Dagblogg

Jag läser i Ölandsbladet att stiftets högste ledare markerat att "nu är det samtal som gäller". När de högsta ledarna säger så, fylls jag närmast av förundran. Jag undrar om det, bortsett från det folk som häckar på stiftskansliet, finns någon präst som uppfattar att Sven Thidevall är någon att samtala med. Han kör sitt. Han har bestämt hur det är. Han VET hur det är. Till skillnad, alltså, från det gemena kleresiet. Och jag tror verkligen att han vet hur det är - men han har inte en susning om vad som bör göras för att det ska bli annorlunda.

När journalisten frågar om kyrklig reträtt, talar biskopen om hur kyrkor växer - i Afrika. Han säger inte vad den sortens kyrkor har att anföra om t ex samkönade vigslar eller liberal skriftutläggning. Han nämner inte att i den sortens kyrkor är knappast biskopar från Svenska kyrkan väl sedda. I Sverige, då? Blir det en katastrof så är kyrkan där "med 2000 års erfarenhet att luta sig emot". Det kan man kanske säga - men varför?

"När vi möter människor gör vi det ganska bra. Det vi inte klarat av är relationer med människor som vi inte möter ansikte mot ansikte", säger Thidevall. Det låter och är en typisk thidevallare. Han gillar den här sortens motsatspar. Men sakgranska. Håller det han säger? Blir inte konsekvensen en kyrkosyn där prästen är producent och människor blir konsumenter, av omvårdnad i detta fall? Hur ser en levande, folklig kyrka ut - som en annan modell att tänka över?

Vad talade biskopen med kommunalråden om? Lågkonjunkturen, om man får tro Ölandsbladet. Östran och Barometern skriver i dag inget om biskopens utåtriktade besök. Vad sa biskopen om lågkonjunkturen? Det får vi inte veta. Men antagligen var han emot den.

Vad man än gör med de bigotta - se till att de inte blir journalister! Det blir bara trams.

Nu har de bigotta på Hallands Nyheter upprörts över att "omstridd biskop" är bjuden till jubileum. Den "omstridde" invigde visserligen den kyrka som 20-årsjubilerar därför att han var stiftschef i stiftet - men inbjudas ska han inte. Jag tror mig veta att han inte kommer för han ligger på lasarettet - några hundra meter från tidningsredaktionen!

Omstridd? Eller välmeriterad? Man kan verkligen fundera. Biskop Bertil är den svenske biskop jag utan vidare kunnat tala både allvar och glädje med. De bigotta - de av media stimulerade - bekämpar en bild av honom. Jag vet att han lärt mig oerhört mycket, jag har fått boktips, han har vidgat mitt exegetiska vetande och ibland återställt en del proportioner när vi tillsammans suckat över livet i kyrkomötet. Jag har inte av någon biskop lärt mig så mycket som av bertil.

Det finns ett problem med Bertil. Han har alltid varit väldigt solidarisk med dem som jagat honom - kyrkopolitiker och präster i Göteborgs stift. Jag uppfattar inte att han är förmögen till tjuvnyp. När en biskop körde tricket att försöka sätta mig i en låg soffa och själva sätta sig på en stol i fysiskt överläge (en bravad som jag visserligen effektufullt saboterade, men ändå) berättade jag för Bertil som svarade: "Kör han verkligen med så enkla knep?" Det är biskop Bertil, det. En juste biskop.

Vilken underlig kyrka där en juste biskop blir - omstridd. I sanning tankeväckande.

Polykarpos skulle dödas därför att han var kristen men han var en gammal man och på hundratalet fann hederligt folk det pinsamt att sätta åt honom. Det fanns en självklar respekt för mannen och hans ålder. Skulle kanske de bigotta på Hallands-Posten läsa på om Polykarpos, den första blodiga martyrläsningen i Kyrkans historia? När de gjort det, kanske de skulle försöka skriva den sanna berättelsen om vilken hänsynslös behandling Bertil E Gärtner utsatts för under sina årt som biskop. Sanslös och sanningslös. Och för den saken bär också journalister ett ansvar. De bigotta.

Det stod inte på förrän rapporten om biskopens visitation på The Hog-School nådde mig. För all säkerhets skull: det var ingen av de kyrkliga som skvallrade. Jag har goda informatörer på andra håll. Och kortfattat var mötet förvirrat. För deltagarna från den lärda miljön var det oklart vad biskopen var ute efter. Vill han promota kritiskt tänkande eller ge utrymme för forskning finns ju redan i de kyrkliga leden forskarutbildade, tycktes en professor tänka, och att stiftet skulle anslå medel för konfessionell forskning på Linnéuniversitetet, lockade inte riktigt. När det gällde frågan om kritiskt tänkande frestades en av deltagarna att fråga om "kvinnoprästfrågan" - men modet tröt. Det kunde annars blivit riktigt akademiskt underhållande. Vad får man kritiskt hävda utan att bli ansedd som hädare?

Förvirring tycks alltså ha blivit behållningen av Sven Thidevalls visitationsinsats - och på ett sätt återställer detta hoppet om och för mänskligheten. De flesta skulle nog mena att en biskopsvisitation borde ägnas församlingarna och det har de flesta faktiskt rätt i. Hur det gått i överläggningarna med kommunledningarna, återstår att få höra. Det sipprar fram något om det också, tror jag. Förr eller senare.

De asatroende hade möte i Köpingsvik; årsmöte och blot, som det heter. Det var för de asatroende en speciell känsla att folk blotat i Köpingsvik tidigare. De slutade med det och blev kristna, kunde kanske helt i förbigående påpekas. Blot? Inte så blodigt. De asatroende offrade blommor och äpplen. Äpplen i april - det luktar import. Så mycket med det inhemska och hemskare än så tycks det inte vara. Någon i stil med Blot-Sven i gammal tid, tycks inte ha medverkat. Självbeskrivningen att asatrosamfundet är "ett levande andligt alternativ för dagens samhälle" kanske inte omdelbart övertygar. Inte en Kyrkans präst i alla fall. Men jag kan tänkas vara part i målet, en del av den segermakt som la asatron på skräphögen.

För egen del bevistade och bevittnade jag kyrkoherdemottagande i Köpings kyrka. Det var blommor men inga äpplen. Biskopen var där. Jag har en vän som köpte biskopsutstyrsel när Operan i Oslo hade konstymutförsäljning. På vilken operas kostymförråd Växjö stift kommit över sin nya biskopskåpa, vet jag inte. Lite lätt tetralistiskt var det - som det brukar bli när folk som inte är högkyrkliga tar upp ceremonialet. De får det inte rätt. Jag vet varför. Det är inte inifrånstyrt. När en högkyrklig präst gör något i liturgin, förnimmer jag att han gör det han tror. Jag såg inte det. Alltså blev det hela liturgiskt råddigt, oklar spelfördelning som vi säger om ishockey. Men det var inte det egentliga problemet. Man kan ju blunda och tänka på imperiet.

Problemet var problemen, som man talade om. Kyrkoherden har ett antal problemområden eller uppförsbackar framför sig ("du var nog ett av dem", sa någon efteråt i en snabb kommentar), menade biskopen. I den svenska krigsmakten definierades också problem - men den chef skulle inte vara chef länge som talade om alla problemen utan att samtidigt talade om vilka resurser som skulle satsas från högre nivå - eller på egen - för att lösa dem. De chefer som talar problem utan detta, skapar defaitism i leden. Och i ett värnpliksförsvar, som besitter breda kompetenser på alla nivåer, duger bara det som alla soldater kan uppfatta vara sant. Inte tomma ord. Måste en reträtt till, har cheferna väl förberett denna och har ett klart uttalat - på sikt offensivt - syfte. Annars går allt över styr. Varje militärakademi har undervisat om von Clausewitz's (jag kunde inte låta bli att markerar denna eleganta genitiv) grafer i ämnet.

I det kyrkliga? Uppförsbackar, kyrkor som kanske måste stängas, problem - men faktiskt inte ett ord om att Svenska kyrkan behöver avskeda personal år 2011 och 2012. Naturligtvis kommer det mycket snart att visa sig svårt, hart när omöjligt, att hitta folk som vill ägna sin fritid åt denna gigantiska reträtt och åt det hårda arbetet att administrera ett läge som detta. Kyrkoherdar kommer att försöka få andra tjänster utan ansvar för nedmonteringen - eller så stupar de under förändringstrycket. Och biskopar kanske snart nog kommer att få ansvara för att det gick som det gick med frågan hur de tog sitt herdeansvar. Någon kommer att undra hur det kom sig att de som på sin tid krossade den kristna studentrörelsen fick ledningsansvar i Svenska kyrkan.

