Evelina levde där Gud finns "24/7"

Hon är lärarstudent i Kalmar och flyttade till en förort av plåtskjul, överväldigades av människornas tro och älskade plötsligt att gå i kyrkan.

- Nu var det i och för sig jättelängesedan jag var i kyrkan i Sverige, men man går ju inte ut med glädje i kroppen direkt. Där bara älskade jag att gå i kyrkan.

Tog paus från studier

"Där", det är Soweto det. Förstaden till Johannesburg dit svarta människor hänvisades under apartheidtiden. Hit åkte Evelina Rasmussen i fjol, med KFUK-KFUM:s praktikantprogram (Kristliga föreningen av unga kvinnor och män), för att ta ett halvårs paus från sin utbildning och istället ordna aktiviteter för sydafrikanska barn och ungdomar.

Rätt som det var bodde hon i ett pyttelitet studentrum, där grannarna var en hel familj som bodde på tre gånger tre meter. Rätt som det var visade hon lyckliga barn hur man blåser såpbubblor, med hjälp av ståltråd hon hittade på gatan.

Gud finns med jämt

Och rätt som det var, efter att hon lett en linedanceklass med ett gäng ungdomar, tog alla varandras händer och tackade Gud för att han finns och för att de får träna sina kroppar.

- I Sverige är det Gud på söndagarna, men där är Gud med alltid; på jobbet och på möten, på kurser och aktiviteter.

Evelina har en blå sjal runt halsen, som glittrar när hon bläddrar bland alla foton; glada barn, grimaserande barn, skrattande män och kvinnor. Och på ett foto syns ett enormt rum med högt i tak, smockfullt med barn, vuxna och gamla.

- Det där är kyrkan, där samlas flera tusen människor i fyra timmar på söndagarna. Nästan alla går dit, man klär upp sig och det är sång, dans och trummor!

Evelina ler stort och berättar om damer i päls och gucciväskor, gamla gubbar som är uppe och dansar och om barn som skrattar och spelar på trummor. Hon berättar om hur sydafrikanerna inte kunde förstå att man inte bad tre gånger om dagen här i Sverige, undrade hur vi klarar livet utan Gud.

- De har inte mycket pengar. Det finns inget socialt skyddsnät. Varannan kvinna våldtas. Men de har sin tro.

Hur går det ihop, våldet och tron?

- Det frågade jag också. De tittade bara på mig, och förstod inte hur vi kunde ha så lite kriminalitet utan att tro. Men det finns ju så många faktorer. De begår brott för att överleva, människor gick igenom soporna där jag bodde. Och ja, då kommer väl Gud åt sidan för en stund.

Apartheid lever kvar

Evelina är allvarlig nu. Berättar att det finns otroligt mycket kriminalitet i Soweto, och att spår av apartheid lever kvar. När hon gick till en läkare var hon tvungen att kryssa i om hon var svart, vit eller färgad. Vi pratar om varför religion är en så mycket större grej i Sydafrika än i Sverige och Evelina tänker efter en stund, lägger hakan i handen.

Inget gung i psalmer

- Om man skulle försöka prata om verkligheten som den är utan att försöka göra om den... om vi hade haft sången och dansen, psalmer är ingenting som man blir varm och gungar i takt av, då skulle vi kanske ha något som förenar oss. Men varför får man inte dansa och klappa händerna i kyrkan här?

Det tänds en värme i hennes ögon när händer och mun försöker förklara hur vänliga människorna i Soweto var. Det kom fram gamla tanter och tackade henne för att hon, som var vit, bodde i deras stad; "Tack för att du bor här och visar att det inte är farligt".

Tror du på Gud?

- Oj. Inte på Eva och Adam, men jag tror att det finns någonting som hjälper oss. Kanske är det svårt att inte tro, när man har levt så länge så nära de som tror och har sett deras övertygelse.