mot abort, homosexuella äktenskap och kvinnors möjligheter att bli präster hamnar högt upp på listan) borde Svenska kyrkan med stolthet berätta om en kyrka som rymmer olika fromhetstraditioner, uppmuntrar religionsdialog, är öppen och tolerant, aktivt agerar mot alla former av diskriminering, som uppmuntrar till kritiskt tänkande och debatt och som vinnlägger sig om att tolka det kristna budskapet i varje tid. På många håll är det så, och det gör mig omåttligt stolt. --- Det är dags för Svenska kyrkan att komma ut som en progressiv kyrka i tiden."

Detta är inte sant, detta är inte en sannfärdig beskrivning av Svenska kyrkan. Här ges inte olika fromhetstraditioner utrymme - det vet alla som är "högkyrkliga" eller "gammalkyrkliga, det vet karismatikerna. Det visste för den delen 1800-talets väckelserörelser också. Varför bluffa? Öppen och tolerant och uppmuntrar till kritiskt tänkande och debatt? Jag tänker kritiskt om 1958 års beslut och har debatterat kyrkofrågor i mer än 40 år samt betalat priset. Jag är inte ensam. Men saken uppmuntrar mig. Måste jubileumsgeneralen konstruera sig en annan kyrka än den verkliga och vara stolt över denna bild av Svenska kyrkan - då våras det för oss andra. För tydlighet handlar om vad evangeliet har att säga - och det är just detta som hörs så otydligt. Abort, homosex, kvinnliga präster - jag tror analysen är felaktig och fördomsfull. Men ska saken diskuteras, så frågas: vem är egentligen FÖR abort? Och de två andra frågorna handlar om en teologi om skapelsen och en teologi om ämbetet - just de två grenar där Svenska kyrkan varit som svagast, för att nu anknyta till professor Gustaf Wingren, som för egen del var angelägen om att markera front mot mitt sätt att tänka. Vi som förmår uppfatta rester av katolicitet i Svenska kyrkan kan ju faktiskt göra annat än avgränsa. Det tror jag inte den progressiva jubileumsgeneralen förstår. Hon känner, som det heter, inte igen sig. Det räcker för henne. Det räcker, med förlov sagt, inte för oss andra.

"Vi hade problem med Schyman redan i FiB-gruppen på Kungsholmen", sägs det i vänstern. Nu får väl jubileumsfolket i Uppsala och i alla de andra stiftsstäderna stämma in, för Gudrun Schyman menar att Svenska kyrkan inte ska fira utan som ett första steg be om ursäkt och erkänna den diskriminering av kvinnor som pågått i decennier. (Dagen 12 sept) Periodvis har denna diskriminering varit lagstadgad, säger hon. Hon kan nog inte riktigt ange lagrum, men varför vara kitslig? Brott mot mänskliga rättigheter har också begåtts i Svenska kykan. Kanske det - men det är väl i vart fall inte en mänsklig rättdighet att bli präst, så saken blir lätt ogripbar. Men i festtider får man nog inte vara så nogräknad.

Vad har Gudrun Schyman då hittat? Hon har läst Arbetsmiljöverkets granskning av Svenska kyrkan - men egentligen inte begripit. För de strukturella problem verket ar fram är inte renodlat könsspecifika. De handlar om Svenska kyrkans struktur och en del av problemen härrör av den lokalanställning kyrkomötet beslöt om (jag reserverade mig), som betyder att rätt små arbetsköpare ska hantera stora frågor. Men visst diskimineras kvinnliga präster. Om detta har jag upprepade gånger talat i kyrkomötet. Jag har begärt utredning om anklagelserna för mobbing - det ville sedermera biskop Christina Odenbergs alls inte ha. Jag tror jag förstår varför. Diskrimineringen består i kykopolitikers hantering av kvinnliga kyrkoherdar, det vet vi. Den kan också bestå i att präster (oavsett kön) uppfattar sig bli diskriminerade när deras tro sätts i fråga (rapport om detta i veckan från Århus). Diskriminieringen kan naturligtvis också vara en mycket personlig upplevelse och kan, det måste medges, bottna i en missuppfattning. Diskriminering kan det uppfattas som när en präst inte vill samarbeta med den kvinnliga prästen - 60% säger sig varit diskriminerade på det viset. Men det vill då till att tala om på vilket sätt samarbete vägrats. Om en som inte tror ordningen med kvinnor som präster vara den ordning Gud vill ha, är det väl alls inte konstigt om han undviker att offentligt träda upp i samma gudstjänst? Är det så mycket att bråka om i termer av diskriminering? Är det inte bättre att bråka med biskoparna och kräva en teologisk bearbetning av den faktiska oenigheten och försvara rätten att i handling stå för sin övertygelse - eller brist på övertygelse? Ännu en punkt kan uppfattas svår och kallas diskriminering: Många präster är frustrerade över att det, trots all möda och ansträngning, går så trögt i kyrkolivet. Vart tar den frustraionen vägen? Folket kan man inte skälla på, då retas folket upp och lämnar Svenska kyrkan. Kyrkopolitikerna kan man inte heller skälla på, då syns det i lönekuvertet för de är ju arbetsköpare. Tänk efter! Det finns en enda grupp att avleda allt missnöje på. Kvinnoprästmotståndarna. De diskriminerar. Nu blir frustrationen lättare att bära.