I dag ska biskopen, sa han, besöka Himmelsberga och möta hembygdsrörelsen. Själv fick jag hälsa på honom. "Hej", sa jag. "Hej", sa han. Jag uppfattade detta som ett led i personalomsorgen och i själva visitationsupplägget. Och när jag skriver detta inser jag att biskopen nu är på väg till The Hog-School in Kalmar för att tala med högskolan och några koryféer som kontraktsprostarna Bengtsson och Isacsson om hur man ska värna förnuftets roll.

Jag har ledig dag. Bortsett från ett kyrkorådssammanträde ska jag en stund fundera över de positiva alternativen, frågan vad som bör göras. Vi ska ha en arbetskonferens med 50 personer som läst/läser boken Huvudsakligt och tala också om sådant. Visst har kyrkosystemet skapat ett utanförskap för sådana som mig när det blir kyrklig festivitas. Men om det finns i nuläget bara ett att säga till dem som uttrycker sin frustration över det förhållandet: "Var inte ledsna!" Hur kul var det egentligen att vara fältmarskalk och chef för den tyska 6:e armén i Stalingrad? Egentligen?

Biskop Thidevall besöker Kalmar och Öland på måndag, meddelar Östran . Det är "ett led i den pågående framtidssatsningen i Växjö stift." Om just denna framtidssatsning måste jag medge att jag vet föga. Är det ID-dokumentet jag inte fattat, månntro? Nå, klokare blir jag säkert av att läsa om vad biskopen gör.

Jag läser. Han ska besöka Högskolan i Kalmar, The Hog-School, alltså. Biskopen, kontraktsprostarna Bengtsson och Isacsson (jag nänns väl inte ange deras akademiska meriter, hårt kritiserad som jag är för titelsjuka), docenten Erik Sidenvall (han är faktiskt det och anges så i Östran, skyll inte på mig!) samt "adjunkt" (hon anges så) Elisabeth Hullfors ska tala med högskolerektorn Agneta Bladh, professor Roland Hallgren, förvaltningschef Mats Nordänger, högskolepräst Magnus Johansson och studentkårens ordförande Evelina Sköld. Denna hjärntrust ska samtala om "att kyrkan och högskolan har att värna förnuftets viktiga roll i det mänskliga samspelet, en utmanande uppgift i en tid med högt förändringstryck."

Jag förstår att min munterhet är opassande - man jag kan inte hjälpa att jag skrattar.

Efter denna förmiddagsövning blir det, om världen består, eftermiddag. Då ska biskopen - får inte cirkusen vara med då? - träffa kommunalråd och kommunchefer från Kalmar och Öland. Vad gäller samtalet? "Hur kyrkan och kommunen möter ansvaret för människorna som vistas i församlingen respektive kommunen". Som ensam präst i en församling som tar emot en kvarts miljon människor i sommar ska det bli riktigt intressant att omsider få ta del av alla synpunkter. Men kommer de någonsin att sippra ner till mig?

Biskopen fortsätter till Himmelsberga hembygdsmuseum för att möta representanter för Ölands hembygdsförbund. De ska "samtala kring gemensamma frågor". Till sist blir det andakt i Nådens kapell. Den leds av biskopen.

Nu vet vi hur stiftets framtidssatsning ser ut. Men hur var det? Hade inte förnuftet en viktig roll att spela - fast tydligen inte i stiftets egna frågor.

Jag läser i dagens Ölandsbladet: "Snacka går ju, men snacka så det går, går inte."

Gunnar Fredriksson och Dieter Strand skrev begåvade ledare. Jag tänkte över det förhållandet för ett par kvällar sedan när jag läste Gunnar Fredrikssons nya bok om filosofen Hume.Det kan inte hjälpas att Aftonbladets nuvarande ledarredaktion blir jämförd med mästarna - och befinns icke hålla måttet.

I går gav sig ledarskribenten på Ragge och Carro, Ragnar Persenius och Caroline Krook. De vill att Svenska kyrkan ska avstå från vigselrätten. Därför kjallas de fegisar. Jag tycker så djupt illa om att skolgårdens och sandlådans invektiv blir argument på en ledarsida. I sak? Kyrkomötet har uttalat sig för bevarad vigselrätt - men då gällde saken icke samkönad vigsel. Om den saken har kyrkomötet intet sagt. Varför bland korten?

Återstår ett problem som AB definierar. Riksdagsbeslutet innebär väjningsrätt för präster som inte kan tänka sig att viga samkönade par. "Tyvärr", heter det. "Det är olyckligt." Det är i en djupare mening sant - för löften om väjningsrätt i kyrkliga sammanhang är intet värda. De tar slut när kyrkomötet tar slut. Och det blir den 23 oktober i år. Kl 15, ungfär. Driver AB nu kravet att vigselplikten ska vara obligatorisk om Svenska kyrkan ska ha vigselrätt?

Kenta frågade om var man ska börja när man vill läsa Bibeln. Det är en så bra fråga att den är värd ett inlägg, inte bara ett påhak eller en kortkommentar.

Bibeln är ett bibliotek och ingen stövlar in på biblioteket och börjar läsa igenom böckerna för avdelning A, Bok och biblioteksväsen. Det vore ett effektivt sätt att döda allt bokintresse. Samma sak med Bibeln. Man väljer att börja med något intressant, kanske rentav spännande. Jag tror att ett litet projekt vore att läsa Lukas evangelium och sedan fortsätta med Apostlagärningarna, som Lukas också skrev. Är man noga med de första bibelverserna, läser och tänker efter, så ser man att Lukas forskat i frågan och kommit fram till att beskeden som lämnas är trovärdiga. Han har intervjuat folk. Det kan man då och då fatta och det kan vara lite roligt att fundera över vem som berättat vad - för Lukas var ju inte med när det hände. Han dyker upp först i Jerusalem, som den uppmärksamme plötsligt upptäcker. Och då är vi i Apostlagärningarna, den första kyrkohistorien.

Ska man annars ge sig på en bibelbok kan man läsa Psaltaren, kanske en psalm per dag i 118 dagar. Den 119:e dagen får man kanske dela upp läsningen något.

Annars kan man kolla upp vilka personer man vill läsa om. I moderna biblar brukar det finns bra register, så att man kan läsa om David, Goliath, Saul, för att nämna några. Ett par korta bibelböcker hamnar också högt upp: Rut och Esther.

Den som vill fortsätta i Nya testamentet kan läsa Johannes evangelium och fylla på med Johannesbreven. Det ger lite kulör från den unga kyrkan. Eller läsa 1 Petrusbrevet, brevet till de rätt nya kristna.

Och kör man fast någonstans, då frågar man prästerna till råds. De har ju till uppgiuft att söndagligen utlägga bibeltexter - och sannerligen: evangelieboken bak i psalmboken är också en bra bibelläsningsplan. Tre texter från årgång 1 får man i söndagens högmässa. Sedan kan man fylla på med årgång 2 och 3 - en text varje dag. Det blir läsning för en vecka.

Oas-rörelsen är en karismatisk rörelse med ekumenisk bredd. Den ordnar uppbyggelsemöten och samlar folk till gudstjänst, samtal, inspiration - you name it. Nu har Norrlands-Oas haft möte i Nederluleå och saken har kommenterats i tv av Gertrud Suneman (S). Hade jag djärvts skämta med namn hade jag skrivit (S)uneman, men jag vågar inte.

Jag såg i reportaget prästen på plats (Lars-Gunnar) intervjuas och jag såg honom och Torbjörn fira mässa och betjäna folket. De gjorde vad präster ska göra. De såg vänliga ut och kramade om varandra i mässan.

