annonsutrymme
annonsutrymme
Pengar i handen. Bankerna skor sig på hushållens bekostnad.
Foto: JESSICA GOW / SCANPIX
OPINION
Publicerad 120217 09:00. Uppdaterad 120217 09:02.
Riksbanken sänkte i går räntan med 0,25 procentenhet, vilket skulle betyda ett par hundralappar mer i månaden att röra sig med för en familj med en miljon kronor i villalån. Men det kommer det inte att göra.
De flesta affärsbankerna räknar inte med att sänka villalånen i motsvarande grad, utan kommer att roffa åt sig den utökade marginalen och låta låntagarna betala.
Girigbukarna i bankpalatsen kan liksom Joakim von Anka gräva i sina guldmynt och skicka nya miljarder till sina ägare.
Swedbank fördubblade sin utdelning till sex miljarder i år och när Handelsbanken redovisade sina delårssiffror i går, så tjänade de fyra affärsbankerna förra året 80 miljarder.
Sådana drömvinster har affärsbankerna aldrig tidigare kunnat redovisa. Men nu vet vi alltså hur de trissat upp sina höga marginaler.
Bankerna har försvarat sig genom att påstå att bolåneräntorna inte hänger ihop med reporäntan, men när Riksbanken höjer är affärsbankerna dödssnabba på att hänga på med minst samma höjning.
Villaägarnas Riksförbund har räknat ut att affärsbankerna verkligen har gamat till sig det senaste året, då den obligationsränta som bankerna finansierar sina bolån med har sjunkit med 35 procent. Den har sjunkit från 4,34 procent till 2,78 procent, men den minskade kostnaden har bolånekunderna blivit blåsta på.
Är det här bankerna astronomiska vinster skapats som går med ett rakt rör ner i aktieägarnas fickor? SEB erbjuder t ex idag en listränta på 4,39 procent för pengar som SEB självt betalar 2,91 procent för att låna upp.
Vilken risk tar banken genom att lägga beslag på 1,48 procentenhets marginal? Den är närmast obefintlig.
Det pinsamma eller tragiska är att ingen reser sig upp och slår näven i bordet på allvar. Finansministern Anders Borg gläfser litet på bankerna, men hans små hostningar stör inte matsmältningen i bankpalatsen.
Det finns bara ett råd man kan ge till hårt luttrade låntagare. Sätt press på din bankman och kräv att reporäntesänkningen fullt ut får genomslag i dina lånekostnader!
Det är tämligen okomplicerat att byta bank om din bankman är omedgörlig att gå med på sänkningen. Men det brukar ta skruv att bara hota med att byta bank.
Dessvärre är det inte många som gör det. Sju av 100 gjorde slag i saken förra året. Är det slöhet eller initiativlöshet som ligger bakom?
Riksbankens sänkning är ett ytterligare tecken på att det väntar sämre tider för Sverige. Tanken med sänkningen är att stimulera konsumtionen, så hjulen kan snurra på i landet. Men nu blir Riksbankens sänka reporänta bara ett slag i luften.
Pengarna som skulle hjälpa till att hålla igång landet stannar till stor del i bankerna.
Samtidigt har vi en regering som är så passiv i att bekämpa den snabbt fallande konjunkturen, att den fått kritik av EU-kommissionen att det investeras för litet i Sverige. Istället förbereder regeringen och facket för ett skyddsnät mot masspermitteringar i den fördjupade krisen.
När de privata arbetsgivarna under Curt Nicolin på 70-talet lanserade denna konjunkturanpassade arbetstid gick facket upp i limningen.
Men det var då det.
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.
Det är svårt att förstå den närmast barnsliga inställning som de borgerliga partierna demonstrerade under söndagens partiledardebatt i SVT, att Stefan Löfvens invit om en energipolitisk överenskommelse förutsätter att han redovisar en skarp S-linje i just kärnkraftsfrågan.
Om en politiker skulle säga att under de kommande 20 åren så vore det önskvärt att den tiondel som tjänar mest, får 76 procent mer i plånboken att röra sig med, samtidigt som tiondel som tjänar minst bara får sju procent, så vore vederbörande förmodligen omgående politiskt död.
Eftersom det i svensk politik på senare tid har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt, så kunde man förvänta sig en tam och rätt försiktig partiledardebatt under söndagsskvällen.
Klubbad av en gristung förkylning försvann långhelgen i ett febrigt töcken och jag var inte fit for fight för något utemöte på första maj, så jag missade denna tillställning för första gången sedan 1973.
Det är en för normalt funtade människor alldeles självklar slutsats som ligger bakom LO-ekonomernas vårrapport om de ekonomiska utsikterna, nämligen att när exporten sjunker måste produktion och sysselsättning stimuleras genom ökad inhemsk efterfrågan.
Det var jag som bröt utvecklingen av den ökande sjukfrånvaron. Det skedde under perioden 2002–2006. Jag var arbetslivsminister i den socialdemokratiska regeringen och ansvarig för sjukförsäkringen.
Det bästa med den löneuppgörelse som träffades i långhelgen för 350 000 kommunalt anställda var att parterna vägrade att underordna sig Medlingsinstitutets rigida tvångströja på 2,6 procent. Parterna Kommunal och SKL tog istället ansvar för en egen uppgörelse som låg något högre, men väl inom den det samhällsekonomiska utrymmet.
Man kan knappast beskriva Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons första skuggbudget som något samhällsomstörtande alster.

Sök i webbsidan
annonsutrymme