annonsutrymme
annonsutrymme
OPINION
Publicerad 120222 06:01.
-strong-”Det finns inte |strong|vi och dom, det finns bara vi”, formulerade Olof Palme demokratins djupaste innebörd. Jag upprepar: – Är allting en han eller jag?
Frågan ställer Jean Valjean i en av sångerna i musikalen Les Miserables.
Du eller jag? Vi – har inte uppstått, eller har redan utplånats.
Det Sverige som växer fram under moderat regim kläs dagligen av mycket av sina möjligheter att förverkliga människors förväntningar.
Otryggheten breder ut sig, skolsegregationen ökar, studievägar stängs, oron inför ålderdomen tilltar. Klyftorna ökar.
När samhällsservicen nedmonteras, skruvas samtidigt förväntningarna ned på det allmänna, på det gemensamma, på om man så vill – Vi:et i samhällsbygget. Var och en står ensam kvar.
Blottade och ensamma försöker vi rusta oss för framtiden sådan den kan te sig.
Färre ges möjlighet att bry sig om samhället som sådant, om själva förutsättningen för solidaritet och gemenskap.
Nu råder: han eller jag! Projektet ”Vi” ges upp.
I denna konkurrens blir vi mer motståndare än medmänniskor, mer konkurrenter än bröder och systrar. Den egna skattesänkningen görs viktigare än den gemensamma upprustningen av skolan eller äldreomsorgen. Billigare mat på krogen kommer före fler händer i vården. Den som tjänar på systemskiftet hoppas kunna köpa sig den nya tryggheten, den som förlorar vet att den möjligheten inte kommer att finnas.
Fram växer en samhällsanda som gröper ur solidariteten och gör oss alla mindre än vad vi är.
Och vad händer med oss människor i ett samhälle om de gemensamma drömmarna och förbättringsplanerna ställs in?
Tage Erlander talade om det starka samhället, ett samhälle där människor inte ska behöva vara svaga. Socialdemokratins existens bygger på att reglera marknaden där den inte förmår att möta människors rättmätiga behov av trygghet och utveckling.
Det handlar om samhället som idé. Så här i slutet av februari kan det också beskrivas som samhällets värmande vinterkläder när medborgarna utsätts för kyla och isande vindar.
Men de senaste årtiondena – kraftigt accelererande sedan valet 2006 – har vi sett en utveckling mot att politikens och demokratins omkrets ständigt beskurits. Parallellt med detta har en syn på medborgaren som konsument, av såväl politik som offentliga tjänster, vuxit fram.
Detta kanske förklarar de senaste årens fokus på så kallade plånboksfrågor. Politiken ses allt mer som en butik, där konsumenter väljer de varor de gillar bäst, eller de man har råd med.
Vi reduceras till kunder på en marknad, istället för att lyftas till medborgare i ett samhälle.
Jag är så övertygad om att där politiken och demokratin pressas tillbaka blir resultatet inte ökad frihet för den enskilde, utan bara att andra maktgrupper – inte minst starka ekonomiska intressen – träder in i stället.
Detta är en utveckling vi tillsammans måste bryta. Här har mitt eget parti socialdemokraterna ett särskilt ansvar.
Allting behöver inte vara en han eller jag. Vi människor borde kunna bättre än så.
Håkan Juholt
Kolumnisten är riksdagsledamot från Oskarshamn
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.
Det är svårt att förstå den närmast barnsliga inställning som de borgerliga partierna demonstrerade under söndagens partiledardebatt i SVT, att Stefan Löfvens invit om en energipolitisk överenskommelse förutsätter att han redovisar en skarp S-linje i just kärnkraftsfrågan.
Om en politiker skulle säga att under de kommande 20 åren så vore det önskvärt att den tiondel som tjänar mest, får 76 procent mer i plånboken att röra sig med, samtidigt som tiondel som tjänar minst bara får sju procent, så vore vederbörande förmodligen omgående politiskt död.
Eftersom det i svensk politik på senare tid har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt, så kunde man förvänta sig en tam och rätt försiktig partiledardebatt under söndagsskvällen.
Klubbad av en gristung förkylning försvann långhelgen i ett febrigt töcken och jag var inte fit for fight för något utemöte på första maj, så jag missade denna tillställning för första gången sedan 1973.
Det är en för normalt funtade människor alldeles självklar slutsats som ligger bakom LO-ekonomernas vårrapport om de ekonomiska utsikterna, nämligen att när exporten sjunker måste produktion och sysselsättning stimuleras genom ökad inhemsk efterfrågan.
Det var jag som bröt utvecklingen av den ökande sjukfrånvaron. Det skedde under perioden 2002–2006. Jag var arbetslivsminister i den socialdemokratiska regeringen och ansvarig för sjukförsäkringen.
Det bästa med den löneuppgörelse som träffades i långhelgen för 350 000 kommunalt anställda var att parterna vägrade att underordna sig Medlingsinstitutets rigida tvångströja på 2,6 procent. Parterna Kommunal och SKL tog istället ansvar för en egen uppgörelse som låg något högre, men väl inom den det samhällsekonomiska utrymmet.
Man kan knappast beskriva Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons första skuggbudget som något samhällsomstörtande alster.

Sök i webbsidan
annonsutrymme