Dagblogg

Jag säger inget om att Håkan Juholt jagar på i Schenström-affären. Kan man i opposition kasta lite grus i maskineriet, ska man. Kan man knipa några poänger och sätta fart också på några borgerliga riksdagsmän - så OK. Det hör till spelet. Men låt oss nu utgå från att den exekutiva politiska makten låg i Schenströms händer och hon var på krogen och blev på trycket, på lyset, på kanelen eller lite påverkad. So what? Inget hände. Ingen skada skedd. Och om något hänt? Då tänker jag på Winston Churchill. Han var på trycket varje dag eftersom ha petade i sig en flaska konjak dagligen under kriget. Detta var en bidragande orsak till att han alls kunde fatta relevanta beslut. Den nykte, helnyktre,. Hitler förlorade ju!

Nu tänker jag så här: Den gamla högern blev det nya arbetarpartiet och lurade folk att rösta på sig - folk som inte riktigt fattade vad som sas och så säger regeringsmakten: VI sa vad vi skulle genomföra. Det är sant på ett ytligt sätt. Men den som styrs av några moraliska grundvärden får det inte så lätt. Klart att alkoholkonsumtion i detta läge närmast skulle kunna ses som ett sätt att hantera skillnaden mellan påhitten och verkligheten. Det kanske är så att alliansregimens politik bara är möjlig att genomföra om man inte är riktigt nykter?

Undrar jag. Fast jag kanske är elak? Men i sak är jag allvarlig. De synder ska bekännas som jag ansvarar för, inga andra. Så det är närmast upp till Schenström själv att fundera över vad som var olämpligt. För egen del skulle jag inte kyssa en manlig TV4-reporter på krogen.Ingen annanstans heller. Nä, inte Schenström heller. Men det är intet personligt - bara ett politiskt ställningstagande.

Fåfäng tänkte jag att jag nog hittat på ordet själv - men jag tvekar. Jag kan ha läst det någonstans. Poängen är enkel: Det finns ord som är självstyrande - autokratord. Säger jag "kärleksbudskapet kräver" eller "utifrån vårt partis människosyn" är det ingen som börjar fråga eller kräva belägg eller begrundningar. Vi nickar artigt. Autokratordet har fungerat. Ingen behöver genomgå revision. Ingen får frågan - jaha, och vad innebär ordet, varför använder du det och vilket syfte har du med att använda det?

Kärleksbudskapet - det kan ju faktiskt vara precis vad som helst som tycks förståndigt och kärleksfullt. "Människosyn" tarvar egentligen en idéanalytisk fråga om vad som format t ex ett partis människosyn. När vi möter autokratorden skulle larnklockorna ringa och frågebatteriet avskjutas inte bara med 7,5:or utan med femtonpjäser, för att uttrycka sig kustartilleristiskt.

Så här tänkte jag, när jag lånat min brors släpkärra och i sakta mak farit genom Småland och till norra Öland. Jag har kommit i den åldern när man kan stänga av radion, till och med låta bli CD-skivorna för att i tystnaden tänka lite. Vad P4 anbelangar kan jag ibland tänka: De roar oss och underhåller oss till döds. Radio Kronoberg leder ligan. Där var för några år sedan en kille som i radion provade bindor och trosskydd och rapporterade till en intresserad allmänhet. I radion!!! Varför måste P4 tro sig sända program för idioter? Jag frågar utan att ha någon synpunkt på att Thor-Leifs spelas i varje önskeprogram. Och hur kommer det sig att en reporter/radioman tror sig kunna använda min korta levnadstid för att underhålla mig med rapporter om de bindor och trosskydd han stoppat in i sina kalsonger. Var är den intresseklubb som noterar? Är inte mitt liv värt att ta på större allvar?

Vad jag nu skrivit kanske är variation på tema - nämligen Victor Klemperers bok LTI. Obligatorisk läsning, menar jag och det vet den som läst Östrans kultursida,där jag anmäler litteratur.

Om inte om hade varit, hade Kalmar FF nu varit svenska mästare i fotboll. Men ordet "om" kommer från djävulen, säger muslimerna - och det har de rätt i. Lots hustru såg sig tillbaka och blev en stenstod. Den som funderar över hur det kunde ha varit - och det kunde ha varit bättre - glömmer att leva i den glädje som faktiskt är stundens. Det är stort att Kalmar FF krigar i topp och de där två förargliga matcherna med fem mål i baken är historia. Fast jag erkänner att de grämer mig. Men då vet jag också att den sortens reaktion av dugliga själasörjare kallas "syndens minne". Den sortens minne ska bekämpas. Det är improduktivt, det plågar bara och vi pillar i det gamla utan att det blir bättre för det. Jag vet att "syndens minne" främst handlar om sådant vi fått förlåtet men som dyker upp igen. Teologi förser oss med begrepp för sådant vi har erfarenhet av. Konstruktivt behöver vi nu göra två saker: Vara glada över Kalmar FF och lagets obestridliga framgång. I stiftsstaden Växjö finns ett fotbollslag som heter som ett väderstreck och dess lott är icke Kalmar FF:s! Så tänker vi framåt. Gick det så här bra i år när Nanne tänkt sig att laget skulle vara bland de fem bästa - hur ska det inte bli nästa år? Kanske ska vi ta vara på en tredje sak också: Lära oss att inte fastna i det förgångna. Fotboll kan vara en duktig läromästare också när fotboll spelas av sådana som ännu inte är svenska mästare. Men nästintill!

Kan vi veta vad Gud vill? Låt oss nu göra reda i våra utgångspunkter innan vi förvirrar oss i vilka konsekvenser vi drar. Om Gud kan man väl schematiskt mena tre ting:

1. Gud är en konstruktion. Om det inte hade funnits människor hade det inte heller funnits någon gud. Det är meningslöst att fråga efter denna konstruktions vilja - för den avgör vi själva. Och när tiderna skiftar, skiftar Guds meningar och åsikter. I den meningen är "vox populi" också "vox Dei" - folkets röst är Guds röst. Hävdar nu någon att "gud" menar något apart och avvikande från den gängse meningen eller det som är politiskt korrekt (you name it) har den personen visat sig vara moraliskt klandervärd. Han eller hon försöker ju ge sin egen trångsynta mening gudomlig legitimitet.