Gudrun Schyman menar att Svenska kykan är en viktig arena för normbildning i det svenska samhället genom sin storlek och verksamhet. Och därför att ofentlighetsprincipen gäller (?!) ska jämställdhetskraven drivas. Det trodde jag berodde på själva den lagstiftning som också omfattar Svenska kyrkan, men docenter blir alldeles för lätt petiga, inser jag. Då menar de av Arbetsmiljöverket tillfrågade att domkapitel och biskop borde ta ett större ansvar för att lösa problemen med diskriminering. De har tydligen inte fattat vad lokalanställningen innebär. Eftersom jag fattade, reserverade jag mig. Nu kan biskopen titta på och uttala sitt beklagande. Det är väl allt? Nej, en sak till. De kan ordna ledarskapskurser för kvinnor. Konsulenter ska också leva.

Schyman fokuserar på kvinnliga päster. Nu finns det faktiskt många fler kvinnor i jänst i Svenska kyrkan. Diakoner, t ex. Janne Nilsson i Lunds stift säger i Kyrkans Tidning (stiftssidan) apropå att tolv kvinnor ska diakonvigas att det är svårt att få en jämn könsfördelning. "Men det här är ett omsorgsyrke. En jämn fördelning kommer vi nog aldrig att få." Där satt den. Tala om jämställdhet när stiftsdiakonen tänker så. I urkyrkan och fornkyrkan var också männen diakoner och glada över sitt omsorgsansvar. Jubiléer har sin säregna glädje när så mycket kommer fram i ljuset. För Nilsson skulle dock biskp Antje Jackelén kunna ordna en kurs i jämställshetsfrågor. Han behöver den.

Min gamle vän biskop Martin Lind ska fira att Svenska kyrkan fick en gåva, nämligen beslutet om kvinnor som präster. "Det var från början stor glädje och stor fest. Många års teologiskt arbete och kyrkopolitisk möda hade fått resultat." Det kunde man sagt om inte biskopsmötets bibelkommission om hela processen sagt "så bör det inte gå till" och "Förkunnelse, undervisning och 'inbörees samtal' måste gå före en reform på kyrkoordningsplanet." Det skedde inte. Kritiken kommer i boken Bibelsyn och bibelbruk, 1970, s 130. Låt dock gå för kyrkopolitisk möda. Fast glädjen delade inte Martin Lind. Det skulle dröja till 1972 eller 1973 innan han tänkte om i ämbetsfrågan. Då skrev jag honom ett brev och frågade hur han tänkte. Jag menar, jag kunde ju tänkt fel och han kommit på hur det egentligen var. Han kunde inte övertyga mig. Det borde vara ett problem för honom, min gamle vän. Jag undrar om det är det

