Dagblogg

På söndag sänder SVT filmen om Jenny, 26. Informationsansvariga tar sitt ansvar och skickar ut en mall till sådana som kan tänkas få frågor från journalister. "Svenska kyrkan har tagit emot Jenny med glädje, välsignat hennes partnerskap, vigt henne till präst, gett henne utbildningstjänst och gett henne en ordinarie tjänst som församlingspräst., heter det. Så tänker informationsmänniskan ut tre frågor som kan ställas: Är det inte så att Svenska kyrkan förnekar homo- och bisexuellas rättigheter genom att enskilda präster inte behöver välsigna partnerskap? ("Svenska kyrkan som organisation är positiv till välsignelse av partnerskap --- Det är inte bara inom Svenska kyrkan som det finns fördomar gentemot hbt-personer") Vad gör vi för att motverka diskriminering på grund av sexuell läggning? (Svaret är att en mångfaldsplan ska tas fram eftersom stiftet "vi" inte har något arbetsgivaransvar. "Däremot vill vi föregå med gott exempel". Det är så lustigt att jag var tvungen att återge saken!) Vad tycker du själv om filmen?

Det är den tredje frågan som blir mest intressant. En informationsmänniska ger svaret! Hur tycker jag? Så här: "Det är bra att Jenny träder fram, filmen kan säkert innebära ett stöd och en uppmuntran för många hbt-personer i kyrkan. Det är modigt av henne och hennes fru Linda att medverka i dokumentären." Nu ringer väl ingen journalist så världen kommer inte att få veta att jag tänker just så. Ringer journalisterna till andra personer kommer de att få samma svar av alla!! Det är någonstans här jag blir misstänksam. Jag gillar inte när folk får betalt för att häcka på ett stiftskansli och styr opinion och orkestrera. För orkester är det. De olika instrumenten spelar samma stycke. "Fördom" kallas det att inte tänka som en majoritet - men hur vet man det? Och vad är noga taget "Svenska kyrkan som organisation"? - i motsats till vad? Svenska kyrkan som Kyrka???

Så glider språket. Jenny har ingått partnerskap och har en partner, inte en fru. Det här sättet att föra fram persuasiva definitioner, övertalningsdefinitioner, lärde vi oss genomskåda för mer än 40 år sedan. Victor Klemperer illustrerar i sin utmärkta bok LTI - läs den! Och fromt folk men kanske också andra måste fundera över ord som systematiskt blir osanna. Lögnen och halvlögnen brukar vara tecken på något som Jesus varnade för.

Nästa år är det kyrkoval och nu har socialdemokraternas manifest inför valet kommit. Det är egendomligt för det beskriver en kyrka som producerar för andra, alls inte ett folk som samlas till gudstjänst och ansvarigt vill göra Guds tjänst i världen. Lika egendomligt är kravet att Svenska kyrkan ska bidra till utvecklingen av ett mångreligiöst samhälle. Det var väl ändå inte det Jesus sa i missionsbefallningen?

Jag menar att ansvariga politiska partier måste ha genomtänkta manifest i alla de frågor där partierna agerar - annars riskerar partiet att hamna i vanrykte. Den svagaste delen av SAP:s arbete är, menar jag, kyrkopolitiken. Det kan skada partiet och partiets anseende. Visst kan man skriva: "Sätt stopp för all nyrekrytering av kvinnoprästmotståndare" - men rekrytering till vad? Till gudstjänstfirare? Och vem har någonsin, handen på hjärtat, nyrekryterat kvinnoprästmotståndare? Måste en socialdemokrat tro att 1958 års riksdagsbeslut om kvinnor som präster är gudomligt och vad gör vi då med andra sossar som inte tänker så - Tony Blair, till exempel?

Visst kan man utbilda de anställda och förtroendvalda i HBT-.bemötande - men är detta prioritet 1 eller kunde man tänka sig att alla skulle bemötas med respekt för egenvärde oavsett teologisk eller sexuell läggning? På HBT-området ställs kravet att bedriva påverkansarbete mot krafter som hindrar effektiv hiv-bekämpning. Det betyder i klartext kamp för kondomer och konflikt med Vatikanen. Där fick Svenska kyrkan något att bita i. Och alldeles enkelt blir det väl inte att hantera att samkönade par ska få gifta sig i Svenska kyrkan och garanteras rätt till kyrklig vigsel i hemförsamlingen. Ska vi alltså införa obligatorisk vigselplikt för prästerna eller hur är det tänkt?

