(0) Skriv kommentar Tipsa en vän

Som jag ser det

Otåligheten med Mona

OPINION Publicerad 080416 02:22 Uppdaterad 080416 09:34

I början av oktober började jag som politisk redaktör på Östran/Nyheterna. Sedan dess har jag gjort en överraskande upptäckt. Inom socialdemokratin är långt fler otåliga med Wanja Lundby-Wedins och Mona Sahlins arbete i opposition än vad jag tidigare trott.

Lundby-Wedin valdes till LO:s ordförande år 2000 och kandiderar för ny mandatperiod vid LO-kongressen i månadsskiftet maj-juni.

Mona Sahlin valdes enhälligt på den socialdemokratiska partikongressen för drygt ett år sedan.

Sahlin valdes inte på något färdigt politiskt program. Hon valdes för att vitalisera partiets politik och organisation samt vinna valet 2010. Hur har det gått?

Visst är opinionssiffrorna fortfarande goda, men trenden med mindre skillnad mellan blocken är tydlig.

Visst lägger Sahlin och hennes kollegor i riksdagen motioner på löpande band, men inte ens med bästa vilja i världen kan man påstå att opponerandet sker med högsta volymen uppskruvad.

Visst görs det tappra försök att i anonyma arbetsgrupper utveckla politiken, men ännu så länge handlar det om mindre markeringar mot regeringen Reinfeldt snarare än ett brett, radikalt och piggt vänsterinitiativ.

Vad värre ärför Sahlin - inom de socialdemokratiska leden blir hon allt mer ifrågasatt.

I helgen var jag och min kollega Rolf Asmundsson på den socialdemokratiska distriktskongressen i Västervik för att bevaka och samla information.

Det ena socialdemokratiska kongressombudet efter det andra sa till oss att vi på tidningen är för snälla med en parti- och LO-ledning som gör för lite, syns för lite och hörs för lite. Samma kritik från de s-märkta gräsrötterna märker jag i brev, mejl och i direkta samtal.

Detta trots att vi i denna tidning vid flera tillfällen varit kritiska till oppositionens frånvaro i debatten.

Den interna socialdemokratiska frustrationen beror nog på två saker.

Dels att det görs saker med vårt fina land som socialdemokrater inte gillar. Dels att det erbjuds för lite tuggmotstånd mot detta från både partiets och LO:s ledning.

Mona Sahlins tid som oppositionsledare kunde fått en bättre start. Hon har förlorat tid i förhållande till väljarna och de egna sympatisörerna. Förtroende vinner man inte i valrörelser utan under hela mandatperioden.

Även om det internt kan finnas goda avsikter med att diskutera och förankra både det bästa av det gamla och lyfta in det nya så har väljarna inte alls detta perspektiv.

Medborgarna vill ha ett socialdemokratiskt alternativ att jämföra regeringens tillkortakommanden med.

Väljarna vill ha hopp om förändring. Väljarna vill känna både trygghet och framtidstro.

Ännu har inte socialdemokratin erbjudit detta.

Att vara ledareför oppositionen kan många gånger vara en svårare uppgift än att leda en regering.

Partimedlemmarna förväntar sig att man ska kunna synas i debatten lika mycket som när partiledaren var statsminister. Oppositionsledaren ska både klara av att leda en förnyelse av politiken samtidigt som människor ska känna igen sig.

När Olof Palme var i opposition fick han ofta intern kritik för att han var för frånvarande. Stolthet fanns däremot över att han hade internationella uppdrag.

När Ingvar Carlsson ledde oppositionen fick han svidande intern kritik för att han efter regeringsskiftet 1991 gav regeringen Bildt 100 dagar för att tänka över sin parlamentariska situation. På grund av regeringens handlande och kritiska röster från de egna tvingades han i förtid avbryta de 100 dagarnas smekmånad.

Det är många som tycker att Mona Sahlin borde göra detsamma - fast nu efter drygt ett år i opposition.

Bild Peter Akinder peter.akinder@ostran.se
0480-42 93 32
(0) Skriv kommentar Tipsa en vän
Bild
Bild

Jan G Andersson

Räntesänkningen hjälpte exportindustrin – men räcker det?

Grafik
annonsutrymme