annonsutrymme
annonsutrymme
Blå Tåget, Hoola Bandoola Band, Nationalteatern, Arbete & Fritid, Risken Finns och Contact var några av de mest framgångsrika grupperna på MNW, skivbolaget som nu i höst fyller 40 år.
Foto: Scanpix och www.progg.se
KULTUR/NÖJE
Publicerad 091009 04:03. Uppdaterad 091009 10:11.
MNW fyller 40 år nu i höst. Det kommer märkas en del.
MNW var skivbolaget i Waxholm som 1969 började med att ge ut LP:n Tigerkaka med gruppen Gunder Hägg.
MNW kom att bli den svenska musikrörelsen och hela proggepokens största och mest framgångsrika skivbolag. Gunder Hägg som efter några år bytte namn till Blå Tåget blev en av de viktigaste grupperna. Hoola Bandoola Band, Nationalteatern och Contact några av de mest framgångsrika på MNW. Risken Finns och Arbete & Fritid några andra av de mer viktiga.
MNW fortsatte vara ledande inom svensk ny musik över punken och vidare genom hela 1980-talet. KSMB, Tant Strul, Wilmer X, Commando M Pigg, Peter LeMarc, Stefan Sundström, Eldkvarn och Rolf Wikström är några av de mer kända som funnits på MNW. Antingen hela sin karriär eller delvis.
När nu MNW firar 40 år kommer det att hända en hel del de närmaste veckorna.
Det börjar med albumet Retur Waxholm där 13 artister har fått uppdraget att tolka var sin valfri låt ur MNW:s omfattande katalog. Resultatet är som oftast med plattor där olika artister gör nytolkningar lite brokigt och blandat.
Det blev nästan bara låtar från 1970-talet som valdes. Kanske säger det något om hur unik och viktig den svenska 70-talsproggen var.
Många av de medverkande artisterna har funnits på MNW i olika långa perioder. Toni Holgersson, Stefan Sundström, Kajsa Grytt, Plura. Och inte minst Johan Johansson som varit producent och ansvarig för bandet som backar upp ganska många av artisterna här.
Johan Johansson gör en av skivans bästa låtar. Med en fin tolkning med rätt känsla för låtens ursprungsidé gör han Vårdsjuk Blågul Fanblues, en underbar pärla från Dom Smutsiga Hundarna. Precis som Johan säger i sin kommentar till låtvalet, Vårdsjuk Blågul Fanblues borde varit en svensk klassiker.
Gunder Hägg, senare Blå Tåget är det mest säreget geniala och musikaliskt egensinniga som funnits i svensk musikhistoria. Därtill synnerligen vackert poetiskt och klarsynt analytiska. Så totalt unika att det finns anledning undra hur i helsike det ska gå att göra tolkningar av deras låtar.
Här finns två stycken. Stefan Sundström & Fjodor gör en svängig T Rex aktig version av Tvivelaktig Kurtis som är riktigt lyckad.
Plura lyckas också hyggligt väl med den mystiska stämningen på I Hajars Djupa Vatten där han lägger sig nära Gunder Häggs original.
Kjell Höglund har för första gången någonsin sjungit något annat än sina egna sånger. Han gör Nationalteaterns Dylanöversättning Men Bara Om Min Älskade Väntar och det känns sådär. Snyggt arr på det hela men Kjells röst nästan dränks.
Men även några artister som inte hållt på så länge och inte haft något med MNW att göra tidigare har tagits med. Sanna Carlstedt gör Vem Kan Man Lita På rätt ordinärt frånsett att hon i vanlig ordning är en synnerligen extraordinär sångerska.
Love Antell gör Contacts Samma Vindar Samma Dofter, Annika Norlin gör en spröd trevande version av Jag Vill Inte Suddas ut från Jösses Flickor och Asha Alis tolkar Röda Bönor. Ingen av dem hör till skivans bättre stunder.
Roligt är att jazzmusikern Jonas Kullhammar bjudits in för att välja en instrumentallåt ur MNW repertoaren och gör en fin tolkning av Badidoom från Archimedes Badkar.
