The time has come, the Walrus said,

to talk of many things:

of shoes, and ships, and sealing-wax, 

of cabbages and kings.

And why the sea is boiling hot,

and whether pigs have wings.

Lewis Carrol; Bakom spegeln

Den får bli en sorts programförklaring för krönikerandet. Då kan man skriva vadsomhelst.
För min arma skalle är som en popcornkastrull, och jag har en dokumenterad oförmåga att hålla mig till ämnet.
Vi kan ju alltid börja med skor, så kanske vi hamnar i kokande hav och grisars flykt, vem vet?

Skor, alltså:
Jag samlade på övergivna skor i mer än trettio år. Ni vet de där sorgsna, ensamma skorna som blivit kvarlämnade på en trappa, i en park, på en rastplats eller mitt på trottoaren. Dem tog jag med mig hem. Skosamlingen fyller två stora flyttkartonger, och nu har jag slutat samla.
Den första skon var en kungsblå (vad heter pumps i singular – en pump?) och låg på en spårvagnshållplats i Amsterdam 1978. Klacken var snedvriden, men annars var den ganska ny. Det såg ut som om en spårvagn hade kört över den.
Den sista, en herrkänga, flöt iland på sydvästra Öland förra året. Den var full av tång, och skosnörena var knutna.
Den mest förbryllande, en snövit damsko, hittade jag på kyrktrappan i Reykavik 1996. Runaway bride?
En falurödkladdig träsko på Munkholmen utanför Trondheim, en ljusrosa foppatoffel på ett köpcentrums p-plats i Kalmar, en lerstyv basketkänga efter Rasslefestivalen, en grå mockastövel på högbrodelen, en pärlbroderad oanvänd sidentoffel på Kastrups bagageband.

Jag har ställt ut samlingen ett par gånger (bl.a på Kalmar läns museum för ett par år sedan), med etiketter på varje sko där det står fyndplats, datum, skotyp och särskilda kännetecken. Så fick betraktarens fantasi fylla i resten.
Ibland, när jag håller skrivkurser, får deltagarna ta varsin sko och skriva vad som faller dem in.
Varje sko verkar ha sin egen historia, oberoende av vem som skriver.
Kvinnan i Amsterdam springer gång på gång efter spårvagnen, kastar sig upp i farten och tappar sin kungsblå finsko. Men hon skrattar bara, för hon är nykär och glädjeyr. Och det är alltid vår.
Och utanför Ölandskusten drunknar igen och igen en ung man, ibland är han fiskare, ibland sjöman. Strömmen drar av honom skon, men han själv blir aldrig hittad.
Kyrktrappsdojan från Reykavik skapar Askungehistorier. Brudgummar letar i åratal över hela Island, runt hela världen, efter foten som passar i den vita skon.

Kanske är det så att tingen själva bär på sina berättelser.
Vi som skriver, vi bara förmedlar dem.

Och grisarna flyger i gryningen.