2. Gud finns som en namnlös närvaro. Gud har skapat tillvaron och kan förnimmas en stjärnklar vinternatt eller i myrans gång, i människors kärlek eller i ett nyfött barns blick. Gud är på något sätt upphov och mening, Denna mening kan vi ana men egentligen inte förstå. Och bönen ger inte besked om vad Gud vill men den ställer oss i samklang med det gudomliga. Om det känns bra är det rätt. Komplicerat blir det bara om någon påstår något som strider mot min mening men det får väl vara sant för honom eller henne då. Bara det inte skadar någon annan.

3. Gud finns och ger sig till känna både i skapelsen och genom sitt Ord. Detta Ord återfinns i Bibeln och är "viva vox", det levande ordet. Det hörs offentligen söndagligen i kyrkan en gemenskap genom århundraden som förvaltar detta ord, och ordet är tillgängligt för intellektuell reflektion. Vi kan på avgörande områden veta vad Gud vill med oss och med världen. Det finns en avslöjad gudomlig vilja. Den är inte alltid detaljstyrd - för vi är människor med ansvar att söka och att förverkliga Guds vilja. Det är meningsfullt att be - för Guds vilja kan vi komma underfund med när vi praktiserar bön och Gud vill höra mina böner. Går vi utanför Guds vilja bryter vi mot någon grundförutsättning för livet. Det blir elände av sådant. Det tekniska ordet för detta elände är "synd", något som är eller går sönder.

De gamla högermännen var värdekonservativa. De tänkte ungefär som i alternativ 3. De nya moderaterna är värdelösa. De tänker oftast på ledningsnivå kategori 1 eller som mest kategori 2. Och nu ser vi hur de nya moderaterna gör de gamla moderaterna (högern) rätt hemlösa. Det enda skälet för den värdekonservative att vara kvar i partiet är att ha kvar något lite inflytande eller några möjligheter i ett parti som har regeringsmakt. Men transformationen av högerpartiet borde aktualisera frågan om grundläggande tankemönster, ideologier, och om de grundkategorier som styr hur vi tänker. Inte minst gamla folkrörelsepartier behöver tänka ideologi. Annars blir politik bara dagsintressen. Så frågan om Gud kan visa sig vara en nyttig tankeställare. Hur tänker du?

Det var Martin Luther som skrev stridsskriften Om Kyrkans babyloniska fångenskap. Kyrkman hade tagits till fånga. Jag ser mönstret. Stora Julhandboken sa kyrkomötet nej till. Allt mer framträder kyrkomötet som arena för partiernas agendor. Detta kombineras med den kristliga välviljan - den som gärna vill ta ansvar för klimat, miljö och rättvis handel. För en gammal lutheran blir det tydligt att man blandar samman det som är Kyrkans ansvar - evangeliet - med det som är det politiska ansvaret. Och problemet är att Kyrkan riskerar tappa bort sin egentliga uppgift därför att det finns så många andra angelägna uppgifter att ta sig an. Det är också sant. Tanken var därför att människor firar gudstjänst och så sänds ut för att vara Guds rikes ambassadörer i politiska partier och rörelser, som ägnar sig åt alla viktiga frågor i samtiden. I dag skulle Svenska kyrkan behöva fokusera på sina kärnuppgifter, de uppgifter som är Guds uppdrag - missio Dei. Och till Guds mission hör att vinna folket. Möta människor där de är och förse dem med skatter ur Kyrkans rika förråd. Så värnas vår mänsklighet. Högkyrkliga präster av mitt slag tror ju att folklighet och helighet går hand i hand.

Svenska kyrkans sammanträdesvardag och kansliarbetet i Uppsala kommer nu inte att ägnas åt att producera ett material som vill fördjupa svenska folkets julfirande och peka på Kyrkans rikedomar i sammanhanget. Julen lämnas över till krämarna och till sist har krämarna kramat den sista glädjen ur julen och de som har råd flyr från all kommers till andra länder. Vi vet alla hur plågsam julen kan vara - hur ytligheten och just andras behov av att ta ett djupt tag i min plånbok bara föder missmod. Vad kommer alltså Svenska kyrkan ägna sig åt? Den gamla vanliga reträtten, den som sker vardagsvis. Men så anmäler sig de viktiga frågorna om klimat, miljö och rättvis handel liksom frågan om hur Svenska kyrkan kan göra mer för romer och resande. Därtill dras fronten upp och den sägs gälla människosynen. För den goda människosynen står (s)omliga i kyrkomötet upp mot de andra - de som definieras ha en annan och självfallet sämre människosyn. Det blir, erkänner jag, lite tröttsamt. För noga taget är vi oense på ett mycket mer grundläggande plan: Vad vill Gud med Svenska kyrkan? Hur ska vi få reda på det? Och hur ska vi få Svenska kyrkan på rull? Statistiken och prognoserna är entydiga. Och detta kan uppenbarligen Svenska kyrkan inte ta tag i.

Jag företräder Frimodig kyrka i kyrkomötet. Det är klart olämpligt. Jag borde företräda Missmodig kyrka eller Svårmodig kyrka för så känns det. Men jag har varit med förr - jag vet hur kyrkomöten känns och jag har sett Svenska kyrkan träda fram som motbild mot det som händer och inte händer på kyrkomötet. Visionen kan finnas kvar också om den inte förverkligas.

Förra året föreslog en sosse, en centerpartist och jag att Svenska kyrkan skulle producera en bok omjulen i 3 miljoner exemplar. Alla skulle få den, med andra ord. Den skulle inte bara vara from utan innehålla kak- och matrecept, julens traditioner, en CD med julmsuik, pysseloch knåp men alltså också rätt roliga instruktioner i hur vi kan fördjupa julfirandet - göra det mer meningsfullt. 5000 ex av en arbetsbok för församlingarnas sätt att förbereda och fira jul skulle också behövas - nu firas jul i advent och julen tar slut på julaftonens kväll - när den egentligen börjar! Jag hade en idé om tv-reklam också. Kul, tyckte jag själv i alla fall - och det är ju en bra början.

