Dagblogg

Biskopen av Chichester Eric Kemp är död, 94 år gammal (1915-2009). Han var ordförande i en hoper anglokatolska gemenskaper, satt i Överhuset och borde kanske kunnat förstå den kyrkopolitiska verklighet som efterhand allt klarare stod fram. Det gjorde han inte. Det berodde inte på att han var intellektuell svagpresterande. Han hörde till dem som läste och reflekterade men den nya tidens ordningar var han helt enkelt oförmögen - kanske i betydelsen alldeles ovillig - att förstå. När jag senast åt storslagen middag på The Liberal Club i London såg min vän, som är präst, att jag tittade på det stora porträttet av Eric och kommenterade: "That silly old man" - men jag undrar om inte tiden mer än mannen skulle betraktas som silly.

För att prästviga kvinnor i Chichester skickade ärkebiskop Carey en suffranganbiskop från Guildford. Eric for iväg den dagen, firade pontifikal högmässa och åt lunch med sina vänner. Efterhand som lunchen fortskred, blev biskopen allt rödare i ansiktet. Sorgerna dränktes på det anglokatolskt vanliga sättet - i gin och vin.

Eric Kemp kunde aldrig förstå den tid där man kunde vinna en teologisk debatt men ändå förlora kriget därför att meningsmotståndarna själva aldrig förde fram rationella argument utan nöjde sig att stämpla sina motståndare. De hade fobier eller fördomar - det var det hela.Sådana som Kemp skulle marginaliseras för att elimineras. När Eric gick i pension - är det snart 20 eller 15 år sedan, jag minns inte om han satt till 80 års ålder men antar nog det (om det ite rentav var till 82) - infördes normalordningen i Chichester: kvinnliga präster och jagt på de anglokatolska.

När en kyrka gör sig kvitt det som i vårt eget 1900-tal teologer som Farrer, Mascall och Chadwick (för att nöja sig med dem jag gärna återvänder till i de egna bokhyllorna) stod för, gör denna kyrka sig till en annan. Vilken? Det är inte så lätt att veta. Kanske till ingen alls? I varje fall till en mindre resursstark kyrka.

Jag läser en bok om församlingsutveckling. Författaren presenteras som uppskattad föreläsare och jag kan uppskatta vad han skriver - inte minst eftersom det i kyrkomötet hänvisades till boken som ett exempel på utveckling och när jag läser ser jag mitt eget arbete presenterat - plus en del andra högkyrkliga men kyrkopolitiskt omöjliga prästers. Hegel träder fram. Jag förstår utifrån Hegel att en kyrkas upplösning visar sig däri, att det går annorlunda till i verkligheten än i kyrkoordningsbestämmelserna.

Nå, jag ska inte fördjupa mig här. Det skrivs mycket om ledare nuförtiden. Ledare hette i Tyskland Führer. Numera talar man på tyska - av någon anledning - hellre om Leiter. Om vi håller fast vid den klassiska tyskan så beskriver församlingsutvecklaren hurdan Führern ska vara, Jag läser. Führern måste både inneha och kunna kommunicera en vision och kunna kompromissa med andra och anpassa sig efter verkligheten. Si, det tror jag egentligen inte.

Har man en idé, stämmer det som sägs. Den ska kommuiniceras och kalfatras. Men visionen står på egna ben och övertygar genom att vara en vision. Andra känner igen dess bärkraft. Visionen säger vad de haft på känn och ger ord för aningar och insikter, som de inte själva förmått formulera. Visionen tänder. Så var det med Gunnar Rosendals vision, den som kom ut i det svenskkyrkliga som ropet "Kyrklig förnyelse!" Om visioner kompromissas - då blir det ingenting. Det blir ett kommittésammanträde. Om idéer inte hanteras i gemenskap, så blir resultatet noll.

Jag tror det är viktigt att skilja mellan visioner och idéer. Ibland tror jag det är ont om bådadera i Svenska kyrkan. Andra gånger tror jag de finns, men kompromissas bort. Det gäller nämligen att för den som inte vet vart han eller hon ska segla, är ingen vind gynnsam. Men jag anar också att det är tid för Kyrklig Förnyelse att ta fram de bärande elementen i visionen.

Jag läste Jyllands-Posten (25/11) när jag passerade Kastrup i veckan och så gick jag igenom mina svenska tidningar när jag kommit hem. Jag kan ha bläddrat slarvigt men tror nog att det var hyfsad genombläddring. I Danmark men inte i Sverige kunde man alltså läsa en artikel över två sidor om mordet på fader Daniil Susojev, rysk-ortodox präst i S:t Thomas kyrkan i Moskvas södra förorter."Är Susojev här?2 frågade en man med andningsskydd för munnen och när prästen kom sköts han med ett antal skott genom hals och huvud. Körledaren träffades också. Gärningsmannen promenerade därefter lugnt ut ur kyrkan. Och åklagarmyndigheten menar att det handlar om ett mord med religiösa förtecken eftersom Susojev var känd för sin hårda - oförsonliga - hållning mot islam. Han jämförde islam med kommunism och nazism: alla försöker skapa gudsriket på jorden genom omänskliga metoder. Prästen hade tagit emot fjorton dödshot.

Min fråga är varför saken uppmärksammas i Danmark men inte i Sverige. Om det är ett mord med religiösa förtecken i vårt östliga, stora grannland, kanske det skulle vara värt uppmärksamhet också här? Politiska mord och religiösa mord, omfattande korruption, oligarker och petroarker och gamla KGB-män i ledningen för det politiska livet på skiftande nivåer - nog vore det värt att skriva om? Vad är det för framtid som lagas i Ryssland?

Som ledamot av stiftsfullmäktige får jag protokoll från stiftsstyrelse, egendomsnämnd och domkapitel. Jag läser sålunda § 211 i Växjö domkapitels protokoll. "Förelåg av biskopen överlämnad begäran om befogenhetsprövning från Jonas Hellberg, Kalmar angående komministern Dag Sandahl, Löttorp." Så sammanfattas vad Jonas begärt - avkragning - och domkapitlet gör en bedömning att bara arbetsgivaren kan begära befogenhetsprövning. "Det är utrett att Jonas Hellberg inte företräder Dag Sandahls arbetsgivare, kyrkonämnden i Norra Ölands kyrkliga samfällighet. Jonas Hellbergs begäran om befogenhetsprövning skall därför avvisas." Domarledamoten Brusewitz deltar i beslutet.

Men hur i allsin dar hamnade frågan i domkapitlet? Genom något som biskopen överlämnade - men vad det är har jag inte fått se - lika lite som den rapport biskopen lär ha fått av FISK-madamerna. Och hur kan biskopen alls ta befattning med frågan eftersom han uttalat sig om mig i medierna och funnit mig ha varit "oförskämd" - och det är som bekant hans återkommande omdöme om mig i stiftsfullmäktige. Biskopen sitter om domare i ett domkapitel och är obehörig att ta upp frågor som han kommenterat i medierna - han får lämna sammanträdet då eftersom jäv föreligger. Icke så Thidevall! Och ingen i domkapitlet stoppar cirkusen, inte den domarkompetente heller.

Vad skulle Sven Thidevall gjort? Skrivit ett svar till Jonas Hellberg, snällt och vänligt och sagt vad rättsläget är. Förutsatt att biskopen fått ett brev från Jonas. Mend et vet jag inte. I värsta fall har biskopen kommit dragande med ett tidningsurklipp och gjort det till domkapitelsärende. Jag ringde i går till registrator och begärde att få materialet översänt. Jag gillar inte att vara oinformerad i frågor som har bäring på mig. Självfallet skulle domkapitlet skickat över materialet senast sammanträdesdagen den 12 november.

I § 208 ser jag att biskopen informerat att han kallat komministern Dag Sandahl, Löttorp till tillsynssamtal, varit på kyrkoherdemottagning i Värnamo och biskopsvigning i Uppsala, besökt vänstiftet i Oxford och återinvigt Moheda kyrka. Så blev jag alltså ett domkapitelsärende likväl, offentliggjort dessutom. Något underlag i form av den rapport som enligt medierna har skrivits, har jag alltså inte sett. Jag upprepar mig för att påpeka det besynnerliga. Jag skickade brev och begärde att få se materialet - inget har kommit. Och vad ska Thidevall göra vid tillsynssamtalet - fråga om min version om vad som hände - men han har ju redan offentliggjort sin bedömning av mig. Har han inte därmed spelat bort sig själv? Han VET ju redan. Han kan väl bara upprepa att jag är oförskämd men vad då med yttrandefriheten, den han inte kan göra inskränkningar i?

Jonas Hellberg vände sig till biskopen och menade att han visste något om "Sandahls födärvade människosyn". Om detta kan man fundera länge. Syndafallet - själva urfördärvet - sätter sig och smetar överallt. Men, som ett tidigare socialdemokratiskt statsråd under viss munterhet konstaterade när han ringde, om synen på homosexuella (eller människosyn, DS) kan man inte dra någon slutsats av vad du sagt till folkpartisterna.

Jag erkänner att jag börjar tröttna. Ska jag markera för domkapitlet att när detta skriver om eller till mig ska det använda min prosttitel?Vad jag själv använder eller inte, är inte domkapitlets sak. Dekorum är. Ska vi repetera vad grundlagsfäst yttrandefrihet innebär? Ska vi repetera grunderna för hur man bedriver politiska kampanjer för att komma åt de misshagliga? Och ska jag offentligen påminna om den händelse som innebar att ett kommunalråd och därtill kyrkomötesledamot fick avgå. Jag moraliserar inte - men visst är det tänkvärt att en i gruppen FISK, som i kyrkomötet röstade för enkönad vigsel, för egen del hyrt in gruppsex till sin budoir. Inte helt ointressant som sakupplysning, kan man tänka. "Jag visste att torsk var en fisk men inte att frisk var en torsk", som det heter.

Alltså ska jag lägga en arbetsdag på att åka till biskop Sven Thidevall. Betald arbetstid, betald resa. I december månad. Jag tror jag ska bli utomordentligt noga med min 40-timmarsvecka i december detta år. Redan nu är fem lediga dagar den månaden borta ... Övertid har jag inte. Allt ska in på de 40 timmarna. Det kan bli intressant, det hela, om jag blir trött och grinig på riktigt. Och risken finns.

Prosten Bengt-Olof Roos, 61 år, berättar i Östran i dag om den sinnrika konstruktion som hans aktiebolag - Tanketornet AB - har med Kastlösa stiftsgård och som gjorde att han inte ingick i stiftsgårdens personalstyrka.

För sin tid i kommunalpolitiken får prosten ut 7000 kronor i månaden. Efter skatt, får man förmoda. Dessutom får han tjäna 80 000:- per år utan att pensionen reduceras. Hans uppgifter är inte prästerliga. Han håller föredrag och konferenser och marknadsför gården. Att han då och då kan fira en mässa ses bara som "en bonus". Och det måste man väl hålla med om. Några anställningsskydligheter har alltså inte stiftsgården visavi Bengt-Olof Roos. Själv förstår inte prosten Roos vad som är problemet. "Det här är ett sätt att klara sig hyfsat tills det att man får den ordinarie pensionsåldern", heter det. Biskopen vill inte kommentera fallet. Stiftsstyrelsens Stig-Göran Fransson känner inte till saken. Men det är inget fel att anlita en präst via ett aktiebolag.

Så bra att Östran klargjorde saken. Vi har alltså inte fått ännu ett prästbolag, som säljer tjänster till Kastlösa utan ett bolag som säljer andra tjänster. Och genom den sinnrika konstruktionen får Kalmarborna fortsätta betala pension till en uppenbart arbetsför 61-åring utan avdrag, eftersom alla andra pengar tillfaller Tanketornet AB. Det går väl till så i den politiska världen, förstår jag. Och jag betalar ingen skatt i Kalmar och har alltså inga synpunkter på förhållandet.

Men jag tänker lite på vad biskop Thidevall sa. På prästmötet i oktober var situationen den, att vi hade ett gott rekryteringsläge. Biskopen visste inte varifrån alla nya kandidater till prästeri och diakoni kom - men de kom och de var bra. På stiftsfullmäktige i torsdags fick vi av samme biskop höra att rekryteringsläget var svårt. Då borde det väl vara enkelt för en präst att dra på sig om inte blåstället men kaftanen och köra hårt åren fram till pensionen? Folk behövs. På så vis blir faktiskt två flugor på smällen. Kalmar kommun kan spara pengar under fyra år och Svenska kykan får en präst i tjänst med vanlig prästlön. Jag förstår inte riktigt vad problemet är, inser jag. Prosten Roos är ju en sån där fin präst som kan få bli kyrkoherde, dessutom. Det kan inte alla.