Att biskop Gustaf Aulén hälsade reformen med glädje må vara. Han hörde ju faktiskt till det gamla paradigmets män, nyupptäckterna om ämbetet var inte hans. Och det är nyupptäckterna om Kyrka och ämbete 1932 och framåt som ställer till det. Med kvinnor som präster har "kvinnors erfarenheter kommit in i kyrkolivet på ett nytt sätt". Det låter. Men vad med alla kvinnors erfarenheter dessförinnan - och därefter? Är det inte egntligen den gamla prästkyrkan vi ser, men nu med kvinnor i prästämbetet. Och vi som tror gudsfolkets kyrka och prästerna som folkets tjänare (inte ledare, i första hand!) funderar. VI har ju jobbat ihop med kvinnor - diakoner och kyrkomusiker och pedagoger. Duger inte deras kvinnlighet och deras erfarenheter? Martin Lind menar att en kyrka som döper kvinnor också ska prästviga dem. Det var väl en förenkling intill pinsamhetens gräns och över den? "Utan kvinnliga präster finns det ingen framtid för Svenska kyrkan", heter det vidare när jag läser Linköpings Stiftsblad nr 4, 2008 s 14. Det var roligt. Pröva nu satsen: "Utan präster finns det ingen framtid för Svenska kyrkan." Ska vi annonsera så? Och när Martin drar slutsatsen: "Med kvinnligt och manligt i prästtjänsten finns framtid för Svenska kyrkan och för alla kristna kyrkor" så betyder det att just nu har den stora Romersk-katolska kyrkan ingen framtid och inte de ortodoxa heller. Det lustiga med året 2008 är faktiskt de riktigt feta orden, de som visar sig vara osanna så fort man läser vad de verkligen utsäger.

Men visst kan man fira i Linköpings domkyrka. Biskopen är en gammal kvinnoprästmotståndare som varit präst i 8-9 år innan han tänkte om. Domprosten Lundborg är särvigd, d v s så mycket kvinnoprästmotståndare att han begärde att få vigas i en gudstjänst garanterat fri från kvinnliga präster och kvinnliga prästkandidater. När man vet det, kan det bli ritkigt nöjsamt att jubilera i Linjöping för alla - men verkligen för de kvinnliga prästerna? Kommer de at höra disonnanserna i festtalen, festretoriken? Kommer de att kolla vem som håller fingrarna i kors när talen utsäges?

I går skrev Magnus Linton I DN om "Gud som stil". En av hans vänner hade sagt: "Det är sjukt, i dag insåg jag att jag var den enda i fikarummet som inte gått i kyrkan i helgen." Det tar sig, som mordbrännarn sa. Och jag är inte förvånad. Männniskan söker sin förbindelse - sin religio. Och Gud har en historia med var och en av oss. I idiotiseringens tidevarv, den tid som uppenbarligen är vår, är en del av oss rätt tacksamma för att stå med i Kyrkans gemenskap. Naturligtvis oroar jag mig - kan Svenska kyrkan verkligen motsvara förtroendet? Eller blir det precis det som Ann Heberlein kritiserade - snömos, fromsinthet, pissträngdhet, you name it. Men en trend är det i all sin blygsamhet. Det vittnar också Sandlunds, Aghards och Skyttes omvändelseböcker om.

Det finns en trend till. Nu ska det sparas i det kyrkliga genom sammanslagningar. Jag kan mycket väl tänka mig att vi måste slå samman men då måste sammanslagningen vara offensiv, inte en sammanslagning för att spara utan för att satsa. Kyrkoherde Wallinder i Bäckebo anar att stiftet vill dra in på personal och det kommer propåer att frivilliga ska sköta både vaktmästeri och barn- och besöksverksamhet. Då börjar det bli tid att säga nej. Minns att när jag var ung så var varje småskollärare och varje folkskollärare en församlingspedagog, för de förväntades enligt läroplanen undervisa om kristen tro och detta var Svenska kyrkans dopundervisning. Sedan sekulariserades skolan och den arma Svenska kyrkan skulle hantera bortfallet av medarbetare. Man anställde något hundratal ungdomssekreterare. När jag var ung präst 1971 hade vi en sådan på 30.000 medlemmar. Det var tider det. Nu ska vi backa igen. Jag tror inte detta. Nu ska vi satsa framåt. Men när jag tänker på stiftskansliet, tar jag fram stämpeln och den rödfärgade stämpeldynan. Texten lyder: NÖRDVARNING. Vi får föga support från stiftet, som mest ägnar sig åt tillsyn. När det var så i militära förband fordomdags, visste vi att förbandets stridsvärde var lågt och chefen skulle väck.

Trenden att folk börjar undra om tron skulle mötas mer resolut, mer intelektuellt hederligt, mer framtidsinriktat och med hela det program som hette "Kyr klig förnyelse". Av kyrkopolitiska skäl ställdes detta helhetskoncept (bekännelse, sakrament,ämbeteoch liturgi) åt sidan. Det förhållandet säger ingenting, absolut ingenting, om konceptets relevans. Ad fontes, alltså. Tillbaka till källorna tillsammans med folket i fikarummet. Eller som benediktinerna formulerade sig: Consider your call!

