annonsutrymme
annonsutrymme
OPINION
Publicerad 120205 09:46.
Det har i somliga kretsar vållat stor upprördhet att en grupp vänsteraktivister har ordnat en så kallad ”överklassafari”.
Sittande i en buss har ett brokigt litet sällskap körts runt i några av de så kallade fiiinare områdena i Stockholm och betraktat storstilade groggverandor, nedgrävda pooler, exklusiva sjötomter och krattade grusgångar.
För vår del har vi ingenting emot dylika aktiviteter, framför allt eftersom de sätter fingret på de växande klassklyftorna i det svenska samhället.
De riktigt välbeställda slipper nämligen inte längre bara förmögenhetsskatten utan också den statliga fastighetsskatten.
De har dessutom fått sin inkomstskatt kraftigt reducerad.
Är någon därtill intresserad av att få dammråttorna bortjagade av utomstående så är detta sedan några år subventionerat av övriga skattebetalare.
Framför allt är det människor på högerkanten som anser att denna safari skapar onödiga spänningar och motsättningar i det svenska samhället.
På fullt allvar menar de alltså att ett gäng politiska turister som betraktar verkligheten genom ett bussfönster är farliga för samhällsandan. Bra är det däremot, menar de, att rejält sänka skatten för redan välbärgade.
Som en skarpsinnig reaktion mot denna aktivitet finns det inom Kristdemokraterna funderingar på att anordna en så kallad ”underklassafari”.
En av partiets högsta tjänstemän heter Patric Rylander. Han skriver på nätet att han gärna tar emot ”tips på platser att besöka”.
Det ska ”finnas en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder av klotter.”
Också detta har renderat i kritik, framför allt från det egna partiet. För vår del tror vi emellertid att det vore en alldeles utmärkt aktivitet för just kristdemokrater att företa sig.
Vi kan med fördel rekommendera partiets ledning, statsråden samt riksdagsgruppen att packa in sig i en buss och resa till ett utsatt förortsområde, exempelvis i någon av våra större städer.
Där kan de fundera över varför regeringen – i vilken KD sitter – har dragit in på subventioner till byggandet av nya bostäder, och vad detta har inneburit för den ökande trångboddheten.
Efter ett tag kan de göra ett tillfälligt stopp, kliva av bussen och samtala med de många människor som blivit av med sina jobb och nu tvingas leva på en mycket låg standard, ibland så usel att de tvingats till socialbidrag.
Möjligen får kristdemokraterna då en svårsmält insikt om konsekvenserna av den försämrade arbetslöshetsförsäkringen som partiet medverkat till.
Självklart bör dessa gäster i verkligheten passa på att utbyta erfarenheter med några långtidssjukskrivna. Åtskilligt kan berättas om fiaskot med regeringens sjukreform, där allvarligt sjuka tvingas ut för att söka jobb. Många har också fått svårare att betala räkningarna när deras ersättningar sänkts.
På socialförvaltningens lokalkontor kan sällskapet få information om den växande barnfattigdomen, om vräkningar av barnfamiljer, om smygavgifter i skolan, om barn som inte får bra vinterkläder eller glasögon, om föräldrar som ber om pengar för att köpa julklappar till ungarna eller ställa mat på bordet.
Bussen kan även stanna till på en nedsliten kommunal skola.
Där kan busslasten se den allt lägre lärartätheten och de sämre kunskapsresultaten; allt som en konsekvens av de besparingar som genomförts samt privatiseringen av skolväsendet.
Folktandvården är också värt ett besök. Säkert finns det någon tandläkare som kan informera om de växande klassklyftorna i tandhälsa mellan barn.
Kanske finns det även tid över att träffa några av de många ungdomar som inte får in en fot på arbetsmarknaden – vårt land har ju som bekant en ungdomsarbetslöshet som är bland de högsta i hela Europa.
Vad som kan rapporteras hem från denna fältstudie i vardagen är således att det finns skilda världar i vårt land.
Där vissa har fått det oändligt mycket bättre medan andra har fått det sämre.
Där somliga kvitterar ut skattesänkningar i miljonklassen och andra tvingas till socialbidrag.
Där vi allt mindre är medborgare i ett samhälle och allt mer förväntas vara kunder på en marknad.
Där otryggheten hårdhänt griper omkring sig samtidigt som makthavarna tittar bort och tror att skattesänkningar och utförsäljningar är lösningar på allt.
Att Sverige håller på att klyvas mitt itu behöver man inte söka sig ner i Statistiska Central- byråns tabeller för att konstatera.
Ibland räcker det med en bussresa. Och särskilt nyttigt vore nog denna safari för ett parti som KD – som ju skenheligt brukar göra anspråk på att företräda ”verklighetens folk”.
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.
Det är svårt att förstå den närmast barnsliga inställning som de borgerliga partierna demonstrerade under söndagens partiledardebatt i SVT, att Stefan Löfvens invit om en energipolitisk överenskommelse förutsätter att han redovisar en skarp S-linje i just kärnkraftsfrågan.
Om en politiker skulle säga att under de kommande 20 åren så vore det önskvärt att den tiondel som tjänar mest, får 76 procent mer i plånboken att röra sig med, samtidigt som tiondel som tjänar minst bara får sju procent, så vore vederbörande förmodligen omgående politiskt död.
Eftersom det i svensk politik på senare tid har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt, så kunde man förvänta sig en tam och rätt försiktig partiledardebatt under söndagsskvällen.
Klubbad av en gristung förkylning försvann långhelgen i ett febrigt töcken och jag var inte fit for fight för något utemöte på första maj, så jag missade denna tillställning för första gången sedan 1973.
Det är en för normalt funtade människor alldeles självklar slutsats som ligger bakom LO-ekonomernas vårrapport om de ekonomiska utsikterna, nämligen att när exporten sjunker måste produktion och sysselsättning stimuleras genom ökad inhemsk efterfrågan.
Det var jag som bröt utvecklingen av den ökande sjukfrånvaron. Det skedde under perioden 2002–2006. Jag var arbetslivsminister i den socialdemokratiska regeringen och ansvarig för sjukförsäkringen.
Det bästa med den löneuppgörelse som träffades i långhelgen för 350 000 kommunalt anställda var att parterna vägrade att underordna sig Medlingsinstitutets rigida tvångströja på 2,6 procent. Parterna Kommunal och SKL tog istället ansvar för en egen uppgörelse som låg något högre, men väl inom den det samhällsekonomiska utrymmet.
Man kan knappast beskriva Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons första skuggbudget som något samhällsomstörtande alster.

Sök i webbsidan
annonsutrymme