Kyrkomötet sa både jag och nej - och kyrkostyrelsen gjorde ingenting. Jag skrev en ny motion och ville aktualisera saken. Nu säger utskottet nej och saken ska upp i kyrkomötet. Jag kan vara nöjd - för jag ville ju veta hur dom ville ha det. Men samtidigt är jag bedrövad. Strukturer,politiska utspel mm mm - det kan kyrkomötet ägna sig åpt. Men något offentivt framåt, något folkligt och heligt i kombination - nej. Vi bevittnar ett kyrkosystem som går under, dignande under meningslösheter. Jag är lite uppgiven. Och jag vet inte om jag ska upp i talarstolen och tala för saken. Jag förstår vad Jesus menar när han säger: Ni ville inte. Det är själva domen!

I dag är det frågedebatt. Det betyder numera att kyrkostyrelsen på allt sätt försöker sno sig ifrån ett meningsutbyte. Tanken var annars - ursprungligen - att denna debatt skulle vara en "allmänpolitisk" debatt, en debatt där kyrkolivet kondenserades i samtalsform. Annars förbereds debatten i morgon kl 14 - som man nog kan följa på nätet live - om utredning av vigselrätten.

Svenska kyrkan har vigselrätt. Om samkönad vigsel införs - hur ska vi då ha det med vigselrätten? Själva lagstiftningen är en fråga för staten - och moderaterna ska ta ställning till helgen och säger väl antagligen ja till samkönad vigsel. Tidigare sa Svenska kyrkans biskopar ja till partnerskapsvälsignelse just för att detta INTE var en vigsel. Nu har ytterligare en skiva av salamin skurits. Domkapitel och stiftstyrelsen bejakar samkönad vigsel. Men då måste - så menar motionärer (M) - kyrkan utreda hur det ska vara med vigselrätten. Nej, svarar utskottet. Man kan säga så och mena att frågan är för tidigt väckt. I den här sortens politiska processer är det dock alltid svårt, närmast omöjligt, att veta när en fråga ska väckas så att den inte väcks för sent!

Om staten väljer samkönad vigsel och Svenska kyrkan avstår vigselrätten blir väl civiläktenskap verklighet i Sverige - d v s den modell somfinns i andra europeiska länder. Då kan den kyrkan bestämma hur man ordnar kyrkbröllop för folk som kommer i bil eller med hästskjuts från civilregistreringen.

Om Svenska kyrkan behåller vigselrätten och i sin egen praxis säger att ett kristet äktenskap kan vara mellan kvinna och man eller mellan man och man eller mellan kvinna och kvinna, kommer en del präster att avstå. Detta kan då under en kort tid accepteras men, erfarenheten talar, rätt snart dras den förste och töntigaste inför domstol och döms för diskriminering.

I detta läge röstar jag i vart fall för utredning och menar egentligen att Svenska kyrkan i detta läge måste avstå från vigselrätten. Jag tror det blirvit begripligt hur jag tänker, i alla fall. Och fortsatt är jag bekymrad över att frågan om partnerskapsvälsignelse så illa kvickt fördes vidare till en fråga om vigsel och äktenskap. Salamitaktiken fungerar - en skiva i taget!

Innan debatten dock en omgång frågor och annat smått och goirtt och så middag för stiftsgruppen. Man lever inte bara illa som förtroendevald på kyrkomötet.

Jag sitter i Universitetshuset och har varit på gruppledarträff som Ersatzgruppenführer. Det var en allmän kollning, viftande med almanackor och instämmnanden i vanlig, enkel klokskap. Pensionärspartiets man - den ende och som följdriktigt också är gruppledare, gratulerades till framgången för Trelleborg - för han är därifrån. Då funderar jag förstås över FF. Jag har vittne på att jag tidigt i våras sa att det kan gå vägen för FF. Nu har jag inte hört något om kvällens intressanta matcher men tänker: Så skönt att laget inte har saken i egna händer. Det är en nåd att vila i och kanske hoppas på. Jag vet att man oftast resonerar tvärtom. Laget kämpar sig til en seger. Men det finns ett maktlöshetens evangelium också. Vi kan inte göra mer - och då får det vara bra så. Jag tänker fortfarande att FF tar guldet men jag skulle gärna se att vi lite till mans och kvinns nu övar oss i att vi inte kan göra något - och det är rätt skönt.

Det är grundläggande också. Livet är sådant. Solen går upp (fast inte om man ska vara petnoga), jorden snurrar och mitt hjärta slår. Det är bara att gilla läget och se vad framtiden bär med sig.

Förresten delade Pensionärspartiets gruppledare och jag på ett paket mackor. Fetaost och oliv, tog vi. Det är också ett av nådens tecken: måltidsgemenskap.

I morgon ska jag bege mig till Uppsala för där är kyrkomöte. Konnäsörerna vet att det inte börjar förrän på tisdag. Alltså, det blir den självklara slutsatsen, ska jag på gruppledarmöte. Det brukar vara en snabbt avverkad historia beledsagad av mackor och kaffe. Inga utsvävningar, alltså, utan närmast folkdemokratiskt. Kyrkomötet ska ha upp frågan om samkönat äktenskap. Jag struntar just nu i sakfrågan och alldeles i frågan vad som är Guds goda avsikt med kvinna och man. Det är bara att läsa en vigselordning i psalmboken för att se en helt utbyggd heteronormativitet. Det är den som också Svenska kyrkan stått för - med argument både i skapelsen och i uppenbarelsen. Redan i skapelsen skapade Gud människan till man och kvinna - och det har en poäng med sig. Men, som sagt, jag struntar i allt detta just nu. Problemet är ett annat - att så många så snabbt och så eftertryckligt måste glömma eller förtiga vad som nyss sades. DÅ gällde det för Svenska kyrkan att välsigna partnerskap och detta var något HELT ANNAT än vigsel av par av samma kön. Med viss möda gick partnerskapsvälsignelsen igenom och präster fick avstå. De som avstod menade då att det bara var en tidsfråga till dess att vigselfrågan skulle aktualiseras. De fick alltså rätt. Detta borde bekymra. Konjunktursanningar är en annan bransch än den Kyrkan jobbar i. Nu fuskar Svenska kyrkan just i denna bransch.

