Det är liksom huvudfrågan, men den gled han undan. Så nedsablad som han blev nu har han dock aldrig blivit förut. Men det stora problemet är ju att de flesta i utsatta jobb inte orkar jobba ens till 65 år utan slås ut innan.

Reinfeldt vet inget om svensk arbetsmarknad. Totalt finns i hela Sverige 350 metallare som jobbar efter 65 år.

Hans besked är fullt i klass med de brutala nedskärningar som finansvärlden och den tyska järnladyn Merkel kräver av grekerna för att låna ut mer pengar till dem.

I veckan ledde det till en ny storstrejk och det kan man ju förstå när de nya kraven är lönesänkningar på 25 procent, sänkta pensioner med 35 procent och minskade minimilöner med 20 procent, från 750 euro till 600 euro. Det är drygt 5 000 kronor i månaden.

Det är ju en så brutal medicin att Greklands politiker inte klarar att svälja den. EU, EMU, IMF och Merkel får väl kalla in generalerna i den gamla grekjuntan om de ska tvinga igenom sina diktat.

Här hemma i Sverige frodas i alla fall kapitalägarna när finanskris och skuldkris härjar som värst i vår omvärld. De fyra affärsbankerna har gjort 205 miljarder i vinst sedan 2008, har någon räknat ut.

Finansminister Anders Borg gör inget annat än bara pratar på som vanligt och har förvandlat finansdepartementet till ett diskussionsseminarium istället för ett maktcentrum som ska styra utvecklingen.

Staten har en egen bostadsbank, SBAB, som inte används som prispressare och staten använder inte sitt ägande i Nordea för att agera.

Från Borgs sida är det mycket väsen för lite ull, som kärringen sade när hon klippte grisen.

Man läser också att två tredjedelar av storbolagen på börsen redan spikat att de ska dela ut 86 miljarder till aktieägarna i vår. Det är en ökning med 4,5 miljarder från i fjol och det finns uppenbart inget i kupongklipparnas värld som heter återhållsamhet ens i de sämre tider som redan är här.

Det är bara när löntagarna ställer krav på bibehållna reallöner som de gråhåriga med silverkryckorna och de blåhåriga tanterna skriker i högan sky.

Hög- eller lågkonjunkturer spelar ingen roll. Den aktieägande klassen ska alltid ha sin tribut.

Mitt i denna kapitalets guldfest lagom till påskhandeln går löneavtalen ut bland annat för de handelsanställda. Då lär det vara annat ljud i skällan.

Det har varit rätt mycket Stefan Löfven i massmedierna och han kunde berätta i TV 4 om hur stämningen vid matbordet i Örnsköldsvik förändrades när styvpappan kom hem och berättade att han förlorat jobbet.

Sådana erfarenheter kan nog bara någon enstaka av goddagspiltarna i både regeringen och oppositionen bidra med.

Partiets flyta-ovanpå-lyxlirare som Stig-Björn Ljunggren tycker att Löfven har luftlandsatts från fackföreningsrörelsens gubbhylla. Sanningen är väl att ingen i broilernissegänget i riksdagen höll måttet.

Nu översköljs Löfven av idéer från alla håll om att bilda skuggregering, snabbt forma ett eget lag och massor av annat. Jag tycker att han ska ta det coolt och ha litet is i magen.

Partiet har talesmän i alla riksdagsutskott och idén att komplettera med avdankade gamla sosseministrar från Göran Perssons 90-talsregeringar är rätt dödfödd och kommer bara att öka förvirringen när budskapen kolliderar.

Någon humorist i spalterna skrev att Löfven ser ut som Bertil Boo, den sjungande bonden som var seriefigur i Åsa-Nisse-filmerna på 50-talet.

Han gick omkring och nöp i rågaxen och sjöng Violer till mor, så kvinnohjärtarna smälte på bystan. Tja, Bertil Boo är väl snäppet bättre än att bli kallad Åsa-Nisse.

Filippa Reinfeldt, musslan som helst tiger när hennes landstingsrevir i Fjollträsk kritiseras, har faktiskt uttalat sig om sin politiska förskingring av skattepengar.

Hon skänkte bort Serafen till några läkare för 700 000 kronor som rätt snart sjukhuset sålde till ett riskkapitalbolag för 20 miljoner.

Kritiken mot denna politiska svindel bemötte Filippa med att säga att det var ett personangrepp från socialdemokratin. Årets lågvattenmärke. Hittills får vill säga.

Det har aldrig hänt att nära hälften av LO:s fackförbund offentligt gått ut och kritiserat LO:s ordförande som man nu gör med Wanja Lundby-Wedin. Hon framställs som en lealös kappvändare.

I veckan stödde hon ett svenskt deltagande i EU:s tvångspakt efter att inledningsvis tagit ställning emot pakten.

Det är väl inte överdrivet heroiskt att hoppa på henne, eftersom hon redan är en lame duck, då hon ska avgå i maj.

Men med en så stark opinion emot sig är det rätt uppenbart att Wanja Lundby-Wedin inte klarat jobbet att hålla ihop LO.

Sedan är det väl numera en praxis att man i arbetarrörelsen ska tvätta alla sina sossebykar offentligt.

Nog för att det förr fanns väl så djupa konflikter både i LO:s stora förhandlingsdelegation och i landssekretariatet, men det var helt otänkbart att någon läckte till högerns tidningar.

En och annat saftig replik från Arne Geijers och Gunnar Strängs holmgångar om arbetslösheten i 70-talskrisen när de möttes i LO:s tornrum sipprade ner till oss som satt i våningarna under.

Men hur tuffa tagen var framgick inte förrän 30 år senare när Thage G. Peterson skrev sina memoarer och samtidigt avslöjade att både Olof Palme och Gunnar Sträng hotade att avgå när det var som värst.

Vissa saker var faktiskt bättre förr.

Jan G Andersson