annonsutrymme
annonsutrymme
Liselotte Erndin Dahlberg
Krönikor
Publicerad 120220 10:06. Uppdaterad 120220 10:26.
Det började så bra. Precis som det skulle.
|
| Läs också: Schlagerbloggen |
Mollys röst, smärta och nya kaxighet gick rakt igenom rutan och ni hörde alla storheten i hennes ”Why am I crying”. Själv satt jag hemma, med tårar i mina bruna schlagerögon, och ville bara höra den om och om igen som Lena Ph skulle ha sagt. Samma kärlek hyste ni tydligen inte till kexet Andreas Johnson. Visserligen tror jag stenhårt på att han kommer att gå vidare från Andra chansen, konkurrensen är ju liksom inte sååååå stor, men det bidde ändå ett antiklimax. Och jag slickar min sårade stolthet, medger att jag tippar sämre än en skadskjuten kråka, och accepterar ert val.
Vad som däremot inte är acceptabelt är det efterspel som följde när det stod klart att en viss författare gått vidare till Globen. Först skrattade jag gott. Ranelid – detta ”onderrrr” – deklamerade sig hela vägen till en finalplats. Jag tyckte faktiskt att det var rätt kul.
Men ganska snabbt förbyttes den roade minen mot förfäran, ilska och en stor besvikelse över mänskligheten. För över hela nätet växte snabbt ett gigantiskt Ranelidhat fram, bortom alla rimliga proportioner. Och det handlade sällan om kvalitén på låten, om det faktum att ”Mirakel” var ett uselt bidrag eller att Ranelid gjorde en dålig insats som artist. Nej, alla de tusentals kommentarer som florerade riktade i stället in sig på Ranelid som person och då framför allt på hans utseende. ”Sliskig gubbe”, ”fy, fan vad han är äcklig”, ”solbränd av morötter”, var några kommentarer. ”Jag hatar det där äcklet” och ”han borde dööö” var andra inlägg som människor tyckte var relevanta i sammanhanget.
Låt oss nu göra klart att Ranelid är en stor narcissist. Troligen också självupptagen, uppblåst och med en förskönande bild av sig själv. Han ser sig som lika stor som Zlatan och han kallade i går sin seger för ”Norra Europas största triumf”. Karln har ett ego som är klart mycket större än det Globen han snart ska beträda. Om detta finns inga tvivel.
Men – och det här är ett förbaskat viktigt ”men” - ger det någon rätten att spy ut alla dessa vidrigheter på nätet? Att trampa ned i smutsen, håna varenda centimeter på hans kropp, kalla honom äcklig, vidrig och önska honom död?
Mannen har deltagit i Melodifestivalen. Mig veterligen har han varken våldtagit barn, misshandlat pensionärer eller startat världskrig. Ranelid har deklamerat, solbränd, i Melodifestivalen.
Kritik och åsikter ska vi ha runt tävlingen, det är en del av det roliga. Men detta hat är inte roligt. Det är bara obehagligt.
Skämmes ta mig tusan!
Mellons två mest omskrivna herrar förbereder sig. På att vinna. Har ni hört, va?
|
| Läs också: Schlagerbloggen |
Platt fall, fiasko, förnedring och ett uppsträckt långfinger från svenska folket.
|
| Läs också: Schlagerbloggen |
Så var vi framme vid de åtta sista bidragen.
|
| Läs också: Schlagerbloggen |
Det började så bra. Precis som det skulle.
|
| Läs också: Schlagerbloggen |
Känner ni till låten? ”Min dingeling, min dingeling. Oh, vad den är söt när den dinglar omkring”.
|
| Läs också: Schlagerbloggen |
Vilken makt jag har, va?
Läste ni skriverierna efter förra veckans deltävling?
Året är 1977. En knubbig tioåring sitter på den bruna heltäckningsmattan ett par centimeter framför hemmets enda tjock-tv i den nybyggda Lindsdalsvillan.

Sök i webbsidan
annonsutrymme