Dagblogg

Pastor Green får inte vara nykter, det vill säga inte organiserat. Nu kan han väl fortsättningsvis pröva att vara nykter på egen hand. Det kan fungera, det också. Men IOGT lever upp till den gamla men ack så folkliga uttydningen av namnet. Organisationen låter sig utnyttjas för att sänka nivån för yttrandefriheten. Det bygger på 1. en medveten och konsekvent feltolkning av vad Green sagt. Han vände sig mot en företeelse men hans ord personaliseras. Det blir i media till natt han sagt att "homosexuella är en cancersvulst på samhällskroppen" - men det sa han inte och kan aldrig tänka sig att säga. Rätt ska vara rätt. 2. en omedvetenhet om hur påtryckningar går till. Ett 40-tal nykterister har hört av sig, heter det. Vet IOGT att det är 40 personer eller 40 samtal av färre uppringande? Vet IOGT att det inte handlar om en orkestrerad kampanj? Det är nämligen alldeles möjligt att skrämma organisationer genom sådana. 3. en inkompetens att hantera den här sortens situationer: Hur kan styrelsen veta att Green fick en verklig möjlighet att bemöta anklagelserna - han tycks närmast överraskad av vad som hänt? Ett telefonsamtal räcker inte, självfallet inte. Det rymmer alldeles för många möjligheter till feltolkningar.

Så vad göra nu? En klok medlem lämnar IOGT-NTO. Yttrandefriheten är viktigare än den organiserade nykterheten. Vi som inte är medlemmar ska naturligtvis ompröva bidrag till en sådan organisation - varför ska mina skattepengar och pengar från Arvsfonden gå till en organisation som de facto inte värnar det öppna samhället? För saken handlar mindre om Åke Green. Han kan vara nykter IOGT förutan. Saken handlar om at markera för andra vad som sker i vårt samhälle om man inte offentligt håller tyst med sina åsikter eller sina insikter. Situationen är riktigt allvarlig. Och allra allvarligast om människor inte förmår uppfatta det principiella i frågorna som nu ställs. Hoppet står till att gamla tanter faktiskt förstår - och reagerar.

Jag skrev en kort kommentar apropå frågan om dumhet och ölänningar men den försvann i cyberrymden. De flesta missar nog frågeställarens poäng. "The tacit knowledge" som ligger bakom är den fråga som ställs på fastlandet: "Är du dum eller är du ölänning?" Gör man en omsorgsfull analys av frågan så är det väl egentligen ett motsatspar som presenteras. Man kan vara dum alternativt ölänning. Den illasinnade tolkningen kan förstås ligga nära till hands; att begreppet ölänning ryms inom storheten dumhet - fast som ett specialfall. I så fall avses något genetiskt betingat till skilnad från förvärvad dumhet - men bådadera ryms, så att säga, inom en stupiditetsram.

Nu kan jag med viss sakkunskap kommentera: Ölänningar är omtänksamma, vänliga, medvetna och kloka. Jag generaliserar men jag ser en fascinerande historiemedvetenhet. På Öland hör man samman med sin historia. Det är en klok insikt. Jag uppfattar en betydande envishet hos ölänningar. Den är alldeles begriplig. Bara envisa människor ger sig i kast med att leva på denna ö och envisheten är betingelse för liv. Dn som inte är envis, går under. Detta sagt på en ö som återkommande varit utplundrad under krigen med Danmark. Nu undrar kanske vän av ordning hur jag ser på kalmariter och kalmarbor, jag som har mer än tre decenniers erfarenhet av dem och hur jämförelsen med ölänningar utfaller. På Öland är människor mycket snällare än i Kalmar. Om man vet inte något om det skitförnäma Kalmar kanske den sakupplysningen inte säger så mycket men för egen del konstaterar jag att folk här och folk där faktiskt inte tävlar i samma divison. Så var det sagt. Undantaget är självfallet Norrliden i Kalmar - men den stadsdelen sågs under alla mina år knappast som en del av Kalmar. "Det är som månens baksida för mig", som kyrkvärden i Slottskyrkan uttryckte saken. Och då förstår ni nog vad jag menar. För att inte tala om kyrkofullmäktiges ordförande som stod i denna stadsdel med 5000 människor och inte ville bygga någon kyrka: "Det vet ju ingen hur länge det bor människor här."

