Vad vi har sett de senaste dagarna och veckorna är nämligen ett parti som tycks skakas i sina grundvalar av internt krypskytte mot partiledaren, samt oförmåga att komma till skott i politikens mer centrala delar.

Det var alltså inte nog med att budgeten inte blev någon större framgång eller att Håkan Juholt hamnade mitt i det kanske störste mediedrev som en svensk politiker haft att hantera.

I kölvattnet på de fallande opinionssiffror som självfallet blev resultatet av detta drev, har dessutom uppenbara interna motsättningar flutit upp till ytan.

Att det knakar i den stora S-koalitionen demonstreras för allmänheten på ett sätt som knappast kan sägas vara värdigt.

Den senaste i raden av interna kritiker av Håkan Juholt var erfarne och vanligtvis kloke Thomas Östros, som ett år efter katastrofvalet fann det lämpligt att i SVT:s Agenda i söndags säga sitt om hur illa ställt det är.

De allra flesta tittare tolkade det nog som att Östros, mellan raderna och underförstått, menade att problemen i partiet var partiledarens fel. I denna anda valde Östros att blunda för sitt eget ansvar för partiets situation samt egna tillkortakommanden. Dessutom uttryckte han inte klart och tydligt förtroende för sin partiledare.

Det är inte konstigt att många tolkade detta framträdande som en ansökan om ett jobb som framtida S-partiledare.

Men socialdemokratins allvarliga läge har varken börjat med Håkan Juholt eller skulle sluta med honom, om han i närtid skulle välja att packa sina kartonger och resa hem till Oskarshamn.

Vad det handlar om är ett parti som efter valförlusten år 2006 inte orkade lägga fram en politik som låg i linje med människors förväntningar och presenterade en berättelse som blev otydlig som en följd av det rödgröna samarbetet.

Partiet äventyrade sin trovärdighet som regeringsdugligt och vårdade inte de framgångar som skördades under Göran Perssons regeringsperiod.

Efter det fiaskobetonade valresultatet 2010 skakas nu partiet av motsättningar därför att det inte riktigt har bestämt sig för åt vilket håll det ska gå i praktisk politik.

Åtskilliga av de vällovliga ambitioner som den nyvalde partiledaren redovisade på vårens S-kongress – upprustningen av pensionssystemet, stopp för vinstintressena i vård, skola och omsorg, samt nya regleringar för att få tågen att gå och elmarknaden att fungera bättre – har ännu inte fått någon framträdande plats i partiets politikutveckling.

Berättelsen har inte fyllts med innehåll. Juholts väg framåt har helt enkelt varit lite för krokig, snårig och backig.

Gårdagens besked från riksdagen att S röstade emot en lag för att tvinga partier att redovisa stora ekonomiska bidrag – till förmån för något slags försök att nå en frivillig överenskommelse – bär syn för sägen.

För detta bär, självfallet, Håkan Juholt ett betydande ansvar.

Men han är inte ensam. Det är alltför många som i ledande ställning sitter passiva och anonyma. Det är ett problem som Juholt delar med sin företrädare Mona Sahlin. Det förutsätts tydligen att en S-partiledare i ensamt majestät ska peka ut både riktning, reformer samt åstadkomma resultat.

Det är också uppenbart att det samtidigt, trots att det enligt rapporterna går mycket bra på Juholts turné i landet, finns krafter som arbetar intensivt och engagerat med att undergräva hans ställning som partiledare.

Personer som aldrig har accepterat Juholt, som inte tycker att en person som är uppvuxen och uppfostrad utanför den stora staden är fin nog, som efter kongressen inte fick de uppdrag de själva hade drömt om, som vill vrida partiets politik mer mot mitten, som själva anser sig vara viktigare än partiet, kastar pil på partiets ordförande i var och varannan nyhetssändning och tidningsartikel.

Tänker vi bort personerna bakom ämbetena i den breda S-koalitionen kan detta beteende långsiktigt få mycket allvarliga konsekvenser. Den som en gång efterträder Juholt, när det nu blir, kan då enligt ny standard komma att behandlas på exakt samma sätt, fast då från annat håll.

Det är den gamla SSU-konfliktens smutsliga arbetsmetod att offentligt underminera varandra som då har kommit till heders.

Ett parti som inte förmår att slå vakt om sin egen värdighet och som inte förstår att värna sina institutioner, riskerar allvarligt att spela bort sin egen betydelse inför framtiden – trots att det företräder världens bästa idé. Det finns det många som nu borde tänka på.