MEN MEN - de presenterades i tv som kvinnoprästmotståndare. Och Gertrud fick frågan om hur kyrkorådet såg på saken. Gertrud hade synpunkter. Kvinnoprästmotstånd "får inte förekomma", hette det och "vi tolererar inte kvinnoprästmotstånd." Beskeden var grundlagsstridigt klara. Vi har faktiskt i vårt mångkulturella samhälle åsiktsfrihet och inget kyrkomöte har för Svenska kyrkans del fattat något annat beslut än att ställningstagandet i ämbetsfrågan utifrån 1957 års kyrkomötesbeslut är helt i enlighet med bekännelsen. Och vad betyder beskeden? Att den som tänker fel ska göra vad? Emigrera?

När jag hör Gertrud undrar jag vilket samhälle hon förespråkar egentligen. Om någon sovjetmedborgare i uniform och från oblast Murmansk suttit i svensk tv i Luleå och sagt vad han/hon inte tolererar och definierat vad som inte får förekomma, antar jag att vi varit fria att med vapen i hand försvara oss och nationen mot den sortens politik. För detta utbildades vi nämligen av den svenska staten. När Gertrud säger detsamma, ska vi alla lyda - ? Hon bestämmer vad som tolereras och vad som får förekomma eller inte förekomma.

Vad då med partiet? Nä ska partiet markera front mot de religiösa galningar som vill markera vad som tolereras och inte? Vad mer tolererar inte Gertrud? Romerska katoliker? Muslimer? Judar? Ingendera har kvinnliga präster. Tryckfrihet? Åsiktsfrihet? Religionsfrihet?

Gertrud gjorde väl ingen glad med sitt framträdande - och jag bryr mig inte om hennes teologiska ställningstagande. Det är det politiska som upprör mig. Fast lite undrar jag över kvinnliga präster i Luleå stift, som uppskattar både Tobbe och Lars-Gunnar. Hur länge ska de i det offentliga vara tysta? Och så får vi vänta lite på kommentarerna från partiets företrädare vad det mångkulturella egentligen betyder när allt kommer till allt.

Ekot fick fram att det var en majoritet av politikerna i stiftsstyrelserna som ville behålla Svenska kyrkans vigselrätt. Remissläsandet hade också avslöjat att det lagda föslaget inte fått godkänt. Man kunde kanske betonat att just det underkända förslaget är det beslut kyrkomötet måste fatta om det alls ska bli några kyrkliga vigslar av samkönade par. Situationen är verkligen besvärlig. Det är inte lång tid kvar att skriva förslag på - och det förslag som styrelsen lägger fram hinner inte remissbehandlas på nytt utan utskottet i kyrkomötet får gripa sig det verket an. Det kan hanteras - men kan det hanteras i en fråga där teologin är oklar, aldrig utredd, inte diskuterad?

Biskopen Nordin fann visserligen ett antal goda - men icke preciserade - teologiska skäl för samkönad vigsel. Hade varit roligt att få läsa ett mer omfattande arbete av hans hand i frågan. Hans remissvar ger just ingen ledning härvidlag.

En stiftsstyrelseledamot från Lunds stift, en adjunkt född 1934, talade i Ekot för kärleken och tyckte att det var vackert att den är tålig och mild. Det var gripande för alla som inte läst boken De sexuella minoriteterna och kommit på att kärlek är en glosa som måste kvalificeras. Det kunde man kanske också utan bokliga studier ha fattat - men just adjunkter ska man inte tvärsäkert räkna så mycket med, som vi vet som gått i realskola och gymnasium. Är kärleken till pengar vacker - mild och tålig? Eller den kärlek som köps - vad menar adjunkten om den? Skulle man fråga, bleve adjunkten upprörd ty han menade något annat. Ungefär som kontraktsposten Johansson i Hässleholm.

Vem var det som "gladly could not suffer fools" och dessvärre inte heller kunde dölja den saken? En engelsman - men vad hette han?

Vad mer om P1 Morgons val av biskopar för att belysa frågan om samkönade vigslar? Intet. Men det vore inte helt utan intresse att följa redaktionens utvärdering av inslaget. Biskop Söderberg talade för bevarad vigselrätt. Läser jag hans ställningstaganden från 1970- och 80-talen bevarade han mycket då. Det han då ville bevara, är allt avskaffat. I några fall med Söderberg som ordförande - som dop och kyrkotillhörighet eller kyrka-stat. Das lässt tief blicken. Han kanske om några år blir ordförande i en kommitté som förbereder hur vigselrätten ska avskaffas?

Annars ska jag denna morgon ägna mig åt L'oiseau noir dans le soleil levant. Dikten av Claudel? Nä, men det spankulerar runt en pippi i trädgården. Den ska jag kontemplativt betrakta i syfte att komma på dess verkliga essens. Något viktigt måste man ägna sig åt.

Jag lovade att medverka i P1 Morgon i morgon - Yngve Kalin hade tipsat och det skulle bli ett samtal med domprosten Isberg. I stället får lyssnarna höra biskoparna Nordin och Söderberg, meddelades det i afton. Kanske de mediekåta är så talrika att journalisterna aldrig behöver riskera att en gång städslade inte ställer upp nästa gång? Jag kan lugnt meddela att P 1 Morgon har en rejäl uppförsbacke att ta sig uppför nästa gång de vill ha en kommentar av mig. Jag är inte staffage åt dem.

Nu tänker naturligtvis redaktionen fel. Den tänker låta två biskopar tala civiläktenskap - och den debatten är egentligen passé. Den kunde därför föras vidare till den teologiska frågan om äktenskap - men om biskoparna blir tydliga där, visar de bara att de är olämpliga som biskopar. Nordins svar på remissen har jag läst. Den är ett under av oklarhet - fullt i klass med de sämsta ekumeniska dokument jag läst (och jag har läst en del!)

Vad hade en domprost och en komminister på landet kunnat belysa? En konflikt. Lyssnarna hade kunnat förstå. Nå, jag ska lyssna på biskoparna. Men tanken att två av Svenska kyrkans biskopar under 9 minuter en morgon i P1 skulle säga något som profilerar en fråga, inte bara redovisar två olika men oklara bedömningar, är fåfäng.

Av Yngve Kalin har jag fått en del siffror. 46% av vigslarna förrättas i Svenska kyrkan. Svenska folket har på så vis redan infört civiläktenskap! 2008 registrerades 407 partnerskap att jämföra med vigseltalet i Sverige: 50.332. Det tål att täna på.

Och vad ska biskop Söderberg säga om partipolitiseringen, han den gamle C-ombudsmannen? Ska han ta avstånd från Maud Olofsson, som förväntar sig, så har hon sagt, att partiets representanter i kyrkomötet kommer att driva partiets politik? Jag antar att frågan inte ens kommer att ställas. Alltså får lyssnaren fortsätta leva i okunnighet om biskopen menar att folkets röst är Guds röst. Om folkets röst är Guds röst kommer 2/3 av kyrkomötet att säga ja till samkönat äktenskap. De andra står där och tummar på Bibel och bekännelse för att kolla om Gud ändrat sig. Men slår de upp sidorna, står det som alltid. Detta faktum ändras inte av att en teologisk fråga hanteras som vore den politisk.

Bartholomeus Peterson är i sin kommentar till mitt inlägg "En lust att leva!" upprörd. Jag har avsiktligt stavat hans, som han skriver "plebejiska" efternamn fel. Nu har jag inte gjort annat än stavat fel - någon avsikt fanns inte.

Jag tror att min gode vän Rolf Petterssons vana att stavaP-ordet, styrde. Men jag borde vetat bättre. Min gode vän Kjell Petersson stavar också med ett enda litet "t". Fast å andra sidan har han två "s", genitiventusiast som han tycks vara. Det är uppenbart inte lätt med P-ordet och man måste kolla. Jag ber därför oförbehållsamt Bartholomeus Peterson om ursäkt. Se här ett utslag av ridderligt uppträdande.

Annars är P-ordet ädelt. Också i min släkt finns en Pettersson. Han var med och startade Markaryds Sparbank och är mormorfar. Jan Myrdal har kunnat tänka sig att starta ett petterssonskt förbund för den peterssonska saken ty också Myrdal är en Pettersson.Hans iakttagelse är att peka på hur släkten sedan bryter samman och blir ett sällskap, en valfrändskap, skulle jag kanske vilja precisera det hela till. Om detta ordar jag inte mer för vi läser väl alla Myrdal och läser om hans texter, i detta fall Skriftställning 5, s 160-164.