Jag kan fråga vidare. I detta valmanifest heter det när det handlar om Skapelsens överlevnad, jo det stora S.et finns i texten, "Framhåll vars och ens personliga ansvar för Skapelsens överlevnad". Tja. Är det en anvisning för prästernas förkunnelse eller hur ska kravet förverkligas? Ska vi börja med frågan om Skapelsen är SKAPELSE, kreatur, och inte bara natur? Och ska vi definiera an-svar så att det handlar om hur människan svarar på Guds fråga - an-svar, alltså. Det kan man visst göra. Men har verkligen saken i ett valmanifest för kyrkoval att göra? Är saken inte för självklar för det?

Kunde inte någon begåvad biträdande partisekreterare läsa igenom och grunna igenom manifestet så väntar vi andra på ett nytt och bättre så länge. Stringentare i alla fall. Och gärna ett manifest som beskriver Kyrkan som det Gudsfolk den bibliskt beskrivs som - ett folk på vandring i världen med ansvar för världen. Det borde inte vara en kyrkotanke som ter sig främmande för svensk socialdemokrati.

Nu samlar de sig inför det 50-årsjubileum som är ett 48½-årsjubileum. Domprosten emeritus Nilsson undrar påpassligt i Kyrkans Tidning i dag om 50 års konflikter varit helt i onödan? Nu är väl den tematiskt sammanhållna men spretiga debatten i vart fall 70 år - men låt gå. Svaret till domprosten blir: Inte helt onödig, förstås. För utan den konflikten hade Nilsson aldrig blivit domprost i Göteborg, vilket han blev "tack vare ökad teologisk klarsyn". I Göteborg, får man förmoda. Han är då för lustig, domprosten. Hur argumenterar han? Rätt precist så som EFS-Budbäraren argumenterade på 1950- och 60-talet. 1. Bibeln säger inget om kvinnliga präster. 2. Frågan är inte en jämställdhetsfråga. 3. På Jesu tid kunde inga kvinnor träda fram - de var i princip omyndiga. 4. Jesus var tidsbunden. 5. Nya testamentet är tidsbundet varför urkyrkan agerade utifrån omgivningens tryck och tillät inte kvinnor som präster. 6. Att återspegla denna ordning är förryckt.

Fundamentalism är i praktiken att öva sin förmåga att läsa Bibeln utan Kyrkan och Kyrkans erfarenhet. Nilsson gör så. Kyrkan har faktiskt under alla år förstått att hon inte har fullmakt från Kyrkans Herre att överlämna prästämbetet till kvinnor. Det är rätt precist just vad Luther säger - Anden tillåter det inte. Man kunde tycka att docenten Nilsson anfört Luther något litet, Lutherexpert som han är. Det fanns kvinnor som präster bland annat i Rom och Korint - nämligen i andra religioner. I brevet till Korint tycks aposteln anvisa en annan ordning för de kristna. Det är i sammanhanget värt att fundera över. Om tidsbundenheten finns ett svar. "När tiden var fullbordad" sände Gud sin Son ...Och är det verkligen så att omgivningens tryck styr den unga Kyrkan? Var kommer alla martyrer och alla statliga förföljelsekampanjer i det romerska imperiet från då?