De Lyckliga Kompisarna höjer tempot på Törnrosa, Leif Nylens starka låt från Sånger Om Kvinnor, som de gör tillsammans med Marie Selander som sjöng originalet.
Som helhet är Retur Waxholm ganska lyckad. En jämn skiva, inga direkta bottennnapp men också ont om toppar.
Samtidigt har MNW släppt Peter LeMarc Klassiker, en dubbel-cd som täcker hela hans karriär, även de senare skivorna som inte kommit på MNW. 34 låtar och jag antar att de som läser det här känner väl till större delen av låtarna.
LeMarc är den största och bäst säljande artisten i MNW:s historia och utan tvekan en av vårt lands allra mest populära och djupast förankrade artister.
Peter LeMarc har själv varit delaktig i att remastra hela sin MNW-katalog och det har skett på ett smakfullt sätt och lyfter ljudupplevelsen.
Vad mer att säga? LeMarcs konstant höga klass har skapat mängder av tidlös musik. Han har sitt lätt identifierade uttryck samtidigt som han ständigt förnyar sitt sound med varje ny platta.
Själv skulle jag valt några andra låtar här och där. Definitivt. Men det hindrar inte det faktum att den här samlingen står långt högre än liknande dokumentationer av andra svenska sångare/låtskrivare med långa karriärer.
Bara att titta på de här låttitlarna. Vägen (låter oss längta), Sång för april, (Jag ska) Gå hel ur det här, Ett troget hjärta, Little Willie John, Drivved, Sången dom spelar när filmen är slut, Ett av dom sätt, Senast jag såg änglarna, Du och jag mot världen, Det som håller oss vid liv, Skönt att finnas till.
Vilken svensk artist kan matcha den raden?? Finns någon i dag som ens kommer i närheten?
Efter årskiftet släpps alla LeMarcs MNW-album remastrade med bonusspår. Och när det gäller MNW:s 40årsjubileum så kommer nästa vecka tio klassiska MNW-album, somliga med outgivet bonusmaterial. Det är gott om omistliga pärlor bland de tio.
På väg är också en bok med MNW:s historia och box med fyra cd.
Dessutom blir det en jubileumskonsert.
Vilka som spelar? Commando M Pigg (som var ofattbart bra när de gjorde en spelning för ett år sedan), Blå Tåget och dessutom Archimedes Badkar för första gången sedan 1970-talet. Ja Nationalteatern ska vara med också.
Kan bli en mycket speciell kväll.
Jag återkommer med mer om MNW:s jubileumsaktiviteter.
Den största dödssynden du kan ägna dig åt i dagens samhälle är att inte tro på dig själv.
Nu är det klart att Peter Glyt ska spela charmknutte i årets sommarföreställning på Bastionen i Kalmar.
Idag tänkte jag lyfta fram två starka musikprofiler som nyligen har lämnat oss. Brukar inte göra det så ofta. Det är ju ganska många välkända eller viktiga musikprofiler som lämnar livet varje månad. Senaste veckorna har exempelvis Davy Jones från Monkees, Ronnie Montrose och Louisiana Red avlidit.
Men här tänkte jag då lyfta fram två namn som kanske inte alla känner igen. Dory Previn och Michael Davis som bägge lämnade oss nyligen.
Det är lekfullt och kreativt, samtidigt som Ulla Wennberg levererar skarp samhällskritik i sina bilder.
På elektronikvaruhuset Best Buy i New York känns personalen igen på blå polotröjor och beigea khakibyxor. En dag för något år sedan kommer det in en person i butiken, klädd likadant. Och sedan en till. De köper inget, plockar inte bland varorna utan bara glider omkring bland hyllorna. Till slut är det 80 personer klädda som personalen, som låtsas som att de är där av en tillfällighet.
En minimalistisk poesikonsert, det bjuder Jacques Werup på. Tillsammans med Johan Bergström kommer han till Kalmar på torsdag.
Det finns få arbetsplatser till ungdomar utan utbildning. De som inte vet vad de vill studera får stå med ena foten hemma hos föräldrarna och andra foten ute i vuxenlivet.