Det är skillnad på skit och pannkaka, har vi fått lära oss. Och det är det. Jag funderar på kyrkoarbetare. Det finns präster och andra kyrkoarbetare som med säkert öga ser vad som behöver göras, entusiastiskt gör det och som också helt oombedda ser när det behövs en insats för den som har mycket att stå i. Somliga erbjuder sina insatser. Jag ska inte nämna några namn, för då kan de bli högfärdiga. Deras vigning eller tjänst ingår i Kyrkans stora berättelse och de vill ge röst åt den berättelsen, inte bara skaffa sig ett levebröd. De gör skillnad. De baxar tron ett stycke väg. Ofta - men inte alltid - är de på djupet svenskkyrkliga därför att de döpts och fostrats i denna kyrka. Andra gånger kommer de från det som var tänkt att vara väckelserörelser och som blev frikyrkor men de har sett det katolska arvet i Svenska kyrkan och helhjärtat vunnits av det. Det är rätt svårt att beskriva hur mycket jag håller av dem allihop.

Men så möter jag de andra - kanske inte alldeles säkert rent fysiskt men jag kan läsa och se. De använder Svenska kyrkan, förbrukar mer än de producerar. De lägger allra först ut sin ledighet och sedan sina kurser och sedan sin kompensationstid för kursdagarna och sedan sin planeringstid och kanske också en dag för att reflektera. På den återstående tiden går de till jobbet. Det heter så. De är knappast beredda att stå vid gjorda åtaganden om något annat och viktigare kommer emellan. Att de skulle offra något av personlig bekvämnad för Kyrkan, tycks dem vara en helt orimlig tanke - en sådan de alltså alls inte tänker. "What's in it for me?" är deras fråga. Den frågan styr vad de jobbar med. Inte konstigt att det går Svenska kyrkan illa.

Och så läser jag de klerikala skojarna. En kontraktsprost har kommit på att det "uppenbarligen" finns olika uppfattningar vad gäller samkönade vigslar.Med en sådan upptakt till ett inlägg i en dagstidning, kan man veta att det kommer att bli tosigt. Det är bara att förtjust läsa vidare: Hon ser nu en risk för en ensidig fokusering "på Jesus som manlig och församlingen som feminiserad". Slutsatsen? "Detta skulle kunna få till följd att män antingen känner sig främmande för att ingå i en kristen församling - de är ju inte kvinnor - och/eller att de måste bejaka att deras möjlighet till frälsning ligger i att de faktiskt älskar en man." Simsalabim! Det hela är oemotståndligt lustigt. Tänk att få se in i en kontraktsprosts tankevärld. Och slutsatsen igen? "Låt mysteriet vara mysterium." När hon blandat korten så hon inte vet vare sig ut eller in - bortsett från de egenhändigt konstruerade men ack så debila alternativen - räddar hon sig ur dilemmat med slagordet "mysterium". Det är ett grovt missbruk av ordet, må man säga.

Per Bauhn fann i Expressen (24 nov) finner att kyrkan sedan Hedenius tid lärt sig undanglidandets strategi. Jo - om man med "kyrkan" menar sådana företeelser som den nyss citerade kontraktsprosten. Men vi är ju några andra som med goda argument är kristna och inte glider när det gäller sanningshalten. Lukas 1:1-4 är beskrivningen av den antike historieforskarens program och Lukas ska räknas till en av antikens mest pålitliga historieskrivare. Vad säger att det som professor Bauhn är omöjligt, verkligen är det? Undrenh fungerar som tecken - vi ska faktiskt undra över dem!

Per Bauhn menar att kyrkan "knappast erbjuder ett motstånd mot tidens vindar". Det är i begränsad mening sant - vi som gör det har i det svenskkyrkliga systemet marginaliserats i syfte att elimineras. Jag tror jag kan förklara varför. Men då blir det en intellektuell skyldighet att försöka lyssna till deras röster som i det svenskkyrkliga systemet inte ska höras.

Per ser: "vill man bli biskop får man inte ha för mycket funderingar kring trosartiklarnas immunitet mot en omröstning i kyrkofullmäktige" - eller kyrkomötet, för det är där det bränner till, kan jag tillägga. Men just detta har vi ju kritiserat. Högljutt. Eftertryckligt. En annan ordning hade varit möjlig. Mot denna andra ordning har kyrkosystemet försvarat sig. Per Bauhn menar att statskyrkokristendomen "genom sin undfallenhet och luddighet gjort sig otillgänglig för kritik". Inte riktigt. Vi är faktiskt rätt många som likväl fört fram kritik. Vi behöver inte vara bekymrade. Vi hade rätt i vår kritik. Frågan återstår om vi också kommer att få rätt. Det är nu inte en personlig fråga. Det är en överlevnadsfråga för Svenska kyrkan. Det kyrkosystem som inte kan tillgodogöra sig kompetent kritik, är illa ute.

Per Bauhn vill att religionskritiken ska granska vad religioner gör med människor. Frågan är lika intelligent som om man sagt att man borde granska vad politik gör med människor. Själv är jag t ex inte religiös. Jag är kristen. Vad är Per Bauhn - och vad är kontraktsprosten? Samlingsbegreppet religion måste brytas up och handla om vad de olika trossystemen eller insikterna innebär - dogmatiskt och praktiskt. För det är faktiskt på alla sätt skillnad på skit och pannkaka.

Jag har just avslutat första delen av mitt projekt - vara i London med ett barnbarn i taget. Någon gång innan de blir 10 är det tre dagars resa till London. Primark - kläder och ett måste - samt muséer och pubar samt taxi, Londonbuss på övre däck och längst fram, the Tube och lite mera shopping. Klara och jag har just kommit hem. Och hon blir 10 år i februari.

Jag köpte en prästskjorta på Tufton Street (Klara impades över att jag var känd i butiken ...) och tog som hastigast en sväng in i bokhandeln i Church House. Egentligen tänkte jag inte köpa något men Aidan Nichols nya bok om Chesterton motstod jag inte - med argumentet att de av Aidans böcker som han inte skickade fann jag mig nödsakad köpa. Under tiden - och det var inte lång tid, jag försäkrar! - gjorde Klara ett eget varv i butiken och kom med ett krucifix och en liten krubba hon gärna ville ha. Pengar i plånboken hade hon. En man, som jag tror var präst, såg inköpet och anförtrodde mig att han ofta sett att unga gillade dessa krucifix från Sydamerika. Jag tänkte: En kyrka som har söndagsskolbarn/juniorer som på alldeles egen hand hittar ett krucifix och vill ha det, kan det inte vara ute med.

Jag ska blogga om en del problem jag upplevt men det ändrar inte min grundläggande bedömning. Nu kan vi göra skillnad. Det är vår skyldighet mot barnbarnen om inte annat. Egna och andras.Vad vi annars gjorde? Towern och British Museum är höjdare.

Tror nu alla att detta var en självuppoffrande morfar som lät äldsta barnbarnet flyga till London? Svaret är: alls inte. Det var en beräknande morfar, som njöt varje sekund av att få umgås med nioåringen. Ren för att inte säga pur egoism, alltså. Nu är det två år till nästa barnbarns Londontur - Deo volente. Och vad sa barnet när vi gick från hotellet på förmiddagen för att via en del omvägar ta oss till Heathrow? "Jag saknar London redan." Så ska det låta.

Jag har varit på pepparkaksdegen igen - med det resultat som uppenbarligen alltid fyller mig: eufori.

I dag har vi haft tre högmässor på norra Öland. Jag kan på intet sätt förneka den sakramentala verklighet jag levt i. Kristus har kommit till människor på norra Öland genom den kyrka de tillhör - Svenska kyrkan. På kvällen föreläste dr Bergman i den kyrkohistoriska serien. Han talade om kyrkliga förfallsperioder som avlösts av andra tider. Jag kom att tänka på Monnica, mamma till Augustinus - som blev kyrkofader. De många tårarnas och bönernas son kan inte gå förlorad, sa biskopen till henne. Kan det inte gälla en kyrka också? Är Svenska kyrkan nu värre ute än när striden stod mellan arianerna och katolikerna?

Då tänkte jag på min gudmor och moster - Astrid. Hon var småskollärare och söndagsskollärare och syföreningstant och missionsentusiast. Till sist blev hon kyrkvärd och hon hörde till dem som dagligen och stundligen bar sin församling - i tankar och böner. Skulle en kyrka med tanter som hon verkligen gå under? Jo - men bara om vi andra låter det ske.

Så lyssnar jag och hör läget beskrivas. Jag hör om kyrkopolitiker som utan besvärande kyrklig barlast tar plats på ordförandetribuner och i styrelser. På vilket sätt de personligen förvissat sig om att kyrkorummet är ihåligt och därför möjligt att gå in i, undandrar sig mitt - och på sin tid - prosten Edwalls bedömning. Att dessa personer inte hör till Svenska kyrkans framtid är jag obetingat beredd tänka. Men ska de få ta över min gudmors och mosters kyrka med mig som tyst staffage? Jag ser folk som ger sig iväg. Då undrar jag hur pass genuin deras svenskkyrklighet är.

Jag var på pepparkaksdegen, som jag nämnde. Är inte det troliga just nu när ketchupen bara droppar att ketchupeffekten snart kommer att visa sig? Vi ska bara fortsätta banka i ketchupflaskans botten. Och om det är så att Svenska kyrkan är ockuperad så borde vi tänka att ockupationsmakten har en mycket kort tid på sig.

Men kan man inte tänka att hela Svenska kyrkan kapsejsar? Jo - men då sker det antagligen så som det skett tidigare, att hela områden lämnas utan kristen tro. Nordafrika. Balkan, nuvarande Turkiet. Jag undrar vad moster Astrid sagt om jag svarat att systemet lika väl kan falla. Hon hade inte hållit med mig. Jag håller inte med mig själv heller. Jag har ju sett vad Svenska kyrkan är i sig själv - ockupanterna förutan. En kyrka i babylonisk fångenskap i ett partipolitiserat system ska vi väl ändå inte finna oss i? I vart fall hade moster Astrid inte tänkt så. Och inte jag - när jag ätit pepparkaksdeg.

Skriver jag nu detta för att jag ären brödpräst, onebägen att lämna därför att jag har min lön där. Den som tänker så har nog inte förstått vad kärlek till Svenska kyrkan är - därför att han eller hon själv inte har den. Och brödpräst är jag inte. Pepparkaksdegpräst är vad jag är. Det ska jag kanske skällas för och då bär jag denna smälek med stoiskt lugn. Pepparkakor håller jag inte så högt. Men pepparkaksdeg!

Köp ett paket pepparkaksdeg (om ni är för lata för att göra den själva), mumsa och se Svenska kyrkan i förklarat skimmer.

"Om inte om hade varit" men muslimerna säger att ordet "om" kommer från djävulen. Det är jag beredd att tänka. Så vi struntar i hur det är och leker vision i stället.

Svenska kyrkan har levande församlingar. I det lokala uppfattar människor att kyrkklockorna ringer därför att Kristus verkligen kommer i Ord och sakrament. Det heliga händer med oss i kyrkan på söndagen och det kan man bara inte missa. FRolkligt, festligt, fullsatt i många kyrkor, alltså.

Prästerna inser att i denna nyorientering vill människor ha utbildning och behöver själavård. De ägnar sig åt bådadera men räcker förstås inte till. Då finns i stiftet ett par ställen där man fungerar som replipunkter. Jag tror att det finns präster på båda ställena - för husen behöver hög teologisk kompetens. Men det finns en stab av klokt folk beredda både till aktiviteter och till vila och tystnad. Stiftsgårdarna höjer människors teologiska kompetens. De är inte bara samtalsfora. Och de är uppenbarligen viktiga mötesplatser - omistliga rentav. I stiftet kan ju perspektiven vidgas och genom stiftsgårdarnas verksamhet kan biskopen då och då slänga upp fötterna på ett soffbord och möta människor till kvällssamtal - inte bara förtroendevalda i sammanträdesrum.

Svenska kyrkan är inte längre nationellt självtillräcklig, har slutat att övermodigt tänka om sig själv att hon "går före". I stället har det kyrkliga systemet börjat leva sina internationella förbindelser. Vanligt kyrkfolk möter vanligt kyrkfolk från andra länder. Stiftets vänstift kommer till de svenska stiftsgårdarna och församlingar i stiftet har vänförsamlingar som inte bara är platsen dit kyrkoherden åker när han/hon tröttnat på att vända papper eller behöver fylla på diverse förråd.