Men vad med FNL? Är det en avskyvärd lära att vi får försvara vårt land? Jag har i åratal för egen del varit krigsplacerad så att jag i vart fall försvarat Bartholemues Peterson. Och det lyckades bra. Intet krig har drabbat hans hembygd. Tacka mig för det. Riddarna stod på vakt.

Församlingssammanläggningar är det kyrkliga självbedrägeri som ska hålla insikten om den annalkande katastrofen på avstånd. Naturligts sägs det inte så. Just sammanläggandet tänkes hålla katastrofen på avstånd. Men Svenska kyrkans reträtt pågår för fullt och den som gjort det minsta av värnplikstjänstgöringen vet att det är sällan befälet tillstår att "nu är det kört". Vi grupperar oupphörligt om tills stridsdomarna gör slut på striden.

I Göteborg bestämmer någon att en kyrkoherdetjänst inte ska tillsättas. Lokalt vets det (slug passivform!) att inom församlingens hank och stör ska det byggas och 2-3000 människor flytta in de närmaste åren. Men organisatoriskt ska Svenska kyrkan på reträtt. På landet läggs församlingar ihop - det finns inte förtroendevalda för att besätta alla poster och de politiska partierna kan inte skaka fram kandidater längre. På Norrmalm i Stockholm består församlingarna utan att läggas samman för stiftsstyrelsens beslut om sammanläggning upphävs. "Vi har inte haft resurser nog för de samtal som behövs i dessa stora frågor", säger Carro Krook. Nähä. Varför fattade ni då beslutet? På Norrmalm finns det lite finare folket. När reträtterna fullbordades i församlingar med färre som kan tala för sig, la man ihop och stängde kyrkor. Talet om det rikstäckande får allt mindre substans. Och det finns ingen som helst anledning att låta lura sig. Det högre kleresi som aldrig på sina CV kan visa att de byggt församling nerifrån, saknar ryggmärgskänslan för vad som bör göras. Alltså ägnar de sin möda åt att organisera reträtterna.

Jag säger inte att vi inte måste backa tillbaka. Jag säger bara: Låt inte lura er. Måste man - men det bör prövas om man måste - gruppera om, är den nya grupperinsplatsen utgångspunkt för offensiv. Fungerar det så? Nej, det är väl det det inte gör. Det är konsekvensen bland annat av att högkyrkligheten utrotas. Där fanns pastoralstrategerna - PO Sjögren, Rune Klingert, Ingmar Svanteson, Niklas Adell, Bert Löndahl m fl, m fl.

Jag citerade den banbrytande sexliberala boken av Lars Ullerstam och nu ska denna trendsättare klassificeras som en bok från "the dark ages", ser jag i kommentaren av pastor Nordmark. Pastorn tycks inte ha uppfattat att Ullerstam vill släppa all sexualitet fri bara den innebär lycka. Resonerar Ullerstam galet?

Får jag bara påminna om att kontraktsprosten Johansson, vidsynt som han är, ville att allt mänskligt skulle rymmas i kyrkan. Jag gjorde i all enkelhet en liten komplikation. En annan kommentator, Bartolemeus Pettersson, tycks mena att Johansson inte menade vad som utsades. Det är både möjligt och mänskligt. Men om han inte menar konsekvenserna av sitt uttalande, prövat på Ullerstams banbrytande bok, borde han säga något annat.

Anders Göranzon vill tala om annat.

Pastor Nordmark konstaterar därtill att meningsfränderna till mitt frågande finns bland nazister. Fast vtydligen bland en del kristna också? Det är sannerligen en lust att leva!

Guilt by association-argumentet skattar jag högst, inte minst som pastor Nordmark som biskopens representant visiterar det kyrkliga arbetet på Öland. Så demonstreras vilken klass stiftsarbetarna nu håller. Jag kan bara vara glad och tacksam över att slippa polemisera för att demonstrera stupiditet. Man får vara tacksam för det evidenta. Teologiskt gäller nämligen detta: "Också om Djävulen själv påstår att 2+2=4 är jag benägen att hålla med honom." Frågan som Kyrkan ställer är inte den politiska - vilka menar vad - utan sanningsfrågan. Har Guds Ord uppenbarat en Guds mening om saken? Därtill kan Kyrkan profetiskt fråga efter de grundläggande utgångspunkterna för politiska beslut. Vem tänker vad och varför?

Det göranzonska roar också. När världen formulerat sin agenda och detta blir ett problem för Svenska kyrkan, ska vi tala om något annat. Eller ska vi sätta oss i ringen och sjunga? Metoderna kan varieras. Fast det rätlinjiga är väl att ta upp just den frågeställning andra fört fram, lägga den på det rostfria bordet och dissikera den? Alltså bedriva det som kandidatexamen förmodas ha gett kompetens till: bedriva teologi. Löftet som blev givet vid prästvigningen fungerar som tolkningsnyckel. Till det behöver nog prästerna öva lite profetiska insikter också.

Nu ifrågasätts på lite olika sätt den 15-årsgräns vi har. Samlag med den som är under 15 ses straffrättsligt som våldtäkt. Men p-iller skrivs ut till de blivande våldtäktsoffren. Dels ska man bejaka mogna 13- eller 14-åringars ansvarsfulla sexliv, dels döma deras (äldre) partners. Det är när det bryter samman på det här viset som Kyrkan kallas att föra sanningens talan. En kyrka som inte vågar bli avvikande, tvingas då till största möjliga tystnad. Eller till att säga politiskt korrekta dumheter, som de från Hässleholm uttalade och publicerade.

Vid något tillfälle ska jag försöka djuploda hur präster tänker. Men det blir ett kraftprov, som jag ännu icke mäktar.

Han sa så. "Det är inget konstigt." Kontraktsprosten, teologie kandidaten Bo Johansson i Hässleholm har talat. Samkönade äktenskap är en fråga om kärlek och oavsett kön ska man kunna få lagord på sin kärlek.

"Jag tycker inte att något mänskligt ska vara främmande i kyrkan." Men kan det verkligen stämma? Johannes, som skrev evangeliet, skulle väl inte instämma - eller har jag missat något? Det där mänskliga - det är det väl det som i Nya testamentet kallas "världen" - och just världens med dess väsende var det väl de kristna skulle gestalta alternativa miljöer till? Men, som det heter, vad vet väl jag, gamla, fnask, sa prostinnan i LInköping.

Jag hakar på likväl. Inget mänskligt, alltså. Jag läser den bok jag också läste när jag gick på Samrealskolan i Alvesta, Lars Ullerstam, De erotiska minoriteterna. (Zindermans förlag, Uddevalla 1964). Där driver han tesen att "perversiteterna" medger stora lyckomöjligheter för människorna och sålunda är "perversiteterna" goda och bör uppmuntras. De är alltså, jag följer Ullerstam, inte omänskliga utan mänskliga. Vilka är de? Incest, exhibitionism, pedofili, saliromani, algolagni, homosexualitet, skoptofili och så samlade under rubriken "Övriga sexuella avvikelser" transvestiter och nekrofier samt tidelag och gruppsex. Jag glömde onani och pyromani i hastigheten ser jag när jag slår upp boken. Nå, kontraktsprosten Johansson, i vilken mening ska t ex incest vara icke-främmande i kyrkan - eller pyromani? Lite algolagni, kanske försvarar sin plats i det kyrkliga?

Nu kan jag fråga vidare. Ullerstam menar att orsaken till att de homosexuella förföljs i vår civilisation är kristendomen. Delar kontraktsprosten den bedömningen? Att herr kontraktsprosten avviker från biskopsbtrevet 1951 är dock uppenbart. Där sa ju biskoparna i Svenska kiyrkan att den som "övar homosexuella handlingar bryter mot Guds bud." Ullerstam var kritisk mot biskoparna. Bara så ni vet. Men vad säger kontraktsprosten om nekrofili och tidelag? I den senare frågan vill nog allmogen ha besked, i den förra kyrkvaktmästarna i Hässleholm.

Jag läser andra kyrkoherdar som uttalar sig om samkönad vigsel. Swen Ljungdahl i Algutsboda, Annette Geyer i Emmaboda/Långasjö och Åke von Scheele i Vissefjärda säger sitt i tidningen Barometern den 11 april. De kan tänka sig att ställa upp, heter det, om än konturerna ter sig lite otydliga. Men teologin redovisades inte. Nu ska jag googla på kontraktsprosten Johansson och de tre kyrkoherdarna och se var de presenterat de teologiska argumenten i fråga om samkönade äktenskap.För det är väl helt otänkbart att det inte skulle finnas några sådana teologkiska klargöranden i det offentlighet som är den teologiska arena präster står ställda på?