Det borde också bekymra att Svenska kyrkan ställer upp som ideologisk och politisk garant för de beslut partierna och senare riksdagen ska fatta. Nå, samma företrädare här som där. Ordföranden i kyrkomötet (m) ser till att ett antal hårda frågor ska behandlas på torsdagen eftersom en del moderater ska åka till sin kongress på fredagen. Ingen stor sak i det - mer än att vi ser hur rävarna är sammanbundna i svansarna. Det var bibliskt uttryckt. Jag ska väl återkomma med lite bloggande från själva mötet, tänkte jag. Jag kan behöva hämta lite frisk luft i universitetshusets källare när jag suttit en stund i plenisalen där luften bemängs med det politiskt korrekta i kombination med vanlig humandebilitet.

Annars ska ni inte vara så impade över att jag får vara på gruppledarsamling. Pensionärspartiet företräds av en sympatisk man. Han är följaktligen också gruppledare. Han fick frågan om han ville kandidera till kyrkomötet och bad om lite betänketid för han visste inte vad kyrkomötet var. Men han sa ja och invald är han. Nu vet han vad det är. Men vad tycker han om de nya insikterna? Jag ska fråga honom i morgon, tror jag.

Det är meningslöst att klassificera "fula" och "fina" ord. Meningsfullt är att definiera vilka som är sanna och vilka som är lögn. En del ord som betraktas som fula är ju inga värdeomdömen alls. Fitta, till exempel, betyder "bördig översvämningsmark" och är, som diakonissan påpekade, i lyckliga sammanhang ett välvalt uttryck Helgeandsholmen i Stockholm hette Agnefit - och det är det namn som med fördel ska användas om man tar tåget dit. Det platsar stockholmare - som mestadels är inflyttade lantisar. Det betyder alltså strandängen där man agnar långrev. Att kalla någon "bördig översvämningsmark" är däremot korkat. I varje fall om det är menat som skällsord.

Annars svär vi klokt i Sverige - andligt, nämligen. Man kan säga "din djävul" - om det förhåller sig på det viset. Och något kan vara "för djävligt" - men då görs en andlig analys av ett skeende och det kan väl främst den göra som går i kyrkan på söndagen och vet vad han eller hon talar om. De andra gör bäst i att hålla tyst. Kan man säga "dra åt helvete" till någon? Ja - men det blir mest problematiskt för den som säger det för det är en kvalificerat ond önskan. Detta kan man egentligen inte önska någon. "Vad mig anbelangar kan du dra åt helvete för att ange en riktning om än inte slutmålet" är en vettigare replik - den kan sakligt försvaras men blir lite omständlig. Så det kanske är bättre att be om förbarmande över missdådaren? Men är det sant så kan det förstås sägas och så skyndar man sig till prästen för att tillsammans med själasörjaren fundera över sitt eget hårda hjärta och sin oförsonlighet.

I länderna kring Medelhavet och därför i USA svär man inte klokt. Där svärs kring sexualia och det är riktigt dålig skapelseteologi. Den dåliga teologin ska vi inte importera. Fan, helvete och djävlar är det meningsfullt att definiera och ta avstånd från. "Fy Fan", säger väl de riktigt fromma i ord och praktiserar avståndstagandet från Ondskan i handling? Eller?

Detta om fula ord. Så pröva i fortsättningen och fråga när det sägs sådant som strider mot den goda smaken om det som sägs är sant eller inte. Det blir mer stimulerande så.

Stureplansprofilerna har jag egentligen inte så mycket att säga om. Jag vet inte vilka de är. Jag har bara läst andrahandsuppgifter. Men det jag läst, får mig ändå att fundera över de tre offer som finns - för alla blir till sist offer. För vad? Sin kultur, kanske? Sin kättja? Sin syn på att sexualitet kan och med fördel ska kombineras med en lust att förnedra. För det var väl det den ene SMS-ade till sin kompis - insikten om hur skönt det var att kränka/förnedra. Det är här vi behöver samtala. För sex och förnedring kan kombineras - det hör till maktutövning och det hör till våldtäkten. Men det finns ju också god, skapelsegiven, sex. Den sex om vilken aposteln Paulus kan skriva att mannen ska utge sig för sin hustru, att de är ett kött och att mannen måste hantera kvinnan som sin egen kropp. I relief till den av hovrätten avkunnade domen blir Paulus riktigt aktuell och angelägen. Just därför att sex kan gå så illa fel - och när en kvinna säger nej till ett par män som redan satt igång apparaten tycks det svårare att få detta nej att få resultat än när kapten kommenderar back i maskin på en atlantångare och det är orimligt med tanke på det korta avståndet mellan hjärna och könsorgan på en man! - måste vi utan moralism kunna tala sexualetik. Och då måste man säga att kärlek är något annat än att två killar drar iväg med en tjej för att roa sig med henne på hennes bekostnad.

Nu gäller det att läsa skriften på väggen. Domen säger något om vårt samhälle, om vårt omänskliga samhälle. Och det avslöjas när vi möter Stureplansprofilerna. Domen är en dom över fler än två killar, som jag kanske av många olika skäl och lite fördomsfullt tycker illa om. Här döms en kultur också. ch vi som varit med sedan 1960-talet kanske ska fundera ett extra varv över vad vi varit med om.

Kanske är det emot god bloggsed att i stället för en kommentar till Rolfs kommentar apropå ateisterna ta upp hans påhaksfråga som ett nytt inlägg - men ämnet är stort, viktigt och värt egen uppmärksamhet, tänker jag.