Stiftskansliet liksom kyrkokansliet ägnar sig åt uppgifter som ligger i framkant. Plötsligt blir det kanske ett nytt intresse för Jesus men budskapet om honom håller inte sakligt bara därför att en s k kulturpersonlighet har skrivit ihop vaf han själv anser. Alltså kan kansliet kvickt komma på att det behövs uppfräschning både för präster, kyrkoarbetrae och vanligt kristenfolk i grundläggande kristologi eller grundläggande om själva historien. Stiftsgårdarna! Eller så blir det tid för apokalyps. Kvickt fram med en konferens där trender analyseras och alla får klart för sig att år 2012, noga taget den 21 december 2012, är den tidpunkt då Kristus kommer tillbaka. Och så har stiftet en beredskap att ta i alla samtida fördomar - som den att kristendom är ett kärleksbudskap eller att det innersta i budskapet är tron på allas lika värde. Detta behöver stiftet fortbilda sina präster i, väl vetande att vi får präster som är utbildade religionsvetare men har de inte på fritid läst teologi har de inte heller skaffat sig teologisk utbildning. Behoven är enorma. I den här visionen är både församling och stiftsgård växtplats. Stiftskansliet är en kompetent resurs och analyserna från kyrkokansliet i Uppsala är kompetenta och nydanande.

Men vad med små glada visioner? De ska avfärdas, förstås. Hur dyker de upp i en äldre prästmans hjärna? Sannolikt rent kemiskt. Jag åt pepparkaksdeg i går. Degätandet gör mig alltid upprymd. Kemi, alltså. Naturligtvis har visionen om en levande, folklig kyrka inte med verkligheten att skaffa. Självfallet kan man inte tänka sig att en kyrka råkar ut för ketchupeffekten. Vi skakar dagligdags - som vi alltid gjort - små droppar ur ketchupflaskan utan att fatta att plötsligt kommer allt på en gång. Alltså bereder vi oss för en kyrklig verksamhet i form av små pluttar ketchup. Inget annat. Bara den som uppenbart berusat sig på pepparkaksdeg kan få för sig något annat och vilja ta fram en större och djupare tallrik.

Kommentarerna kring nedläggningen finns både i papperstidningarna och här - men vad kan man göra? Stiftsfullmäktige kan justera i budgeten - men marginellt. Blir det stora omstöpningar ska enligt ordningen stiftsstyrelsen behandla det nya förslaget och därför kommer formella skäl att vara det som först förs fram för att slippa göra något. Om vi likväl - och politiskt otroligt - baxar fram lika mycket pengar till Kastlösa som till Tallnäs och tar av reserverna, är frågan om stiftsgråden kan nystarta likväl. Hur mycket berg-och-dal-bana kan personal och föreningsstyrelse åka utan att bli åksjuk?

Det grundläggande felet begicks när stiftsstyrelsen fick för sig att sälja andelar till församlingarna i de stiftsgårdar församlingarna redan hade. Detta trick gick man på i Jönköpings län och satsade pengar i Tallnäs stiftsgård. Här kunde församlingarna inte fatta varför de skulle köpa det de redan ägde genom stiftet. Och ansvaret att förvalta Kastlösa var stiftets. Enkelt och fullt begripligt.

"Omvärlden förändras", konstaterar nu Fransson (C) i dagens intervjuuttalande. Det har vi andra vetat länge. Det är just därför Kyrkan i alla tider ställer frågan om vad som behöver göras för att möta denna framtid. Nu inträffar detta att stiftsgårdeen läggs ner - men några ansatser för att möta den sig alltid förändrande omvärlden kan knappast upptäckas. Och då har jag för ett par nätter sedan läst stiftets budgetförslag nogsamt. Samt sett att stiftsstyrelsens kansli än en gång inte vill ha någon Jesus-festival. Själva tillsynsuppgiften - det där att på arbetstid fara runt och föra halvdebila samtal med oss som är församlingsarbetare och förtroendevalda - tar väl för mycket ork.

Så vad bör göras? Man kunde naturligtvis tänka sig att utkräva ansvar av dem som i stiftsstyrelsen fattat besluten. Utrensning, helt enkelt. Nya kvastar. Det är det vanliga sättet är något gått snett. Det blir nog inte så. Det blir nog ingenting.

En sak undrar jag över. Den vänlige prosten Bengt-Olof Roos har varit präst på stiftsgården. Om jag förstår saken rätt har stiftsgården köpt hans prästtjänst från hans eget bolag - och bolag som säljer prästtjänster har biskoparna tidigare haft svårt för. Är det bolagsdirektören Roos som svarar för prosten Roos i pastoralt hänseende? Men finns det någon finess med att sälja prästtjänst till stiftsgården genom ett bolag? Jag förstår inte riktigt det. Om det förstås inte är så att Bengt-Olof Roos har någon ersättning från sin kommunalrådstid som ska räknas ner mot andra inkomster han får, för i så fall är det förstås mycket bättre att lägga de andra pengarna i ett bolag och ta ut dem om fyra år när han blivit ålderspensionär i stället för nu. Skattebetalarna i Kalmar pröjsar kommunalrådspension eller vad det kan heta utan besvärande avräkningar - reduktioner - och därtill hörande besparingar för skattebetalarna. Jag undrar verkligen hur systemet fungerar. Men det får man väl aldrig veta. Är det sinnrikt eller?

Kastlsöa stiftsgård lägger ner den 1 mars 2010. Snabb avveckling, alltså. Vad kostar den?

Skriver jag 5 miljoner och det "bara" blir 4 framstår naturligtvis hela projektet som ekonomiskt lyckat! Dt är en bisarr värld vi lever i. Men enbart föreningens kostnader landar kring 2.5 miljoner. Det är föreningen som driver verksamheten. Stiftet ska ta den kostnaden. Så står husen där. Man kan inte bara gå den siste februari. Husen måste skötas. Det kostar 1½ miljon per år med vaktmästare och allt. Hur lång tid tar det att sälja dem? Om inte stiftet, som pytsat in pengar, fått det hela att gå runt, kanske det ska mycket till för att en ideell aktör ska ge sig på uppgiften. Snarare någon med affärsmässighet som metod och mål. Stiftsgården, som fick stöd från syföreningar, församlingar, kollekter - dvs från många människor engagerade för gården - kom inte till för detta. I Kyrkan kostar goda idéer pengar. I näringslivet ger de pengar. Skillnaden är inte helt oväsentlig. Det ska bli intressant att få höra vad avvecklingen faktskt kostar och arenan där detta ska höras blir stiftsfullmäktige. Jag är egendomligt nog invald där också nästa mandatperiod.

Men avvecklingskostnader är mer än pengar. Morsan hade varit 101 år i år, så hon hade kanske inte följt med så noga om hon levat. Jag hade annars gärna hört henne beskriva hur hon ser på Svenska kyrkan nu. Vad hade hon sagt om att hennes rätt generösa kollekter till stiftsgården blev pengar till ett avvecklingsprojekt? Och vad säger de anställda - de som arbetat hängivet med rätt måttligt stöd från stiftet? Vad kostar avvecklingen dem - mentalt? För att inte tala om biskop Thidevall, själva ansiktet för det som nu sker. Herrar Forsberg, Fransson och Norrgård ter sig mer osynliga. Kommer inte stiftets präster att uppfatta biskopen som en reträttör, en som inte förmår upprätthålla det stiftet har ansvar för? För avvecklingsföretag i ett avseende spiller över på hela organisationen. Den signal stiftet nu ger, tar arbetsglädje från folk i församlingarna - det är problemet. Folk i Småland skulle inte få anledning att konstatera: "dä nöttar ente te".

Annars ser jag i Östran att det kyrkliga arbetet också går framåt. Ylva Hällblad (S) har bliivt kyrkofullmäktiges ordförande i Kalmar och tycker att det är "jättespännande" att vara med och arbeta för ökad insyn och demokrati i kyrkan. Uppgiften är annars att få ekonomin att gå ihop och medlemmarna att vilja stanna. I förbigående nämns att socialdemokraterna och de borgerliga partierna samarbetar under mandatperioden. Partipolitisk uppställning mot den nomineringsgrupp, POSK, som annars har förtroendet. Utan samarbete politikerna emellan hade väl ordförandeposten gått dit?

Men, hallå! Måste det inte finnas lite grundläggande moral inför valåret 2010. Är verkligen sossar och moderater utbytbara storheter? Då kan man väl i september rösta på vilket som, eller? Eller inte rösta alls? För hur ska man rösta mellan partier som grupperar sig och säger: "Vi har ett väldigt bra samarbete och är överens i alla större frågor."

Det där med att vara överens - är det detta som varit problemet för Kastlösa stiftsgård? När man var överens behövdes inga alternativa planer ...?

Ulla-Carin Holm förklarade i sin doktorsavhandling att under vissa betingelser (jag säger inte vilka, här!) blir det ett helt annat trossystem i Svenska kyrkan. Betingelserna är vid handen och jag får en idé. Hur predikar en ung präst? Kan man undersöka dr Holms tanke bara nedslagsvis. Jag hittar en blogg och läser ett griftetal och en predikan. Vad får jag veta? Eller - vad är det jag inte vill veta?

Den döde är lantbrukare och prästen berättar om hans arbete. Han är också hennes morfar så det blir med inlevelse. Nu är "vi samlade inte för att lämna honom till en tomhet". Pastorn är nämligen "övertygad om att morfar får träffa sin Gud och att vi idag överlämnar honom till vila i Guds trygga händer. Amen." Det var det hela. Men skulle inte vem som helst, som önskar sina medmänniskor gott, kunna säga detta? Och det där med "sin Gud" - är det till sist inte lite tunnare än att vara tillsammans med Kristus, Herrens Moder Maria, apostlar, helgon, änglar och ärkeänglar i uppståndelsens nya liv? Varför kan vi förresten sakligt tro de dödas uppståndelse - borde det inte sägas så att de som kommit till begravningen i griftetalet fick en liten hum om vad Jesus gjort och vad det betyder? I griftetalet sägs faktiskt inte ett ord om Jesus - Livets Herre, noterar jag eftersinnande.

Det kanske blir annorlunda på Söndagen efter Alla Helgons Dag? Då sjunger pastorn Alfreds sång "Jag är fattig bonddräng". Detta kallas "ett stort evangelium av Astrid Lindgren." Men det är det väl inte? Detta är ju ren fariseism. Klassisk, ädel - men fariseism.

Bonddrängen belönas med snövit skrud för sin strävan och sitt eviga slit. Nu kommer dock ett evangelium nämligen att det spelar roll vad jag gör för mina medmänniskor - men inte för Gud. "Efter döden spelar det ingen roll! Där är vi alla lika, lika i Guds stora välkomnande famn." Den dubbla utgången - det där att det kan gå åt helvete, är avskaffad. Det kan bero på att pastorn uppfattar att "vi säger Jesusorden" "Jag är med er alla dagar till tidens slut" när vi föds - alltså inte vid dopet, den nya födelsens bad. Men det kanske skulle vara av intresse att veta hur pastorn predikar på Domssöndagen?Och så får vi veta: "Döden är inte tidens slut" - och det kan väl vara sant, lika sant som att med döden går jag ur tiden och alltså inte tar tiden med mig Är det inte bättre att säga att med döden är åren slut men inte Livet?

Pastorn ger sig på att förklara att alla får samlas igen. Gud kommer inte att göra pastorn missbelåten genom att ha skapat ett paradis där hennes vänner och bröder inte är med. "Bara för att de inte öppet proklamerar Guds existens eller har Jesus i sina hjärtan." Vad man än kan säga - detta är inte vad Bibel och bekännelse lär - detta som pastorn förpliktat sig till vid sin prästvigning.

Jag ställer alltså en innehållsfråga eller en kongruensfråga - inte frågan om vad pastorn tror eller inte utan frågan om pastorns tro är Kyrkans tro. Det verkar som om Ulla-Carin Holm har en poäng i sin avhandling. Då är det detta som är problemet. Det finns en annan religion i Svenska kyrkan, en som inte är kristendom. Är det dock inte lite uppseendeväckande att det blivit så? Frågan ställs alls inte polemiskt, snarare närmast förundrat.