Det faktiska problemet är att Svenska kyrkan inte fömådde besvara sin egen teologiska rebus och därför avgjordes saken politiskt år 1957/58. Vi kan visst ta upp frågorna igen och läsa boken Bibelsyn och bibelbruk (1970), granska argumenten i SOU 1950:48, läsa Luthers ställningstaganden och följa argumenten i olika kyrkor. Man kan också pröva vad som sas att reformen skulle få för resultat: svenska folket skulle på så vis komma tillbaka till Svenska kyrkan. Blev det så? Man skulle kunna granska de metoder med vilka reformen införts och säkrats - bär de trons kännetecken eller kännetecknas de av något annat? Och man skulle innehållsligt kunna undersöka om det med kvinnor i prästämbetet kommit inte bara andra accenter i teologierna utan i grund en annan bekännelse. Sådana frågor är till för systematiska teologer, sådana som Nilsson. Han ställer dem inte utan skriver en artikel om annat. Detta faktum säger mer än den artikel han publicerat. Men jag läser med viss rörelse om en man som går i barndom i ett sammanhang där man föga begrep om Kyrkans ämbete. Arvet lever.

I dag på morgonen ringde Gerd Eva Terese Landin Karlsson, JK, fsk.lär, sekr i domkapitlet, 64, 98 till mig. Det betyder att Terese är både folkskollärare och jurist, en så olycklig kombination i människolivet att den borde förbjudas. Jag hör nämligen till den majoritet av svenska folket som uppfattar att många folkskollärare längtar efter den tid när de kunde hunsa med eleverna och när de inte längre kan det, söker de andra möjligheter. Juridik till exempel. Hon är född 1964 och fick sin tjänst 1998. Hon var aggressiv. Hon begärde fram uppgifter som jag, faktiskt nyduschad efter att ha prioriterat pappersarbete under en dryg timme /korrespondens med Berlin och annat som en enkel församlingspräst brukar få ägna morgontimmarna åt, jag satte igång med det kl 07.20/ naturligtvis inte kunde åstadkomma från mitt sovrum och inte heller hade lust att åstadkomma för ärendet angår inte henne eller hennes domkapitel. Hon har ingen befälsrätt över mig, stackarn. Så tänkte hon dock. Hotfullt sa hon: "Då får vi kanske ändå göra ett domkapitelsärende av det hela." Hur korkad kan man bli? Jag svarade förbindligast: "Jag säger som min gamle vän prosten Jan Frithiof i Ljungby. Ingenting kan pigga upp mig så, som tanken på en intressant konflikt." Då slängde hon på luren. Jag borde ringa och tacka för upprepade skrattsalvor under dagen. Naturligtvis kan hon larma domkapitlet i Växjö - men jag är tillsammans med min medkomminister de präster som finns längst bort från Växjö så jag är inte särskilt nervös. En gång när domkapitlet skulle fara hit - det var på 1980-talet - använde de militära transportfordon för terrängen bedömdes som svårforcerad! Jag har varit präst från det år Gerd Eva Terese började gå i skolan och jag är bland mycket annat dömd för förargeleväckande beteende, tillsammans med hennes biskop. Jag är inte ett dugg nervös.

Det finns dock ett allvar. Hur många idioter till jurister agerar i fall som om vi, de som betalar, tänker betala för idiotin i all evighet? Jag kräver ett enda av dem som har betalt på jobbet: professionalitet. Jag tycker at biskopen i Linköping har ett personalproblem. Vill någon kanske tala med Gerd Eva Terese så har hon jobbtelefon 013 24 26 48. Hälsa från mig!

Jag skrev om de gudstjänstlösa på morgonen. Strax efteråt läser jag dr Ann Heberlein som blivit en "religiös vilde i Svenska kyrkan". Och så kommer eftermiddagen (faktiskt en ledig dag men det enda lediga är att jag hängt upp tvätt sedan maskinen gjort sitt samt varit på Rosas handel, där jag såg att turisterna lämnat ön ...) med en intervju där samma Ann meddelar att hon har utträdesblanketten ur Svenska kyrkan på köksbordet. Erfarenheterna i Visby blev henne övermärktiga; en moraliserande och insmickrande kyrka blev för mycket för henne. Sug på den, Helle Klein och pastor Mogren!