Först: Det drar kallt i kyrkan när det är få som firar gudstjänst. Gudstjänsten har fortfarande allt av nåd och salighet men den som kommer dit möts inte av en gudstjänstfirande församling. De heligas gemenskap är både en gemenskap av människor och en gemenskap kring det heliga: Ord och sakrament.

Sedan: Den Helige Ande drar oss innan vi fattat vad som hänt. André Frossard är mitt favoritexempel. Han skrev en riktigt rolig bok om hur han blev kristen - och det är på sitt sätt oförklarligt. Gud drabbade honom. Vårt problem i en kultur som präglats av det utgående 1700-talet är att människor inte rätt kan tolka vad Anden gör med dem och alls inte kan tänka sig att Anden lockar till Kyrkans gemenskap. "Religiös är jag inte!" Nä, Kyrkan är inte heller så religiös när hon är som bäst. Då är hon kristen och motkultur.

Sist: Prästen? Präster kommer och går. Får jag leva ska jag i 6 eller kanske 8 år vara präst i Högby, Källa och Persnäs - 1 HKP-divisionen, som jag börjat kalla den. Församlingen ska fortsätta efter mig som den gjort i 1000 år före mig. Men jag ska under ett fåtal år vara präst och det finns en dubbel poäng, både den att jag är PRÄST (vigd i Kyrkans ordning, insatt i ett apostoliskt sammanhang och förpliktad till Kyrkans tro och allt det där) men också att JAG är präst. Det som är mina talanger ska användas inom prästeriets ram. Någon har leende sagt: "Du är så gränslös att det enda Gud kunde använda dig till var präst - för då sätts det i alla fall upp några ramar." Jag citerar leende. Jag skulle bara önska att präster vågade vara lite mer gränslösa. Samtidigt: När jag klär mig i Jesuskläderna är det alls inte mitt ego som ska ta plats. Jag uttrycker anspråket när jag säger på vems uppdrag jag tar till orda: I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Här är uppdragsgivaren. Så när allt kommer till allt är det förhoppningsvis Anden som drar och en liten präst bara är ett enkelt och förundrat verktyg. De liturgiska kläderna är en bra ram som sätter upp ett staket för prästerligt självsvåld, om inte annat.

Tänker jag.

Jag satt inte på hölasset och tänkte på Gud, som bonden - han som menade att det var bättre att sitta på hölasset och tänka på Gud än i kyrkan och tänka på hölasset. Jag satt på åkgräsklipparen och tänkte på ateister. Jag efterlyser högre intellektuell klass på ateismen. Den är ju gymnasial, närmast pubertal. I våras hade jag anledning att gå igenom både Dawkins The God Delusion och Bertrand Russels bok Varför jag inte är kristen. Dawkins bakar ihop judendom, kristendom och islam till ett - för det passar hans syften. Detta är blott och bart intellektuell oanständighet. Och jag slog upp sakregistret jos Russel men där fanns inte ordet Kristus! Det är konsekvent. Russel gör närmast upp med en relgionsfilosof - inte med grundfrågan. Det är dock lätt överraskande. Samma sak med Michel Onfray, som tog ställning 10 år gammal och blev ateist. Sådant ska jag bli imponerad av? Inga ateister har grundlagt stora universitet för att tänka universellt. Det har faktiskt de kristna. Det ät beaktansvärt, som det heter.

Men hur kommer det sig att det är så dålig klass på ateisterna? Jag förmodar att det beror på att det är så dålig klass på de kristna. Det intellektuellt otillständiga, de falska bevisföringarna och det som reduceras till personliga erfarenheter, med den begränsade räckvidd sådana dock har, tycks räcka. Jag säger inte att det personliga är oviktigt, bara att det alltid måste kompletteras, systematiseras, ställas in i sammanhang. Och jag påstår att kristen tro också är intellektuell syssla, inte bara känslopjunk. Det ska bli roligt att ha 19 konfirmander i Högby och säga detta - och en hel del annat. Det ska bli roligt att ha studiearbete. Och det är roligt att fira gudstjänst. Det var 200 personer i kyrkan i Högby i går. De knöt an till en intellektuell tradition i Europa som knutit samman länder och skapat en intellektuell och gudstjänstfirande gemenskap genom seklen. I sakristian finns den gråa Maria från 1300-talet, vid sidoaltaret Maria i guld från 1400-talet. Det kan de kyrkokristna stoltsera med. När jag ser detta vill jag se mer av intellektuell mognad och stringens hos ateisterna. Jag menar - ska man läsa Tro och vetande av Hedenius och sedan läsa Tro och vetande 2.0 av Sturmark, då blir det riktigt pinsamt att Sturmark tror sig kunna pinka in ett större revir än Hedenius! Varför sägs inte det i mediesvängen? För det borde inte vara en präst på en gräsklippare som tänker ut sådant.

Tacksägelsedagen var förr en av de fyra böndagarna. Konungen utfärdade ett böndagsplakat och ärkebiskopen skrev några maningsord i anledning av detta. Folk förmodades sluta upp i Guds hus och tacka för allt Gud gett. I Skåne pryddes kyrkorna i övermått av skördealster - en sed som spridit sig över landet. I Kalmar, till exempel, till alla kyrkor. Ingen kommer ihåg att seden lokalt infördes i en källarkyrka och det förklaras inte minst av att diakonissan, s Kerstin, kom från Skåne.

Själv ska jag i dag predika i Högby. För första gången, dessutom. Och utan att ha börjat tjänsten. Men konfirmanderna ska skrivas in och allt ska bli riktigt roligt. Roligast ska det bli att få predika om tacksamhet utan att förfalla till moralism: "Du har väl inte glömt att tacka?"-moralismen. För Kyrkan lever tacksamhetens livsform i eujkaristi efter eukaristi och detta skulle forma våra liv så att vi ständigt ser alla underverk omkring oss: människan, djuren och all naturen. Fast det förstås: Den som använder Tacksägelsedagen till att INTE gå i Kyrkan förlorar tacksamhetens sammanhang. Hur säger man det utan attb folk att man hötter med pekfingret?