Nu skickas pressreleasen ut att Kastlösa stiftgårds dagar är räknade. I söndags togs det upp en stiftskollekt. Hälften gick till Kastlösa. Jag fann det moraliskt betänkligt att ta upp en kollekt för att avveckla. Hade folk vetat, hade de inte gett några pengar. Men vi visste ju inte detaljerna. Och vet fortfarande inte.

Nå, stiftet ska bidra med kostnader för avvecklingen men det kommer bara pengar om det verkligen blir en avveckling. Då återstår frågan om Fransson (C), Forsberg (S) och Norrgård (POSK) är sådana väldiga slughuvuden att de fattat rätt beslut. Det är de kanske. Växjö stift kanske inte kan hålla sig med Kastlösa längre. Förmågan att skapa är slut - annars tycker man måhända att förmågan att skapa något attraktivt hade kunnat finnas där. Å andra sidan tror jag mig förstå att de katastrofala besluten fattades när man för många år sedan bestämde, att de kyrkopolitiskt misshagliga eller misstänkta inte skulle vara aktuella som föreståndare. Nu får stiftsledningen själv ta hand om sitt övergivna hus. Fast det handlar om mer än hus. Det är den inre oförmågan som får yttre konsekvenser - som en avveckling. Svenska kyrkan har inte i modern tid varit så stark att hon kunnat frånsäga sig olika fromhetsriktningars bidrag - det är min enkla tanke. Och väljer man att sätta ambitionerna lägre, så blir resultatet lägre också. Ambitionen skulle varit en alert präst på plats och en ambitiös kurssekreterare och därtill miljö. På något sätt handlar stiftsgårdars liv om att vinna eller försvinna.

Vad kostar avvecklingen? Kanske 3½ miljon om gården avvecklas i mars och 2½ om den avvecklas i september. Men ska den avvecklas i höst, måste man kunna lita på att personalen finns kvar och drar runt verksamheten till sista dag. Jag funderar på hur det var när försvarsmakten skulle minska på personal. De dugligaste stack först. Varför skulle de inte? Och är det någon mening att hålla liv i det som ändå inte har framntiden för sig. Det som är roligt ska man dra ut på. Det som är ledsamt ska man sluta så fort som möjligt. De engagerade medarbetarna går nog rätt snart. De kommer att minnas att de fick otillräckligt stöd - för hela eländet började ju med att stiftet drog ner på anslaget till sin stiftsgård på Öland men behöll anslaget till Tallnäs. Det styvmoderliga perspektivet segrade och besegrade Kastlösa.

Jag återkommer i min lilla reflektionsvärld till KRISS. Det var den studentrörelse som gick i botten och måste göra sig av med lokaler. De stolta parollerna räckte inte längre och kvar blev några funktionärer och medlemmar, som tog sig vidare i de kyrkliga labyrinterna. Eva Brunne bland dem - och Sven Thidevall, väl. En hel studentrörelse förlorade det mesta utom somliga subsidier men levererar föga. Jag har fått för mig att här är modellen för vad som nu övergår Svenska kyrkan i stort. Det är konsekvent. Finns det inget i det inre som håller samman helheten, faller också det yttre. Men att de som en gång sabbade studentrörelsen återfinns på viktiga kyrkliga poster med oförbrukat förtroende, det förbryllar mig.

En annan tingens ordning hade varit möjlig. Det kan man fundera över den grå novemberdag när pressreleasen om Kastlösa går ut och vi förlorat något som varit viktigt i våra liv. Man kan leva med förluster. Livet är noga taget en samling förluster. Men jag hade unnat barnbarnen att få uppleva en aftonbön i Kastlösa kyrka eller ett läger med alvarvandring mot Penåsa till.

Det finns lägen när apostlar, helgon och martyrer håller tyst. Det är när det hela bara blir för dumt. Polykarpos försvarade sig inte inför en skrikande hop, som ville se blod. När domaren bara begärde att den gamle mannen skulle avsäga sig sin tro med orden "Bort med de gudlösa" (de kristna var ju gudlösa eftersom de inte dyrkade samtidens gudar ...), reste han sig, tittade ut över folkmassa, svepte ut med handen och sa: "Bort med de gudlösa!" Han brändes på bål. Men han la sig alltså inte platt.

Biskop Hagberg hade kunnat fundera över ansvaret att svara på de sanslösa anklagelserna. Han svarar. Han pratar på. Han vill respektfull dialog. Men problemet blir uppenbart för alla: det vackra biskopen vill är inte den politiska och kyrkopolitiska situation som råder. Och kvar står Kyrkans hela förståelse av Skrift och tradition. Det är utifrån den som andra kyrkor skriver till Svenska kyrkan och beskriver kyrkomötesbeslutet som "apostasy" - avfall. Har dessa kyrkor rätt, är det inte tid för respektfull dialog utan i stället hänsynslös diagnos, för då gäller det att komma åt den sjuka som hotar Svenska kyrkan till kropp och själ. Och multiresistenta bidrag på debattplats i NWT ska man då förstå som uttryck för sjukan.

Det om Svenska kyrkans kropp och själ (en bok av Natan Söderblom när det begav sig) kanske jag ska upprepa. Jag ser - som det var brukligt - Svenska kyrkan om en helhet. Hon är en kristen gemenskap, Kristi kropp och Guds husfolk, som har en organisation. Organisationen tydliggör Svenska kyrkans identitet som kristen Kyrka men kan också alltid ifrågasättas därför att Kyrkan som en gemenskap genom tid och rum blir kritisk instans både till det som beslutas i Rom (1500-talets uppgörelse) eller i Uppsala (2009 år dilemma).

Nu kommer uppgifterna från flera håll att präster kallas in till kyrkoherdar för att svara för vad de sagt när de markerat att de inte tror om enkönade vigslar vad kyrkomötesmajoriteten beslutat. Några kallas in för att tillfrågas vad de anser om beslutet. Och i söndags blev en stackars präst påhoppad efter gudstjänsten. Han hade predikat om bröllopstexten - där tio tärnor somnade, eftersom hela festen blev fördröjd och oljan till facklorna tog slut för fem spånade brudar (fast just så sa nog inte prästen!), som inte tänkt efter före - och så hade prästen visat ett inbjudningskort till ett bröllop med frågan om barnen fått sådana för att därefter tala om hur roligt det var med bröllopsfest: en man och en kvinna gifter sig. Polemiken var oavsiktlig - för prästen uppfattade sig alls inte polemisera, bara berätta om sådant han varit med om.

"Du ska följa lagen", ropade den upphetsade mannen efter gudstjänsten. Prästen fick inte säga så som han sagt. Och vad skulle prästen göra annat än försöka tagga ner situationen. Det kom fram flera misslynta. De totalitära förnekar sig inte. Har man vänt på kommando, måste alla kommenderas att vända - annars funkar det liksom inte. Das haben wir früher gesehen.

Yttrandefriheten är i vårt land absolut. Om en präst predikar fel, kan den saken anmälas till domkapitlet som då har att granska om predikan rätt uttrycker vad Bibel och bekännelse säger. Det är det hela. Det kan vara omfattande nog. Prästen har rätt att yttra sin mening från predikstolen eller i samtal eller i tryckt text. Och i religiösa frågor behöver prästen inför sin chef inte säga ett ord om sina trosföreställningar. Kyrkoherden kanske inte får svar på frågan vad pastor X tycker om kyrkomötets beslut. Däremot kan kyrkoherden begära besked om hur pastor X ställer sig när det gäller att viga samkönat i församlingen. Men här blir balansgången svår, riktigt svår.

När det gäller sådant präster säger, har kyrkoherden inga som helst möjligheter att förbjuda en präst att ta upp somliga ämnen i sin undervisning. Här är kyrkoherdens enda instrument en anmälan till domkapitlet för fel i själva läran.

Docenten Christian Braw har på sistone pedagogiskt tydligt gått igenom vad som gäller om yttrandefriheten. Det finns skäl att driva dessa grundlagsfrågor för annars blir i praktiken barn och pensionärer de enda som har yttrandefrihet.

Prästen som blev utskälld - vad skulle han göra då? Vi samtalade om möjligheten att dricka champagne, för att skölja bort den dåliga eftersmaken. Ett alternativ var förstås att äta mycket blomkål, vis av erfarenheten från Picassos äventyr och den ryska balettens vedermöda, för att kunna göra på det sätt som dr Martin Luther förespråkar: Fisa djävulen i ansiktet.

Det var Luther som sa det. Inte jag. Och yttrandefrihet har jag därtill. Men jag medger att jag är något tveksam till om yttrandefriheten också omfattar yttringarna efter ett stort blomkålsintag. Någonstans där - men annars inte - går yttrandefrihetens gränser.

Alla samhällen håller sig med hädelseparagrafer. Antingen återfinns de som lag eller som kod. Allt får inte sägas. Det är rätt självklart att det personligt kränkande inte borde få sägas. Hädelse är något annat. Det är att häda heliga värden, värden som är heliga också i den meningen att de inte får ifrågasättas. Just nu är det inte konjunktur att häda begåendet av Herrens Heliga Nattvard så som Strindberg gjorde och råkade ut för det s k Giftas-åtalet. Men om en biskop inte säger ja till beslutet om enkönad vigsel - då är han en hädare och hanteras så.

Till försvar för Esbjörn Hagberg i Karlstad, alltså! Kättarjakten drivs av Jonas Gunnarsson och Kalle Larsson i NWT. Biskopen ska upp på kättarbålet för han måste stå till svars för att Svenska kyrkan tappar medlemmar och åter en gång visar sin mörka och diskriminerande sida. Han är "en symbol för det gamla förtryck som Svenska kyrkan delvis fortfarande företräder". Naturligtvis är biskopens argument "svepande formuleringar" och biskopen "undviker stora problem och reflekterar inte över sådana saker såsom din legitimitet, folks syn att kyrkan inte är öppen för alla etc".

Det som bekymrar mig är egentligen tonfallet och bristen på demokratisk debattkultur. Detta är hojtande. Och jag har ju läst om det kyrkosystem som infördes i Warthegau, en politiskt strömlinjeformad kyrka som fullföljde samtidens krav. De flesta har inte läst den kyrkoordningen och kn kanske inte ens geografiskt placera området Warthegau. Men nu går detta kyrkosystem igen som en alert gengångare i kritiken av Esbjörn Hagberg. Biskopen sägs nämligen inte ha "förståelse för skeeden i samhället". Detta var just anklagelsen mot de präster som inte var nazister när det begav sig och var en tid när man måste ha förståelse för skeenden i samhället. Det höll i tolv år.

Esbjörn Hagberg kanske inte bryr sig om att försvara sig. Den politiska renhållningen borde rimligtvis skötas av andra, av övertygade demokrater som inte vill att det offentliga samhället ska förfalla. För vad man än kan mena om Esbjörn Hagbergs argument i biskopsmöte, läronämnd och kyrkomöte - kritiken drabbar honom inte i sak.

Men det är klart. Han har hädat. Vad behövs då för argument?

Göran Skytte drabbas av kritiken därför att han undrat hur det kommer sig att vi fick ett styrande skikt , som lutar sig mot Gardell och Helle Klein. På detta svarar pastor Klein, som är politisk chefredaktör på Sveriges största kvällstidning med ett käckt "det är värst vilken makt jag och Gardell tillskrivs". Notera ordningsföljden mellan "jag" och Gardell, den är omkastad och varje psykolog står redo med en uppsättning förklaringar. Men varje redlig läsare vet förstås att en författare med stora uplagor och tillträde till maktens megafoner liksom en politisk chefredaktör har makt. Det var inte frågan. Frågan som Göran Skytte ställde var den om varför det styrande skiktet lutar sig mot dem. Det är en adekvat fråga. Den borde kunna besvaras. Svaret borde bekymra.

Skyttes fråga beskrivs av pastor Klein som att han "ojade sig". Han ska förstås också beskrivas med en etikett: "den alltmer reaktionäre Göran Skytte." Så kommer slutsatsen: "Skyttes kverulans om en kyrka som tar kärleksbudskapet på allvar visar bara att steget från bokstavsvänster till bokstavstroende inte är så långt. Det är samma gamla dogmatiska hållning till tillvaron och den auktoritära anspråk på att själv besitta Sanningen." Den något kryptiska meningen är pastor Kleins. Men den går nog att bena upp.

