annonsutrymme
annonsutrymme
Nostalgisamlaren Lasse Åberg har själv varit högst inblandad i att hitta filmens rekvisita. Kläder och fortskaffningsmedel ska dofta cirka 1958. Stig-Helmer, 20 år, spelas av filmdebutanten Tobias Jacobsson. Foto: Marc Femenia/Scanpix
30 år med Stig-Helmer: Det började med "Sällskapsresan" 1980... Foto: SF
...fortsatte med "Sällskapsresan II - Snowroller" 1985... Foto: SF
..."SOS - en segelsällskapsresa" 1988... Foto: SF
..."Den ofrivillige golfaren" 1991"... Foto: SF
...och "Hälsoresan" 1999. Foto: SF
KULTUR/NÖJE
Publicerad 101007 05:32. Uppdaterad 101007 09:33.
Nu besöker Lasse Åberg åter sitt 1950-tal, med den sjätte filmen i serien om Stig-Helmer Olsson.
Den sista filmen. Eller?
- Njaa, det vet jag inte. Det finns ingen plan, säger Lasse Åberg.
Stig-Helmer Olsson, 20, puttrar fram på en Stockholmsgata på en flakmoppe av märket Crescent. På huvudet har han ett "vurp-ollon", en vit hjälm. Han passerar kvarterets coolare killar – iklädda duffel men hjälmlösa och på moppar helt utan flak – och stålsätter sig för de hånfulla kommentarerna: "Snart ska man väl ha störtkruka när man cyklar också".
Lägg till Folkabubblor, Volvo PV-bilar, läderjackor och pressveck och du inser att Lasse Åberg med "The Stig-Helmer story" är tillbaka på
sin favoritplats: Det svenskt folkhemska 1950-talet.
– Slutet av 50-talet var en intressant tid på många sätt. Jag har aldrig skildrat den så här episkt tidigare, bara i korta texter och filmsketcher. Men visst, man kan nog säga att jag doktorerat i nostalgi, säger Lasse Åberg under en inspelningspaus.
"The Stig-Helmer story" har premiär juldagen 2011. Den satt långt inne - men Lasse Åberg, 70, öppnar faktiskt för ännu fler Stig-Helmer-filmer.
– Det finns ingen plan. Nu har jag i tio år känt att det inte var aktuellt att göra film, men... Jag ser mig som en antropolog som skildrar olika beteenden, inte minst grupprörelser som hälsotrend, golf och båtliv. Och då använder jag Stig-Helmer som verktyg.
Den unge Stig-Helmer, den gänglige mannen på flakmoppen, heter Tobias Jacobsson. Han är en ståuppare och skådespelare som nyligen gått ur Scenskolan i Stockholm, jobbat med teater och nu gör sin första filmroll.
– Alla har en relation till Stig-Helmer. Han är en väldigt tydlig rollfigur. Jag har vuxit upp med de tre första filmerna och skrattat gott åt dem. De har ett berättartempo och en värme som man saknat i svensk komedi. Tanken med den här filmen är att bitar ska falla på plats, att man ska få upp ögonen för varför han är som han är.
Jon Skolmen har i rollen som Stig-Helmers kompis Ole varit med i
alla filmerna. Han konstaterar att "vid första filmen hade alla småbarn. Nu är det barnbarn".
– Ole är som en journalist i filmen. det är han som sätter igång allt
genom att ställa frågan till Stig-Helmer: "Varifrån kommer du egentligen", säger han.
– Lasses filmer har alltid byggt på igenkänning. Den här gången kommer publiken snarare säga "oj, var det så?" Det blir som att sitta i farfars knä när man var liten och säga "berätta om när du var liten".
Den största dödssynden du kan ägna dig åt i dagens samhälle är att inte tro på dig själv.
Nu är det klart att Peter Glyt ska spela charmknutte i årets sommarföreställning på Bastionen i Kalmar.
Idag tänkte jag lyfta fram två starka musikprofiler som nyligen har lämnat oss. Brukar inte göra det så ofta. Det är ju ganska många välkända eller viktiga musikprofiler som lämnar livet varje månad. Senaste veckorna har exempelvis Davy Jones från Monkees, Ronnie Montrose och Louisiana Red avlidit.
Men här tänkte jag då lyfta fram två namn som kanske inte alla känner igen. Dory Previn och Michael Davis som bägge lämnade oss nyligen.
Det är lekfullt och kreativt, samtidigt som Ulla Wennberg levererar skarp samhällskritik i sina bilder.