I min generation hörde politiska diskussioner till det som 10-åringar ägnade sig åt och Erlander, statsministern, och Sträng, finansministern, diskuterades dagligdags. Vill jag minnas. Till de minnesvärda händelserna hörde när jag i Lund gick i armkrok med Tage Erlander medan landshövding Gösta Netzén försökte få bort mig med ropen "Unge man!" Tage och jag gick igenom de lagfästa rättigheterna till folkliga meningsyttranden och saken gällde polisens ingripande mot fredsdemonstranterna på Kiliansgatan i Lund samma dag (september 1968).

Nu läser jag Erlanders dagbok för 1957 och måste få delge er följande. Saken gällde att riksbanken med riksbankschefen Åsbrink ville höja räntan och det var regeringen emot. Nu kommer det: "Sträng meddelade att han haft ett timslångt samtal med Åsbrink. Sträng hade enligt egen uppfattning fört samtalet i lugn ton, dock utan att dölja sin uppfattning. För mej hade Sträng berättat en del detaljer som belyste vad Sträng menade med lugn ton. Han hade kallat Åsbrink: 'Djävla fitta, politisk barnrumpa', epitet som riksbankschefen av någon anledning inte ansett vara fullt adekvata i sammanhanget." (boken s 124)

Jag har skrattat hela morgonen. Jag antar att det avslöjar ett fullt utvecklat sinne för humor.

Jag avnjöt Radio Kalmar i dag. En flicka hade blivit omhändertagen och hennes talrika familj protesterade och polis fick inkallas. Hon hörde till det andra fårahuset, förstod jag. För hon firade Ramadan och El-Fitr. Så kom poängen: Det var okänt varför socialförvaltningen ingripit.

Men det var det inte. Socialassistenter och chefer och nämndens ordförande måste ha vetat. Det var okänt för medierna - men det är en annan sak. Socialfolket kunde sagt att allmänheten inte har fri insyn i familjers problem - och det ska ni vara tacksamma för! Jag tror att vi skulle starta en folkkampanj mot journalistiskt slarvigt tal. Journalistiska passivformer, t ex: Det sägs, det påstås - jo, men av vem? Folk menar att - men vilka är folk? Och hur ska jag veta att tv-inslagen, där människor framför sin oförgripliga mening, inte är resultatet av ett långt fiske till dess att journalisten hittade någon som sa just det som passade journalistens förförståelse - fördom?

Okänt? Pyttsan. Han skulle sagt: Varför flickan omhändertagits vet jag inte därför att socialförvaltningen menar att det har ni, ärade men ack så nyfikna åhörare, inte med att göra.

Änglamakande förbjuds nu i förskolan i Lesjöfors för traditionen att pyssla och göra änglar är "vanor från en annan tid som vi bör se över". Nu har vi alla haft vanvettiga lärare och folkskollärare Chrounschoughs efterträderska i Lesjöfors står inte folkskolläraren efter. Självfallet, jag säger bara SJÄLVFALLET, kommer inte barnen heller att få se det traditionsenliga julspelet i Lesjöfors kyrka. De flesta av oss vet väl inte riktigt var Lesjöfors ligger och det kanske är lika bra. Men det pretentiösa vnsinnet kanske ändå ska uppmärksammas?

Jag har rest med vänner i deras hemtrakter som sagt: "Där bor den där dj-a (jag är diskret med volkaler och konsonanter) läraren som jag hade i årskurs X eller Y. Men de tillät oss i alla fall att få rita och klistra änglar - liksom en gås när vi läste Nils Holgersson.

Arvet efter september 1792 när de kristna masskrarerades, septembriserades, är verksamt i Värmland - och den arma förskolläraren har inte en idéhistoriskt susning om vilket renhållningsarbete hon ställer in sig i. Samtidigt är det lite lustigt - för skulle en journalist anställa en liten frågerunnda bland biskopar och domprostar om vad de anser om änglar, skulle de sväva på målet mer än änglarna på molnen! Det förskolefröken tror är religiöst kanske är mer besvärande för alla som slutat tänka med aposteln Paulus. Vi som gör det vet förstås att det finns änglar och andemakter. Biskop Jepser Sveddberg visste det alldeles konkret. En ängel hade räddat honom när han föll i kvarndammen och dett var inte en "religiös" upplevelse i den mening förskolefröken tror utan en räddningsaktion för ett alldeles vanligt sjuårigt barn. Svedberg visste av egen erfarenhet vad han talade om. Noga taget vet inte förskolefröken det. På sitt sätt är det irriterande och mest irriterande att hon försetts med beslutsmakt! Det är värre än ett brott. Det är en dumhet.

Upp till kamp mot alla korkade lärare och upp till försvar för alla de andra lärarna, en kategori till vilken förskolefrökenaldrig ska räknas! Och som sagt: Ni vet alla av egen erfarenhet vad jag syftar på.

Vi som var i högmässan i söndags - fast kanske inte just i Rödeby - fick väl ett och annat oss till livs. Men i veckan som gick fick jag en annan och imponerande insikt. Det finns ett väldigt engagemang i diakonigrupper, som troget jobbar tillsammans för att laga mat och servera, ordna underhållning och lotterier och allt för att glädja de äldre. Jag var i Löttorp och insåg hur civilsamhället fungerar. "Byta ett ord eller två / gjorde det lätt att gå".

Den här sortens insataser observeras knappast men de finns inte bara i Löttorp och Persnäs på Öland. En gång föreslog jag en organisation att hålla sig med parallella budgetar. En som beskrev pengaflöden och en som beskrev vad det var värt som folk faktiskt bidrog med i arbetstid mm. Kassören blev närmast tosig, som det heter i Småland. Så kunde man inte göra. Jag undrar det jag. Vi skulle få miljardomsättning om vi bara bokförde vad folk gör, frivilligt och entusiastiskt. Men problemet är att vi alltså inte kan mäta och därför glömmer värdera till fulla värdet. Jag tycker det här är en utmaning till många attse och inse. Svenska kyrkan tycks vara en rätt trög koloss. Den är också en folkrörelse - folk i rörelse med grytor och kastruller, omsorg och omtanke. Jag är imponerad.