I eftermiddagssolen ska jag fundera över poliiska paralleller till omsvängningar. Hur var det i Tyskland år 1933 och därefter? Inte blev prästerna nazister. De stod bara inte emot. Har jag fattat mekanimen DÅ rätt? Och har den något som helst med nutida reaktioner i Sverige att göra? Eller är det som då hände artskilt? Jag ska fundera. Hjälp mig gärna.

Kyrkan på Kungsholmen tar 600 besökare och 10 minuter före utsatt tid stängdes portarna. Ett par av mina vänner fick återvända med oförrättat ärende. Betyder det att om prästerna börjar tala om Jesus så fylls kyrkorna? Kanske. Men kanske inte. Jag funderar över analysen att vår tid mer behöver tröst än Gud och då blir Gardells budskap ett sannskyldigt evangelium. "Jag duger, du duger." Men det är ett annat evangelium, förstås.

Jonas Gardell kan självfallet presentera vilken Jesus-bild han vill. Licentia poetica, kallas det. Det stör mig dock att han inte ställer upp till samtal med teologer, som kan gå en match om hans urvalsprinciper och hans slutsatser. Han talar i ensamt majestät och Lena Andersson släpps fram - för i henne ser han inget hot. Men än mer stör det mig att Svenska kyrkan så självklart blir hans arena. Han förnekar det Svenska kyrkan just firat - försoningen. Fortfarande, det får han göra. Men varför med Svenska kyrkans lokaler som arena?

Boken Om Jesus kostar i ordinarie pris 329:-. Kyrkans Tidnings prenumeranter får den för 149:-. Vad är det som gör boken värd att marknadsföra så? Teologiska nyupptäckter som är hundra år gamla och passé? Eller en marknadsförares lust att haka på en trend? Ellere en kyrklighet utan självkänsla? Och vad med den trista frågan om Sanningen - om en sanning alls finns?

Fast det gör det väl ändå?
Kommer jag med magont till akuten vill jag veta sanningen om min blindtarmsinflammation, inte få olika tolkningar som är lika goda allihop - för det är de inte! Är Jesus världens Frälsare eller inte? Det är frågan. Vad svarar domprostarna och kyrkoherdarna, de som härbergerar en förkunnelse som hävdar att han inte är det? Är det sant att Jesus är Guds lamm, som vi sjunhger i mässan? Inte en historisk sanning men en teologisk, säger Gardell. Och vad betyder det, egentligen?

"Det är inte intressant om det finns en begraven kropp att återuppväcka eller om den kroppen förmultnade i en fattiggrav eller lämnades att ätas av vilda djur." (Gardell, Om Jesus, s 349) Inte intressant? Det är väl intressant i den meningen att de som berättar för oss faktiskt påstår att graven var tom och att Jesus uppstått? Ska de vara trovärdiga vittnen och ändå misstänkas att narras på denna punkt - varför ska vi då tro dem när det gäller annat?

Auswahlschristentum var vår tids specialitet, menade Paul Zulehner för många år sedan. Han hade rätt. Urvalskristendom. Men då börjar det bli tid för intellektuell hederlighet. Och till denna hederlighet hör att påpeka vilken lustig fundamentalism Gardell hänger sig åt när han godtydligt plockar bibelord för att konstruera det han hade en odefinierad avsikt att konstruera. Men sådant påpekas inte. Jonas Gardell framträder i Svenska kyrkan. Då måste han väl i all rimlighets namn uppfattas vara ett sanningsvittne? Att han kastar det på skräphögen som prästerna stod och talade om i fredags, det ska vi liksom glömma. Eller?

Det han säger är inte nytt. Det är kanske inte ens nytt i ett antal Stockholmskyrkor. Minns pastorerna Ignell och Herlitz från förra sekelskiftet. Men det är icke Kyrkans tro. Det kanske ska sägas i predikan på söndag, den om påskens vittnen?

Biskop Sven Thidevall har skrivit artikel om människovärdet i tidningen Barometern. Det är väl bra, tänkte jag - och började läsa. Han inledde med påsken och påskens grundläggande betydelse. Utan påsk behöver vi inga kyrkobyggnader osv och "inga barn döpas och inga begravningar hållas." Här studsade jag.Var det kristendomen som uppfann döden och begravningarna, då? Tanken är sällspord.

Från biskopens tanke om påsken ter det sig lätt att komma till frågan om människovärdet. Mobbing tycker biskopen uppenbarligen inte om - men tycker att det är lätt att dela in männisor i "vi" och "dom" och att avgränsa. Inte med ett ord tar han upp att det kyrkosystem han är biskop i institutionaliserat just detta med somliga präster, jag en av dem. Man kan tycka illa om mobbing på skolgården men det är ett intet i jämförelse med det institutionaliserade mobbandet, det som sker i den kristliga rättfärdighetens namn. Det är mer verksamt, detta senare. De utsatta vet i sina kroppar vad det handlar om. Vet de det inte där, kan de se på löneutvecklingen eller möjligheterna till egen utveckling på nya tjänster där deras kompetens tas till vara. Svenska kyrkan sviker de löften som gavs några av oss som faktiskt lämnat våra liv åt Svenska kyrkan. Biskopen? Inte ett ord om detta - hans eget. Och därför föll trovärdigheten i allt han skriver. Men jag fortsätter läsa. Romer och samer är illa behandlade.

Ska jag argumentera för att särbehandlingen av samer var välmotiverad? Bara på begäran - men utan denna, fanns det under 1800-talet en politiskt betingad farhåga att Sverige skulle förlorat Norrland till Ryssland. Försvenskningen var nödvändig. Och den har vi hämtat mycket välstånd från. När ska nyttan då bestämma vad vi får ta oss till? Biskopen undviker frågeställningen.

Gud drabbas av andras förakt, skiver biskopen. Vi är tillbaka på Långfredagen - och det blir till en betraktelse om vårt förakt för svaghet, i bästa Harald Ofstad-anda.

"När vi föraktar och offrar Gud själv, så föraktar och offrar vi samtidigt tron, hoppet och kärleken. Och då är vi illa ute." Så sant som det är sagt. Det var precis det som hände när Jesus dog på korset och det hade och har vi en väldig nytta och glädje av, som vi sjungit i en hoper psalmer de senaste dagarna. Men hur är det med vårt förakt för svaghet och vår längtan efter syndabockar, handen på hjärtat? Vi som vet vad Jesus gjorde, kanske inte ska jagas där i första hand? Och ska vi jagas, sker det kyrkoårsmässigt i november!

Nu förs biskopens tanke vidare: "I Växjö stift arbetar vi med att förbereda oss inför framtiden." Samtal om kyrkans uppdrag och framtid pågår i alla församlingar, berättar han. För egen del har jag i mina församlingar ägnat snart 40 år åt det samtalet - men varför vara petig? Arbetet ska pågå i flera år framöver, skriver biskopen. Det är bibliskt. Profeten Jesaja 28:10, Abrakadabra heter det nu, "prat på prat" i 1917 års översättning. "Till det uppdraget hör att ständigt påminna varandra om det oändliga värde varje människa har i Guds ögon." Det blir tydligen "särskilt" viktigt "nu när lågkonjunkturen kommer att öka påfrestningarna och motsättningarna i vårt samhälle". En enkel politisk analys ser borgarens sätt att tänka. Biskopen undviker de strukturella frågorna - varför inte bygga ett samhälle med en ekonomi som inte måste hamna i cykliska kriser av detta slag, skulle en Marx och en Keynes undra. Lågkonjunkturer och arbetslöshet visar på ett fundamentalt fel. Menar de. Biskopen däremot slutar fromsint: "Kanske kan lågkonjunkturen få vara en påminnelse om hur viktigt det är med den mänskliga kontakten i vår närhet?"