När jag var bortrest passade biskop Stiglund på att framträda i tv och beklaga 50 år av kvinnoprästmotstånd. Det var lite svårartat för den som vet att Hans Stiglund valde att prästvigas i Göteborgs stift av biskop Gärtner och hörde till Svenska Kyrkans Fria Synod. Han var, roughly spoken (jag har ju varit utomlands, som sagt), KVINNOPRÄSTMOTSTÅNDARE. Han var, som alla kvinnoprästmotståndare, hård, oförsonlig, hatisk. Nu står han i tv och låtsas. Orden hans blir feta när de trillar ur munnen på honom, den som liksom bildar bas för hans i tv så fromma uppsyn. Jag kräks. Jag säger alls inget om att folk omprövar. De har kanske tänkt fel och kommit på hur Gud vill ha det. Men de som tänker om, kommer ALDRIG, säger ALDRIG tillbaka till oss andra och förklarar hur vi tänkt fel. Det säger, enligt min mening, en hel del.

I Skara stift skriver biskop Erik Aurelius om det historiska vägvalet. Han ger en teologihistorisk genomgång. På 1920-talet kunde den nytestamentlige exegeten i Lund mena att med Paulus kom något revolutionerande nytt och det ledde honom till att bejaka kvinnor som präster. Erik Aurelius nämner inte att mannen som skrev så hette Erik Aurelius, och var hans farfar. Erik Aurelius II noterar att nya vindar började blåsa i teologin på 1930-talet. "Men 1958 beslöt kyrkomötet äntligen att bejaka prästvigning av kvinnor." Men hade det varit värt att skriva en vers om hur det gamla teologiska paradigmet, det som övergetts efter 20-talet, plötsligt var det utslagsgivande? Då, kring 1932, var det passerat därför att den nya forskningen kom på något nytt just om Kyrka och ämbete. Jag menar, hade Erik Aurelius II sagt att hans mormor brukade lägga spindelväv på infekterade sår och att detta var en bättre metod än penicillin - hade man då inte något höjt på ögonbrynen? 1958 plockade man fram mossan igen - det är detta som är problemet!

Den insiktsfulle vet att de teologiska landvinningar som gav oss en ny kyrkoteologi och betytt mycket för Svenska kyrkan, var insikter som kom efter Erik Aurelius tid. Erik Aurelius I, sålunda. När Erik Aurelius II ståtar i mitra och skrud är det uttryck för vad då? En teologi om ämbetet som var främmande för Erik Aurelius I och de som var teologer i hans generation - eller en kuliss?

På tal om kulisser - I Skara stifts broschyr om firandet finns foton från prästexamen när kvinnor och män examinerades. Det sägs inte ett ord om att prästkandidaterna sedan vigdes i seperata gudstjänster; de som inte omfattade 1958 års reform fick vigas för sig. Enigheten så som den nu framställs på bild, fanns inte. Skulle den komplikationen inte ha kommit med, när vi nu ska fira?

Nu ökar intensiteten inför firandet. På Lidingö ska det gås stavgång med präster och diakoner klädda som präster och diakoner för att fira. Man manas att stänga sina expeditioner så många kan gå. Ska stavgången illustrera en kyrka som går på kryckor? För vad som än firas, så har det INTE blivit som det sas skola bli: folklig väckelse.

Jag har varit bortrest. Fem bibliotek i London och Oxford på fem dagar och feber därtill. På väg till London läste jag Helle Kleins ledare i Aftonbladet (1/9). Det var väl den som utlöste feberanfallet. Hade hon lagt fram sin ledare som ett litet papper på ett kyrkovetenskapligt seminarium, hade hon blivit underkänd. Så många faktafel kan inte godtas och lika lite kan förenklingar och glidande i resonemang accepteras - förutom på ledarplats i AB, alltså.