Kyrkoherden i Rödeby hade inga svar på frågan varför pappan skjutit och dödat en 15-åring och svårt skadat en 16-åring. Vi kunde bara hålla om varandra, hette det. Det är faktiskt inte sant. Frågan har flera svar. Det första svaret är, om jag hör rapporterna rätt, att pappan anmält några av mopedisterna till polisen för ofredande. Kl 01.30 är de ute vid gården med sina mopeder. Att de är där för att roa sig fattar alla. Nu blev allt fel -men första svaret på frågan varför är förstås att våldet sitter i spjutstångs ände om statsmakterna inte kan hålla situationen under kontroll. Vi har ett statligt våldsmonopol - en ordningsmakt - just för att det som hände i Rödeby inte ska inträffa. Det andra svaret på frågan varför är förstås att mopedisterna roade sig - traksserier och mobbing har ett nöjesvärde för förövarna. Varför blir det så? Därför att vi har en benägenhet att vara elaka. Något har gått sönder i den mänskliga naturen. Synd är den tekniska termen. Vi gör mer ont än vi själva förstår. Det tredje svaret är att det finns Laglösheten är verksam som en hemlighet. Det finns en ovän. 2 Thessalonikerbrevet kap 2 tar upp saken. När det djävliga händer kan vi säga: laglöshetens hemlighet.

Närvi vet detta finns det väl goda skäl att hålla om varandra - och om alla som är offer för denna tragedi. men varför vi ska hållas med kyrkoherdar som inte kan svara på det mest elemtära - det undrar jag verkligen. Och vad ska vi då göra? Inte ropa så mycket på normer som att upprätthålla de grundvillkor som hör till ett gott samhälle. Omtanke och hänsyn hör dit men också en ordningsmakt som förmår förstå vad som är allvarligt. Polisen går inte fri från det som hände så vitt jag kan se. Det är väldigt allvarligt. Men jag är inte förvånad. Det finns sedan gammalt en polismentalitet som går ut på att vänta och se. Bortsprungen katt ska inte eftersökas samma timme. Jag kan förstå det. Men känslan för vad som är allvarligt måste en polis också ha.

Det kommer fram, förr eller senare, så jag kan lika gärna avslöja det här: Jag har skrivit en bok. Alla vi barn i söndagsskolan (GA-förlaget i Helsingborg som drivs av Anna Ehde Malmberg). Hugo, 5 år, fick ett exemplar och slog upp den gamla söndagsskolplanschen på Johannes Döparen i fängelse. Han ville veta vad det hela handlade om och modern avslöjade att Johannes blev halshuggen på den onde kungens befallning. Hugo blev upprörd och sprang in i vardagsrummet. "Gör inget dumt nu!" ropade modern. "Det var ju 2000 år sedan!" Det hördes lite dunsande - men inte så farligt. Inget gick sönder. Men Hugo har fortsatt varit upprörd. Det tog mig lite. Jag kan uppröras när jag läser Anna Politkovskajas dagbok och inser hur rättsövergrepp är vardag i Ryssland och Tjetjenien men Hugo har rätt. Det är lika illa då. Jag har vant mig - för jag kan berättelsen. Det är lite farligt, det. Vi borde veta hur det går till i världen utan att riktigt finna oss i det. Hugo fattade. Berättelsen om Johannes som blev halshuggen skulle vara en ögonöppnare för all orätt - den då och den i vår egen tid. Samtidigt är jag glad. Femåringar kan fortfarande ge mig perspektiv.

Annars har jag fattat att jag nog inte kan skriva blogg. Man ska inte skriva "i dag såg jag den och den". Man ska skriva: "I dag såg jag den skitstöveln - och så namnet." Men det ligger inte för mig. Alternativt ska man vara personlig: "När jag i går eftermiddag var ute och plockade kantareller kom jag att tänka på." Jag plockade verkligen kantareller - men kom inte att tänka på något särskilt mer än att det var fler trattkantareller än jag tänkt mig. De torkas nu. Men vem bryr sig om det, handen på hjärtat?

Svenska kyrkan var en statskyrka som blev kommunal och partipolitiskt styrd. Det skapar problem - för det är inte lätt för Kyrkan att vara Kyrka i en sådan situation. Folk ska göra, tänka och tycka vad som bestäms i politisk ordning. I kyrkomötet är de stora partierna det gamla och det nya arbetarepartiet, s och m. Ordning och reda är det också. Ledamöternas partibeteckningar bärs på namnskyltar och sätts ut i alla sammanhang. Vi som är valda i opposition mot partipolitiseringen, själv tillhör jag Frimodig Kyrka (FK på namnskylten!) har förstås fått rätt när vi opponerade oss och menade att i en fri kyrka ska det finnas gott om socialdemokrater i kyrkoråd, kyrkonämnder och kyrkomöte - men det är Alice eller Åke, Anneli eller Östem som valts in därför att de firar gudstjänst och är kloka människor och sossar därtill. Partimöten i kyrkomötet är en styggelse. Mötet som sådant skulle låta åsikter brytas mot varandra.

I år tycks det partipolitiska systemet ha gått ett steg närmare avgrunden. SAP inredde sitt grupprum på universitetet i Uppsala som ett partirum med fanor och standar liksom med klingande spel /dragspel/. Jag illustrerar hur det går till bakom kulisserna. Var tacksamma för denna blogg som låter er se sådant som Kyrkans Tidning inte fick bild på. Hur ska man klara sig utan Östran och dess blogg om man vill veta något?

Om ett par veckor är det kyrkomöte igen. Det kanske kan bli skojigt för dem som läser bloggen. Inte minst beslutet att vi skickar 30 miljoner till att bygga hus för att stärka närvaron av lutheraner i Jerusalem. Något egentligt underlag till deta pengaflöde har vi inte. Det ska tas fram efter det att beslutet fattats. Jag klagar inte. Inte ännu. Men jag skulle vilja veta vad det är jag fattar beslut om. Det är säkert en mycket ovanlig och rigid hållning. Men den är min.

