annonsutrymme
annonsutrymme
Malmö blir ny regionhuvudstad. Landstingsrådet Christer Jonsson (C) samt Anders Henriksson (s) är överens om att Kalmar län bör bli en del av en Sydsvensk storregion.
Foto: PeO Larsson
OPINION
Publicerad 111005 08:25.
Över partigränserna lät våra lokala landstingspolitiker i går meddela att de önskar att hela Kalmar län i framtiden ingår i en region tillsammans med Kronoberg, Blekinge och Skåne.
Och fort ska det gå. Redan 2015 bör den nya regionen sättas i sjön, menar de.
Det var inte något överraskande beslut, utan ligger i linje med vad de allra flesta politiker och partier – åtminstone i länets södra och mellersta delar – tidigare mer eller mindre öppet har framfört.
Om det nu dessutom behövs några storregioner, vilket tål att ifrågasättas, så är länets närvaro i en sydsvensk region det rimliga ställningstagandet. Det finns en poäng med att hålla ihop det geografiska område med vilket dagens Kalmar län redan har mest samarbete med, framför allt när det gäller infrastruktur samt högre utbildning.
Alternativet hade varit att Kalmar län sökt sig mot Östergötland och Jönköping, men det hade inneburit svårigheter att hålla ihop det samarbete med just Kronoberg och Blekinge som funnits i många år.
Emellertid finns det några varningens fingrar som bör sträckas upp.
För det första är alla de politiker som nu är besjälade av detta regionbyggarprojekt mer än lovligt naiva om de tror att storregioner innebär att det automatiskt regnar ner nya resurser i det egna närområdet.
När det talas om att större regioner gör det möjligt att ”kraftsamla”, så finns det snarare en stor risk att den så kallade periferin får bidra till stora och kostnadskrävande infrastrukturprojekt som framför allt gynnar regionernas tillväxtcentra.
Här gäller det sannerligen att vara på sin vakt, särskilt för politiker från Kalmar län.
För det andra bör alla de politiker som nu driver detta jätteprojekt akta sig för att bygga nya byråkratier och beslutsorgan långt borta från medborgarnas insyn och räckvidd.
Fem, sex, sju stora regioner innebär, förutom att statlig verksamhet kommer att koncentreras ytterligare till regioncentra och dränera mindre tättbefolkade områden på resurser, att medborgarnas delaktighet i verksamheten kommer att minska.
Redan i dag vet vi att människors intresse för vad som händer i den egna kommunen är betydligt större än för vad som sker i det egna landstinget.
En enskild valdag till dagens landsting skulle förmodligen, bara för att ta ett exempel, inte ge ett särskilt mycket högre valdeltagande än i kyrkovalet.
Vad detta betyder översatt till en storregion kan vi bara föreställa oss.
Vi är alltså inte, sammanfattningsvis, så särskilt övertygade om att detta regionbygge i framtiden kommer att gynna det som i dag går under namnet Kalmar län.
Därav har vi också svårt att uppbåda samma gränslösa entusiasm för själva idén som vissa andra.
Något säger oss nämligen att den del av landet som vi lever och verkar i riskerar att få skjuta till resurser till verksamhet i sydvästlig riktning, på andra sidan dagens länsgräns.
Vad Sverige istället för en stor regionindelning egentligen skulle behöva är snarare en försvarad nationalstat och de fördelningsinstrument som denna representerar, samt stärkta kommuner, bland annat genom att göra dem färre och med fler uppgifter.
Men att döma av vart utvecklingen är på väg så har det tåget redan gått.
Landstingsledningen tycks i alla fall redan sitta i kupén på vägen mot en sydsvensk storregion.
Häromdagen meddelade Malmö Tingsrätt att tre medarbetare hos tidningen Expressen fällts för bland annat vapenbrott.
Under flera decennier har Burma varit en av världens hårdaste militärdiktaturer och en paria i det internationella samfundet. Men nu har militärerna bytt från uniform till finkostym. En reformprocess har påbörjats.
I Rangoon blir jag smärtsamt påmind om att fattigdom är normen i vår värld.
En gång påstods att Sverige var landet Lagom. När det gällde vår välfärdsmodell var det inte riktigt sant. Jämförelsevis var nämligen vårt land på många sätt betydligt mer framgångsrikt än många andra.
Det är ett klart försvagat LO som Karl-Petter Thorwaldsson väntas ta över på LO-kongressen nästa helg. Det har verkligen inte varit någon glansperiod för den fackliga arbetarrörelsen under Wanja Lundby-Wedins 12-åriga regim vid Norra Bantorget.
Jag kan inte förstå att Europas sjukaste man Grekland, ett litet fjuttland och en dricksekonomi i EU:s periferi, kan orsaka så mycket bekymmer att EU:s finansministrar åker som skottspolar till Bryssel och ömsom hotar och ömsom vädjar till grekerna att fortsätta att utarma sitt land.
-strong-I Frankrike, Grekland, |strong|Italien och Tyskland har det nyligen hållits allmänna val som resulterat i fördel vänstern. Ser vi början på ett politiskt väderomslag?
Finanspolitiska rådet, som bytt ordförande från den Anders Borg-kritiske professorn Lars Carlfors till en annan ekonomisk professor, Lars Jonung, var inte heller särskilt hovsam mot finansministern när rådet härom dagen lade fram sin rapport.
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.

Sök i webbsidan
annonsutrymme