Jag läste Sivar Ahlruds alla böcker om tvillingdetektiverna och alla Enid Blytons böcker om Vi fem och Vi sju. På en Lions Loppmarknad på gamla Oxtorget i Växjö köpte jag en regnig sommar, när jag var 11 år, en hög Agatha Christie, Zebra-deckare. Så har det fortsatt. Sjöwall-Wahlöö med Beck och Mankell med Wallander och många hyllmetrar deckare därtill. I Ystad - av alla ställen - köpte jag år 1970/71 deckare till kilopris,( 8:-/kilo) och belönade mig själv med en deckare efter ett visst pensum hebreiska. Förresten var jag som barn på Polismuséet i Stockholm också. Jag kan alltså grunderna för detektiva mödor.
Nu läser jag med mina erövrade kunskaper Smålandsposten och funderar. Sven Thidevall och hans förtjusande hustru Barbro vill att det biskopshus de skattar högst av alla ska vara fint. De har lagt ner mycket engagemang på ombyggnation och rustande. Få har öppet sagt emot när pengarna rullat. Jag gjorde det genom rätt försynta frågor i stiftsfullmäktige - och biskopen blev arg på mig. Styrelseledamöterna dåförtiden höll tyst. Jag har öppet bloggat mina tvivel - men det betyder inte att jag är oförstående till biskopsparets traktan att göra huset fint. Tegnér ansåg Östrabo vara en salpeterlada. Jag är benägen att instämma. Andra älskar huset mer. Jag kan alltså fatta att Sven Thidevall vill skaffa fin/unik armatur och det tycks klart att den eftertraktade armaturen skulle kosta 100 000:-. 450 000 fanns anslagna till att utrusta. Stiftsfullmäktiges majoritet har menat detta vara klokt. Fia, som såg en beställning, stoppade vad hon uppfattade vara äventrligheter. Nu säger biskopen i Smålandsposten som svar på frågan om han beställt lampor för 100 000: "Nej. Stämmer det hon säger finns det en beställningssedel med mitt namn under." Tvillingdetektiverna skulle sagt: "Det finns det nog inte längre. men har det funnits? Det är frågan." Kan klarhets skapas?
Biskopen påstås ha kallat Fia för "fegis", när hon smet in på toaletten och låste in sig. "Intressant", skulle Beck eller Poirot sagt, eftersom biskopen dementerar genom att säga att han inte minns. Minns någon annan och kan styrka Fias berättelse? Nog kan klarhet skapas! "Man ropar inte i en korridor utan att störa", som vi säger till konfirmander och kyrkliga ungdomar när vi är ute och reser.
Under hot uppträder man irrationellt, säger biskopen. "Men det betyder inte att man behöver slåss." Knuffen har blivit slagsmål, alltså. Vad säger Wallander? Wallander och Tvillingdetektiverna vill veta var biskopen stod och hur Fia förlyttade sig. När vi vet det, kan vi bedöma uppgiften om slagsmål, det slagsmål som var en knuff i den tidigare versionen.
Nu har de detektiva mödorna endast ägnats åt en text i Smålandsposten - men medge att alla som läser kriminalromaner börjar fundera. Det gör förre redaktören Dike också, fast bara lite. Han vet att jag skulle velat vara biskop och sitta på Östrabo. Hur vet han det? Därför att han MÅSTE måla den bilden. Han kan inte tänka sig att jag till min himmelske Fader uttryckt tacksamhet att inte behöva sitta ihop med det samlade episkopatet. En, säger en, traktan har jag haft och den är uppenbar. Jag sökte kyrkoherdetjänsten i Kalmar 1989. Sedan sökte jag den prästtjänst jag har. Tro mig, jag finner mycket större behag i att umgås med folket här än med dem som sitter i biskopsmötet - även om jag kan umgås på individnivå med somliga av dem och ha min glädje i det. Till Bengt-Olof Dike ska man upprepa: "Det du satsade på är helt förlorat. Det var fel från början till slut. Vårt öde är att försöka reda i den oreda du och dina gelikar åstadkommit."
Den mest effektiva bot Dike kan åläggas av sin själasörjare är att läsa mina böcker - men också jag anser detta vara en alltför sträng bot. Kanske kunde det räcka att han läser Alla vi barn i söndagsskolan? Ring förlaget - 042 37 48 10 - GA.förlaget, som nu heter GAudete.
I morgon ska prostarna fara till Växjö - men inte kallade av biskopen, som är sjukskriven, utan av den prost som är äldst i tjänst. Han har genom sina åtgärder eller brist på, åstadkommit det vi nu är mitt i. Han gör det misstag överstelöjtnant Olby på sin tid lärde mig att inte göra. "Agera inte så hastigt att du lämnar din drabbningspost i ett oklart läge. Vänta till des du vet avd Fi har för avsikter. Skicka andra att ta reda på det du vill veta." Klokt nog lyckades jag alltså larma när Fi höll på att erövra vår stab och tog överstelöjtnanten till fånga. Han vara bara lite sur för att jag inte larmat 10 sekunder tidigare. Det kunde jag leva med. Och Fienden? Fienden tog överstelöjtnanten när han satt på dass. Bokstavligen med byxorna nere. När en chef blir fånge så, är det svårt för den samlade officerskåren att bevara allvaret, kan jag meddela - apropå ingenting. Allvaret kom dagen efter. Fienden hade inte haft hylsfångarna på, när de attackerat över en parkeringsplats. Bilarnas sidor var pepprade och prickiga. Hur kom jag in på det? Jo, Dike, hade jag inte lämnat min utstakade militära karrär för en prästkallelse, hade jag sluppit den sortens trista polemik som Dike kör med. Kanske hade man kunnat kalla in Dike för att köra lite med honom i stället? Hur vore det med lite "giv akt, språngmarsch!" några kilometrar - bara som uppmjukning? Eller lite "flygare, skydd" och Dike skulle släpa in cykeln 25 meter i en snårig skog? Till sist kanske också Dike kan vara tacksam att jag blev präst på norra Öland? Som jag, alltså.
annonsutrymme
