Med den alla möjliga, omöjliga, bra, bättre och hopplöst bedrövliga utomhusarrangemang av de mest skiftande slag.

Trots att programmet varit offentligt en tid så verkar det vara få som uppmärksammat vad som ska hända på Larmtorgets musikkvällar i sommar. I alla fall möter jag regelbundet folk som undrar om det blir något värt att höra där i sommar.

Jag skrev några rader för en tid sedan och konstaterade då bara att Sara Löfgren och Calaisa var de mest intressanta namnen och jag nämnde inte fler då. Och ärligt talat är det inte så många mer som det finns anledning att jubla över.

De där tisdag- och torsdagskvällarna på Larmtorget har ju haft en stadigt uppåtgående kurva och de två senaste åren har det bjudits ett flertal mer intressanta artister.

I år är programmet då en liten besvikelse. Det har ju ändå varit en hel del fint där. Och programmet har ju till skillnad från andra kommunala jippon bokats med någon slags syn på musik och artister och faktiskt innehållit en hel del artister som står för en kvalitativ och kreativ inställning till sin musik och till varför de håller på med musik.

Det är ju milsvida skillnader mellan artisteri som bygger på att man vill något med sitt musikaliska uttryck och sådana som enbart spelar musik med syftet att vara underhållning.

Musik som är musik eller musik som är underhållning är ofta vitt skilda ting. Därmed inte sagt att det sistnämnda alltid är likgiltigt.

I år präglas Musik på Larmtorget i betydligt högre utsträckning än de senaste åren av artister som var större för evigheter sedan än de är nu. Inte alls så stor andel som är kreativa i nuet.

Desto roligare att Sara Löfgren, en sångerska som slår det mesta och är imponerande mångsidig dyker upp. En av landets allra främsta och mest mångsidiga röster som brukar glänsa i allt från egna låtar med enbart akustisk gitarr till komp till grymma rockurladdningar när hon med suverän pondus kan leverera exempelvis Led Zeppelins Rock´n´Roll.

Och Calaisa som är en så genommusikalisk kvartett med imponerande snygg gruppsång.

I övrigt? Larz-Kristerz förstås.

Resten….Näää…ett flertal artister som är en gäspning och som väldigt få skulle vara intresserade av att se om det vore en mindre entreavgift.

Givetvis är Playtones en publik fullträff men jisses, bandet var tidigare när de åtminstone var lite mer rockabilly/rock´n´roll inte ens bland Blekinges fem bästa rockabillyband. Och nu när de såsat till sig alldeles för mycket känns det ointressant. Men det förstås, lika mjäkigt, färglöst, slätstruket och stelt som på deras aktuella skiva lär det väl inte vara när de spelar live.

Tänk om vi hade fått ett rock´n´roll/rockabillyband som glöder. Som Fatboy förra året.

Skivrecensioner

Love Is All

Two Thousand And Ten Injuries (Polyvinyl Records)

Love Is All har spelat och turnerat ganska mycket under några år. Välkända på de begränsade mindre rockscenerna men fortfarande okända för den så kallat bredare publiken.

Göteborgsbandet har alltid varit ganska intressanta och bra utan att riktigt blomma ut till vad som tycks finnas inom deras kapacitet.

Här bjuds som vanligt på en rad feberrusiga poplåtar som har goda melodier och svävar på en grund av New Wave ideal och rytmik från 1979-80 och ibland även mer hetsiga punkbesläktade grepp.

Jag tycker det är intressant att ett band av idag refererar till Slits som var ett alldeles fantastiskt band. Och visst har Love Is All rätt i att False Pretense har ett stänk av Slits personliga form av new wave-möter-reggae-rytmik.

Gillar också den lite brötiga men också glada popkänslan i The Birds Were Singing With All Their Might.

Love Is All gör hela tiden musik som är väldigt tydligt baserad på ettrig rytmisk new wave pop som den lät 1979-1980 utan att det för den skull låter alltför mycket retro.

*

Paganus

Kalla

Deras första skiva hette Skogsrock och de har ett budskap. De manar till tanke och att ta vara på den värld vi har. Medvetet och politiskt men helt befriat från pekpinnar och partipolitiskt tjafsande.

De gör en slags svensk musik med anor från den brittiska progressiva 1970-talseran på så vis att det är en musik som präglas av öppenhet, vidsynthet och där folkmusikaliska ingredienser möter rock. Det är lika mycket mystik och natur som betraktelser av dagens moderna samhälles skövlingar av sådant. Det är bra musiker, det är välformulerade texter och det sjungs med dialekt. Johannes Söderqvist är sångare och låtskrivare och hans röst låter mjuk och följsam samtidigt som den i hans mer arga poesi uttrycker ilska, förtvivlan och besvikelse över hur vår planet skövlas.

Trummor, bas och gitarr tillsammans med fiol och mandolin skapar en vital och livfull ljudbild. Det må andas progg men det är framförallt en levande och vital rockmusik med arrangemang och en öppenhet kring hur man kan blanda stilgrepp. En öppenhet och känslighet som gör att det faller sig naturligt att se Paganus som en form av nutida progg.

Låtarna håller intresset vid liv genom snirkliga kreativa musikaliska idéer. Allt från mer lågmälda betraktelser till lite äventyrliga saker som tar ut svängarna.

En skiva som förhoppningsvis smyger sig fram och når ut till en ansenlig mängd lyssnare.

Paganus är sannerligen värd att bli kända även utanför Värmland.