annonsutrymme
annonsutrymme
Anders Borg. Mannen som uppenbart ställer högre krav på andra att agera än på sig själv.
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX
OPINION
Publicerad 120209 06:00.
För femtioelfte gången stod så Anders Borg i TV-rutan och uttalade sin ilska mot bankerna.
Det var mot bakgrund av en rapport från SEB, som visade att banken går mycket hyggligt ekonomiskt, som finansministern passade på att känga till banksektorn i största allmänhet.
Svart i ögonen och med darr på överläppen närmast frustade finansministern fram ilskna hot om att det snart är dags att göra någonting åt bankerna, och han menade bland annat att deras verksamhet är underbeskattad.
Han konstaterade att det är dags för bankerna att låta de sänkta räntorna komma hushållen till del i form av lägre boräntor.
Till det yttre påminde Borg inte så lite om TV:s Sverker Olofsson, som under många år i konsumentjournalistikens tjänst gjorde det till en konstart att med illa dold irritation trycka till affärsidkare som inte skötte sina åtaganden.
I sak har naturligtvis Anders Borg rätt i sin kritik.
Svenska Dagbladet har visat att de fyra storbankerna under åren 2008-2011 – de år som annars brukar beskrivas som de finansiellt värsta sedan depressionen på 1930-talet – gjorde sammanlagda vinster på, och håll i er nu, över 200 miljarder kronor.
Dessa vinster har till mycket stor del uppstått därför att det varit stora gap mellan deras in- och utlåningsräntor.
Självfallet borde nu bankerna sänka sina boräntor.
Särskilt när riksbanken har infört en krisränta för att hålla uppe hushållens köpkraft, stimulera företagens investeringar och därmed ge skjuts åt aktiviteten i ekonomin. Och särskilt när regeringen själv sviker i kampen mot arbetslösheten.
Problemet för Anders Borg är emellertid att han inte är Sverker Olofsson utan är chef för finansdepartementet.
Som finansminister är han inte någon skjutglad konsumentjournalist utan en verklig makthavare.
Hade Anders Borg velat sätta kraft bakom orden och verkligen göra någonting åt de problem som han pekar på så har han haft över fem år på sig i ämbetet.
Anser finansministern att lagstiftningen är för slapp kan han presentera en ny.
Anser finansministern att skatteuttaget inte är bra kan han föreslå förändringar.
Anser finansministern att det är fel på hur myndigheterna jobbar kan han förändra regelverken, ge dem nya uppdrag eller byta ut personerna i ledningarna.
Anser finansministern att konkurrensen mellan bankerna är för dålig kan han ge statliga SBAB i uppdrag att hålla marknadens mest konkurrenskraftiga boräntor.
Men regeringsmaktens möjlighet att faktiskt göra någonting åt giriga banker och problemen i banksektorn kan man knappast anklaga Borg för att ha missbrukat.
I själva verket har han och regeringen på detta område varit utomordentligt passiv.
Lika trött på bankerna som Anders Borg säger sig vara, lika trötta är vi således på en finansminister som inte tycks kunna prestera en politik för att göra någonting åt de problem som han själv kritiserar.
Istället för handling har finansministern i fråga om bankerna devalverat sig själv till rollen som opinionsbildare; pladder utan politik, svammel utan substans, retorik utan reformer.
Sådan enkel smekning av folkopinionen medhårs utan politiskt ansvarstagande brukar ibland kallas för populism.
För att komma från en finansminister duger det självfallet inte.
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.
Det är svårt att förstå den närmast barnsliga inställning som de borgerliga partierna demonstrerade under söndagens partiledardebatt i SVT, att Stefan Löfvens invit om en energipolitisk överenskommelse förutsätter att han redovisar en skarp S-linje i just kärnkraftsfrågan.
Om en politiker skulle säga att under de kommande 20 åren så vore det önskvärt att den tiondel som tjänar mest, får 76 procent mer i plånboken att röra sig med, samtidigt som tiondel som tjänar minst bara får sju procent, så vore vederbörande förmodligen omgående politiskt död.
Eftersom det i svensk politik på senare tid har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt, så kunde man förvänta sig en tam och rätt försiktig partiledardebatt under söndagsskvällen.
Klubbad av en gristung förkylning försvann långhelgen i ett febrigt töcken och jag var inte fit for fight för något utemöte på första maj, så jag missade denna tillställning för första gången sedan 1973.
Det är en för normalt funtade människor alldeles självklar slutsats som ligger bakom LO-ekonomernas vårrapport om de ekonomiska utsikterna, nämligen att när exporten sjunker måste produktion och sysselsättning stimuleras genom ökad inhemsk efterfrågan.
Det var jag som bröt utvecklingen av den ökande sjukfrånvaron. Det skedde under perioden 2002–2006. Jag var arbetslivsminister i den socialdemokratiska regeringen och ansvarig för sjukförsäkringen.
Det bästa med den löneuppgörelse som träffades i långhelgen för 350 000 kommunalt anställda var att parterna vägrade att underordna sig Medlingsinstitutets rigida tvångströja på 2,6 procent. Parterna Kommunal och SKL tog istället ansvar för en egen uppgörelse som låg något högre, men väl inom den det samhällsekonomiska utrymmet.
Man kan knappast beskriva Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons första skuggbudget som något samhällsomstörtande alster.

Sök i webbsidan
annonsutrymme