Den eticerande kristendomstolkningen blir sällsport platt. Jag citerar igen: "Stilla veckan och påsken påminner oss om att vårt förakt för svaghet för oss in på dödens vägar, och att det på livets vägar inte finns plats för att utestänga någon människa eller någon grupp från det värde och den värdighet som Gud gett varje människa som födelsedagsgåva." Måste Jesus verkligen dö på korset för att denna slutsats skulle kunna dras? Hade det för den delen inte varit bättre att biskopen för Barometerns läsare talat om att det är viktigt att fira gudstjänst för där är verktyget som skapar om oss till att bli Gud lika. Det som händer med oss i gudstjänsterna blir till glada påminnelser också om den mänskliga kontakten i vår närhet. Vi firade mässor och åt massor med lösgodis och tårtor och drack måttligt med kaffe, godtemplardricka och mousserande vin i vapenhusen i Persnäs och Högby. Kristus är nämligen uppstånden. Jag har fått flera sms om den saken. Samt e-mail från kontraktsprosten Leif Bengtsson - men då hade jag redan hört nyheten.

Svenska kyrkan på Öland är med om ett projekt att resa i Pauli fotspår.ESB-Kultur-Naturresor står för det hela (0485-48700) och det är en s k upplevelseresa, en sådan man gör en gång i livet. Jag tycker inte den är billig men svepningn har å andra sidan inga fickor. Nå, i Kyrkans Tidning ser jag motsvarande resa annonserad och den kostar 6000:- mer.

En pensionerad prost, Bengt Inghammar, ska leda resan. Han presenteras med orden: "Många göteborgare känner honom som prästen som öppnat sin kyrka för de första kvinnoprästerna i Göteborg..." Kul att just han ska leda en resa i just Paului fotspår, då, kan man tänka. Men sedan fördystras sinnet. Vad betyder att en resa med en "kvinnoprästmotståndare" är billigare? Kvinnoprästmotståndare är sämre kaplaner/ciceroner? Eller etablissemangets präster vet att se till att få betalt - de gör inget gratis? Nu får jag fundera en lång stund. Eller är detta att Inghammar enligt presentationen sysslat med katastrof- och sorgebearbetning plusvärdet - men vem vill åka på en dyrare resa med katastrof- och sorgeförtecken? Ringa ESB, ni som funderar på Kyrkans Tidnings resa! Billigare och i ämbetsfrågan mer kongenialt med Paulus, må man säga.

Lars Adaktusson - vars familj tog bort u-et för någon generation sedan för den har sitt namn efter Adauctus, han som avrättades tillsammans med den kristne soldaten Felix - intervjuade Anders Wejryd och tog upp evangeliet om att en man ska hålla sig till sin hustru och de två ska bli ett kött. - eis sarka mian, som det heter på grekiska.Vad det betyder fattar alla som genomgått normal sexualundervisning och kanske t o m har någon erfarnhet. Vad det betyder på djupet fattar den som kan tänka teologi. Adaktusson ställer frågan om detta bibelord går att använda men Wejryd vet besked: Det handlar om trohet, om att gå vidare i en ny generation. "Ni gör en omtolkning?" frågar Adaktusson. "Vi gör en utvidgning."

Här är det orwellska nyspråket. Så trollar Wejryd med truten. Men ingen låter sig luras, väl? Adaktusson tycktes häpen. Wejryd förklarade: "...själva insitutet har vuxit fram ur det som var man och kvinna. Men jag vill inte ge något tips här. Det ska bli spännande att se vad kyrkomötet kommer fram till."

Själva argumentationen är komplett idiotisk. Ur det som var (kursiv här!) man och kvinna har det vuxit fram ett äktenskapsinstitut! Har ärkebiskopen frågat Gud om det verkligen är så - eller om det är en ordning i skapelsen nedlagd för att det ska bli en ny generation och för att lindra det som livet ställer till med? Jag undrar. Och så ser jag ärkebiskopens ledarskap i praktiken. Han ger inga tips men "det ska bli spännande" att se vad kyrkomötet kommer fram till. Spännande? Partierna har bestämt sig. Centerledaren har gett besked att centerledamöterna ska implementera riksdagsbeslutet och dess konsekvenser för Svenska kyrkan i kyrkomötet. Det gäller fler partier. Och jag som i min enfald tänkte att en ärkbiskop ska leda Svenska kyrkan - och inte bara få sitt behov av spänning tillgodosett i KYRKOMÖTET! Då måtte livet vara rätt fattigt på spänning om Anders hamnat i denna beklagansvärda position. Kan någon tipsa honom om en spännande DVD att titta på för att lära honom att det finns ett spännande liv utanför kyrkooranisationen, ja, att själva Livet levs där.

Och så kunde någon påminna vad Jesus säger om vårt tal. Sådant ska ert tal vara att ja är ja och nej är nej.

Det orwellska nyspråket är ett djävla tal. Nu svor jag inte. Jag använde en klassisk svensk genitiv och talade om vems tal det är. Lögnens fader trixar med ord och ords valörer, tolkar om och låtsas att omtolkningen är något annat, något finare.

Förresten läser jag Korsväg, Göteborgs stifts tidning. Där får jag en käck förklaring av min gamle polare från bastun på Laurentiistiftelsen i Lund, Gunnar Bäckström. Frågan om könsneutrala äktenskap är lika mycket en fråga om människosyn som om bibelsyn, hävdar den nu pensionerade kyrkoherden. Och så läser de som äremot könsneutrala äktenskap Bibeln fel. Säger han. Sven Thidevall som är biskop i Växjö agerar nu i mötet med präster och diakoner exakt så som ordföranden i Riks-EKHO vill. Det finns uppenbart en agenda. Vi, präster och diakoner, bemöts inte längre som ansvariga subjekt med förmåga att reflektera. Vi manipuleras. Bra att Gunnar Bäckström visar vilken agenda Thidevall genomför i stiftet. Men ska präster och diakoner verkligen acceptera den underliggande tanken att det, som det heter i Korsväg, bland dem som är emot finns förutom en fundamentalistisk bibelsyn ofta i grunden en rädsla och okunskap. Tillmälena anmäler sig. Fundamentalist och homofob. Jag låter mig inte ritkigt hanteras så, vill jag härmed anmäla.

Jag då? Vad gjordee jag med frågan om könsneutrala äktenskap Jag satte mig i prästgården med mitt folk en afton och talade i sak. Ingen tycktes rädd. Alla resonerade sakligt och med tydlig respekt. Vi drack pilsner, vin, läsk, juice och vatten och åt chips. Det går att lita på människor. Det är knepigare för den som litar på biskopar. (Invänd inte att biskopar är människor för jag har några goda argument om det ska bli debatt om den saken!) På biskopens studiedagar blir det nog inte ens chips. Men en tydlig agenda håller han oss med. Huka sig månde präster och diakoner i stiftet, fundamentalister och homofober som de tänkes vara.

En ärkebiskop som ljuger sig runt, slirar på ordeen och en biskop med en nu avslöjad agenda. Roligt är det inte. Det ska det kanske inte vara i Stilla Veckan.

Jag har inte bara sett den snipiga adjutanten från stiftskansliet utan också stiftets biskop. Han talade. Han sa att vi skulle träffas fler gånger nämligen vid tre tillfällen i september då vi skulle ha kurs om människosyn i Växjö. Man fick välja ett av tillfällena och då skulle, framgick det, hbt-frågor upp och vi skulle börja med att tala känslor inför homosexualiteten innan vi tog upp några sakfrågor. Jag undrade stillsamt om denna uppenbara manipulation. Då blev biskopen lätt men tydligt upprörd. Det fanns homofobi, lät han förstå, bland prästerna och diakonerna. Sådant tal kan man bara uppfatta som en kvalificerad oförskämdhet mot en hel grupp, mot oss alla - alldeles bortsett från själva begreppet, en persuasiv definition i alldeles uppenbart syfte att etikettera andra. Finns detta, så ta upp det med dem det gäller. Homofobi är en propagandistisk glosa och säger alls ingenting om människors meningar eller folks insedda sanningar.

Tanken, som kostar hur mycket - räcker 500 000 för studiedagarna?, är alltså att stiftets präster och diakoner ska tala hbt-frågor (eller hbtq-frågor?)men inte i frihet utan utifrån biskopens agenda. De ska komma fram till något, det sas tydligt. Och när det är gjort kommer alla att vara skrämda av perspektivet att inte ha tänkt om tillräckligt snabbt utan klassificeras som homofober. Naturligtvis kan en imbecill genomskåda agendan. Biskopen ägnar sig åt religiös manipulation. Det får inte påpekas - för det är oförskämt. Nu har vi som varit med ett tag blivit rätt garvade. För att slippa sakdiskussion - med bibelargument, teologi, kyrkofäder och reformatorer - tar man upp känslorna. Jag köper inte det. Morsan var läkare. Man diagnosticerar sakligt, det är den rimliga intellektuella hållningen. Saken gäller saken. Den som är klar i sakfrågan har inga problem att sakligt möta människor. Tilltror oss inte biskopen detta, måste han väl gripa in för att ta oss bort från all själavård?