Twitter växer. Förra året ökade andelen Twitterkonton i världen med cirka 20 procent.
Det bjöds möjligheter till musik i Kalmar och dess närhet rätt många dagar förra veckan.
Det särklassigt bästa först. Utmärkta metalbandet Frantic Amber dök plötsligt upp i Kalmar och spelade på Harrys. Nästan utan någon marknadsföring.
Tillvarons buller innehåller väldigt mycket tystnad.
Tystnaden däremot kan vara väldigt mycket fylld av innehåll.
Håller man tyst hör man sig själv.
Magen kurrar. Hjärtat bultar. Tinningarna susar. Tarmarna vrider sig i sin knådande syssla.
Det har varit en vecka med väldigt mycket livemusik av olika slag. Klassiska storheter, välkänt och spännande nya namn jag aldrig hört tidigare i stilmässigt stor blandning.
Vi människor är ena konstiga djur. För att få ordning på verkligheten behöver vi se den som mönster, som strukturer. Men med stelnande mönster kommer fördomarna, som blir våra kryckor i verkligheten. Vi vet hur det är.
Ståuppkomikern Özz Nûjen har gjort jättesuccé med sin föreställning "Dålig stämning".
Matkoma. Det skulle kunna beskriva känslan jag får av alla rubriker som berör fenomenet mat. För det är faktiskt precis vad ett av våra grundligaste behov som mänskliga varelser, har kommit att bli.
Rödvin i muggar, slut på toapapper, dans på borden och kyssar i natten. För de allra flesta är det som vilken utgång som helst. Men inte för denna klass. Det är deras sista kväll före examen, och de ska se till att det blir en fest de sent kommer att glömma.
I ett brev till Norstedts förlag den 20 januari 1942 formulerade sig Frans G Bengtsson så här:
”Att skriva böcker är inte något större nöje, för mig åtminstone, men att ha en sådan som denna skriven känns verkligen tillfredsställande.”
Två av de mer personliga och egensinniga komikerna inom svensk standup har besökt Kalmar den senaste veckan. Två som gör sin komik på vitt skilda sätt.
Jag såg en film häromdagen. En sådan jag inte trodde gjordes längre.
Nader och Simin – en separation. Iransk film av Asghar Farhadis.
Det började med att jag ännu en gång läste Konstellation, Niklas Schiölers fina bok om tre stora mästare: Ludwig van Beethoven, Tomas Tranströmer och J-O Waldner. En tonsättare, en poet, en pingisspelare.
|
| Läs mer på bloggen Adeen anser |
När Tommy Körberg står på scen kan man förvänta sig en högklassig föreställning. Efter att sett honom live mängder av gånger känns det numera som en garant för hög klass.
Hasse Holmberg / Scanpix
Varför snackar äldre tanter så mycket?, frågade en ung bekant.
I år blir det hiphop på visfestivalen i Västervik – Jason ”Timbuktu” Diakité kommer att uppträda på den första av de tre festivaldagarna i sommar.
Visst blir man upprörd!
Jag brukade tro att om Arnaldur Indridasons kriminalromaner från Island har ett budskap så är det att man inte ska resa dit.
|
| Läs mer på bloggen, Adeen anser |
Björn Runge gör långfilm om den svenska militära insatsen i Afghanistan.
Det bästa soloalbumet på länge.
Med vinexperten Bengt Frithiofsson är årets uppställning i ”Let’s dance” komplett.
Det brukar i mediala svängar ofta råda en föraktfull inställning mot musik och artister som hållt på ett par år. Det är förstås mestadels komiskt.
Kommer ni ihåg Englandskravallerna 2011. Fattiga områden som framtiden lämnat bakom sig. Plundring, inbrott, mordbrand och upplopp. Knappt ett halvår sedan och redan passerat av nya eländen i nyhetsfloden.
Häromdagen läste jag att den svenska filmcensuren är avskaffad.
|
| Länk till bloggen: Adeen anser |
Foto: Bertil Ericson/Scanpix
Loreen har i dag 670 551 anledningar att vara glad.

Sök i webbsidan
annonsutrymme