annonsutrymme
annonsutrymme
Nils Fredrik Aurelius
OPINION
Publicerad 120217 09:16. Uppdaterad 120217 09:25.
Det har blivit allt vanligare att ha politik som yrke i Sverige. Landstings- och kommunalråden har fått sällskap av regionråd och antalet politiska sekreterare har ökat starkt. Inte så få kombinerar förtroendeuppdrag med sekreteraretjänster och blir på så sätt heltidspolitiker.
Pengarna kommer undantagslöst från det allmänna. Skattebetalarna betalar naturligtvis också för den överdimensionerade riksdagen, där ledamöterna på senare tid alla fått sina personliga medhjälpare.
Om de valda ska kunna leva på inkomsterna från politiken, så måste ersättningarna höjas. Det är ingen tillfällighet att en arvodeskommitté har tillsatts i exempelvis Kalmar.
En typisk politisk karriär kan numera se ut så här: Efter gymnasium följer mer eller mindre framgångsrika studier vid en eller annan högskola, där tiden till stor del ägnas åt studentpolitik. Sedan är det dags att söka tjänst som politisk sekreterare.
Om riksdagskansliet stänger sina portar så återstår kommuner och landsting. När sedan de tunga posterna ska tillsättas har den politiske sekreteraren, som sysslat med politik på heltid, en självklar konkurrensfördel.
Formuleringen ”politisk broiler” myntades redan för några årtionden sedan och terminologin uttrycker förstås avståndstagande.
Vore det då bättre med glada amatörer, som Tage Danielsson sjöng om en gång? Politikerna kanske rent av borde utgöra ett genomsnitt av befolkningen? I Sverige har ju aldrig politikerna velat sticka ut.
Annat är det till exempel i Frankrike, för att nu inte tala om Italien. Det berättas för övrigt att gamle Randolph Churchill i England gjorde succé i arbetarkvarteren genom att uppträda i jackett och hög hatt och tala illa om den skötsamma medelklassen, men den historien tror vi nog inte riktigt på.
Svaret på de bägge frågorna är hur som helst nej. Det är ingen merit att vara okunnig och politikerna måste inte likna folket. Som Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap, nyligen framhållit är det viktigaste, ja enda avgörande, att de styrda har reella möjligheter att avsätta dem som förlorat deras förtroende.
God utbildning och yrkeserfarenhet är naturligtvis tillgångar också i politiken, men kan inte ersätta politisk kompetens och fingertoppskänsla. Finansmarknadsministern Norman (m) är exempelvis en meriterad teknokrat, men hans så kallade investeringskonton är tämligen poänglösa.
Den som tycker att en borgerlig politik ska uppmuntra livsplanering på eget ansvar måste däremot uppskatta Annie Lööf (c), som onekligen är en broiler, när hon i Gösta Bohmans anda föreslår sparstimulanser.
Låt oss nu knyta ihop trådarna! Professionaliseringen av politiken är oundviklig, men effekterna kan mildras om flera medborgare med yrkeserfarenhet och goda kunskaper väljer att engagera sig. En förutsättning är att arvodena är rimliga, trots alla protester från populistiska partier.
Däremot kan vi gott minska antalet riksdagsledamöter med 100 stycken och antalet kommunalråd i Kalmar till två eller tre – men det är en annan historia.
Nils Fredrik Aurelius
Kolumnisten är fd rikdagsledamot (M)
från Kalmar
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.
Det är svårt att förstå den närmast barnsliga inställning som de borgerliga partierna demonstrerade under söndagens partiledardebatt i SVT, att Stefan Löfvens invit om en energipolitisk överenskommelse förutsätter att han redovisar en skarp S-linje i just kärnkraftsfrågan.
Om en politiker skulle säga att under de kommande 20 åren så vore det önskvärt att den tiondel som tjänar mest, får 76 procent mer i plånboken att röra sig med, samtidigt som tiondel som tjänar minst bara får sju procent, så vore vederbörande förmodligen omgående politiskt död.
Eftersom det i svensk politik på senare tid har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt, så kunde man förvänta sig en tam och rätt försiktig partiledardebatt under söndagsskvällen.
Klubbad av en gristung förkylning försvann långhelgen i ett febrigt töcken och jag var inte fit for fight för något utemöte på första maj, så jag missade denna tillställning för första gången sedan 1973.
Det är en för normalt funtade människor alldeles självklar slutsats som ligger bakom LO-ekonomernas vårrapport om de ekonomiska utsikterna, nämligen att när exporten sjunker måste produktion och sysselsättning stimuleras genom ökad inhemsk efterfrågan.
Det var jag som bröt utvecklingen av den ökande sjukfrånvaron. Det skedde under perioden 2002–2006. Jag var arbetslivsminister i den socialdemokratiska regeringen och ansvarig för sjukförsäkringen.
Det bästa med den löneuppgörelse som träffades i långhelgen för 350 000 kommunalt anställda var att parterna vägrade att underordna sig Medlingsinstitutets rigida tvångströja på 2,6 procent. Parterna Kommunal och SKL tog istället ansvar för en egen uppgörelse som låg något högre, men väl inom den det samhällsekonomiska utrymmet.
Man kan knappast beskriva Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons första skuggbudget som något samhällsomstörtande alster.

Sök i webbsidan
annonsutrymme
Broilerproblemet
Skrivet av: Stig-Björn Ljunggren den 18 februari 2012 07:30