Lägg först märke till hur det lilla ordet "bara" kommer till användning. Beslutet, som andra kyrkor avvisar som "apostasy", avfall, är med pastor Kleins egna dogmatiska tvärsäkerhet att ta kärleksbudskapet på allvar. Det var väl just detta som återstod att bevisa, om jag förstod invändningarna i kyrkomötet rätt. Och Göran Skytte har knappast framträtt som en som "själv" besitter Sanningen. Han har pekat på att den tolkningsgemenskap som innefattar "Jesus, Paulus och Bibeln" uppfattar sig själva just besitta Sanningen - efter ett gudomligt löfte om Anden. Tror inte pastor Klein detta? När man ställer frågan så, blir allt riktigt intressant.

Pastor Klein har ju vid sin prästvigning offentligen tagit ställning för en del dogmatiska påståenden. Hon har förklarat att hon vill stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten. "Rätt" är väl en parallell till sant i detta sammanhang? Och att Svenska kyrkan i sin bekännelse lär att Gamla och Nya testamentets skrifter är den instans som dömer både läror och lärare, ska väl alla veta? Så vad med tvärsäker dogmatisk hållning? Föga slår väl Kleins "ja" till denna tydliga precisering om man är ute efter dogmtisk tvärsäkerhet? Den framsades dessutom offentligen i Stockholms Storkyrka!

Så vad med bokstavstro? Egendomligare egentligen att en präst jagar en lekman för bokstavstro bara för att han undrat varför det styrande skiktet lutar sig mot samtidens ideologiska normsändare. Borde inte pastor Klein utifrån sina prästvigningslöften snarare allierat sig med Göran Skytte? Och om inte - varför inte?

Konvent var förr en samling för prästerna i den något större enheten. Praktikaliteter skulle lösas. Det talades teologi. Det röktes cigarr. Ibland var det matkonvent. Då åts det - med kokerska och serveringspersonal och nervös prästfru - om hon var så lagd. De lite mer moderna prostarna kunde inför prostost - ost och vin. Nu är verksamheten på alla sätt utvidgad - i allt utom maten.

Inget fel, alls inte, på salladsbordet och rostbiffen på Kastlösa Stiftsgård men det var horder av folk. Alla hälsade inte på alla. Hela Öland, Kalmar och hela området kring Kalmar. Samt två från stiftet. Kontraktsprosten hann presentera en del datum. Den rapport som vi ursprungligen skulle talat om, hann vi inte med. Stiftets två ville nämligen dela in oss i grupper för att tala om "nödens" plats i våra församlingar. Jag tittade mig omkring. Där satt erfarna kyrkoarbetare. De har sett nöden. De har mött den. De har stått i socialt utsatta situationer, som stiftsarbetarna nog inte ens läst om. Nu skulle de tala om nöden. En kyrkoherde sa: "För 30 år sedan hade vi frågat om nådens plats i församlingen." Och rätt hade han. Det hade varit en intressant fråga i nymoralismns tid, svarade jag.

Grupparbete. Piruetter. Alla vet vad som ska sägas - och så ska skiten redovisas. Det fann en av stiftsarbetarna "spännande". Då har man inte mycket spänning i livet. För min del var allt förutsägbart. Och samtidigt tänkte jag:

Vi är på en stiftsgård som antagligen går över styr - ingen kommenterar nämligen situationen utan ordföranden ska ge alla kommentarer. Då vet man. Personalen samlas på måndag - inte i dag, fredag. Besked av det slag jag tror de får, ska lämnas just en måndag så att ingen ska gå hem till sin ensamhet och tänka. Om detta sa vi alltså inget. Några av oss var vemodiga. Svenska kyrkans tillgångar i det andliga och i det fysiska gör man sig kvitt, dessa de odugliga som fått förtroendet att ta ansvar. Biskop Thidevall är emot nedläggningen, sägs det. Det tror jag. Kostar den till sist 5 miljoner - och biskopen hans namn och rykte för det blir till sist biskopen som personifierar stiftets misslyckande - är de kloka emot. Inte Fransson (C), Forsberg (S) och Norrgård(POSK). De lägger ner.

Vi är i "en kyrka som passerat alla varningsskyltar. Nu går det bara utför" - som min vän professorn vid det ärevördiga universitetet i Lund fick till det. Om detta sa vi ingenting heller - utom i den grupp där jag sa. Men temat låg så uppenbart utanför det som skulle sägas, inkännande och fint. Det är lika surrealistiskt som det brukar vara när det drar mot katastrof. Rätteligen skulle frågan ställas: "När vi nu ser alla siffror och prognoser peka utför, hur talar vi om detta med bevarat friskt mod så att vi kan mobilisera för motåtgärder och fortfarande vara glada över den Kyrka vi älskar?"

Vi sitter i grupper och pratar. Det är vanligt och vänligt. Som i skolan, när fröken eller magistern inte riktigt orkat förbereda lektionen. Grupparbete! Och, det är finessen, alla vet att uppföra sig. Också jag. Fast på slutet när tiden var ute och alla hade bråttom hem (en liten skara till konventets mässa men de flesta hem till sysslorna) noterade jag att det inte funnits plats för all den kritik mot präst- och diakonmötet som finns i stiftet. Sur medelålders gubbjäkel har talat. Å andra sidan var det jag sa sant. Den kritiken borde fångats upp. Men det hör antagligen till kristecknen att de flesta håller tyst och åker hem till sig. Det finns inget så patetiskt som ett stiftskansli, som inte fångar det som sägs längst där nere. Men det är lite patetiskt med kyrkoarbetare som spelar spelet i stället för att ta ansvar. Det är nämligen allvar nu. Inte sällskapsspel. Som på konventet.

Med kabel och satellit och tillgång till nätet finns det inge gränser för vad svenska flolket kan titta på när det gäller sex. Jag antyder inte att det ena som det andra blir lika tillåtet i Åkes värld, som är vår värld. Jag skriver att det är det. Sådant som tillhandahölls av obskyra klubbar, finns nu allmänt. Det borde kanske vara tid för en politisk diskussion om detta - en värderingsdiskussion? Jag tror inte att saken ska handla om förbud så mycket om att vi tillsammans står upp för somliga normer, sådana som gör att trafficking inte blir en miljardindustri eller att de porrfilmer som spelats in sedan aktörerna fått smärstillande sprutor, ska vara vad unga människor tror är ett ideal. Det finns några reportage om porrindustrin - det är bara att läsa på. Men inbille sig ingen att den här sortens produktioner inte återverkar när det gäller synen på människor eller synen på sexualitet.

Är det sant, som sägs, att det numera är OK när grabbarna far utomlands att gå på bordell? När skiftade i så fall normen - och varför skiftade den? Ska vi läsa Karl Marx för att förstå hur allt förvandlas till vara och att det heliga står på avskrivning i vår typ av samhälle? Det personliga och det strukturella hör samman. Men behöver inte vara helt dum i huvudet när man ser förhållanden i samtiden och frågar hur de hör samman. Och hör de samman - då blir frågorna mycket större än de om enskilda syndabockars steg och felsteg. Fyndigt ord, det där. Synda-bock.

Vad har den att säga som i sitt hem håller sig med en synnerligen välutrustad sexklubb? "Men jag tittar aldrig på sådant!", heter det då. Men du har utan protest accepterat att detta självklart ska höra till utbudet. Och internet använder du uppenbarligen. Vem tog makten över människors tankar? Någon som vill oss väl?

Ett samhälle håller samman - det är innebörden i begreppet "samhälle". Några normer säger vad som är OK och vilka som inte är det. För den som präglats av 1960-talet är det knappast OK att köpa sex - för somliga av enbart politiska skäl, för andra av enbart teologiska och för några av både politiska och teologiska. Sex bygger upp en relation med två och innefattar så mycket mer än just en sexualakt: Matlagning, städning, tvätt, blöjbyte, byte till vinterdäc och så vidare tillsammans med lek och bus. Allt blir en helhet där sängakrobatiken hör hemma i ett heligt förbund mellan kvinna och man, ett förbund som är förordnat och välsignat av Gud. Så tänkte vi och begärde argumenten för att tänka annorlunda om det kristna äktenskapet. Vi fick inga argument. Vi fick ingen debatt. Vi fick ett voteringsnederlag men vi fick också en stor minoritet. Alltför stor för att kyrkoledningen ska kunna vara glad.

Det mer än antyddes, förstod jag, från en Fisk-ledamot att staden höll sig med en mer vidsynt sexualmoral än folk från Knäckebröhult. Kanske är det så - men då borde vi, om debatt i kyrkomötet varit tillåten och repliker på inlägg i sak kunnat begäras - kanske diskuterat normer i Stockholms stift. Jag minns fortfarande den som på trottoaren mötte en man på väg ut från en sexklubb, kände igen mannen och artigt sa: "Men se goddag kyrkoherden! Och kyrkoherden frekventerar sådana här ställen." och promenerade vidare. Kyrkoherden sprang ifatt och frågade upprört: "Hur vet ni vem jag är och vem är ni?" Kyrkoherden fick inget svar. Och så har vi trekanten, prästparet som raggade sängkamrat och så har vi ..

Kan det vara så säkert att allt som människor gör är frikopplat från de normsystem som gäller eller som uppfattas vara under välmotiverad omprövning? Är det kyrkliga deltagandet i Pridefestivalen en normsändare, dvs en sändare att normer om sexualitet omprövas och att det är alldeles OK. Vad är det för värld som gestaltar sig kring Åke, det är den enkla frågan. För synden är inte bara personlig. Den är också strukturell. Här får ingen kristen vara aningslös. Allt ska prövas. Vilken ande talar?

Den moraliskt ansvariga hållningen tar avstånd från moralismen men strid för moralen. Det betyder strid mot estradmoralismen - billig tv-produktion, för man hittar alltid någon som gärna hojtar i tv och det kan inte kosta så mycket att filma en tv-reporter, som ringer på en stängd dörr i en Stockholmsförort och konstaterar att ingen är hemma för att skapa intryck att här döljer sig mycket! Det betyder också uppställning mot all ädel moralism, den som deklarerar sig själv som god och alla andra antingen onda, omedvetna eller helt enkelt kärlekslösa. Vi ser mycket sådant.

Det finns en realistisk hållning inför det mänskliga livet i all dess storhet och allt dess elände. Den hållningen kommer från beskedet om Gud som blivit människa och gett sitt liv. Sekulariseringen kostar oss faktiskt rätt mycket. Främst berövar den oss möjligheten att växa som människor. Den som beskriver människan utan Gud, har förminskat människan och hennes höga kallelse. Återstår bara den enkla lyckomoralen - kunde vara intressant att pröva något nytt för 1500:- eller så. Stormarknaden, upplevelseindustrin eller hallicken lika.

Tid för kyrklig förnyelse. Sällan har den behövts så mycket.

Huddinges och folkpartiets kommunalråd avgår efter sexskandal, berättar Aftonbladet. Den chockade moderate kommunstyrelseordföranden utgår från att mannen lämnar alla uppdrag. Folkpartiets partisekreterare vill inte kommentera saken. Han är utomlands. Partikamraterna på länsnivå förklarar förtroendet förbrukat. Uppgifterna om vad som förevarit skiljer sig åt. En gruppsexsajt hade intresserat mannen, som fick kontakt med en annan man som kom hem till honom med en tjej. Politikern betalade 1500:-. Flickan var minderårig. Politikern dömdes i september, samma månad han satt i första kyrkomötessessionen. I den andra röstade han för enkönade äktenskap. Han finns presenterad med namn och bild i Aftonbladet. Man kunde tänka att de folkpartidamer - partikamraterna! - som brukar drabbas av moralpanik spinner loss nu. Jag gör det inte.

Synd betyder att ALLT i och kring oss har gått sönder. De båda orden synd och sönder är ett och detsamma. Allt som kan gå sönder, kan helt enkelt gå sönder. Så enkelt och komplicerat är det. Tankar, ord, handlingar och försummelser - allt lika. Eftersom det är så, sänder Gud sin Son som Frälsare i världen för Gud älskar syndare. Vi dras in i Guds rikes sammanhang, där förlåtelsen regerar. Vi är inte bara syndare utan också rättfärdiga i ett befriande om än sammansatt mönster.När vi ska konkurrera om vem som är den störste syndaren påstår aposteln Paulus helt fräckt att den ligan vinner han. Därmed är Kyrkans heliga gemenskap definierad: syndares gemenskap. Fast det är inte så stor idé att jämföra synder. Det är av samma intresse som det är att prata sjukdomar på ett sjukhus.

