annonsutrymme
annonsutrymme
OPINION
Publicerad 120209 06:00. Uppdaterad 120209 08:29.
Vad är Sveriges roll i Europa? I världen? Frågor om internationell solidaritet, FN, fred, nedrustning, bistånd, miljö, globaliseringens för- och nackdelar stod högt på den socialdemokratiska dagordningen för 10-15 år sedan.
I dag är de bortblåsta från agendan, och ersatta med en ängslig anpassning till den borgerliga regeringens utrikespolitik, som i sin tur är anpassad till Natomedlemskap och okritiskt västvänlig.
Hemliga uppgörelser med de borgerliga i riksdagen har ersatt öppna debatter i partiet. Ett resultat av detta är att socialdemokraterna nu är medansvariga för att Sverige tycks bli ett av de sista länderna som lämnar Afghanistan – ett miljardslukande svenskt krigsäventyr i ett fattigt land där Sverige borde ha satsat på bistånd, inte på militära operationer under amerikanskt Natobefäl.
En uppryckning av den socialdemokratiska utrikespolitiken förutsätter engagerade talespersoner. Det måste finnas bättre namn i riksdagen än Urban Ahlin, som helt kommit bort i debatterna, i den mån Bildt över huvud taget brytt sig om honom. Utanför riksdagen finns Jan Eliasson, som inte bara är en skicklig diplomat med ett unikt internationellt nätverk, utan också en god och engagerad socialdemokrat, som borde ha beretts en riksdagsplats redan när han utsågs till utrikesminister på våren 2006.
Låt Eliasson föra partiets talan i den anda av internationalism som är socialdemokratins signum! Jan Eliasson kan inspirera den återväxt som partiet behöver på detta område, och han skulle bli en utmärkt mentor för nya krafter i riksdagen. Han blir också en självklar ledare för den upplysningskampanj som nu behövs i partiet efter de senaste årens ideologiska förfall på det internationella området.
När det gäller Europa, har Stefan Löfven lovat ta ett samlat grepp, vilket förhoppningsvis inkluderar en kunnig och engagerad Europaskuggminister (varför inte fråga Thomas Östros?). Det behövs. Socialdemokratins inställning till EU har alltid varit vacklande. Vi har velat dra nytta av de fördelar som det ekonomiska samarbetet ger oss, utan att binda upp oss politiskt. Det är en omöjlig hållning i framtiden, om vi vill ha något inflytande på Europas politik.
Frågan är komplex. EU är idag inte den union som vi anslöt oss till 1995. Det är snarare en flerfilig process, med parallella strukturer, än EN union med självständiga och väl definierade institutioner. Vi hade redan eurosamarbetet för 17 av de 27 EU-länderna, med egen centralbank, och med biroll för de europeiska institutionerna. Nu får vi finanspakten, ett EU26 (eller EU27 om Tjeckien ansluter sig). Även här får kommissionen en biroll. EU har blivit mindre transparent, och utvecklingen på viktiga områden styrs av några större länder.
Hemlighetsmakeriet kring och högerstyrningen av de nya EU-spåren skrämmer många. Men är vi inte med, får vi inte veta något alls. Och krispolitiken blir ju inte bättre av att socialdemokraterna håller sig undan. För övrigt är det val i Frankrike redan till våren och i Tyskland nästa år, och vi kan mycket väl få se stora politiska förändringar i den ekonomiska krisens spår.
I Sverige dröjer maktskiftet till 2014. Låt oss utnyttja väntetiden för att lägga grunden för en stark socialdemokratisk plattform - för Europa och för fred och framsteg i hela världen. Gärna tillsammans med övriga nordiska länder, så som skedde vid Samak-mötet med nordiska S- och fackledare härom veckan. Där fanns tre statsministrar och en vice statsminister. Hoppet är inte ute för den nordiska modellen!
Torsten Nilsson
Utrikeskolumnist
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.
Det är svårt att förstå den närmast barnsliga inställning som de borgerliga partierna demonstrerade under söndagens partiledardebatt i SVT, att Stefan Löfvens invit om en energipolitisk överenskommelse förutsätter att han redovisar en skarp S-linje i just kärnkraftsfrågan.
Om en politiker skulle säga att under de kommande 20 åren så vore det önskvärt att den tiondel som tjänar mest, får 76 procent mer i plånboken att röra sig med, samtidigt som tiondel som tjänar minst bara får sju procent, så vore vederbörande förmodligen omgående politiskt död.
Eftersom det i svensk politik på senare tid har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt, så kunde man förvänta sig en tam och rätt försiktig partiledardebatt under söndagsskvällen.
Klubbad av en gristung förkylning försvann långhelgen i ett febrigt töcken och jag var inte fit for fight för något utemöte på första maj, så jag missade denna tillställning för första gången sedan 1973.
Det är en för normalt funtade människor alldeles självklar slutsats som ligger bakom LO-ekonomernas vårrapport om de ekonomiska utsikterna, nämligen att när exporten sjunker måste produktion och sysselsättning stimuleras genom ökad inhemsk efterfrågan.
Det var jag som bröt utvecklingen av den ökande sjukfrånvaron. Det skedde under perioden 2002–2006. Jag var arbetslivsminister i den socialdemokratiska regeringen och ansvarig för sjukförsäkringen.
Det bästa med den löneuppgörelse som träffades i långhelgen för 350 000 kommunalt anställda var att parterna vägrade att underordna sig Medlingsinstitutets rigida tvångströja på 2,6 procent. Parterna Kommunal och SKL tog istället ansvar för en egen uppgörelse som låg något högre, men väl inom den det samhällsekonomiska utrymmet.
Man kan knappast beskriva Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons första skuggbudget som något samhällsomstörtande alster.

Sök i webbsidan
annonsutrymme