Nu tror jag inte mittenfolket varsnar faran. Har de mig på höger sida och Ann på vänster, tror de sig vara rätt i farleden. Mot sanningen står inte lögnen utan övertygelsen. Men vi andra kan fundera. De "mittaste" tror sig vara Svenska kyrkans framtid. De manövrerar sig fram som folkpartiets ungdomsförbund gjort sedan mitten av 60-talet. Välkommade och halvradikala, med fraser i truten försedda. Men sedan? De åstadkommer ingenting - och folk är inga dumskallar. De står inte för något och det beror antingen på en anpasslighet eller - värre - att de inte egentligen har något att stå upp för. Blir klimatfrågan stor, är de där, var kärnkraftfrågan stor, var de där. Och gäller det att göra grandiosa ting, är de där och gör de grandiosa tingen - fast på andras bekostnad. "Jag är för fosterlandets skull beredd att riskera att utgjuta varje vapenför släktings blod", som det heter.

Om nu människor från olika utgångspunkter ser samma urvattningens fara, drar somliga slutsatsen att man måste gå sin väg. Andra av oss drar en annan slutsats. Vi åker på kyrkodagar och möter dem som ser vad vi ser. Det är uppmuntrande. Och kanske mer konstruktivt. Men jag är lite tagen över att allt fler känner sig andligen hemlösa och lite mer taggad at låta Svenska kyrkan vara vad hon på djupet är. Brist på helighet är brist på folklighet. Sådant kan man göra något åt. På djupet. Svenska kyrkan som hon egentligen är vacklar inte. Vacklar Wejryds välde? Det är den fråga som ställs just nu.

I en kommentar till ett glatt blogginlägg om söndagen och gudstjänsten fick jag frågan vad man ska göra när man inte kan gå. Man nuppfattar inte att gudstjänsten är autentisk kristen tro. För två söndagar fick jag den frågan i vapenhuset - då med avseende på en annan del av landet. Jag funderar. I går kompletterades situationsbeskrivningen av diakonissan som förspillde tillfället att gå 10 söndagen efter Trefaldighet. Det fanns inga högmässor i den nejd hon befann sig. Vid Dagstorpssjön var det mässa cirka kl 17 - alla förstod att det var pilgrimsvandrarnas mässa, knappast folkets. Och cirka!

Uppenbarligen måste folk som vill fira gudstjänst resa. Med bil. Strunta i miljönyset. Det ter sig vackert från konferenser och talarstolar och i de kristliga bladen - men den tid är på svensk landsbygd förbi när man gick till kyrkan för att gå i kyrkan. När man har klagomål på en präst - eller principiella funderingar om pästen efter Kristi instiftelse är en präst - finns det alltid någon i hierarkin att tala med - en kyrkoherde, en kontraktsprost eller en biskop. Gör det! Blir det alldeles bedrövligt, finns det kanske en pensionerad präst i närheten som inget hellre ville än att fira mässa med folk. Husförsamlingarnas tid kanske har kommit tillbaka samtidigt som många kyrkor på landsbygden används sporadiskt -!

Samtidigt som jag skiver detta, inser jag att vi bevittnar den mångomskrutna folkyrkans kollaps. Den här sortens frågor borde inte kunna gå att ställa i en levande, folklig kyrka. När det ställs, är de tecken på något allvarligt.

Östran fortsätter skiva om utköp och det är bra. En lokal tidning gör det jobb som Kyrkans Tidning tycks missa. I fallet med kyrkoherden som får ½ miljon säger stiftet att stiftet inget kan göra. Det är sant. Det är just detta som är problemet. Och jag reserverade mig, som sagt, mot lokalanställningen. Jag medger att jag nu framträder som Verks-helgon - och det är inget helgon alls! Jag är fortfarande inte insatt i fallets alla turer. Vad jag pekar på är ett systemfel. Det borde fler kunna upptäcka nu.

Det andra fallet handlar om Elisabeth Hoke. Hon fick 22 månadslöner när hon slutade i Borgholm och det betyder i runda slängar 1 miljon. INNAN hon började i Blekinge utträdde hon ur Svenska kyrkan och så inträdde hon igen. Principiella skäl: Hon ville visa sin motvilja mot Svenska kyrkan, heter det. Nu är jag inte dummare än at jag förstår att den som går ut i slutet av oktober och in igen i början av november slipper betala kyrkoavgift på den miljon hon fått av Norra Ölands kyrkliga samfällighet. Men den som har utträtt ska förklaras obehörig att utöva uppdraget som präst. Det hanns inte med förrän Hoke trätt in igen. Men obehörig var och är hon rimligtvis. Det betyder att hon inte haft behörighet att leda gudstjänster, döpa, viga och begrava i Svenska kyrkans ordning. Har hon döpt några så är det mycket oklart om dessa döpta blivit medlemmar av Svenska kyrkan. Frimodig kyrka ser till att den principiella frågan ska upp i kyrkomötet.