På elektronikvaruhuset Best Buy i New York känns personalen igen på blå polotröjor och beigea khakibyxor. En dag för något år sedan kommer det in en person i butiken, klädd likadant. Och sedan en till. De köper inget, plockar inte bland varorna utan bara glider omkring bland hyllorna. Till slut är det 80 personer klädda som personalen, som låtsas som att de är där av en tillfällighet.
En minimalistisk poesikonsert, det bjuder Jacques Werup på. Tillsammans med Johan Bergström kommer han till Kalmar på torsdag.
Det finns få arbetsplatser till ungdomar utan utbildning. De som inte vet vad de vill studera får stå med ena foten hemma hos föräldrarna och andra foten ute i vuxenlivet.
Twitter växer. Förra året ökade andelen Twitterkonton i världen med cirka 20 procent.
Det bjöds möjligheter till musik i Kalmar och dess närhet rätt många dagar förra veckan.
Det särklassigt bästa först. Utmärkta metalbandet Frantic Amber dök plötsligt upp i Kalmar och spelade på Harrys. Nästan utan någon marknadsföring.
Tillvarons buller innehåller väldigt mycket tystnad.
Tystnaden däremot kan vara väldigt mycket fylld av innehåll.
Håller man tyst hör man sig själv.
Magen kurrar. Hjärtat bultar. Tinningarna susar. Tarmarna vrider sig i sin knådande syssla.
Det har varit en vecka med väldigt mycket livemusik av olika slag. Klassiska storheter, välkänt och spännande nya namn jag aldrig hört tidigare i stilmässigt stor blandning.
Vi människor är ena konstiga djur. För att få ordning på verkligheten behöver vi se den som mönster, som strukturer. Men med stelnande mönster kommer fördomarna, som blir våra kryckor i verkligheten. Vi vet hur det är.
Ståuppkomikern Özz Nûjen har gjort jättesuccé med sin föreställning "Dålig stämning".
Matkoma. Det skulle kunna beskriva känslan jag får av alla rubriker som berör fenomenet mat. För det är faktiskt precis vad ett av våra grundligaste behov som mänskliga varelser, har kommit att bli.
Rödvin i muggar, slut på toapapper, dans på borden och kyssar i natten. För de allra flesta är det som vilken utgång som helst. Men inte för denna klass. Det är deras sista kväll före examen, och de ska se till att det blir en fest de sent kommer att glömma.
I ett brev till Norstedts förlag den 20 januari 1942 formulerade sig Frans G Bengtsson så här:
”Att skriva böcker är inte något större nöje, för mig åtminstone, men att ha en sådan som denna skriven känns verkligen tillfredsställande.”
Två av de mer personliga och egensinniga komikerna inom svensk standup har besökt Kalmar den senaste veckan. Två som gör sin komik på vitt skilda sätt.
Jag såg en film häromdagen. En sådan jag inte trodde gjordes längre.
Nader och Simin – en separation. Iransk film av Asghar Farhadis.
Det började med att jag ännu en gång läste Konstellation, Niklas Schiölers fina bok om tre stora mästare: Ludwig van Beethoven, Tomas Tranströmer och J-O Waldner. En tonsättare, en poet, en pingisspelare.
|
| Läs mer på bloggen Adeen anser |
När Tommy Körberg står på scen kan man förvänta sig en högklassig föreställning. Efter att sett honom live mängder av gånger känns det numera som en garant för hög klass.
Hasse Holmberg / Scanpix
Varför snackar äldre tanter så mycket?, frågade en ung bekant.
I år blir det hiphop på visfestivalen i Västervik – Jason ”Timbuktu” Diakité kommer att uppträda på den första av de tre festivaldagarna i sommar.
Visst blir man upprörd!
Jag brukade tro att om Arnaldur Indridasons kriminalromaner från Island har ett budskap så är det att man inte ska resa dit.
|
| Läs mer på bloggen, Adeen anser |
Björn Runge gör långfilm om den svenska militära insatsen i Afghanistan.
Det bästa soloalbumet på länge.
Med vinexperten Bengt Frithiofsson är årets uppställning i ”Let’s dance” komplett.
Det brukar i mediala svängar ofta råda en föraktfull inställning mot musik och artister som hållt på ett par år. Det är förstås mestadels komiskt.
Kommer ni ihåg Englandskravallerna 2011. Fattiga områden som framtiden lämnat bakom sig. Plundring, inbrott, mordbrand och upplopp. Knappt ett halvår sedan och redan passerat av nya eländen i nyhetsfloden.
Häromdagen läste jag att den svenska filmcensuren är avskaffad.
|
| Länk till bloggen: Adeen anser |
Foto: Bertil Ericson/Scanpix
Loreen har i dag 670 551 anledningar att vara glad.

Sök i webbsidan
annonsutrymme