Jag var tio år då och minns ännu hur jag trollbands av den ödsliga heden, hundens ylande i natten, den förrymde straffången… Jag läste när jag borde ha sovit, sida efter sida, det var så spännande att jag inte kunde sluta.

Detta apropå att SVT i lördags kväll sände A scandal in Belgravia. Engelska TV-kritiker var översvallande i sina recensioner, tyvärr måste jag säga att jag inte håller med dem. Det var hur bra som helst i 80 minuter, men föll samman sista 10.
Berättelsen där Sherlock Holmes träffar Irene Adler, kvinnan som överlistade honom, har ändrats på en avgörande punkt. Manusförfattarna låter Holmes resa till Karachi för att i slutscenerna rädda livet på Adler.  Jag tycker att det är att ta sig väl stora friheter med Sir Arthur Conan Doyles klassiska novell, där Adler tog hem spelet framför näsan på Holmes.
För Sherlock Holmes var hon alltid Kvinnan. Detta eftersom hon matchade honom intellektuellt, hon var hans jämlike. Irene Alder var ett mysterium som Sherlock Holmes inte kunde lösa. Han ville imponera på henne eftersom hon var så intelligent, inte för att han fysiskt skulle vara attraherad av henne.

Benedict Cumberbatch är utmärkt i huvudrollen, men Martin Freeman som vapendragaren doktor Watson är lite vag i konturerna, rent av anonym.
Jag gillar hur denna BBC-produktion använder ny teknik. Man låter oss tittare följa med kameran zoomar in en person och Holmes snabbt läser av vederbörande: yrke, vanor, familj, husdjur med mera. Det bloggas och skickas sms och talas i mobiltelefoner och när ett sms går iväg dyker texten upp som grafik i rutan – snyggt.

Conan Doyles berättelser har filmats otaliga gånger och för mig är Jeremy Brett oöverträffad. Inte nog med att Brett ser ut precis som den Holmes jag ser framför mig när jag läser böckerna. Han är i varje detalj fullständigt övertygande som det kyliga geniet. Arrogant och ironisk, charmerande och omtänksam, grälsjuk och oberäknelig. Men det finns också en sårbarhet hos honom och man förstår att utan vänskapen med Watson kunde Holmes ha försvunnit in i knarkdimmorna för gott.
På lördag är Holmes och Watson tillbaka, dags för Baskervilles hund. Jag kommer att sitta som fastnaglad framför TV:n då också, tro inget annat.

Varför anses det negativt att vara en drömmare? Jag menar, vad vore vi utan dem? Människans alla framsteg är sprungna ur drömmar. Allt bra börjar med en dröm. Jag är övertygad om att de som drömmer mest många gånger är de som åstadkommer mest. De som inte drömmer, dem är det synd om.