Nå, nu gäller fallet ett kättjefullt kommunalråd som köper sex. Kåt, helt enkelt. "Intressant att prova på", säger han själv. Han har visserligen inte efter vad som är känt använt olämpliga ord - men han har betalat och kanske sedan ångrat sig. Aposteln Paulus är mot sådant. De flesta av oss sätter en gräns här. Men vi åker dit på andra områden. Kanske i kärlekslöshet mot dem vi älskar mest? Så vem ska döma?

Politikern gjorde fel. Han har dömts till dagsböter. Hans parti och andra kommunalpolitiker måste uppröras - men vi andra? Frågan om bot är väl en fråga politikern och hans präst ska prata om. Frågan om väljarnas förtroende ska hans väljare prata om - men då i insikt om att politiker är människor med alla fel och brister, dom också. Jag förmodar att politikern avgår. Han vill inte att hans parti och hans partikamrater ska få betala priset för vad han gjort. Men hur ska det vara med hans kyrkliga förtroendeuppderag?

Jag har inte pejl på om han i år återvalts till kyrkomötet men nog skulle han i så fall vara kvar. Vi måste ha några som i sina liv vet att markera, att synd och nåd I KYRKANS SAMMANHANG måste höra ihop. Vi måste ha några som reflekterat över vilka lärjungar Jesus höll sig med - ingen av apostlarna framstår som en hjälte. Och vi behöver ha en kyrklig kultur där upprättelsen är livshållning, tydligt markerad som en skillnad mot det politiska Sverige. Jag vill inte ha en hojtarkultur i det kyrkliga där man ropar "fy skam, fy skam, för ingen ville ha' nom". Världen kan hålla på med det. Inte Kyrkan, inte de kristna. Om någotn gjort bort sig behöver vi inte bära ut det som ett indignationsnummer.

Så nu är det också upp till ett par upprörda folkpartidamer att hålla om och hålla av sin partikamrat. Nu visar det sig om det är halt i talet om kristen gemensskap och om man kan skilja på detta att en man gjort fel från detta att han skulle vara fel. För han är inte fel. Han är en syndare. Vem är inte det - var och en på sitt favoritområde. Och processen till helighet tar sin tid och kräver inte sällan några rejäla misslyckanden.

Hur han åkte dit? Polisen spanade på sexhandeln. Och det gjorde polisen alldeles rätt i. Vår moderna slavhandel, integrerad i vårt samhälle, är avskyvärd. Bara avskyvärd. Varför ledde det på 1960-talet nödvändiga uppbrottet från hyckleri och dubbelmoral till detta, kan man undra.

Kristeligt Dagblad granskar de nordiska folkkyrkornas medlemstal och fiunner att det ligger kring 80% - "men det går hastigt ned ad bakke". Sveriges siffra är 74%. Finland ligger på 81.7% och det är högsta noteringen. 10% ner på 10 år gäller för Sverige och Island.

I Sverige, konstaterar den danska tidningen, finns det "en meget kontant grund" till att Svenska kyrkan förlorat en halvmiljon medlemmar. Pengar, alltså. I kombination med en svag tillhörighet till kyrka och församling blir insikten om vad medlemskapet kostar den faktor som leder till utträde. Nu faller också andelen döpta. Vi har inte det som uppehöll hela systemet - nämligen skolans kristendomsundervisning (hur bra eller dålig den än var, så höll den fram tron i människors liv på något sätt). Och så har vi en sekulariseringsideologi som slår igenom och som Svenska kyrkan står handfallen inför därför att den också finns i den politiska styrorganen. Sekulariseringsideologin har noga taget verkat under mer än 200 år - men Kyrkan har inte stått handfallen inför den och de sekulariserade normsändarna har inte varit så kraftfulla. Nu har vi fått präster som är utbildade religionsvetare - men är de teologer? Och normbildningen i Sverige är hårt men närmast omärkligt styrd av sekulariserad ideologi. Sekularisering är normaltillstånd. Hädelserna i vårt samhälle gäller helt andra områden än tron - fast visst finns hädelserna, de som upprör, kvar!

Ett antal förutsättningar för att tradera tron är borta och densönderfallande folkkyrkomodell i Norden ett faktum. Om detta tror jag mig ha skrivit i snart 40 år. Vi hade kunnat bygga alternativ om kyrkoorganisationen kunnat prioritera rätt. I stället för att ta itu med de verkliga frågorna och analysera det tapp vi som unga präster visste måste komma, ägnade man sig åt att hitta enkla och felaktiga förklaringar till vad som skedde. Som vanligt har det handlat om jakt på syndabockar.

"Kvinnoprästmotståndarna" drev folket från Svenska kyrkan. Det var ett osant tal. Den sortens präster byggde församlingar. Kanske just dessa präster blev ledsna över de svepande anklagelserna men de kunde då rakt inte känna igen sig. Nu vet vi att kyrkoledningen får presentera mer handfasta förklaringar. Pengar. Bristande intresse. Och då ska det nog öppet sägas: de som gjorde felanalyserna och karriär på dem är ansvariga för den situation som nu är. Till deras bistånd kom alla de präster och biskopar som höll tyst.

Vi andra får säga två saker.

1. Vi har i en lång prästgeneration levt på övertid av gammal folkkyrklighet som efterverkat i folklivet - men nu går det inte längre. Sammanbrottet i det yttre och det inre är uppenbart.

2. Vi har en kallelse att tala - högt, tydligt och frimodigt - och peka på vad är som i grund bygger Kyrkan.Peka på - och bygga!

Det kan bli riktigt roligt, det som väntar.

Agendan för vigningsgudstjänsten i Uppsala domkyrka i söndags har Emmissarien hämtat. I den återfinns också processionsordningen - och den är viktig i det kyrkliga. Till sist går - och jag citerar: Ärkebiskop Anders Wejryd Primat Svenska Kyrkan.

Nu vet alla att en primat är en hanne i apvärlden, en gorilla - för att inte använda eufemismer. Emmissarien tog sig för pannan, tog sig till bokhyllan, tog fram Svenska Akademins ordbok. "Primas" ska det vara. Ordet "primat" kan användas om äldre kyrkliga förhållanden - men numera bara om gorillor och alltså om Anders, när det ska vara riktigt högtidligt i Svenska kyrkan och en unik biskopsvigning. Unikt - en gorilla gick sist i processionen?.

Novembermorgonen är grå. Man kan behöva en liten lustifikation från de högre kyrkliga sfärerna då. Annars är det mest problem i Växjö stift.

"Präst med prosttitel får skrapa av stiftet" heter det i Kyrkans Tidning. Han har tydligen varit kontraktsprost men fått tillsägelse att inte använda prosttiteln längre. Nu får han alltså en tillrättavisning - inte en isskrapa. Själv fick jag en anmaning att använda mig av prosttiteln. Det gör jag inte. Så nu har stiftet problem: en prost som inte använder titeln och en som gör det. Fast man kan alltid skriva "fd kontraktsprost" - ett sakförhållande stiftet inte kan påverka.

Bibliskt tycks det hela vara. Man silar prostar och sväljer kameler eller hur det var.

GP gjorde undersökningen i Götebors stift. 147 präster tillfrågades om de viger enkönat och 133 svarade. 18% sa nej. Det var nyheten. Men var det? "Nejet" var Svenska kyrkans praktiska hållningen oktober månad ut - detta år. Beslutet togs för tre veckor sedan. Nog är det en fantastisk nyhet att 82% på denna korta tid kommit fram till en helt ny hållning?Världskristenheten delar den inte.

Då torde den journalistiska uppgiften vara att skapa klarhet i vilka teologiska argument som lett fram till denna nya position. Med teologiska argument avses inte bara tyckande lite hur som helst. Svenska kyrkan håller sig med ett akademiskt utbildat prästerskap, som dessutom avlagt prästlöften. På ett akademiskt redligt sätt ska de tolka tron utifrån Bibel och bekännelse. Hur har denna tolkningsprocess gått till - och på så kort tid? Referenser, böcker, erfarenheter? GP:s stora undersökande reportage ligger framför redaktionen!

De 18%-en säger vad ärkebiskop Werkström sa på 1980-talet och det tycks som om ärkebiskop Weman intar samma hållning. Han har nu uttalat sig tillsammans med biskop Fjärstedt. Hälften av biskoparna ville inte ha det beslut kyrkomötet fattade. De 18%-en står väl inte helt illa till när de står samman med kristenhetens tänkande i stort? De har antagligen inte uppfattat att kyrkomötet levererat några argument för att äktenskapets idé heter "tvåsamhet". De tror på kristenhetens grovhuggna sätt att äktenskapet är till för kvinna och man. Just som det var till för en vecka sedan i Svenska kyrkan! Och de uppfattar inte att kyrkomötet har mandat att ändra på en ordning som Gud själv instiftat. Varför skulle de göra det? Den mycket nakna sanningen är ju att de politiska partierna uppträder som samma parti både i riksdag och kyrkomöte.

Självfallet har de rätt som påpekar att politikerna inte ska ha all kritik. Ska de ha någon? De uppträder som det de är. Tjuven hade stulit och nattvakten anklagade honom för stöld. Tjuven svarade: "Du ska inte anklaga mig. Jag är tjuv och tjuvar stjäl. Jag har bara gjort mitt jobb. Men du är nattvakt och ska hindra tjuvar från att stjäla. Det är du som ska ha kritiken. Du har inte skött jobbet." Vad har väktarna på Sions murar sysslat med, alltså?

När jag såg en kommentar om ett föga vanligt ord, tänkte jag att jag kasnek använt något av de folkliga orden för folkliga sysslor och folkliga begrepp. Så var det inte. Ordet var refraktär. Jag kan svara som Jan Myrdal, som lärt mig: Jag tog ordet refraktär eftersom jag behövde det. Språket skapar. Och vi som håller emot, ska nog definiera oss som refraktärer. Vi är just det. Inte revolutionärer. Men vi är de som i likhet med Kyrkans folk i september 1792 fram till 1794 var det - de som stod emot. Om man vill läsa ordbruk hänvisar jag till Jan Myrdals artikel På tal om språkets ord i En annan ordning, Norstedts 1988 s 19-21. När jag skriver referensen minns jag att Ylva Holm var Jans förlagsredaktör och märker att jag vemodigt saknar henne också nu. Så är det med levande människor - de lever många år efter sin död.

Om man ändå läser Jans bok kan man bläddra fram artikeln Om intellektuellt arbete också. Sidan 114-118. Vi som är refraktära har ju ett ansvar att göra de kritiska analyserna. Just detta är skillnaden mellan att vara en refraktär och en sur medelålders gubbjäkel. Skillnaden kan kanske tyckas hårfin - men den är!

I evangeliet i dag säger Jesus: "Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus." På denna dag är det biskopsvigning i Uppsala. Ska någon predika över evangeliet och säga till biskoparna att deras hur är övergivet och att de får fixa saken på egen hand nu? Tro inte att jag skämtar. Det gör jag inte. Jag tycker det är en förfärande läsning vid en biskopsvigning i Uppsala domkyrka. Vad är det Kyrkans Herre har övergivit? Eller återstår bara den självgoda tvärsäkerheten i tanke att det präktiga bygge Svenska kyrkan är aldrig kan rasa och att Herren alltid garanterar Svenska kyrkan - oavsett vilka beslut kyrkomötet fattar och vilka biskopsval som än företas?

Jag har predikat idag. Jag förmår fortfarande inte uppfatta att Herren övergett församlingarna på norra Öland. Ungdomskör och konfirmander sjöng och bar ljus, tog upp kollekt, ringde i sanctusklockan och hanterade rökelsen. Liv och rörelse i mässan, som det ska vara. Det finns ett andligt liv mitt i det som signalerar sönderfall. Och det är alldeles i sin ordning att en gammal folkkyrka ska leva så att människor inte behöver fråga om de för sin salighets skulle måste gå någon annanstans. Jag menar, sätter jag mig på ett flygplan måste jag utgå från att kapten för mig, trygg och välbehållen, dit jag ska. Först när jag ser att planet som står på plattan har punktering eller att bensinen läcker och kapten är full, finns det skäl att hesitera. Ser vi nu sådana defekter att vi inte längre kan hålla oss till de Guds löften vi fått? Eller kan vi hanka oss fram ett tag till? Jag tror det senare - om vi bygger alternativen och håller samman i olika nätverk. Men jag kan förstås ha fel.