Ska jag fortsätta fundera över behörighet så hade biskop Ingmar Ström en särskild ordning för prästvigning som innebar att han tog bort ett av prästlöftena, nämligen det sista. "Viljen I desslikes så ställa edert leverne, att det varder till föredöme för var man och ingen till anstöt?" Löftet var idiotiskt, menade Ström. Må så vara. Men om man inte avlagt det - är man då prästvigd i Svenska kyrkans ordning? Eller i en annan? Frågan bli intressant eftersom t ex biskop Sven Thidevall prästvigdes av Ström. I vilken ordning? Är han, om han vigdes i den andra ordningen, Ströms egen, då behörig att utöva biskopsämbetet i Svenska kyrkan?

Principiella frågor bjuder alltid på perspektiv.

Karin Burstrand har avancerat till domprost i Göteborg och intervjuas i GP (1 aug). I Svenska Dagbladet (4 aug) klipptes hon. Frågan löd: Hur hanterar du dem som inte tycker att kvinnor ska vara präster? I SvD-versionen blev alltså svaret: "Hanterar? Jag hanterar dem inte." Var detta ännu ett utslag av det ädla ryggvändandet, alltså? De ska ignoreras, de annorlunda tänkande. Jag fick det intrycket - men så är jag ju också rätt fördärvad av verklighetssinne - för detta var den avsikt som skulle komma SvD-läsarna till del.

Nu har det svenska statsväsendet kostat på mig utbildning i kritiskt tänkande, så jag gick till källorna: Göteborgs-Posten. Så här lyder fortsättningen på citatet: "Genom åren har jag samarbetat med många som haft en annan uppfattning i frågan än jag. Ibland fungerar det bra, ibland inte." Karin sa uppenbarligen något annat än det som det korta klippet i SvD ville förmedla. Det är kanske ingen stor sak i detta - men jag anar ett mönster av desinformation. Om detta har jag förresten också fått statlig utbildning, när det begav sig. Tack kära stat! Men jag ska skärpa uppmärksamheten för att de närmaste veckorna upptäcka de små passliga lögnerna. De kommer att bli många. Legio.

Förresten kommer dokumentärfilmen Jenny - Gud och tystnaden. Vem pastor Jenny är, mörkas lite egendomligt för det är inte svårt att se vem hon är, var hon har sin tjänst och inte ens svårt att förstå vem hon ingått partnerskap med. Men gift är hon väl ändå inte? En liten passlig lögn och så en antydan om att det kan vara farligt för Jenny och därför mörkas efternamn. Men vad tre vet, vet världen. Nu kopplas detta till en liten moralisk indignation. "Det är långt ifrån självklart att du blir accepterad fullt ut för den du är." Vem blir det, noga taget? Ska vi bli det? Vet vi över huvud taget vilka vi är? Frågorna ställer sig på rad. Hanterar jag dem?

Filmen kommer i SVT den 31 augusti, tror jag mig ha fattat. Svenska kyrkans firande kan starta.

Kyrkoherden i Arby köps ut för 510 000 kronor, kunde man läsa i Östran i fredags med uppföljning i lördags. Rekommendationen var att kyrkoherden skulle begära tre årslöner. Det fick han inte och överenskommelsen hålls hemlig (vilket knappast är lagligt). Jag är alls inte insatt i fallet men nog fattar jag att kyrkoherden dels gjort en dålig affär om man jämför med vad som brukar betalas - 3 årslöner), dels att han kanske inte orkade längre. Kyrkoherden var, enligt artikeln, sjukskriven på grund av av arbetsmiljöproblemen.