Religiös manipulation. Och kostsam dessutom. Aldrig har stiftets präster och diakoner kallats till studiedagar hur man gör Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd. Vi har inte ens fått ta upp frågan om vi lever i en dödskultur - en där människor ägnar sig åt filautia i olika former men inte åt Livet, sådant Gud gav oss det. En präst undrade försynt om dagarna om människosyn skulle behandla också frågan om eutanasi och abort. Biskopen svarade att programmet inte var klart ännu så det hela var lite oklart.

Vad kostar kalaset? Jag vet inte. Lön för präster och diakoner inklusive sociala avgifter för denna dag, resor, lokaler, mat, föedragshållare. Alldeles billigt är det inte. 570 präster och diakoner kostar mer än en halv miljon per dag. Jag vill nog inte veta vilka resurser som nu ska avsättas för att arbeta med hbt-frågorna. Eller hbtq. Men hur kommer det sig inte att många drar i nödbromsen? Det här går ju bara inte. Fokus är på helt fel frågor. Resurserna förslösas. Och föga kommer ut av det hela.

Det blir väl som med stiftets ID-dokument, en annan förlustaffär. Det ska beskriva stiftets uppgifter. Ingen har någon hjälp av det - mer än den som med allmänna hänvisningar till dokumentet önskar manipulera. Jag nämner inga namn.

Jag tillstår att jag blev förbryllad. Mona Sahlin inte bara hångelkysstes inför kamerorna (i PR-syfte, hette det i efterhand). Hon pryddes med ett knullborgarmärke. Jag fick fråga på Östrans begåvade redaktion vilka kvalifikationer man skulle ha för att få märket. Två barn, kunde kanske vara kvalifikation? Men det var det inte, trodde redaktörerna. Det handlade inte alls om barn utan om någon slags teoretisk kunskap, som jag nog inte hade. Ingen av oss visste dock. I denna fråga fumlade vi inte i mörkret. Vi famlade i okunskapens mörker. Och så undrade jag vad Göran Persson sagt om han som statsminister prytts med ett sådant märke. Det visste Peter Akinder, sa han. Detsamma gällde nog om Olof Palme, Tage Erlander och Per Albin Hansson, kan man förmoda. Och tänk om någon prytt Gunnar Sträng med märket!!??

Jag är lite tagen. Inte därför att jag är pryd, puritansk eller kristlig i största allmänhet utan därför att SAP:s partiordförande och därmed statsministerkandidat alternativt statsminister förväntas ha mer integritet än detta att vilken lobbygrupp om helst kan få pryda en med märken av det slag som annars hör hemma på en möhippa eller svensexa - men inte i det offentliga politiska livet.

Varför frågade jag? Därför att sverige-demokraterna uppenbarligen slår mynt av det inträffade. Integritet behövs för att visa regeringsduglighet, det är min enkla tanke. Och infantiliseringen av samhälle, kultur mm måste begränsas. Kraftfullt. Det är faktiskt ett allvarligt politiskt ansvar.

Solnas Församlingsblad (1/2009) kan man kasta sig över för att orienteras om kyrkovalet. Skribentens syfte är att påverka till valdeltagande. Jag läser:

"En släkting till dig kanske är homosexuell. Får han gifta sig i kyrkan? Det kommer Kyrkomötet att avgöra. Vem blir kyrkoherde i din hemförsamling? Det avgör kyrkorådet. De få kvinnoprästmotståndare som ännu finns kvar i Svenska kyrkan, hur stort utrymme har de? Det kan din röst också påverka."

Det sista är det bästa. Men det första är inte så dumt det heller. Frågan om samkönad vigsel avgörs visserligen efter valet men av det nu sittande kyrkomötet. Åsa Westlund, EU-kandidat (s), fiskar också i detta rätt grumliga vatten genom att på sin blogg mana folk rösta i kyrkovalet med hänvisning till att"beslutet om Svenska kyrkan ska viga par av samma kön avgörs efter kyrkovalet" - men så får man inte argumentera för de politiska sakupplysningarna måste vara korekta och inte spela på något annat. Och här spelas. Tydligast i Solna. Risken med den sortens spel är förstås att några till fattar för man kan inte lura alla all tid.

Hur kan jag med min röst bestämma "hur stort handlingsutrymme" de "få" kvinnoprästmotståndare som finns kvar i Svenska kyrkan ska ha? Avgör jag att tryck- och yttrandefrihet ska de inte ha? Ska böcker brännas? Ska vi besluta om censur av böcker och skrifter från utlandet? Ska kvinnoprästmotståndarna utsättas för hårdhänta förhör - de som kan misstänkas tillhöra de få? Polis, alltså? Eller ska min röst avgöra att de helt enkelt inte ska få tillhöra Svenska kykan? Hur kan, alldeles konkret, min röst påverka? Jag vill faktiskt veta. Före valet.

Ska jag ringa kyrkoherden och fråga, kanske. Han heter Johan Engvall och har telefon 08 546 646 35. Men han kanske också är orolig att de röstande tänker sig att de röstar om han ska få vara kvar - fast han rätt nyligen flyttat in i prästgården med ett kalas där också herr ärkebiskop Wejryd med hustru deltog. Så ska någon bli kyrkoherde i Solna nu - eller inte? Det hela ter sig närmast hotfullt. Ska jag ringa och fråga honom om han sover oroligt? Eller ska jag bara ta upp ett samtal om hur illa ställt det är i en kyrka där de medkristna behandlas utifrån givna fördomar? Eller fråga vad ordet "ännu" betyder i sammanhanget? Talar vi om de utdöende eller talar vi om en fråga som visserligen jubilerades storslaget men utan genomslag i höstas och där alla som läser på det ringaste riskerar att slås av insikten om hur beslutet om kvinnor som präster fattades - nämligen som en politisk lösning av en teologisk fråga. Jag menar, nu kör man den modellen med samkönade vigslar. Det är stor risk att de kloka känner igen metoden och börjar ställa frågor.

Eller ska jag inte ringa alls? Ska jag ta fram Gustaf Wingrens lilla bok Demokrati i folkkyrkan (Gleerups, Lund 1963) och hans sats att "demokratin i folkkyrkan växer fram ur gudstjänstgemenskapen". Men om det är så - då blir väl påståendet i Församlingsbladet att "många" tror att man "fortfarande" inleder varje högmässa med "Jag fattig syndig människa ..." helt obehövligt - för i kyrkan går väl de röstande så att de vet vad man säger i en högmässa? Jag blir alltmer undrande. Kan jag ringa kyrkoherden nu kl 07.15? Eller sover han? Han står som slottspredikant nämligen. Kanske har han varit på bal på slottet och behöver sova. Förvirring griper mig. Obeslutsamheten färgar mina kinder bleka.

Kyrkovalet närmar sig. Bland de politiskt obundna alternativen finns ÖKA som betyder Öppen Kyrka för Alla (utom sådana som mig, förstås). En väljare undrade om en annan obunden grupp, POSK, och där är problemet att det finns kandidater som man kanske inte riktigt vet var de står, sägs det från ÖKA:s håll. Främst handlar det numera om samkönad vigsel. Förr var det frågan om kvinnor i prästämbetet. När ÖKAs talesperson beskriver sådana positioner heter det förstås "kvinnoprästmotståndare och homofober". Alltså finns det bara ÖKA att rösta på bland de partipolitiskt obundna alternativen, skriver deras talesperson, Nils Kaiser. Men vilket blir det kejserliga beskedet om ÖKA inte ställer upp på plats? "Om ÖKA inte ställer upp hos dig är socialdemokraterna ett betydligt bättre val än posk." Varför det? Kaiser tillstår att de är partipolitiskt bundna men de accepterar fullt ut könsneutralt äktenskap och att kvinnor kan vara präster.

