annonsutrymme
annonsutrymme
Dan Berglund: Mina Herrar (Troglodyt).
KULTUR/NÖJE
Publicerad 110428 05:30. Uppdaterad 110428 10:42.
Idag handlar det om två viktiga och väldigt bra plattor av vitt skilda slag. Med äldre material som är lika fräscht och bra idag som någonsin.
Dels en av de stora svenska vispoeterna - Dan Berglunds Mina herrar - som är en samling av hans 70-talsmaterial. Dels popeleganten Nick Lowe vars Labour Of Lust, ofta ansedd som hans bästa album, har återutgivits.
"Dan Berglund, den svenska visans kanske kändaste doldis. Avgrundsrösten från Haga som slog igenom med buller och bång 1975 med debutskivan En Järnarbetares Visor. Han tillbringade det politiskt turbulenta 70-talet med att kuska landet runt och spela. Drog sig tillbaka och lämnade musiken helt på höjden av sin popularitet".
De orden har formulerats av lilla skivbolaget Troglodyt kring utgivningen av samlingsskivan Mina Herrar. Det är en utmärkt kort sammanfattning av Berglunds tidiga år inom musiken.
Dan Berglund är åter aktuell. En stark brinnande röst och artist som såväl på scen som på skivåterkomsten "Såna Som Vi" från 2007 visat sig vara lika relevant idag. Ett nytt album släpps också i dagarna.
På 1970-talet gjorde han tre LP-skivor. Två med egna sånger och däremellan en med översättningar av norske vissångaren Rudolf Nielsen
De två med egna låtar, En Järnarbetares Visor och Den Stora Maskeraden, var briljanta båda två.
Helt tidlösa och några av de viktigaste och bästa albumen från sin tid. Troglodyt gör en kulturgärning av stora mått genom att åter göra dessa inspelningar tillgängliga.
På Mina Herrar samlas 17 av låtarna från dessa båda album. Och det är 17 odödliga låtar.
Genomgående strålande material. Högkvalitativt och tidlöst.
Dan Berglund har allt i ett. En sällsynt kraftfull stark röst, ett strålande sinne för lyrik.
Och han är minst lika bra nu när han sedan en del år återupptagit musiken.
Han är här och nu och även det äldre material han spelar live nu är synnerligen starkt.
Och när man sett honom under de senaste åren spela på en vanlig pub med hela publiken andäktigt lyssnande i mer än två timmar på både nya och äldre låtar. Där publiken utgjordes av ett stort antal i åldern 20-25 år och hela publikhavet står med spontant knuten näve och sjunger med i hans äldre alster. Då vet man att hans musik är tidlös och har en kraft som når över ett stort åldersspektrum.
Här finns högklassigt berättande. Om arbetaren på fabriken, om det unga paret som just flyttat samman och lever under knappa förhållanden, kampsånger, längre betraktelser av människoöden, vacker naturlyrik. Johan Och Johanna, En Yngling, Bullen Hade Firat, Everts Sista Arbetsdag, Mina Herrar Som Räknar Profiter, De Mördades Fria Republik, Våren I Backadalen, Ombudsmannen, En Örgryteyngling, En Visa Om Vårt Bristande Samhällsansvar. Sånger som är vackra, välformulerade och ibland argare än det mesta. Framförda med en säker, kraftfull och mycket vacker röst. Varenda låt han skrev på 1970-talet är kusligt relevant än idag.
Mina Herrar är en synnerligen befogad återutgivning. En kulturgärning av stora mått.
Finns det inte det minsta lilla att anmärka på då?
Nej!
Jo, förresten. Det hade varit ännu bättre om alla 23 låtarna från de båda albumen återutgetts i sin helhet.
En klassiker från 1979. Har ofta kallats hans bästa platta. En pop- och rockpärla där han spelar tillsammans med Dave Edmunds, Billy Bremner och
Terry Williams. Gänget som spelade gemensamt under några år. Ibland var de bara Rockpile, ibland Dave Edmunds´ Rockpile, ibland Nick Lowe´s Rockpile.
De var länge förhindrade att göra skivor som Rockpile då de olika medlemmarna var knutna av olika skivbolagskontrakt. När Rockpile väl kunde så blev det bara ett album innan de la ner gruppen
och den plattan var dessvärre inte alls så bra som förväntat.
Nåväl, det är en annan historia. Nick Lowes Labour Of Lust är en ljuvlig platta som känns lika stark idag. Popsinne med rocktyngd bakom är en enkel beskrivning som ger viss vägledning men inte hela sanningen. Nick Lowe är eller var åtminstone känd som mannnen som sprutade ur sig lysande poplåtar med blixtens hastighet.
Hans allra största hit Cruel To Be Kind finns med här. Albumet rymmer i övrigt en mängd stora låtar.
American Squirm, Cracking Up, Switchboard Susan, den lite tuffare Born Fighter.
Den nya utgåvan innehåller också ett extra bonusspår, Basing Street som var b-sida på singeln Cracking Up.
Den största dödssynden du kan ägna dig åt i dagens samhälle är att inte tro på dig själv.
Nu är det klart att Peter Glyt ska spela charmknutte i årets sommarföreställning på Bastionen i Kalmar.
