Nu var det inte många konkreta besked. Han påminde nästan om Mona Sahlin som i stort sett aldrig gav några rejäla besked och när det slutligen kom några var de rätt urvattnade och luddiga.

Det duger inte att bara hänvisa till kommande besked.

Det är klart att det finns en massa kongressbeslut och sådant som en nyvald partiordförande måste anpassa sig till och ta hänsyn till, men Löfven skulle nog tjäna på att vara mer Metall-ordförande än partiordförande.

Vad ska sosseetablissemanget göra om han pratade ut skägget och sade, att det är bara lek med ord att hålla på och idissla om snara kärnkraftens avveckling? Skulle sossebossarna avsätta honom också?

Varenda människa vet ju att vi inte klarar landets energiförsörjning under överskådlig tid utan kärnkraft. Talet om förnyelsebar el låter tjusigt, men alla vindkraftverk i landet producerar inte mer elkraft än en enda reaktor.

Det är illa nog att nu när det är som kallast står flera reaktorer stilla och kolkraftverken måste gå för fullt.

Möjligen skulle man kunna påminna om att kärnkraftdirektörerna lovade förra näringsministern Maud Olofsson i höstas att i vinter skulle allt rulla som smort, men sanningen är att 70-talskraftverken är utslitna och borde kunna förbättras betydligt.

Vi medborgare har rätt att kräva stabila elpriser och leveranstrygghet på elektricitet. Kärnkraften som kommer att finnas under överskådlig tid måste kunna fixa detta. Självklart måste det satsas rejält på konkurrenskraftiga alternativ.

Det räcker dock inte med att säga, att man vill ha blocköverskridande samtal. Ska det bli en långsiktig historisk överenskommelse måste sossarna komma med en spelöppning. Annars blir det bara så att alla lurpassar på varandra och allt rinner ut i sanden.

Men att det finns behov av gränsöverskridande uppgörelse är omtvistligt. Det där mödosamt hoptråcklade kompromissen från 2009 mellan regeringspartierna är ju ingen mer än den där uppblåsta energiministern Anna-Karin Hatt som tycker är något att hänga i julgranen.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt passade på att meddela att han vill villkora hela regeringsfrågan om oppositionen vinner valet 2014 till att vänsterpartiet ska vara med och avgöra den framtida energipolitiken.

Sedan kan man ju undra hur han är funtad när han vill skicka ut frågan om partiets medverkan i en regering på medlemsomröstning, när en regeringsplattform redan är framförhandlad.

Frågan är om Socialdemokraterna ens kommer att överväga regeringsmedverkan efter ett val för Vänsterpartiet med en sådan omogen inställning. Skulle fler partier göra så blir det varken hackat eller malet.

Ännu tokigare var Sjöstedt besked om att genom sina kontakter ska försöka rädda hem de två fängslade svenska journalisterna i Etiopien. Om man ska utnyttja sina känningar på det här sättet så är den grundläggande regeln att man absolut inte ska ut och babbla om det och dessutom bör det vara samordnat med de insatser som regeringens gör.

Varför dessa magplask? Förklaringen är nog att gaphalsperspektivet blir tydligt när kammen vuxit på postkommunisterna för ett par procentenheters uppgång i opinionsundersökningarna, men man kan ju erinra om ordspråket att gapar man för mycket mistar man ofta hela stycket.

Löfven, vad kommer det ifrån? Det enda jag kan påminna mig är att det var vad Selma Lagerlöf kallade Fryken i sin roman Gösta Berlings saga om håll-i-gång-gänget på godset Ekeby som var Rottneros herrgård i Sunne.

Häromdagen var det en professor i arbetsmarknadspolitik som tog det där kaxiga statsrådet Hillevi Engström och statsminister Reinfeldt i örat när de står i talarstolarna och hävdar att sysselsättningen har ökat sedan alliansregeringen tog över.

Det ligger något närmast desperat över regeringens påstående. Det är pinsamt att regeringen försöker laborera med siffrorna, när det internationellt vedertagna begreppet är att man räknar andelen sysselsatta av befolkningen och den har regeringen inte lyckats hålla uppe trots allt sitt dribblande.

Man kan luras en kortare tid, men man kan inte föra ett folk bakom ljuset hela tiden. Har inte propagandaminister Schlingman lärt ut detta i Rosenbad?

Jag har i veckan läst Per-Albin Hanssons dagbok från kriget och att få denna samlade bild från krigsåren var en ny upplevelse. Tidigare har man fått lösryckta anekdoter som nöjd med min dag gick jag hem och åt fläsk och bruna bönor, som han skrev sedan han snickrat ihop sin första regering.

Det som slår en är att han framstår som så fullständigt oberörd och orubbligt lugn under den opinionsstorm som rasade för att Sverige skulle gå in i kriget på finsk sida. Han var till och med hotad till livet, men sorterade lugnt alla brev han fick och konstaterade bara att de positiva breven vägde över skyhögt.

Det framgår att de finska politikerna for som skottspolar var och varannan dag till Per Albin i Stockholm när kriget började gå dåligt.

De begärde att två svenska divisioner (20 000 man) skulle sättas in på Karelska näset. De trodde att de hade en stark svensk opinion bakom sina krav, men den bestod av en högröstad minoritet av de gamla militärerna, ämbetsmännen i överklassen, högertidningarna och en och annan förledd sosse.

Folket i landet hade Per Albin bakom sig.

Jan G Andersson