Mobiliteten är inte så utvecklad hos den som är döpt och som levt sitt andliga liv i Svenska kyrkan i trygg tillit att Kristi Kyrka finns i Svenska kyrkan. Den sorten har svårare att fly eller flytta än de som faktiskt gjort medvetna nya kyrkoval tidigare i sitt liv. Och ska det inte vara svårt för församlingsprästen att överge hjorden? Jag menar, jag har ju länge tänkt att Svenska kyrkans maktelit kommer att förstöra mycket i det kyrkliga men att de trots allt inte kan komma åt Kyrkan själv - för den är Herrens. Men då vill det att vi inte blir medlöpare till det sönderfallande systemet. Kanske den riktigt viktiga frågan är den om hur vi lever som refraktärer.

Göran Skytte deklarerar att han stannar i Svenska kyrkan tills de kastar ut honom. De delar av Svenka kyrkan som håller på att förvandla en kyrka till en sekt och gör att det är tveksamt om man kan betrakta Svenska kyrkan som en kristen kyrka, ska inte få nöjet att se honom gå. Haken är förstås att ingen någonsin kommer att kasta ut Göran. Man vill ha hans kyrkoavgift.

Å andra sidan är Görans ställningstagande konstruktivt. Han stannar för att stötta de biskopar och präster som står emot sekularisering och politisering. Det är konstruktivt också så att han offentligt talar i saken. Han gör motstånd. Han beskriver vad han ser och han påminner om vad han läst - som den där artikeln i tidningen Dagen den 16/9 där det framkom att 2/3 av de politiker som bestämmer i Svenska kyrkan inte instämmer i påståendet "Bibeln är Guds ord och utgör grund för kyrkans tro." 2/3 är en rätt hög andel. När biskop Aurelius i Skara brukar satirisera över bibelläsare som läser bokstavligt får han alltid tacksamma skratt och applåder i kyrkomötet. Jag finner honom pinsam. Senast ironiserade han över de fromma som på 1920-talet var bekymrade över modet med kort hår. Men vad är det för fel att ställa kritiska frågor? Och varför var det en sådan skymf ett par årtionden senare att få håret rakat - som kvinnor som anklagades för samröre med tyska ockupationssoldater fick. Just så uttrycktes att de borde känna skam. Kulturell sedvänja eller något djupare? Inte vet jag. Men jag skrattar inte som biskop Aurelius i Skara.Han har dock en tacksam publik. 2/3 av kyrkomötets ledamöter - eller?

Jag tror att många ska göra som Göran. Stå upp! Skriv ett brev till kyrkoherden med kopia till biskopen och säg att ni inte ställer upp på det beslut om enkönad vigsel som kyrkomötet fattat. Man blir inte utkastad för det. Ställer man några frågor till kyrkoherden om kyrkoherdens egen mening, kan det bli riktigt informativt och underhållande. Särskilt om man frågar efter argument och inte bara efter tyckanden. Minns att de flesta inte läst på så mycket om vad ett kristet äktenskap är. Det har de inte behövt. De har kunnat utgå från det givna. Men så är det inte längre. Och då får de kanske problem när de ska argumentera.

Göran Skyttes beskrivning av läget skulle dock vara gastkramande för varje kyrkokristen. Saken handlar om kyrkans bestånd som kristen kyrka. Jag menar att Göran Skytte alldeles riktigt beskriver vad saken gäller.

Jag försökte blogga om Anders Wejryds senaste förklaring om biskopar som uteblir vid vigningen på söndag - men inlägget förrsvann. Jag ger mig inte. För nu uppträder Anders patetiskt typiskt. Ni minns att hans första försvarslinje var att Svenska kyrkan bjöd brett och så visste man att alla inbjudna kunde inte komma. Så redovisades saken i Kyrkans Tidning. Av diskretionsskäl påminner jag inte om på vilken blogg detta påstående sattes ifråga.

Nu i tidningen Dagen denna fredag är förklaringen en annan. De anglikanska biskoparna är inte med, men biskopen i Portsmouth representeras "på den högsta nivå de bara kan" - nämligen genom att skicka biskopens kaplan. Portföljbäraren, alltså.Den högsta nivå de bara kan är inte så hög, med andra ord. Men att biskoparna inte kommer och anger som orsak vigningen av en biskop, som lever i registrerat partnerskap, är ingen markering, markerar Anders.

Nu sa ju Anders i Kyrkans Tidning att det inte var något speciellt med denna biskopsvigning. Hur låter det nu? "Ja, när det gäller anglikanska biskoparna är det speciellt. Det kom inte med i Kyrkans tidning i all hast. Det är alldeles riktigt. De är lojala med det som ärkebiskopen i Canterbury önskat. Och den uppmaningen är ju inte tillkommen utifrån något vi hittat på, utan tillkommen på grund av problem inom den anglikanska gemenskapen." Men riktigt så enkelt var det väl inte? Anglikanerna har infört ett moratorium när det gäller vigningar av det slag Svenska kyrkan ska genomföra på söndag. Men Anders har rätt när han konstaterar att anglikanska biskopar under flera år aldrig kom till våra biskopsvigningar. Det var efter beslutet om kvinnor i prästämbetet.Men det förhållandet räcker inte riktigt för att dölja det faktum som nu är: Svenska kyrkan vidtar mått och steg som tydligt ställer oss på sidan. Det ekumeniska samarbete vi hade, är inte längre lika självklart. Visst kan man, som sker, glatt och självsäkert mena att vi genom våra beslut går före. Men vart?

En kontraktsprost i Helsingborg jämför i sin lokala edition av tidningen Amos vår upphovsman Jesus med IKEA:s upphovsman Ingvar Kamprad och ser i övrigt situationen för Svenska kyrkan som spännande och utmanande. "Och faktiskt mycket hoppfullt!" Jag läste i går kväll en artikel om sociopater. De saknar inlevelseförmåga. Men man kan väl inte hur länge som helst hitta på en verklighet som inte är verklig? Och man kan väl inte trovärdigt läsa om en ärkebiskop som i tidningen Dagen måste säga något helt annat än det han fick till i Kyrkans Tidning. Fler än jag borde väl vara bekymrade över att Kyrkans Tidnings sanning hade varit sanning om inte Dagens Rickard Alvarsson nu hade ställt sin frågor.

Men lugn gott folk. Anders vet att berätta att de som markerar inte markerar. De bara inte kommer! Och de anger tydligt skälet.

Jag har varit med om att öl kan försvinna. Det skummar i ett glas och så en kort stund senare är glaset tomt. "Det måste vara lättöl, så lättdrucket som det är!", säger vi då. Men nu är det allvarliga saker på gång. Trappistölet riskerar att försvinna eftersom trappistmunkarna börjar bli gamla - som jag och äldre.

Kraven är enkla. Trappistöl ska bryggas innanför klostermurarna, under översinseende av trappister och förtjänsten ska gå till välgörenhet, inte profit. Av 170 kloster brygger bara sju öl - sex i Belgien och ett i Nederländerna. Så med färre förverkligade munkkkallelser, blir det inget trappistöl. Då förklarar någon förstående, att smaken kommer att finnas kvar, eller nästan, för bryggerier kan ta över verksamheten. Men, säger jag, då är det alltså inget trappistöl på riktigt. Bara något som påminner om det. Smakar som trappistöl utan att vara det? Att vara utan att synas har fått sin motsvarighet. Att smaka utan att vara. Kanske en lämplig devis för ett gäng biskopar?

Är nu berättelsen om det hotade trappistölet berättelsen om Kyrkan i Europa och Nordamerika?

Prästen som försvinner är Sverker Tronêt. Medierna berättar att han vill lämna prästämbetet. Det blir i Radio Östergötland att han lämnar kyrkan i protest. Den formuleringen kanske döljer något som borde vara en tragedi - inte för Sverker så mycket som för många andra. När goda präster går sin väg, borde tomrummet besvära. För Svenska kyrkan har gjort något som ställer henne utanför kristenheten. Om någon då väljer att gå till kristenheten, blir det problem för oss andra. Tills vidare kanske vi ändå ska hålla fast vid trappistölet - så länge det går att få. Och nu talade jag bildlikt.

Fast jag är lite beredd att slåss för trappistölet - the real thing. Mer trappistöl just i Svenska kyrkan - om ni förstår hur jag menar. Jag tror att jag blivit en trappistölkristen. Det som står för det autentiska, alltså. Tills vidare klarar trappistölet sig. Munkar från de 163 andra klostren kan komma till Belgien och Nederländerna och övervaka. Inte för att de vet hur man brygger öl - men det vet de som munkarna ska övervaka. Lite underligt tycks det hela mig - men God works in mysterious ways. Det vill nog till att vi försöker se hur de hemlighetsfulla vägarna ser ut när både öl och präster riskerar att försvinna.

Jag har som bekant frågat vilka villkor som gäller i Växjö kommun. Tar den exekutiva politiska makten sig rätten att enkelt stämpla medborgarna? Bo Frank svarade i Smålandsposten i går. Det var väl ett svar som i princip sa att kommunledningen inte ägnar sig åt sådant. "Därmed inte sagt att jag delar Dag Sandahls åsikter." Det behöver han inte. Inte mina insikter heller. Fast vilka åsikter delar han inte - och varför? ¨Min åsikt om oxfilé och rödvin eller den om böcker som förändrade världen - båda tydliga tyckaråsikter?

Smålandsposten gav sedan utrymme åt en häpnadsväckande mängd kommentarer till mitt brev till kommunen. De flesta kommentatorer sa att jag inte var välkommen att flytta till Växjö. Som om folk har med den saken att göra! Ska vi på nytt införa frejdebevis så att medborgarna bestämmer vem som får bo var. Judar, färgade, invandrade och så somliga präster? Tredje riket, Alabama och Växjö kommun!

En blogare kommenterar kommentarerna, ser jag på SmP:s hemsida. Indelning sker efter mönstret: intresserade, motvalls och idioter. De intresserade är de som inte vill att jag ska flytta till Växjö, motvalls kommer med förment skämtsamma kommentarer och idioterna är de som menar att det är en rättighet att få kränka människor. Nu skulle kanske inte idioterna gå med på sakbeskrivningen men här är vi generösa. Bloggaren kan inte debattera med kommentatorerna eftersom de dels är anonyna, "dels för att de är så satans insnöade att de inte kommer att vika en tum från sin ståndpunkt ens om man tvingar dem att svälja sunt förnuft och skölja ner det med medmänsklighet. Herregud vad jag är glad att jag är ateist!" Det är alltid roligt att få läsa begåvade människors inlägg, må jag säga.

Bloggaren vet också - i likhet med de intresserade, kan man förmoda - att karaktärisera mig som "denne uppenbarligen helt socialt handikappade själavårdare". Men är jag verkligen socialt handikappad? Hur kan bloggaren och kommentatorerna veta det? Svaret är väl att de tror att de vet något och därför kan de inte förstå - inte förstå ens vad det är jag diskuterar. Och då kommer min lilla poäng:

Smålandsposten är ensamtidning i Växjö. Den dominerar. Från tidningen hämtar folk sakinformation. På den nivå tidningen nu befinner sig var den aldrig tidigare. Nu har den blivit arena för föreställningar som inte ens har en tunn demokratisk fernissa över sig.

Men frågan styr över på demokrtin också - den som medborgarna kan utöva därför att de är pålästa och överens om demokratiska grundvärderingar. Medborgarna tänker sig nu att de bestämmer vem som ska få flytta till kommunen! Och tidningen tycker att det är helt OK att offentliggöra den sortens debatt, som självfallet styr på person - den person kommentatorerna konstruerat sig.

"Såvitt jag kan se har du inte sagt något om de homosexuella i ditt uttalande", sa en min vän, en man som i decennier föreläst om demokratifrågor i det (S)tora partiet. Noga taget har han rätt. Om min människosyn eller min sociala kompetens kan man inte dra några slutsatser av det citat Smålandsposten återgav. Det är kanske en trist sanning men likväl. Och frågan i kyrkomötet gällde vad ett kristet äktenskap är. En sakfråga värd att reda ut. Det gjordes inte. Det har biskop Thidevall påpekat. Man ska kanske lyssna på honom innan man förser sig med ett åsiktspaket.

I dag ska jag ägna några dystra betraktelser kring frågan hur ofernissade eller hur tunt fernissade demokratinfrågorna i Sverige är. Blåst och gråväder ger miljön för den sortens betraktande.

