annonsutrymme
annonsutrymme
OPINION
Publicerad 091120 04:21.
I veckan har bilderna av två män kablats ut över världen. De står och ler lite ansträngt mot kamerorna. Den yngre, längre mannen ser inte ut att trivas och verkar faktiskt lite nervös. Den äldre står rak i ryggen som han gjort tusentals gånger förr och har klistrat på sig minen "jag är ledare för världens största nation och behöver inte längre ta order av någon".
Och så är det väl. Den äldre herren, Kinas president Hu Jintao vet numera att åtminstone när det gäller ekonomiska frågor så är hans land i dag nästan nummer ett. Kina har blivit ett lokomotiv för världsekonomin och är idag världens största industrination. Och den yngre, gänglige mannen, USA:s president Barack Obama vet att hans samtalspartner i Peking har ett massivt handelsöverskott mot USA och att kineserna dessutom finansierar stora delar av den amerikanska bostadslånemarknaden.
Så det är kanske
inte så konstigt att det är de ekonomiska frågorna som har dominerat toppmötet mellan Kina och USA. Kina har klagat över vad man tycker är protektionism i USA. De kinesiska ledarna menar att USA försöker skyla över det egna landets oförmåga att hävda sig i världskonkurrensen genom att anmäla Kina för brott mot olika frihandelsbestämmelser. Och i den amerikanska administrationen tycks huvuduppfattningen vara att Kina skaffat sig otillbörliga fördelar gentemot USA genom att på konstgjord väg hålla nere värdet på den egna valutan för att göra kinesiska exportprodukter billigare.
Föga förvånande verkar
de två stormakterna inte ha kommit överens om särskilt mycket i dessa svåra frågor. De handlar ju om ett grundläggande maktskifte som håller på att ske i världen och det förändras inte av ett aldrig så väl förberett toppmöte. Kina är på väg att bli världens största ekonomi och vi i omvärlden måste acceptera detta och ägna mer resurser åt att försöka förstå vad det är som sker, ha många fler kontakter med kineser men också lära oss att tala på ett annat sätt med Kina.
Det här med hur man för politiska samtal med Kina är ohyggligt svårt. Intrycket i media är att den amerikanske presidenten denna gång valt att ligga lågt när det gäller mänskliga rättigheter. Den principen knäsattes redan av utrikesminister Hilary Clinton när hon gjorde sitt första besök i Peking tidigare i år.
Samtidigt säger en av Obamas rådgivare att den amerikanske presidenten i själva verket under en halvtimme av de tre timmar långa överläggningarna talade tuffare om mänskliga rättigheter än någon amerikansk president före honom gjort. Jaha, kanske det.
Det i mina ögon
intressantaste uttalandet efter toppmötet kom från den amerikanske Kina-ambassadören, Jon Huntsman. Han konstaterade att det finns ett antal saker i världen som bara två länder kan lösa. Därför måste USA och Kina träffas mer regelbundet på högsta nivå.
Effekterna av detta förhållande ser vi ju nu i klimatfrågan. Både Kina och USA vill ha ett klimatavtal men Obama är inte klar i sin kongress ännu och Hu har presentationen av nästa femårsplan hösten 2010 som målsnöre. Alltså blir det inte något legalt bindande avtal i Köpenhamn om några veckor utan processen försenas.
Så även om alla inblandade i veckans toppmöte i Peking försäkrade att man inte är på väg mot bildandet av G 2 - en maktduo som vill styra världen - så är det nog det som ändå sker i praktiken.
Är det farligt
för oss andra? Det behöver det inte vara. Just nu verkar både USA och Kina genuint intresserade av att vara konstruktiva spelare i världspolitiken.
Men utvecklingen bör sporra oss andra att lyfta blicken och sätta de globala frågorna i centrum igen.
Det är klimatfrågan, nedrustningen, världshandeln, fattigdomen som avgör vår framtid.
Häromdagen meddelade Malmö Tingsrätt att tre medarbetare hos tidningen Expressen fällts för bland annat vapenbrott.
Under flera decennier har Burma varit en av världens hårdaste militärdiktaturer och en paria i det internationella samfundet. Men nu har militärerna bytt från uniform till finkostym. En reformprocess har påbörjats.
I Rangoon blir jag smärtsamt påmind om att fattigdom är normen i vår värld.
En gång påstods att Sverige var landet Lagom. När det gällde vår välfärdsmodell var det inte riktigt sant. Jämförelsevis var nämligen vårt land på många sätt betydligt mer framgångsrikt än många andra.
Det är ett klart försvagat LO som Karl-Petter Thorwaldsson väntas ta över på LO-kongressen nästa helg. Det har verkligen inte varit någon glansperiod för den fackliga arbetarrörelsen under Wanja Lundby-Wedins 12-åriga regim vid Norra Bantorget.
Jag kan inte förstå att Europas sjukaste man Grekland, ett litet fjuttland och en dricksekonomi i EU:s periferi, kan orsaka så mycket bekymmer att EU:s finansministrar åker som skottspolar till Bryssel och ömsom hotar och ömsom vädjar till grekerna att fortsätta att utarma sitt land.
-strong-I Frankrike, Grekland, |strong|Italien och Tyskland har det nyligen hållits allmänna val som resulterat i fördel vänstern. Ser vi början på ett politiskt väderomslag?
Finanspolitiska rådet, som bytt ordförande från den Anders Borg-kritiske professorn Lars Carlfors till en annan ekonomisk professor, Lars Jonung, var inte heller särskilt hovsam mot finansministern när rådet härom dagen lade fram sin rapport.
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.

Sök i webbsidan
annonsutrymme