Idag tänkte jag lyfta fram två starka musikprofiler som nyligen har lämnat oss. Brukar inte göra det så ofta. Det är ju ganska många välkända eller viktiga musikprofiler som lämnar livet varje månad. Senaste veckorna har exempelvis Davy Jones från Monkees, Ronnie Montrose och Louisiana Red avlidit.
Men här tänkte jag då lyfta fram två namn som kanske inte alla känner igen. Dory Previn och Michael Davis som bägge lämnade oss nyligen.
Det är lekfullt och kreativt, samtidigt som Ulla Wennberg levererar skarp samhällskritik i sina bilder.
På elektronikvaruhuset Best Buy i New York känns personalen igen på blå polotröjor och beigea khakibyxor. En dag för något år sedan kommer det in en person i butiken, klädd likadant. Och sedan en till. De köper inget, plockar inte bland varorna utan bara glider omkring bland hyllorna. Till slut är det 80 personer klädda som personalen, som låtsas som att de är där av en tillfällighet.
En minimalistisk poesikonsert, det bjuder Jacques Werup på. Tillsammans med Johan Bergström kommer han till Kalmar på torsdag.
Det finns få arbetsplatser till ungdomar utan utbildning. De som inte vet vad de vill studera får stå med ena foten hemma hos föräldrarna och andra foten ute i vuxenlivet.
Twitter växer. Förra året ökade andelen Twitterkonton i världen med cirka 20 procent.
Det bjöds möjligheter till musik i Kalmar och dess närhet rätt många dagar förra veckan.
Det särklassigt bästa först. Utmärkta metalbandet Frantic Amber dök plötsligt upp i Kalmar och spelade på Harrys. Nästan utan någon marknadsföring.
Tillvarons buller innehåller väldigt mycket tystnad.
Tystnaden däremot kan vara väldigt mycket fylld av innehåll.
Håller man tyst hör man sig själv.
Magen kurrar. Hjärtat bultar. Tinningarna susar. Tarmarna vrider sig i sin knådande syssla.
Det har varit en vecka med väldigt mycket livemusik av olika slag. Klassiska storheter, välkänt och spännande nya namn jag aldrig hört tidigare i stilmässigt stor blandning.
Vi människor är ena konstiga djur. För att få ordning på verkligheten behöver vi se den som mönster, som strukturer. Men med stelnande mönster kommer fördomarna, som blir våra kryckor i verkligheten. Vi vet hur det är.
Ståuppkomikern Özz Nûjen har gjort jättesuccé med sin föreställning "Dålig stämning".
Matkoma. Det skulle kunna beskriva känslan jag får av alla rubriker som berör fenomenet mat. För det är faktiskt precis vad ett av våra grundligaste behov som mänskliga varelser, har kommit att bli.
Rödvin i muggar, slut på toapapper, dans på borden och kyssar i natten. För de allra flesta är det som vilken utgång som helst. Men inte för denna klass. Det är deras sista kväll före examen, och de ska se till att det blir en fest de sent kommer att glömma.
I ett brev till Norstedts förlag den 20 januari 1942 formulerade sig Frans G Bengtsson så här:
”Att skriva böcker är inte något större nöje, för mig åtminstone, men att ha en sådan som denna skriven känns verkligen tillfredsställande.”
Två av de mer personliga och egensinniga komikerna inom svensk standup har besökt Kalmar den senaste veckan. Två som gör sin komik på vitt skilda sätt.
Jag såg en film häromdagen. En sådan jag inte trodde gjordes längre.
Nader och Simin – en separation. Iransk film av Asghar Farhadis.
Det började med att jag ännu en gång läste Konstellation, Niklas Schiölers fina bok om tre stora mästare: Ludwig van Beethoven, Tomas Tranströmer och J-O Waldner. En tonsättare, en poet, en pingisspelare.
|
| Läs mer på bloggen Adeen anser |
När Tommy Körberg står på scen kan man förvänta sig en högklassig föreställning. Efter att sett honom live mängder av gånger känns det numera som en garant för hög klass.
Hasse Holmberg / Scanpix
Varför snackar äldre tanter så mycket?, frågade en ung bekant.
I år blir det hiphop på visfestivalen i Västervik – Jason ”Timbuktu” Diakité kommer att uppträda på den första av de tre festivaldagarna i sommar.
Visst blir man upprörd!
Jag brukade tro att om Arnaldur Indridasons kriminalromaner från Island har ett budskap så är det att man inte ska resa dit.
|
| Läs mer på bloggen, Adeen anser |
Björn Runge gör långfilm om den svenska militära insatsen i Afghanistan.
Det bästa soloalbumet på länge.
Med vinexperten Bengt Frithiofsson är årets uppställning i ”Let’s dance” komplett.
Det brukar i mediala svängar ofta råda en föraktfull inställning mot musik och artister som hållt på ett par år. Det är förstås mestadels komiskt.
Kommer ni ihåg Englandskravallerna 2011. Fattiga områden som framtiden lämnat bakom sig. Plundring, inbrott, mordbrand och upplopp. Knappt ett halvår sedan och redan passerat av nya eländen i nyhetsfloden.
Häromdagen läste jag att den svenska filmcensuren är avskaffad.
|
| Länk till bloggen: Adeen anser |
Foto: Bertil Ericson/Scanpix
Loreen har i dag 670 551 anledningar att vara glad.

Sök i webbsidan
annonsutrymme