Sportkrönika, Joakim Carlsson
Ett trollspö hade behövts för att slå Japan
Omedelbart vaknade vår gamla kära neanderthalare till liv i kommentarsfälten landet runt. Landslagets insats i VM-semifinalen var "pinsam", spelarna hade "träben" och några hotade med att "aldrig mer se damfotboll".
Det betyder några träskallar mindre på läktaren. Inte mig emot.
Det som Sverige råkade ut för mot Japan var att man sprang på en motståndare som utvecklat spelet ett steg till. Det är sådant som händer ibland. Det var vad som på herrsidan hände när holländska Ajax i början på 1970-talet plötsligt började dominera europeisk toppfotboll. Det var det som hände när storlag som Kaiserslautern och Hamburg SV stötte på ett svenskt lag som hette IFK Göteborg i Uefacupen 1982. Det var vad som hände när Frankrike plockade hem VM-titeln 1998.
Briljanta, hungriga spelare kombinerade med en fräsch spelidé.
Det finns ingen bortförklaring när det gäller VM-semifinalen. Japan var det bättre laget, Sverige var det sämre. Japanskorna tillät inte Sverige att vara bra. Man fick aldrig göra det man är bra på.
Samtidigt var den svenska insatsen överraskande blek. Förmågan att vinna närkamper var borta och passningsspelet sönderstressat. Riktigt vilken spelidé Dennerby haft inför matchen, framgick inte riktigt. Men det är svårt att tro att den räddhågsenhet som präglade svenskorna ingick in planerna.
Att Caroline Seger inte kunde spela, påverkade utan tvivel Sverige. Tyskland råkade ut för en liknande sak när det tyska lagets spelfördelare råkade ut för en skada i början kvartsfinalen mot Japan.
Ändå är det svårt att tro att resultatet blivit mycket annorlunda om Seger spelat. Hon är trots allt inte Harry Potter. Hon har bra fötter, spelsinne och en okuvlig glöd. Men mot Japan hade ett trollspö nog varit att föredra.
Josefine Öqvists tidiga mål gav ändå hopp och dimension åt en match där logiken annars snabbt sa att Sverige inte hade en chans. Öqvist är en märklig fotbollsspelare, på något sätt oberoende av sin omgivning. Hon når alltid ungefär samma nivå och det gör henne ibland bäst på plan och ibland sämst. Men är hon hel, levererar hon. Ingen kan kritisera Dennerby för den uttagningen.
Hedvig Lindahl lär får öronen fulla för sin erkänt svaga insats.
Lindahl var länge den stora talangen, den självskrivne att ta över efter Caroline Jönsson. Hon är nästan skrämmande vältränad, spänstig och snabb. Dessutom är hon besatt av fotboll och kaxig på det sätt bra målvakter ska vara.
Men ibland funkar det inte för Lindahl i viktiga matcher. Vad det beror på är inte lätt att säga, men plötsligt ser det enkla väldigt svårt ut.
Ändå: Lindahls kritiker må säga "vad var det jag sa" hur mycket det vill. Jag vet ingen annan svensk målvakt som jag hellre hade sett mellan stolparna i VM-semifinalen. Sett över tid är "Hedda" nummer ett.
I kvartsfinalerna i VM spelade lag från fem kontinenter: Europa, Nordamerika, Sydamerika, Australien och Asien.
Snacka om världssport. Och i denna världssport nådde Sverige VM-semifinal och OS-plats. Dessutom har man chans på brons och den inofficiella titeln som bästa europeiska lag.
Det är en bra prestation och borde ge en helvetes motivation till lördagsmatchen.
I Kalmar sitter just nu organisatörerna för de fyra EM-matcherna på Kalmar FF:s arena 2013 och gnuggar händerna. Tyskarna har visat att ett dammästerskap kan dra fulla läktare och gigantiskt massmedialt intresse. Nu gäller det att lära av de tyska arrangörerna och utnyttja den skjuts som de svenska framgångarna ger.
Sommaren 2013 kommer att bli en riktig fest. Jag längtar redan.
