annonsutrymme
annonsutrymme
Thorbjörn Fälldin. Centerledaren som lovade att aldrig dagtinga med sitt samvete och sedan blev statsminister genom att ladda Barsebäck 2.
Foto: Leif R. Jansson7FLT-PICA
OPINION
Publicerad 120216 06:00. Uppdaterad 120216 17:05.
Statliga energiföretaget Vattenfalls koncernchef Øystein Løseth lät härom dagen meddela att bolaget utvärderar förutsättningarna att bygga en ny kärnkraftsreaktor i Sverige.
Enligt koncernchefen är nämligen en ny lagstiftning nu på plats som gör det möjligt att sätta en sådan investering i verket.
Vad han syftar på är alliansregeringens överenskommelse om att det ska vara tillåtet att bygga nya kärnkraftsreaktorer när gamla tas ur drift. Antalet reaktorer i framtiden ska dock inte överstiga dagens.
Alltså jobbar nu 25-30 anställda hos Vattenfall med att vrida och vända på alla frågor som finns i ärendet.
För inte minst Centerpartiet måste detta besked innebära magknip.
För det första har partiet under många decennier varit partipolitikens främsta exploatör av kärnkraftsmotståndet.
Fortsatt finns i Centern ett mycket starkt, brett och äkta motstånd mot denna form av elproduktion.
Sveriges energiminister heter Anna Karin Hatt och är just centerpartist. Miljöministern i samma regering heter Lena Eek och är även hon centerpartist.
Det är alltså företrädare för detta parti som ska bereda en eventuell ansökan från Vattenfall om att få bygga en ny reaktor samt utåt försvara ett framtida regeringsbeslut.
Blotta tanken på att det kan bli en centerpartist som får ta första spadtaget på en ny kärnkraftsreaktor kan få åtskilliga i partiet att krevera.
För det andra är det ett helägt statligt bolag som nu analyserar möjligheterna att bygga en ny kärnkraftsreaktor.
Bolagets ägande förvaltas direkt av regeringskansliet och arbetar efter de mål och instruktioner som regering och riksdag slår fast.
Beslut som initieras i Vattenfall kan alltså inte avfärdas som fria fantasier från den regering i vilken Centerpartiet ingår.
För det tredje innebär koncernchefens uppfattning att det kan finnas förutsättningar för byggande av ny kärnkraft, ett direkt underkännande av det försvar som Centerpartiet har artikulerat sedan alliansregeringen presenterade sin överenskommelse om energipolitiken.
Från partiet har det nämligen sagts att det visserligen i teorin finns möjligheter att ersätta gamla reaktorer med nya, men att det i praktiken blir omöjligt eftersom så många och nya krav ställs.
Men så ser uppenbart inte statliga Vattenfall på saken. Då hade en utredning om en ny reaktor aldrig inletts.
Det finns alltså flera anledningar till att denna fråga kan bli en riktig rysare för regeringen i allmänhet och Centerpartiet i synnerhet.
Särskilt gäller det med tanke på att centerpartiet redan dallrar på de fyra procenten i opinionsmätningarna. I den senaste mätningen från Aftonbladet/United Minds ligger partiet till och med under riksdagsspärren.
Partiet har inte fått något lyft med nya partiledaren Annie Lööf.
Att i regeringsställning tvingas godkänna byggandet av en ny reaktor kommer knappast heller att få nya väljare att vallfärda till partiet.
Däremot riskerar partiet att bli av med några av de få tappra kärnväljare som fortfarande finns kvar.
För många äldre väljare med C-sympatier skulle ett nytt Center-ja till ett reaktorbygge vara en händelse, nästan i klass med när Thorbjörn Fälldin, efter att länge ha lovat att inte dagtinga med sitt samvete och aldrig kunde tänka sig ladda en ny reaktor, direkt efter valsegern 1976 laddade Barsebäck 2.
Således: gör Annie Lööf som Thorbjörn Fälldin och sviker sitt partis kärnväljare?
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.
Det är svårt att förstå den närmast barnsliga inställning som de borgerliga partierna demonstrerade under söndagens partiledardebatt i SVT, att Stefan Löfvens invit om en energipolitisk överenskommelse förutsätter att han redovisar en skarp S-linje i just kärnkraftsfrågan.
Om en politiker skulle säga att under de kommande 20 åren så vore det önskvärt att den tiondel som tjänar mest, får 76 procent mer i plånboken att röra sig med, samtidigt som tiondel som tjänar minst bara får sju procent, så vore vederbörande förmodligen omgående politiskt död.
Eftersom det i svensk politik på senare tid har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt, så kunde man förvänta sig en tam och rätt försiktig partiledardebatt under söndagsskvällen.
Klubbad av en gristung förkylning försvann långhelgen i ett febrigt töcken och jag var inte fit for fight för något utemöte på första maj, så jag missade denna tillställning för första gången sedan 1973.
Det är en för normalt funtade människor alldeles självklar slutsats som ligger bakom LO-ekonomernas vårrapport om de ekonomiska utsikterna, nämligen att när exporten sjunker måste produktion och sysselsättning stimuleras genom ökad inhemsk efterfrågan.
Det var jag som bröt utvecklingen av den ökande sjukfrånvaron. Det skedde under perioden 2002–2006. Jag var arbetslivsminister i den socialdemokratiska regeringen och ansvarig för sjukförsäkringen.
Det bästa med den löneuppgörelse som träffades i långhelgen för 350 000 kommunalt anställda var att parterna vägrade att underordna sig Medlingsinstitutets rigida tvångströja på 2,6 procent. Parterna Kommunal och SKL tog istället ansvar för en egen uppgörelse som låg något högre, men väl inom den det samhällsekonomiska utrymmet.
Man kan knappast beskriva Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons första skuggbudget som något samhällsomstörtande alster.

Sök i webbsidan
annonsutrymme