I Högby, där jag bor, ska jag på onsdag begrava på kyrkogården. Den är en del av en gravplats som använts i 2400 år. Somligt imponerar så det kryllar sig på ryggen på Öland. Och kanske inte bara på min rygg?

I Tredje riket skulle alla judar bära stjärnan - den som var hebreiskans D rättvänt och uppochnervänt. Fienden skulle markeras. Jag läste i går i en tidskrift att en kvinna i Finland föreslagit att de teologiskt oliktänkande skulle tvingas bära ett särskilt märke och i annonser skulle de präster som var av misshaglig mening få ett särskilt tecken efter sitt namn. Min vän prosten Frithiof sa en gång lite uppgivet att efter två generationer gör mänskligheten om sina misstag - för också de dyrköpta insikterna går förlorade.

Vid frukosten höll jag på att sätta i halsen för i en av tidningarna rapporterades ett önskemål att de som uppträdde etiskt ansvarigt skulle få bära ett särskilt märke, någon slags utmärkelsetecken, förstod jag. Likheten mellan de båda förslagen är skrämmande. Jag ska lätt kunna orientera mig mellan ont och gott och slippa tänka själv. Sådant slutar ofelbart i helvetet. Men varför blir det alls möjligt att lägga fram förslag som dessa? Därför att tillräckligt många glömt och tillräckligt många aldrig tänkt. Människan är egentligen priviligierad med uppdraget att vara profet - att öva sig att skilja mellan ont och gott. Den övningen kan vi göra tillsammans med människor under många sekel om den stora berättelsen lever. Vi kan göra den med fria tänkare i vår egen tid, det vill säga ihop med ifrågasättare. Och vi har ett ansvar att göra det var och en. Men jag blir lite uppgiven när jag ser hur allvarliga förslag till förenklingar läggs fram. Demokratin skulle mer idogt ge plats för brokighet och tydligt markera den principiella vikten av brokighet - och därmed lite bråkighet. Förmår man inte uppskatta den utan tänker att Ordnung muss sein - då är det tid att tvinga några att sy fast judestjärnan väl synlig. Och då hjälper ingenting. Som det hette: Sehr begabt, Jude aber. "Mycket begåvad men jude."

Detta skrivet när Förintelsen ändå hållits i minne. Men har man fattat eller bara mints? Har man övat sig att förstå eller bara anlagt passande sorglig uppsyn? Jag undrar jag.

Jag är emot Dumhet. Jag är det principiellt och av mycket praktiska skäl: Dumhet är dumt. Men värst är den dumhet som är vänsterdumhet. Den skämmer ut oss som menar att vänstern hjälpt oss erövra ett stycke verklighetsförståelse.
Ta alltså Pia Roxells krönika i FiB/K tolv 2007. Så här eländigt argumenterar hon: Louise Hallin tycker att man ska ta ett banklån på några hundra tusen och stanna hemma med sina barn i tre - fyra år. Så kan förstås en överklasskärring resonera och Roxell gör en poäng av att undersköterskor och biblioteksassistenter inte kan göra så. På Hallin alltså. Men Roxell söker nu Konspirationen. Hallin kommenterar en undersökning som Centrum för Samtidsanalys beställt. Den visar vad svenska folket känner skuld och skam inför. Undersökningsresultatet är publicerat i tidskirften Existens. Den ges ut av ett förlag vars ordförande nu heter Mats Svegfors, en högerman av det gamla slaget, kan man förstå. Han sitter också i Centrums styrelse. Vilken dess politiska agenda är förstår Roxell - Rottweilerroxell, som hon numera kallas. Ty i Centrums styrelse gör Svegfors "sällskap med bland andra domkyrkokomministern Dag Sandahl - som mest gjort sig känd för sitt motstånd mot kvinnliga präster och homosexuella." Så kommer slutsatsen - håll i hatten!: "Med andra ord så finns det en politisk agenda bakom det hela." Joe McCarthy kunde inte fått ihop det bättre. Och detta får plats i FiB/K. Guilt by association. Beskirvningen av Centrum är felaktig - det är mest sossar som dväljs i styrelsen. Beskrivningen av mig är felaktig - vad jag gjort mig känd för är helt andra saker, hur jag modellerats av andra och nu Roxell behöver jag inte diskutera. Och om Roxell menar att Gud finns och att Gud också kallar kvinnor till prästämbetet så kan jag diskutera saken - men menar Roxell 1. att Gud finns och 2. hur vet då Roxell vad Gud vill? Mot kvinnliga präser är jag inte - men jag köper inte reformen 1958, den som gav oss en ordning med kvinnor som präster. Varför skulle jag? Jag vet ju hur allt gick till. Mot homosexuella är jag inte heller. Men jag är emot att man fixar sig en teologi som blir ideologi. Jag lärde mig ju tänka med vänstern när det var 1960-tal och vi fick tänka på tvärs i frågor om Sydafrika, Vietnam och yttrandefrihet. Jag är sålunda mer brännmärkt i svenska domstolar än Roxell. Det framstår i denna tid av idioti som utmärkelser. Men jag har sannerligen inte straffats för de vanligaste politiska broten för att stå samman med Roxell. Hennes dumhet är av den aldrig vilande sorten, som Bengt Lidforss en gång konstaterade. Fast då var det Ola Holmström som var korkad.
Vad tycker jag då om Louise Hallin? Hon är underhållande för ett barn på 7 år kan förstå hur snett hon tänker. Vad tycker jag om Mats Svegfors? En trevlig karl som jag gärna samtalar med. Jag vill minnas att han och numera biskopen i Göteborg Carl-Axel Aurelius ville sätta mig på enkel biljett till Hanoi när det begav sig. Jag tackade ja till den biljetten och de höll sig undan flera veckor eftersom jag återkom med kravet att få biljetten. Men eftersom jag inte bara är vacker utan också begåvad, kan jag uppfatta meningsmotståndare som tillgångar. Och som sagt, i Centrum för Samtidsanalys sitter en hel uppsättning sossar. Jag gillar dem också. De brukar driva intelligenta resonemang. I den styrelsen platsar alltså inte Pia Roxell. Hon borde inte platsa i FiB:s inrikesgrupp heller. Tycker jag - och vi har åsiktsfrihet i landet. Det bror alltså på min svurna fiendskap till Dumhet.

