Det beslut som det s k kyrkomötet fattat har ingen bärkraft. Det är en nullitet. Skälen är flera: ett kyrkomöte sammansatt som Svenska kyrkans har utomordentligt begränsad auktoritet och ska närmast uppfattas som en kongress om kyrkliga och främst kyrkopolitiska frågor. Detta sa vi i sak i reservationen år 1982. När kyrkomötet inte hämtar bibelstöd för sina beslut och går på tvärs emot vad som lärs i kristenheten är eländet fullbordat. Reformatorerna lär oss att sådana kyrkomöten kan man inte följa. I sak är allt mycket enkelt. Det hade varit svårare om arbetet i utskott och kyrkostyrelse eller teologisk kommission beretts bättre. Nu är det alltså enkelt.
Då hamnar fokus på den s k receptionsprocessen, Hur tas beslutet emot av det troende folket? Detta är den avgörande frågan och det fokuserar det personliga ansvaret att säga ifrån om man inte är med på banan. Fokus hamnar naturligtvis också på andra kyrkor och samfund - vad säger de nu och vilka råd har de att ge oss, som tänker och tror som de i en kyrka som tänker annorlunda? För att få veta det, behövs tid. Och tid har vi på oss tills en ny kyrkohandbok kommer. Vi viger visserligen på en okristen äktenskapslagstiftning - men det torde vara det mindre problemet för staten kan göra lite som den vill - bara inte som i Sverige, där Svenska kyrkan i sin bekännelse ska förvandla sig till ideologisk statsapparat. Det är visserligen bra om staten vill vara en kristen stat men för kristen tro är det inte nödvändigt. Vi är nu som alltid lite friare än den som vill vara sttasbunden.
Detta sagt, vad gör vi? Breven till de andra kyrkorna i våra olika gemenskaper och de stora ekumeniska organisationer är på väg. Ska prästerna lägga av med att viga? Betyder detta att de viger som vanligt - man och kvinna - att de spelar med eftersom de viger på statens uppdrag. Inte nödvändigtvis. De kan hävda att de förrättar Kyrkans vigsel. Att staten godtar den är statens sak - eller problem. Annorlunda blir det med en ny handbok. Och där är vi nog om två år. Om en präst bara säger att jag slutar viga, fruktar jag att man vidtar åtgärder för att sparka. Klokhet krävs, alltså. För jag hör till dem som tänker att nullitetsbeslut inte har någon vidare livskraft och att berättelsen om Lasaros, som får dö innan Jesus griuper in, kan vara berättelsen om Svenska kyrkan. Alltså har jag inte särskilt bråttom. Men det upseendeväckande kommer förstås att vara de präster som predikar om det kristna äktenskapet, undervisar brudparen om det, undervisar konfirmanderna så. Så undermineras beslutet. Tysta präster blir medlöpare. Den som talar, gör skillnad.
Svenska kyrkan kommer att förlora vigselrätten rätt snart, tror jag. I väntan på det, kan präster mana brudparen att först civilregistrera sitt äktenskap och därefter få en överflödande rik kristen vigsel. Som på kontinenten. De som är medvetna bör nog uppmuntras till denna ordning. Den underminerar. Men de som inte civilregistrerar, blir inte avvisade.
Präster måste förstås skriva ett brev till domkapitlet och förklara att de står fast vid vad Kyrkan lär om äktenskapet. Betyder sådana brev något eller kan makthavarna bara stoppa undan dem? De betyder något som frisedel, menar jag. Präster bör också överväga om de kan sluta sig till någon bönegemenskap, i Sverige eller utomlands. Och så gäller det att predika, träd upp i tid och otid. Präster bör i sina kyrkoråd - om de sitter där - förklara att de tänker som Kyrkan men inte som kyrkomötet. De bör markera att beslutet visserligen gjort Svenska kyrkan till en annan kyrka (Thidevall) men att de inte vill höra samman med denna andra kyrka utan med originalet, the real thing, den de gett sina prästvigningslöften. Jag kan tänka mig att prästerna i sina församlingar markerar vad de lovat i sitt första prästlöfte: Guds Ord och bekännelsen är vad förpliktelsen gäller. Vi böjer inte knä för Baal. I mitt fall markerar kommunalrådet Lisbeth Lennartsson att hon och jag "har sannolikt inte samme Gud". Vem är jag att ifrågasätta. Men jag vet i vart fall att jag tror på den Gud som uppenbarat sig som Fader, Son och Helig Ande. Tid att precisera sin tro, alltså.Tid kanske också att hålla en smula distans till de präster som nu utlämnar Kyrkan - traditores är de som förråder men kan också vara de som lämnar tron vidare. Att samma ord har dubbel betydelse, borde mana till eftertanke. Men också till en något reserverad hållning.
Lekfolket, då? Markera i receptionsprocessen. Skriv ett brev till kyrkoherden i X församling (där du hör hemma) med kopia till biskopen. Adressen finns på Svenska kyrkans hemsida. Man kan formulera sig personligt. Kyrklig Samling har på sin hemsida ett utkast. Poängen är att man deklarerar att man inte följer beslutet. Det strider mot Bibel och bekännelse. Man kan vara mycket kylig i sitt språk - men markerar i sak att här var det slutvisslat, som han sa som fick flabben i cykelhjulet. Jag skulle vilja att man markerar att denna protesthandling dokumenteras i medlemsregistret. Det finns plats att göra det. Någon ska få lite arbete, helt enkelt. Och så finns det dokument som vsar att receptionsprocessen kanske blir svårare än själva beslutsfattandet.
Några lämnar Svenska kyrkan som en konsekvens. Det är jag inte riktigt glad för. Men om man gör så, kan man lägga till en rad om kyrklig begravning. "Jag är döpt i Svenska kyrkan och önskar kyrklig begravning av en präst i Svenska kyrkan som mina anförvanter förstår att jag har förtroende för. Jag begär kyrklig begravning inte som medlem i kyrkoorganisationen men därför att Svenska kyrkan genom dopets sakrament fogade in mig i Kyrkan och nu har att dra konsekvenserna av att jag är en döpt kristen med rätt till den kyrkliga begravningen utifrån den kyrkliga förpliktelse att jorda de döpta som följer av dopet. Jag har i så många år betalat kyrkoskatt och kyrkoavgift att Svenska kyrkan knappast kan begära någon särskild avgift för min begravning. Jag begär bara en kristen begravning därför att jag en gång döptes. Och det dopet kostade för den delen ingenting heller. Jag önskar att en anteckning om denna min önskan införs i ministerialboken." Ungefär så.
Och sedan? Vi har ett par år på oss. Antingen samlas man i små samtalsgrupper eller till församlingsmöten och talar om Svenska kyrkans faktiska problem och verkliga läge. Nu kan man inte lämna ifrån sig ansvaret. Den som vill söka sig till en större bönegemenskap, gör det.