Jag nöjer mig med en sak. Samvetsklausulen betydde att manliga präster kunde slippa samarveta med prästvigda kvinnor. "Därmed fortgick förtrycket och diskrimineringen. Det hör till kyrkans skamliga historia och måste både benämnas och beklagas." Samvetsklausulen var kyrkomötesutskottets sätt att markera att man kunde vara präst i Svenska kyrkan utan att tro den reform som nu skulle införas. Utan klausulen hade Svenska kyrkan fått avsevärda problem. Men vad är det Helle vill ha? Antingen har vi en hållning där jag bestämmer vem jag vill ska få betjäna mig annars har vi en situation där tjänaren bestämmer över mig - och då ska vi väl också införa kyrkplikt för Svenska folket. Klausulen var ett högtidligt löfte 1958. Bereder det förhållandet att somliga av oss inte tror att Gud ville riksdagsbeslutet 1958 bekymmer - ja, då återstår att utan maktmedel visa att Gud verkligen ville och välsignar beslutet. Av detta övertygande har vi inte sett något. Tvärtom har ju minoriteten fått se hur biskopsmötets bibelkommission på punkt efter punkt kritiserade reformen. Och så används det institutionella våldet för att komma åt minoriteten.

Då nöjer jag mig inte med en sak, när jag tänker efter. Lekfolket drev på reformen, skriver pastor Klein. Det var inte politikerna i riksdagen som tvingade på kyrkan beslutet. Vad är lekfolket - de icke prästvigda? Eller det Guds husfolk som möts i Guds hus på söndagen? Att det var det politiskt valda kyrkofullmäktige och inte kyrkoråden som svarade på remissen var en nyhet - och ett säkert sätt att få rätt svar på remissen. Det visar sig också att i flera uppmärksammade fall körde fullmäktige över det förslag till remissvar som kyrkorådet föreslagit. Vill man veta, kan man veta.Och själva politiseringe nmarkeras här - men självfallet också i riksdagen. Läs CA Hessler, Statskyrkodebatten. Uppsala 1964.

För pastor Klein måste nu kampen fortsätta. Nu är problemet motståndet mot att låta homosexuella par ingå äktenskap. Hon har nog rätt. Har man sagt a, får man säga b.

Kyrkoherden och hans hustru, en komminister med tjänst som "familjepräst", brukade under de senaste åren gå på pub för att ragga upp någon ung man, som talade tillräckligt dålig svenska, och ta med honom hem och ha något som kallas "trekant". Det är som fyra i en soffa - fast ändå inte, om ni förstår hur jag menar. Nå, i juni blev mannen svartsjuk och spöade frun. Saken polisanmäldes. Kyrkans Tidning berättar. Och Stockholms stifts egen Caroline Krook kommenterar och anförtror läsekretsen att hon prästvigt både mannen och kvinnan. Elementärt, min käre Watson. Så har hon alltså berättat vilka det gäller - för kyrkoherdar prästvigda av henne i Stockholms stift är två! Jag säger bara: så ska inte en biskop förfara.

Synden gör de mest märkliga saker med folk, lär aposteln Paulus, och den framstår som sjaskig och ibland som löjlig när den hamnar i ljuset. Men det gäller då att skydda människorna. Jag antar att båda kommer att förklaras obehöriga att utöva prästämbetet - om de inte hinner före och avsäger sig. Jag kan fundera över stiftets noggranna selektionsprocess och i det här fallet faller ansvaret på Carro. Jag kan än mer tänka på de prästkandidater som nekas vigning i Svenska kyrkan för att de tror för mycket - trekant betyder nog för dem en bild de ritar på tavlan vid konfirmandundervisningen för att beskriva Treenigheten. Det är faktiskt något som blir väldigt konstigt när prästparet raggar på puben och mannen sedan fotograferar sexet på gång. Men deras identiteter ska skyddas.

Nu kunde man tänka sig att bloggare som jag skulle fokusera att detta kommer i dagen den månad när Svenska kyrkan storstilat ska fira ett 50-årsjubileum. Man kunde ana att sådana som jag skulle komma med en liten markering. Alls inte. Men jag markerar när stiftsledningen berättar vilka saken gäller. Och jag funderar över om inte en något mer handfast ämbetsteologi skulle hjälpa en del. När allt det, som skulle hjälpa en präst att vara präst, ställs på avskrivning är det synd om prästerna och det ger Djävulen tillfällen. Självfallet är det också synd om de unga män som plockas upp på puben och utnyttjas. För så är det ju de facto - också om killarna själva inte förmått uppfatta den saken. Då och där, i alla fall.

Det sägs att Svenska kyrkan inte är i kris. Jag tror det talet är ett lögnaktigt tal.