Jag tog tag i två A4-pärmar med papper och lyfte. Snett. Det blev rygsskott av den oförsiktiga manövern. Alltså kunde jag glädja dom på Åkerbohemmet med att de som bodde där till synes var mycket piggare än prästen. Ebba blir snart 100 och läste Östran i väntan på andakten. Men allt löste sig. Lite snö låg i luften. Jag kanske inte blev piggare i rygen av snön. Det högg till i vänsterbenet som om någon illvillig kört en kniv i det. Så lite synd om mig är det. Men Wejryd är det mycket synd om. Han kan nämligen inte rent ut säga som det är.

Tidningen Dagen har nämligen redovisat att ett antal kyrkor tackat nej till att komma till söndagens biskopsvigning. Nu vet Dagen "uppenbarligen" inte hur en biskopsvigning går till, säger Wejryd. Fast så uppenbart är väl inte det? I så fall är det lika uppenbart att ingen biskop från Church of England kan komma av kyrkopolitiska skäl. Där råder ett moratorium när det gäller att välja och viga homosexuella biskopar. Alltså kommer biskopens sekreterare från Portsmouth - hon är säkert alldeles förtjusande men alltså inte biskop. Biskopen av Armagh hänvisar öppet just till moratoriet och tackar nej. Biskoparna i Lettland, Estland och Litauen tackar nej - och det är inte tvärsäkert att de är så få att de inte kan komma, som Wejryd förhoppningsfullt förklarar. Detsamma gäller Island, Slovakien, Etiopen och Lutherska Världsförbundet. EKD, den tyska evangeliska kyrkan, kommer, om jag fattat rätt, på lägre nivå - som Portsmouth-stiftet, alltså. Svenska EFS kommer inte. Kyrkans Tidning ger, betecknande nog, inte klara besked från vilka kyrkor biskopar kommer - för det är just biskopar som är poängen. De manifesterar hur biskoparna och därmed kyrkorna hör samman. Färöarna, Danmark, Sydafrika och den oberoende kyrkan på Filippinerna kommer med biskopar, verkar det.

Läge för att tycka synd om Anders Wejryd. Han tvingas mörka och tala dunkelt. Att Svenska kyrkan än en gång går före och därmed distanserar sig från kristenheten, det kan förstås inte Svenska kyrkans ärkebiskop säga. Alltså gäller det att så gott det går mörka det faktiska läget - nämligen för de Svensak kyrkans medlemmar som annars skulle bli bekymrade över en tilltagande internationell eller ekumenisk isolering.

Jag tror fortfrande att avhandlingen "1914-2014, en studie i Svenska kyrkans ekumeniska arbetes uppgång och fall" kommer att bli intressant läsning. Ärkebiskop Söderblom hissade baneret. Anders Wejryd halade det. Någon borde skriva avhandlingen om brokyrkan som blev kyrka bort i tok. Och ett kapitel skulle med fördel ägnas åt det faktum att få märkte vad som skedde innan det var alldeles för sent.

"Svennekyrka" kontrasterades med "niggerkyrka" och dden som följt blogsamtalet kan språkspelet. Den som ramlar in mer oförhappandes undrar vad som står på. Det är ingen tvekan om att ordet "nigger" praktiseras nedsättande. Min vän missionären studsade.

Sherman Adams, flygkorpral från Alabama, som kom till Sverige som politisk flykting på 1960-talet kunde, om jag minns rätt, både ta avstånd från ordet och använda det men det är inte allom förunnat. Läs hans självbiografi, förresten. Sockenbiblioteket kan ta fram den.

Annars är det så värdefullt att just i Kyrkan kan vi inte vara utlänningar. Det gick så långt att när studenterna kom till Kyrkans universitet i Paris fick de uppfinna utlänningskapet genom att bilda studentnationer. Jag tror vi kan hämta någon vishet där. Och när jag just läst och upprörts över Gellert Tamas bok om de apatiska barnen, vill jag gärna ge KG Hammar ett orserverat erkännande för hans insatser. Svennekyrkan blir aldrig helsvensk. Korset står tecknat på fanan som en utmaning, inte som ett uttryck för nationalchuavinism. Och ärkebiskopen ställer sig upp för barnens skull, de som nationen håller på att glömma.

Detta apropå ett vårdat språk. Jag tror inte vi ska glädja rasisterna i bloggosfären. Det tror jag inte fast jag följt språkspelet - men om alla inte varit med från början blir det hela obegripligt. Vem är då jag att tala om språkvård? Kanske just jag, som vill att språket ska måla sammanhang, skapa nya insikter mm mm. När språket inte blir begripligt, är det värre. Och ibland farligt.

Jag har hittat löven som blåste i väg i natt och under dagen. Kan ni tänka er! Löven är precis som stockholmarna. De samlas och på en plats i enda stor hög. Lite på avstånd finns andra högar. Södertälje och Uppsala, tror jag. Den som jag tror är Uppsala har nämligen lite mer torra löv - boklöv - så jag tänker mig att det är många gamla akademiker som är boksynta. Annars kom jag på en genialisk, biblisk lösning på problemet med löv från valnötsträdet. Man kunde helt enkelt kasta upp löven så faller nötterna ner - precis som när agnar srån vetet i det bibliska. Det fungerade utmärkt en stund - när det bara var löv i det jag kastade upp. När jag nådde längre in i högen blåste löven bort men nötterna for rakt ner i hvudet på mig.

Hösten är inte bara något att fascineras över. Ibland slår den liksom till. Ska man helt enkelt iföra sig hjälm och fortsätta arbetet? Jag tar en fika med min päronkaka - lagad efter recept från Under valnötsträdet - och tänker lite. När jag gjort det kanske jag ska gå ut och sparka kring i löven?

Dr Bergman ringde tidig söndagskväll. Han hade just hört Jesper Svartvik i P1. Det hade inte jag. Svartvik var arg på Växjö stifts präster, förstod jag. Antingen kunde de inte eller så ville de inte förstå, var hans slutsats. Det var roligt sagt. Även om det är dumt att missfirma ett helt auditorium. Men då kanske det vill till att ordna studiedagar om människosyn som inte kan uppfattas som ren manipulation och därför ge utrymme åt fler röster och perspektiv. Vad fick förresten Svartvik betalt för sina tre arbetsdagar - ensam teologisk auktoritet som han skulle vara?

Nu kan man ändå trösta Svartvik. Det fanns präster som gick på resonemangen. "Men Svartvik har ju visat att ...", heter det då. De är exempel på präster som kunde förstå och som, främst kanske, ville förstå. Dom stackars dumskallar som skickat in sina frågor till stiftet, precis som de var uppmanade, och sedan märkte att frågorna alls inte togs upp, får väl försvara sig själva med att de i vart fall ville fråga och att de kunde förstå att de blivit lurade.

I novembermörkret händer också stora ting. Löven på träden försvann i natt tillsammans med en massa löv på marken. Jag måste gå på upptäcktsfärd för att försöka förstå vart de tagit vägen. Det är mystiskt, alltihop och inte så lite fascinerande. Jag ser denna morgon löv fara iväg som stockholmare en morgon eller eftermiddag på en tunnelbanestation. Vart ska de? T-Centralen, Slussen, Gullmarsplan och ersättningsbuss till Kungsträdgården - vad är det i lövens värld?

I novembermörkret spelade EKA spelmän i Källa kyrka. Egby, Kalleguta och Alböke är uttydningen av namnet. Det var kultur och fromhet på det sätt som det ska vara när allt vad folken har av dyrbarheter förs in i Guds rikes sammanhang. Det finns schottis i himlen redan nu. Jag sa något om nattvardskalken i Källa. Den är i år 160 år gammal - och det såg jag en söndag i fastan helt oförhappandes för "1849" står ingraverat på kalken. Nog kan man meditera både över människorna som tagit emot Sakramentet från denna kalk, över kyrkvärdar som dukat, kyrkvaktmästare som putsat och präster som burit denna kalk i alla år. Och man kan meditera över Jesus, som sakramentalt, synligt och osynligt, kommer till Källa-borna.

Det är faktiskt riktigt fint på Öland också en mörk novemberkväll. Kyrkvärden Stanley tackade spelmännen och sa att det vi fått vara med om var bättre än att sitta framför tv:n. Det hade han helt rätt i. Vi är stolta över vårt lokalproducerade kulturliv.

Triumfalism är de stora kyrkornas stöddighet: "Vi är vackrast, vi är bäst"-hållningen. I jämförelse är ju Svenska kyrkan inte mycket att komma dragande med. Eller är hon? Katolicitet är att tro det som trotts av alla i alla tider och överallt och Svenska kyrkans bekännelse gör just det anspråket. Katolicitet är också ett anspråk på att ha varit på plats i all tid. Svenska kyrkan räknar faktiskt Ansgar och Birgitta som sina och prästerna har gått till dödsbäddar med sakramentet liskom döpt folkets barn och förkunnat evangeliet för just detta folk. Det har, sanningen att säga, INGEN annan kyrka gjort. Inte ens de stöddiga frikyrkor som i det utgående 1800-talet slkulle göra vad de såg att Svenska kyrkan misslyckats med: Kristna det svenska folket.

Vi som var unga präster på 1970-talet borde kanske varit mer bekymrade än vi var när gamla bönhus blev sommar stugor. Det indikerade ett fel - men i varje fall jag uppfattade inte felet som något annat än resultatet av en felsatsning. Var det i stället så att Karl Marx fick rätt. Alla heliga världen kastades omkull av kapitalismen. Och nu är det Svenska kyrkans tur.

Jag funderar ibland över berättelsen om Lasaros. Han var sjuk och Jesus fick veta det men gjorde ingenting. Sjukdomen skulle leda till Guds förhärligande, sa han. Men Lasaros dog! Det var väl helt onödigt för hade Jesus varit där, hande det aldrig hänt, konstaterade Lasaros vänner. Då kommer Jesus dit, han talar med systern Marta, han gråter över sin vän och Lasaros väcks upp, traskar ut ur graven inlindad i svepningen. Är det alldeles säkert att detta inte är beskrivningen av Svenska kyrkan. Det är väldigt mycket som måste dö för Livets skull. Dö - men inte gå under?

När jag tänker så, är jag beredd att sitta utanför graven och vara ledsen för att överraskas av det under som kommer att ske. Andra gånger kan jag fundera över om det bara blir begravning och ingenting mer - bortsett från små grupper av trons folk här och där och en ortodox kyrka mestadels i invandrartäta områden och i kloster samt den romersk-katolska kyrkan som attraherar fd präster i Svenska kyrkan och en del kulturella. Men beror det i så fall på att alltför få svenskkyrkliga satsat på en annan tingens ordning. De tar emot de politiska besluten från kyrkomötet som hade de bärkraft. Men det har de ju inte. Inte utan löftesorden. Fast jag medger att jag funderar över professor nPhilip Jenkins analys att det är fullständigt naturligt att Kyrkan flyttar, går under i somliga områden och växer i andra. Då är det alltså kört? Men då är det faktiskt kört för alla kyrkor och samfund.

Triumfalism? Skrattar bäst som skrattar sist. Ynklighet? Tja, men kanske som ett steg på väg till Liv.

Jag bor i Borgholms kommun och jag "solkar ner varumärket Öland" uttalar den politiska exekutiva makten. Jag fann det för gott att skriva till Växjö kommun och fråga om jag är välkommen att flytta dit "utan att det jag säger t ex i en konversation eller ett ställningstagande jag gör, plötsligt uppfattas vara av ett slag som kommunen ska ta avstånd från" -? Jag frågar också om kommunalråden i Växjö har officiösa bloggar, som tummelplatser för den sortens avståndtagande.och jag ville veta om Växjö kommun uppfattar sig vara ett varumärke eller om kommunen driver begreppet Småland som ett sådant varumärke med påhaksfrågan vad detta i så fall får för konsekvenser för de uppförandekoder medborgarna ska följa.

Jag hoppas Växjö kommun kommer med ett infrormativt svar - också på frågan hur jag ska kunna vara skriven där, fast jag några har tjänstebostad här. För medborgarna ska väl inte förmodas betala till en kommun där den exekutiva makten ägnar sig åt medborgarkritik - eller? I väntan på besked kanske arbetsköparen borde sätta in min kommunalskatt på nollkonto?

Borgholms kommun slutar i Rälla. Bron hamnar i Mörbylånga kommun. Jag förmodar att båda kommunerna skyddar varumärket Öland. Borde alltså inte en kontrollstation upprättas vid brofästet så att endast de approberade får komma hit? Men vilka är dom? När en ung man knivdräptes i Köpingsvik i midsommarhelgen hörde jag inte kommunalrådet klaga över att varumärket Öland solkades. Så när solkas det, egentligen?