Min vän Lars Rydje (s) upprör somliga kyrkliga kretsar. Han har nämligen talat sanning och berättat hur socialdemokraterna väljer biskop. De vill ha domprosten Isberg. Hon är både kvinna och socialdemokrat. Jag blir inte upprörd över att elektorer väljer så här. Det hör till det politiska livet att ett parti försöker placera sitt folk. Allt annat är närmast tjänstefel. Detta sagt, så har jag i decennier kritiserat systemet. Partipolitiseringen är förödande för det kyrkliga livet - det var en insikt som präglade både svenskt och internationellt kyrkoliv från 1920-talet och framåt. Efter slutet av 1950-talet är det mest de högkyrkliga som fortsatt säga det som tidigare de flesta sa. Men så har också partipolitiseringen tilltagit och slagit igenom restlöst i olika omgångar från 1982 och framåt. Fördelen med Lars Rydjes (s)-anningssägande är att alla nu vet hur det går till. S röstar på Isberg och C röstar på Söderberg (som är gammal c-ombudsman). Men vad har detta med Gud att göra? Man kan tillsätta biskopar utifrån partiernas preferenser och det gör mig ingenting. Det blasfemiska inträffar i Uppsala domkyrka när den som valts ska vigas till biskop och alla ska tro att GUD har kallat. Om detta ska tros - men jag har sedan många år en sekulariserad syn på biskopsval - måste partierna beskriva hur de utrönt att Gud verkligen ville ha deras kandidat. Har de bett? Har de läst de aktuella bibelställena och mediterar och reflekterat över dem?

Men som vi nu har det, tror väl ingen att Gud på något sätt får plats i ett biskopsval. Är det inte lika bra att vi då slutar med det blasfemiska att viga biskopar? Ge dom ett papper på att de är valda och så får de vara stiftschefer och tas emot med vänlighet, lyfta en högre lön, äta bättre middagar och inte höra ett sant ord. De sista två bestämningarna är biskop Siléns. Anders Wejryd trodde att detta var en biskops verklighet ända tills jag sa honom några sanna ord. Och en dålig middag hade stiftet bjudit på dessutom. Men i alla fall! Det är Anders Wejryd som står i Uppsala domkyrka och säger det där om att vi "på apostoliskt vis" viger. Det är inte sant. Det mest apostoliska vi gör vid svenska biskopsval och vigningar är något apostlarna uttryckligen tar avtsånd från: simoni. Och för att vara tydlig: Lars Rydje sa hur det är - men så är det alltså inte bara i Västerås stift. Biskoparna i Svenska kyrkan har selekterats utifrån de principer som nu blivit allmänt kända. Ingen av dem går fri.