Kyrkonämnden hade hos domkapitlet i Växjö begärt så kallad befogenhetsprövning och då visste alla vad som var å färde."Han har i grunden sagt upp sig själv", svarar kyrkonämndens ordförande. Nej. Han har sagt upp sig sedan det varit uppenbart att han skulle sparkas. I grunden är detta ett beslut arbetsköparen fattat. Den här sortens dribblande med sanningen tänder alla red alert-lampor hos mig. Nu heter det att nämnden måste ta sitt ansvar som arbetsgivare men ansvaret skulle tagits så fort det stod klart att det var problem och då tas ansvaret så att den som behöver hjälpinsatser också får det.

Jag kan förstås sitta nöjd. Jag var den ende som i den dåvarande utredningen reserverade mig mot förslaget att präster skulle lokalanställas. Detta har lett till en ström av utköp som inte bara kostat pengar och anseende men skadat präster och deras familjer. I botten ligger i många fall teologiska och sakliga motsättningar. Det låtsas ingen om. Domkapitlens befogenhetsprövningar är rena skämtet. Det låtsas heller ingen om. Jag har frågat om förhållandena i kyrkomötet de senaste två åren. Första året vägrade styrelsen svara. Andra året tvangs den göra det - en liten nesa för styrelsen och dess ordförande som tacksamt noteras men knappast någon framgång. Vi har inte sett slutet på utköpsvågen och det är rätt förfärande. Men kanske än mer förfärande att systemet kan köra över den präst som inte orkar längre, slänga åt honom lite pengar och sedan? Ny tjänst? Knappast? Omskolning? Tveksamt men kanske fast karln somn nu köps ut är 61 år. Socialen? Möjligtvis.

Vad säger då biskop Thidevall? Den alerta nyhetschefen jagar nog vidare och vill ha hans kommentar. Det ska bli intressant att följa fortsättningen. Kontraktsprosten kanske också har en mening om saken? Själv ska jag ringa på måndag och tipsa redaktionen om ett dubbelutköp, först utköp från en tjänst och sedan, efter 14 dagars arbete på nästa, utköp från den tjänsten också. Hej och hå! Det sägs att det blev totalt fyra årslöner, en årslön för de 14 dagarnas insatser.

Det är faktiskt inte enbart otacksamt att vara kyrkokritiker. Efterhand kan det visa sig att vi faktiskt hade rätt. Fast det är å andra sidan inte särskilt roligt. Samtiden är onödig. Allt hade kunnat vara annorlunda i Svenska kyrkan. Bättre rentutav. Jag säger som Paulus vid skeppsbrottet: Ni skulle ha lyssnat ...

Nu måste jag lägga till en sak. På Svenska kyrkans hemsida las detta blogginlägg ut. Inte bara doktor Fyrlund undrade hur det kunde komma sig. Vill någon börja samtalet - eller handlar det om ett enkelt tjänstefel under semestertider?

Lennart Kuick har varit på bibelstudium och redovisar i DN (30 juli): "Trots det demokratiskt pedagogiska upplägget känns det för mig som hedning lite väl hållningslöst, allt flyter liksom åt olika håll." Jag förstår vad han menar. Och det hela blir rätt patetiskt. Ska man läsa Romarebrevet på Pride om synen på homosexualitet, då måste det mycket tolkning till för att texten ska säga något annat än vad den säger, om man så säger. Där sitter alltså "kyrkan" och tolkar. Tiina Rosenberg får stående ovationer: "Tack gode Gud, som jag för övrigt inte tror på, för att han givit mig denna flata!" Lennart Kuick funderar: "En ateistisk befrielsetolog som får stående ovationer efter 30 minuter, kanske är det den tydligheten svenska kyrkan saknar?"

