annonsutrymme
annonsutrymme
OPINION
Publicerad 120214 06:18. Uppdaterad 120214 08:41.
Ett av hundra barn i Sverige föds med hjärtfel. I Kalmar län motsvarar det nästan 25 nyfödda varje år – en hel skolklass. Har barnen tur upptäcks deras hjärtfel innan de hinner bli hemskickade från BB.
Förhoppningsvis genomgår de lyckade hjärtoperationer, för att sedan få leva ett liv inte alltför olikt andra barns.
Alla barn som föds med hjärtfel i Sverige år 2012 har rätt till ett långt och bra liv. Men detta kräver fler barnhjärtläkare och mer pengar till forskning.
På 1960-talet överlevde bara 60 procent av alla barn med hjärtfel. Nu överlever mer än 95 procent, tack vare bättre operationstekniker och effektivare sjukvård. Det är ingen slump, utan resultatet av tusentals forskningstimmar som bland annat finansierats via gåvor till Hjärt-Lungfonden. Den svenska barnhjärtvården kan bli ännu bättre, men hittills har barnhjärtforskning inte prioriterats vare sig av staten eller av landstingen.
Vi står nu inför allvarliga utmaningar. Svensk barnhjärtvård är en liten medicinsk specialitet och det trettiotal barnhjärtläkare som finns har svårt att få tid till forskning. Ett annat problem är att många av dem snart pensioneras, samtidigt som endast sex personer i dag är under utbildning till barnhjärtspecialist.
Dessutom finns det fortfarande många obesvarade frågor kring barns hjärtfel. Vi behöver lära oss mer om vad som orsakar felen och utveckla nya sätt att upptäcka och åtgärda dem tidigt. Vi måste också hitta bättre behandlingsmetoder.
Men forskarnas allra största utmaning är att ge alla hjärtebarn ett så friskt hjärta som möjligt, både under uppväxten och som vuxna. Ett medfött hjärtfel kan innebära nedsatt fysisk förmåga, koncentrationssvårigheter och att barnen blir svårare sjuka vid vanliga infektioner. Barnen kan ha svårt att hänga med i undervisningen, att bada utomhus och leka i snön.
De kan helt enkelt inte alltid göra sådant som är självklart för andra barn.
Under februari månad samlar Hjärt-Lungfonden in pengar som går specifikt till forskning kring barns hjärtfel. Sedan 2007 har svenskarna bidragit med hela 50 miljoner kronor till forskning kring barnhjärtan. Det är mycket pengar, men inte tillräckligt.
Och det krävs mer än generösa bidrag från allmänheten – nu måste politiker på alla nivåer ta sitt ansvar genom långsiktiga satsningar på barnhjärtforskning.
De barn i Kalmar län som föds med hjärtfel har rätt till ett lika långt och bra liv som alla andra barn.
Katarina Hanséus
Docent och överläkare i barnkardiologi vid Lunds Universitetssjukhus
Staffan Josephson
Generalsekreterare för Hjärt-Lungfonden
Bo Lundell
Docent och överläkare i barnkardiologi vid Astrid Lindgrens barnsjukhus
Mats Mellander
Docent och överläkare i barnkardiologi vid Drottning Silvias barn-
och ungdomssjukhus
Annika Rydberg
Docent och överläkare i barnkardiologi på Norrlands Universitetssjukhus
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.
Det är svårt att förstå den närmast barnsliga inställning som de borgerliga partierna demonstrerade under söndagens partiledardebatt i SVT, att Stefan Löfvens invit om en energipolitisk överenskommelse förutsätter att han redovisar en skarp S-linje i just kärnkraftsfrågan.
Om en politiker skulle säga att under de kommande 20 åren så vore det önskvärt att den tiondel som tjänar mest, får 76 procent mer i plånboken att röra sig med, samtidigt som tiondel som tjänar minst bara får sju procent, så vore vederbörande förmodligen omgående politiskt död.
Eftersom det i svensk politik på senare tid har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt, så kunde man förvänta sig en tam och rätt försiktig partiledardebatt under söndagsskvällen.
Klubbad av en gristung förkylning försvann långhelgen i ett febrigt töcken och jag var inte fit for fight för något utemöte på första maj, så jag missade denna tillställning för första gången sedan 1973.
Det är en för normalt funtade människor alldeles självklar slutsats som ligger bakom LO-ekonomernas vårrapport om de ekonomiska utsikterna, nämligen att när exporten sjunker måste produktion och sysselsättning stimuleras genom ökad inhemsk efterfrågan.
Det var jag som bröt utvecklingen av den ökande sjukfrånvaron. Det skedde under perioden 2002–2006. Jag var arbetslivsminister i den socialdemokratiska regeringen och ansvarig för sjukförsäkringen.
Det bästa med den löneuppgörelse som träffades i långhelgen för 350 000 kommunalt anställda var att parterna vägrade att underordna sig Medlingsinstitutets rigida tvångströja på 2,6 procent. Parterna Kommunal och SKL tog istället ansvar för en egen uppgörelse som låg något högre, men väl inom den det samhällsekonomiska utrymmet.
Man kan knappast beskriva Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons första skuggbudget som något samhällsomstörtande alster.

Sök i webbsidan
annonsutrymme