Telias server är nedkopplad men ut kommer jag. Om folk kommenterar, har jag ingen aning om. Förnöjd satt jag med min filmjölk i arla morgonstund men vände olyckligtvis paketet så att jag kom att läsa den undervisande texten på temat "Uppkopplad" Jag fick veta att det inte var så lätt att få veta vad som hände ute i världen på medeltiden. Värderingen är intressant. Det är alltså bättre nu - när jag får veta allting som händer i världen - ?! Jag är inte snarstucken men nog ifrågasätter jag. Medeltidens kloster - Nydala i mörka Smålandsskogen kan nämnas - hade en abbott vars plikt det var att varje år bege sig till ordens årliga sammandragning - i Paris, Köln, Oxford eller var det nu kunde vara. I högan nord fick klostren dispens för resan var alltför lång - men var tredje gällde det att resa långt och länge. Nu kom förstås också munkar till klostren - från Clairvaux till exempel. Och prästkandidater drog till Paris eller Rom för studier. Arlas pedagoger har inte någon aning om detta, fast de mörkar hur det var. Därför skriver de: "Annars var det mest prästerna som stod för nyheterna, det vill säga det som kyrkan och kungen ville berätta." Inte ett ord om Libertas Ecclesiae eller investiturstrid. Arla-folket vet ingenting om kampen för Kyrkans frihet mot kungamakt. Varför inte det? Därför att Arlas folk tänker utifrån en förutsättning de inte ens själva vet om eftersom den är självklar. Här talar den franska upplysningstiden och det är dess mörka bild av medeltid och kunskapsmörker som okritiskt övertas. Den är dock inte riktigt sann. Finns det folkundervisning också på 1½-literspaketen? Om inte ska jag satsa på dem för att inte uppröras i arla morgonstund. Annars brukar jag när det är januari fundera över bröderna i Nydala. Kallt och mörkt var det men de bad, firade mässa, odlade och studerade. De byggde landet. Och sannerligen: de var uppkopplade väl så mycket som den som aldrig ber, sällan läser och aldrig kultiverar.

Efter julens ätande har jag nått mot gurkburkens botten och upptäcker ånyo att där simmar de minsta bitarna. Jag tänker självfallet att herr Felix i Eslöv (som annars gör den bästa inläggningen av smörgåsgurka, Mor Anna kan slänga sig i väggen) har suttit och i burk efter burk lagt de uschligaste bitarna i botten. Sådan är kapitalismen. Nu är denna tes lite svår att hantera för jag vände på den nya gurkburken (köptrohet) och de såg rätt normala ut. Jag prövar en tilläggsförklaring: Rent vetenskapligt - fysikaliskt är det så att små bitar lättare slinker emellan och jordens dragningskraft påverkar också gurkor. När jag tar en hyfsat stor gurkskiva till min macka skapas ett tomrum och där kilar en liten bit in sig - och så fortsätter processen. Herr Felix kanske inte är helt skyldig, alltså? I detta läge kan jag rätt förnöjd se mig ha löst ett problem - men flitig kyrkogång har lärt mig misstänksamhetens hermeneutik. Hur är jag själv indragen i detta dramatiska skeende. Jag bejakar att vi ska söka en politisk-ekonomisk förklaring, för jag är materialist, och jag vill tänka med hjälp av de kunskaper i fysik och matematik jag bibringats men inom strukturen finns också människor. Kan det förhålla sig så att jag rätt konsekvent kör ner gaffeln i burken och självklart väljer fina bitar tills bara de andra finns kvar? Är det till sist jag själv som är boven i dramat?

Så kan man tänka mitt i juletid. Jag ska komplettera med en historia. Mannen kom in i grönsaksaffären och frågade vad tomaterna kostade. "328 kronor kilot", svarade den artige affärsmannen. "Då kan ni ta era tomater och stoppa upp dem i röven", skrek den nu uppbragte mannen. "Det går tyvärr inte för där har jag redan gurka á 432 kronor kilot."

Är detta en rolig historia. Självklart. Varför? Den är sanslös och det sanslösa är det som lockar till skratt och kan man inte förmå sig till att uppskatta det sanslösa så är det mycket i livet man inte fattar. Så det så.