Kul, kul. Två sakfrågor - där man sannerligen tvingas konstatera att poltiska beslut ersatte teologiska komplikationer, eller hur saken ska uttryckas - får styra i stället för det principiella att partipolitiseringen är en orimlighet i Svenska kyrkan. Den var det tidigare. Den är det än mer efter skiljandet kyrka-stat. Jag vill ju en annan tingens ordning - en där vi har personval men där en socialdemokrat kan ange var han eller hon hör hemma och vilken grupp han/hon då deltar i. Det är juste. Fördelen är att ett parti med klokt folk i kyrkan skapar en goodwill - just det som Ibrahim Baylan i går väl efterlyste. En medlem av partiet kan ju både dra ner och höja upp partiet genom sitt agerande i andra fora. Tillbaka till ÖKA. Klart besked alltså. ÖKA har ingen principiell hållning i strukturfrågan.

Men varför tjafsa teologi? Det är ju dumt. Jag håller (sakta, det medges) på att lära mig av kyrkoherden i Filipstad, som talar ut i blåsvarta Nya Wermlands-Tidningen. Han får frågan om att en del ju säger att det står i Bibeln att äktenskapet är för man och kvinna.Den ofrivilliga komiken är den bästa. Här samspelar väl naturen och nåden på ett sällsport sätt, säger vi som vet en del om hur barn kommer till. Jag vet. Morsan var läkare och försåg sönerna med litteratur i ämnet redan i småskolan. Vad svarar kyrkoherden?

"Det står mycket i Bibeln! Det står så i Moseböckerna, men det står mycket annat också. Jag vill inte ge mig in i teologiska diskussioner, för mig är inte äktenskap en teologisk fråga, utan en ordningsfråga, för samhället för att skydda familjer. Att dra en massa poänger av gamla Bibelverser och göra en tolkning i dag av hur samhället ser ut är väldigt svårt."

Var man må nu väl glädja sig! En kyrkoherde som undviker teologi! Jag undrar vad morsan sagt om en läkare definierat bort medicinska frågor som medicinska. Hur kom den aktuelle kyrkoherden fram till sitt ställningstagande. För ungefär tio år sedan bestämde han sig "att det här kommer inte att vara ett problem för mig". Så bra, då. Man bestämmer helt sonika att somligt inte är teologi och inte problem. Jag tror kyrkoherden kan rösta med ÖKA. Utan problem. Så som han resonerar slipper han ju tolka också. Å andra sidan - är det inte just tolkningen han som kyrkoherde har betalt för? Och finns inte tolkningsnycklarna angivna i Bekännelseskrifterna, de som han genom sin vigning förpliktat sig till. Det är ingen idé att bli upprörd. Var glad i stället. Men hur i allsinadar predikar karln - utan teologi och tolkning!? Jag tror inte jag vill veta. Biskopen i Karlstad har betalt för att öva tillsynen över kyrkoherden i Filipstad. Rycker han ut? Har han en kalasjnikov med sig - eller vad? En bok med gamla bibelverser, kanske?

Jag vill bara demonstrera mitt vetande. Jonas Gardell kom minuten före 19 till Göteborgs domkyrka där han nu talar. Kl 18.45 var domkyrkans dörrar stängda. Kyrkan var full. Det kan dock inte vara så roligt för domkyrkans prästerskap för när de träder fram, är det inte så att kyrkan stängts en kvart innan gudstjänsten börjar. Likadant med biskopen. Jonas Gardell har tydligen det koncept som alla söker - eller?

Jag förmodar att jag någonstans citerar Anna-Lisa Bäckman: "Vårt behov av tröst tycks större än vårt behov av Gud." Gardell ger tröst på temat "jag duger, du duger" och alla ska med (men vart?). Svenska kyrkan upplåter välvilligt estrad och ingen tycks fundera över om hans evangelium - Jesus dog inte för någras synder utan därför att makten tänkte att det var lika bra att göra sig av med den där loosern för säkerhets skull - är förenligt med vad kyrkhuset byggdes för att förkunna och vilken förkunnelse detta hus skulle inrymma. För poängen efter Svenska kyrkans bekännelse är att vi har en Försonare, som i sitt heliga sakrament kommer till oss i mässa efter mässa. Detta är dock inte vad Jonas Gardell menar eller förkunnar.

Vilken är den självbild Svenska kyrkan förmedlar om både det ena budskapet - det egna - och Gardells ryms under samma tak men bara ett drar åhörare? Och vilken bild av präster förmedlas - de som aldrig lyckas dra så där mycket folk? Personalvårdsmässigt tycks ett problem kunna skönjas. Naturligtvis kan man trösta prästerna med att berätta vad Jesus sa om efterföljelsens villkor. Men gör man det fokuseras fortfarande frågan varför just Svenska kyrkan ska vara estrad åt Jonas Gardell, som skrivit en bok som ännu inte får recenseras.

Jag såg Lena Andersson försöka få in några poänger i Babel, TV2. Hon var i varje fall till dels på rätt väg. Hade Babel haft vett att ta med en teolog som praktiserar kristen tro hade upplägget tes, antites och syntes kunnat bli riktigt underhållande. Och kanske bildande därtill.

Är det dock inte sanslöst vad välinformerad om händelser i Göteborg jag är? Öland är en plats för vida utblickar. Säger jag, just som solen går ner.

Föraktet kom över mig när jag tittar ut över vårt soliga Öland för jag slog upp tidskriften Turist, s 43. "Så slipper du prällen" är rubriken. Slipper? Svenska kyrkan är rätt bra på vigslar - och jag också. Varför ska man ta en sådan spya i sin kompetens? Jag kände at spyan skvätte tillbaka på chefredaktören Anders Tapper. Så tapper att han var kvar på sin drabbningspost när jag nyss ringde var han dock inte.

Nu ska jag bli gammelmanssur. Jag tror mig ha varit med i STF i 45 år. Jag blir lite trött på STF:s maning att hita så spektakulära platser som möjligt. Vad är det viktiga med vigseln? Jag inser att rätt snart blir det en variant där brudgummen hänger i penisen i en lyftkran och så viger man ihop med bruden som .... min fantasi tog slut. Vår sjuka tid skulle må bättre av ett bröllop utan aggremanger.

Men nästa fråga är: när tar det emot så pass att behandlas som skit i sin kompetens av en föreningstidskrift, som jag betalar för och frivilligt håller mig med? STF valde att göra årsskriften, som jag uppskattade, tunnare för att kunna hålla sig med denna skittidning. Vill STF slippa prällen som medlem? Nå, ge besked.Eller ska jag i fortsättningen bara slänga tidningen oöpnad och då inte i pappersåtervinningen eftersom den är inplastad utan i soporna?

Problemet med att uttrycka förakt så där generaliter är att föraktet skvätter tillbaka. Precis som en spya av det lättflytande slaget. Och den skvätter, som alla vet, mer än man kan tro i förstone.

"Pigan ljuger", skrev Jan Myrdal om Anders Wejryd när han en gång skulle sno sig runt. Nu måste jag få ställa frågan huruvuda inte pigan fortsätter ljuga.

Idag, just den 1 april av alla dagar, förväntas riksdagen anta lag om könsneutrala äktenskap. Jag vet inte hur dags beslutet fattas men redan innan klubbslaget fallit läser jag på Svenska kyrkans hemsida att "Kyrkan stöder ny äktenskapslag". Med "Kyrkan" avses förmodligen "Svenska kyrkan". Men lögnen? Wejryd menar: "Genom den nya lagen får par av samma kön samma juridiska rättigheter som alla andra par, vilket kyrkostyrelsen har önskat." Jaha - men kyrkostyrelsen är inte "Kyrkan" och har kyrkostyrelsen faktiskt uttalat någon mening om könsneutrala äktenskap? Äktenskap skulle ju, efter vad just kyrkostyrelsens remissvar sa, vara ett uttryck förbehållet äktenskap mellan man och kvinna. Så nu glider han. Kyrkostyrelsen önskade samma juridiska ordningar men inte samkönade äktenskap. I vilken mening kan då "Kyrkan" sägas stödja en ny - håll i er - äktenskapslag när remissvaret inte ville se samkönat som äktenskap?

Vad då med anpassligt tal? Inte så mycket att bråka om - försåvitt man inte har kläm varifrån lögnen och brådskan brukar komma. Lögnen har ju, också den, en fader.