Jag ser det som en moralisk plikt att göra vad man kan för att detta inte ska lyckas. Att försöka skapa konflikter runt min person och ta ifrån mig uppdrag kommer i alla fall inte att ha den effekten på mig.

Men för dig som inte är lika privilegierad som jag, eftersom jag inte är beroende, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt, av mina politiska åtaganden, är signalen tydlig:

Akta dig för att visa civilkurage i Kalmar kommun!

Jag vill sätta de fyra beslut som vi nu närmast har på agendan i sitt sammanhang, så att det blir tydligt.

Jag tror att i stort sett alla här inne vet att det här är hur maktmänniskor gör för att försöka tysta sina kritiker. Otillbörligt beslutsfattande, medvetna brott mot demokrati och jävsregler, revisionskritik och fällande domar i Förvaltningsrätten – för att inte tala om hur partikamrater ger ansvarsfrihet utan hänsyn till revisorers yrkande på motsatsen – när sådant ska döljas är det obekvämt med dem som envisas med att påtala bristerna. Man gör allt för att bli av med dem som vägrar smusslandet, medan de som gjort överträdelserna sitter kvar.

Jag tror inte att någon människa är ond, eller ens vill annat än väl. Men det finns nog inget, utöver pengar möjligen, som lika mycket kan fördunkla vanliga hyggliga människors moraliska orienteringsförmåga som makt.

Jag har ett avtal här. Ärendet som vi nu ska ta ställning till innebär att Socialdemokraterna ensidigt bryter detta avtal, den överenskommelse som trepartier undertecknade efter förra valet.

Miljöpartiet, och särskilt jag, utmålas gärna som orsaken till detta. För jag och några av mina partikamrater har agerat illojalt mot våra samarbetspartners. Det är sant. Vi har inte följt vad som verkar vara en tyst överenskommelse inom det maktskikt som vi fått tillträde till. Vi har brutit mot oskrivna regler, och provocerande nog har vi gjort det med gott samvete eftersom vi gör det vi tror på.

För i det här avtalet står faktiskt inget om kollegialitet som ställer politiker ovanför lagar och demokratiregler, det står inget om att vara tyst när makt missbrukas, det står inget om att av hövlighet dölja invändningar mot ohållbara beslut. Även om vi inte har undertecknat ett sådant avtal verkar som om väldigt många i denna sal har gjort det. Men vi vill kunna se oss själva i spegeln.

Jag vet att det finns flera här som skäms. Ja, det finns väl skäl till det.

Här råder tystnadens kultur. Invändningarna tiger man med. Hotet mot dem som säger vad de egentligen tycker är för stort, priset är högre än man är beredd att betala. Alla verkar ha något att förlora, som de värderar högre än sitt samvete. Därför kommer vi att se, när vi begär votering, i detta och följande ärenden, att besluten verkställs av en minoritet i fullmäktige. En minoritet som tillåts sin maktutövning av alla som tror att de kan ställa sig utanför genom att tiga. Jag är övertygad om att det till och med är en minoritet inom Socialdemokraterna i Kalmar som gillar det här beslutet, och att många helst skulle slippa vara inblandade. Jag vet i alla fall flera som plågas av hur det egna partiet agerar. Men att ingen vågar säga ifrån. Man låter sig hellre användas i en liten grupps maktintresse. I båda blocken röstar man som man förväntas eller frånsäger sig ansvar genom att lägga ner sin röst. Man förvandlas till något man inte vill vara.

Filosofen Hannah Arendt har i boken Den banala ondskan beskrivit hur ett plikttroget handlande gentemot sina överordnade kan resultera i att man inte känner något ansvar, ens om det skulle gälla brott mot mänskligheten.

Professorn Lennart Lundquist har i sin senaste bok Slutet på yttrandefriheten och demokratin beskrivit det han kallar utstötningstrappan. Det är inte svårt att identifiera mekanismerna som används mot sådana som mig eller Jimmy Svensson – eller för all del mot den socialdemokrat som skulle våga visa sitt missnöje med vad som sker – det följer ett välkänt mönster.

Fokus flyttar man från sina egna överträdelser genom att försöka få oss att vända oss emot varandra internt, för att komma åt de obekväma. Att skapa krisstämning och framställa miljöpartister som oeniga utgör sedan bra svep skäl för att bryta samarbetsavtalet, liksom påståendet att man inte kan ha en styrelseordförande som inte ingår i majoriteten. Med det argumentet saknar jag i dagens handlingar entledigandet av Ronny Nilsson i Kalmar Airport AB, för inte har väl han gått och blivit partiaktiv hos Socialdemokraterna?

Och Vänsterpartiet låter sig ställas fram som de som tar över Miljöpartiets ansvarsområden i majoriteten. Det är smart av Socialdemokraterna och ryggradslöst av Vänstern.

Hoten verkställs nu och man låter bestraffningarna drabba en hel grupp. Jag ogillar starkt att sanktioner görs mot andra än de som man egentligen vill komma år, som Anna Thore – som inte personligen varit involverad i de sakfrågor vi stridit om – det är riktigt dåligt.

Jag ogillar hur man intrigerar och pressar mina partikamrater i syfte att få dem att göra sig av med mig för att kunna hoppas på nytt tillträde tillmajoritetsmakten.

Sådant kommer inte att fungera. Snarare kan det tvinga oss in i en roll som länge varit vakant i Kalmar. Här finns ingen opposition att tala om. Jag är tveksam till om Socialdemokraterna vill se oss ta det utrymmet. För att Johan skulle klara sig utan oss efter nästa val är en väldigt optimistisk förhoppning, till och med för en så positiv person som han.

Miljöpartiet yrkar på avslag av kommunstyrelsens förslag till beslut.