Svenska kyrkan? Men är det verkligen Svenska kyrkan som vrider på texter under Pridefestivalen? Det kan vara präster i Svenska kyrkan eller välvilligt kyrkligt folk i största allmänhet - men Svenska kyrkan? Vad Svenska kyrkan bekänner kan man läsa i hennes bekännelseskrifter och så måste man väl i all rimlighets namn nalkas en kyrka? Man kan förstå det utifrån hennes trosbekännelse och hennes självbestämning: helig, allmännelig och apostolisk. Om Svenska kyrkan inte var helig (vara från Gud, handla om Gud och vara Guds), allmännelig/katolsk(saknar ingenting för sitt sakramentala liv med Gud) och apostolisk (lever apostlarnas tro och ser sig vara utsänd i världen med evangeliet) så vore den inte kristen, inte kyrka och det är rätt oklart vad den då är och vart dess verksamhet syftar. De kristnas verkliga fobi borde vara att det ska gå Svenska kyrkan just så illa. Och textvridare och ordvändare kan rätt raskt föra ett kyrkosystem dit. Jag säger detta efter att ha läst några propagandabroschyrer för medlemskap i Svenska kyrkan. Prententiöst skitsnack i kombination med snusförnumstigheter fast inte ett enda ord om Jesus, vem han är, vad han gjort och vad det har med mig och Svenska kyrkan att göra.

Jag tror jag delar Lennart Kuicks erfarenheter.

Låt inte franskan avskräcka. Helle Klein redovisar i sin blogg (31 juli) att hon inte begriper. Hon skriver det själv. Det finner jag både besynnerligt och klädsamt på en och samma gång. Om hon inte begriper, borde hon väl fråga? I stället är hon arg. På mig. Jag är "kvinnoprästmotståndare" och att kvinoprästmotståndet går hand i hand med extremhögern är som sig bör. De extrema möter förr eller senare varandra. Där fick jag! Fast Kleins försök att förminska mig genom att förläna mig ett epitet är faktiskt inte korrekt. Det stämmer bara med hennes fördom. Sådant räcker för pastor Klein och det är bra att hon tydliggör saken så att den som söker själavård vet att undvika den själavården försåvitt han eller hon inte tänker som pastor Klein tänker. Hon vänder gärna rygg, får vi veta. Då vet vi.

Extremism? Nu kanske en uppfattning om hur Gud konstruerat prästämbetet som majoriteten av de kristna håller för att vara autentisk inte är extremism? Man kan fundera. Och kan man rent principiellt vara vänster och samtidigt katolsk i sitt tänkande om ämbetet?

Pastor Klein undrar: "Anser alltså Dag Sandahl att Tyska kyrkans krypande för Hitlermakten under andra världskriget vara rätt?" Jag har skrivit rätt mycket om den saken så man kan veta - men frågan fungerar som ett enkelt misstänkliggörande, inte i egentlig mening som en fråga vilken härleds av min mening att präster inte ska vända ryggen åt människor. Pinsamt för pastor Klein.

"Skulle präster som Dietrich Bonhoeffer med flera inte ha bildat motstånd?" Det är en lika debil fråga - jag läste 18 år gammal Bonhoeffer och har fortsatt att göra så men då i tanke att han faktiskt inte i tid markerade. Arierparagrafens införande blev för Bonhoeffer, som ägnat sig åt frågan om Kyrkans frihet och kyrkopolitik mot Deutsche Christen, problematisk just när den kom att gälla kyrkans liv. Kan man tillhöra en sådan kyrka? Bonhoeffer frågade professor Karl Barth i Basel. Den tuffa aktören mot arierparagrafer och köpbojkotter var Bohoeffers 91 år gamla Grossmutter, som resolut bröt SA-mänenns spärr och gick in i affären och handlade i protest mot bojkotten. Det motstånd pastor Klein tänker sig, var motståndet mot att politisera kyrkan och där har nog jag betydligt mer ihop med Bonhoffer än pastor Klein.

Det är dock lite vemodigt att bevittna hur det intellektuella förfallet nu prästvigs in i Svenska kyrkan. Fördomsfulla, högt betalda och pratiga präster - vem imponeras av sådana? Och vem imponeras av de rättfärdiga präster som gärna vänder ryggen mot människor? Förrsten glömde jag påpeka en sak. Jag hetsar och ger biskop Koskinen en åthutning, skriver pastor Klein. Gjorde jag? Pastor Klein gillar att äga problemformuleringsprivilegiet. Det innebär dock inte att hon har särskilt rätt eller är beundransvärt påläst. Bara så ni vet.

Men vända rygg kan hon och det gillar hon.