När papperstidningen i två dagar haft en stor annonsering att jag bloggar, måste jag kavla upp ärmarna. Jag fortsätter om yttrandefriheten och om vårt behov av rondellhundar. Mohammedkarikatyren av Vilks var poänglös men också det poäng- eller meningslösa får man i vår kultur uttrycka. Självcensuren är jag emot - men varje konfirmand lär sig att fråga om något ska eller måste sägas: "Är det sant, är det nödvändigt att säga, är det kärleksfullt?" Detta är inte självcensur. Det är omtanke.

Nu ska jag snart flytta till Löttorp för jag är ny präst på norra Öland. I Löttorp finns en rondell. När den byggdes fick Löttorpsborna utstå många skrattsalvor för det tänktes vara alltför stöddigt att hålla sig med rondell. Skrattar bäst som skrattar sist. Den som suttit i köerna en sommardag på Öland är glad över rondellen. Jag tänkte placera en Mohammedbild där. Kalla samman media och avtäcka. Det skulle skapa uppmärksamhet. Så står vi alla uppställda och avtäcker Mohammedbilden. Upphetsningen känns i luften. Kanske kan en mulla utfärda en fatwa? Täckelset faller och vi ser bilden: Mustafa Mohammed, Musse, häcklöparen.

Jag tror vi struntar i bilden. Men när ni kommer till rondellen i Löttorp så inse vad som KUNDE ha funnits där och se en samling journalister och fotografer stå där lurade på en skandal. Man får inte roligare än man gör sig.

Annars har jag tittat lite i Tage Erlanders dagbok från 1957. Här är ett bon mot (ett gott ord fast kokett skrivet på franska!) om tv från den 28 december: "T.V.tittande. Ett förfärligt uselt program, som det skulle fordras mycken energi och tur för att kunna ha gjort sämre. Hur orkar man förstöra så många medborgares lördagskväll med något sådant?" Där satt den! Och jag har en aning om att det som då bara var en kanal inte bättrats av mängden vi nu har.

Min bloggdebut blev inte så lyckad. Jag hade nämligen skrivit vilken organisation som blev svindlad av mannen som dömts till fängelse - och det visste jag via media men i Östrans policy har det betsämts att det ska inte skrivas i tidningen och därför inte på bloggen. Nå, det var inte Svenska Turistföreningen i alla fall. Men det var väl en del allmänna bidrag som kommit föreningen till del så saken borde ha allmänt intresse. Nå, det kan väl leda till en fråga om hur mekanismerna fungerar. Bedragaren som anmälde Åke Green lyckades i så måtto att Green åkte spalterna runt och hans fru for illa. Nu var pastor Green i första hand ute efter att testa yttrandefriheten och hade nog gärna åkt i fängelse för att han sagt det som inte fick sägas. Han har ju en del före sig i det fängelsesällskapet när man ser på kyrkans historia.De befolkar vår namnlängd, dessa martyrer. Men Green friades och ändå blev hans namn ett begrepp. Anmälaren som är dömd och ska i fängelse får sitt namn skyddat. Det kanske är rätt. Men är det verkligen riktigt att inte tala om vilka som blev bedragna? Ingen namnpublicering, det håller jag med om. Men sedan?

Vad jag vill stå upp för är rätt självklart: Yttrandefrihet och transparens; systemen ska gå att genomskåda. Människor ska inte hängas ut men sakfrågor ska kunna diskuteras utan anseende till person. Jag får försöka skärpa mig och blogga om sådant som är tillåtet. Det är inte lätt för en man som dock en gång dömdes för uppvigling, trots inför domstol och förargelseväckande beteende. Allt är brott som aldrig belastat mig. Det vi sa var sant och det vi gjorde var klokt. Några av oss dömda brottslingar väntar på medaljer som kompensation för det straff staten den gången utmätte. Det var nämligen rätt att stå upp mot rsasismen i Sydafrika och Rhodesia. Alltså var det rätt att demonstrera i Båstad och Lund. Och det var rätt att slå vakt om värnpliktsvägrarnas yttrandefrihet och rätt att just vi som gjorde militärtjänst försvarade dem för det var ju grundläggande fri- och rättigheter i Sverige som vi skulle förvara. Nå, jag frikändes i hovrätten för åtalet om uppvigling. Tingsrätten identifierade dock en brist på lojalitet i min person. Det finns kvar.

En alldeles ovan bloggare ska börja sitt värv. Alltså försöker jag få ut bilder ur mobilen och när det lyckas någongång i framtidenska jag blogga med bilder, bildtext och allt. Jag kan kommentera annat medan jag försöker skaka bilderna ur telefonen.
Jag var en gång präst på Högskolan i Kalmar. Studentkåren förklarade att studenterna saknade förtroende för mig - och då var det bara att gå, för ingen i ledningen tog matchen med kårfifflarna. I efterhand står det klart att studenten som drog igång kampanjen förskingrade pengar och fuskade med bidrag och skatter.
Det var förresten samme man som anmälde pastor Green i Borgholm och så åkte Åke runt, anklagad för att ha sagt sådant han faktiskt inte sagt. Den som är ohederlig när det gäller den orättrådige Mammon ska man inte lita på. Sa Jesus. För jag förmodar att studenten bluffade studentkåren när han påstod att så många var emot mig som högskolepräst. Mitt lönekuvert blev lite tunnare, har jag fått för mig, för jag blev underordnad präst. Och detta på en bluff som aldrig granskades. Vad jag tycker om högskolans rektor och förvaltningschef som båda hukade behöver jag inte kommentera. Vid ett universitet kan man tänka och tala fritt - det är det som är själva poängen med universitet och det som hette akademistat. I Kalmar håller man sig mest med en högskola. Det vill säga: Högstadiet har fått sin förlängning. Men när studenten nu dömts till fängelse kanske jag skulle begära en "Ehrenrettung", en upprättelse, av min arbetsköpare? Eller ska vi acceptera att bedragarna får bedra när det handar om människor men ska i fängelse när det handlar om pengar?