På soffbordet står ett fat med varma revbensspjäll framdukat tillsammans med 33-centiliters läskflaskor och en skål med ostbågar. Av detta märker dock tioåringen ingenting. Med blossande kinder är hon fullt upptagen med den lilla bandspelaren vars billiga mikrofon är riktad mot tv:ns högtalare. Hon är redo.
Genom hela Melodifestivalen sitter hon så där, med micken riktad rätt tills armen värker, redo att vända på kassettbandet efter 30 minuter. Av familjen kräver hon absolut tystnad, eftersom hon inte vill att mammas röst ska störa mitt i Forbes framförande av ”Beatles”. Först efteråt knaprar hon i sig de nu kalla revbenen. Dagarna efter stänger hon in sig i flickrummet och kör bandet om och om igen. Backar, pausar, spolar fram – tills hon kan varenda textrad, varje tonartshöjning och frasering. Det knastrar, bullrar och i bland får hon gissa sig till orden men det gör ingenting för det här är årets höjdpunkt.

Det var väl ungefär där mitt intresse för Melodifestivalen tog fart. Jag var fast, uppslukad av detta spektakel och jag har ännu inte tagit mig loss...
Och nu ska jag få dela hela härligheten med er, kära läsare! Varje lördag och måndag kommer jag att finnas här med åsikter om allt och alla. Jag ska såga, smeka, ifrågasätta och rasa – allt med samma brutala ärlighet.

I kväll går startskottet i Växjö och vid en genomlyssning av första deltävlingens låtar kan jag med glädje konstatera att här finns faktiskt inte ett enda riktigt bottennapp i år. Den gode schlagergeneralen brukar ju annars ha som tradition att lägga de-bidrag-som-kom-med-som-utfyllnad-för-att-vi-inte-lyckades-skramla-ihop-32-bra-bidrag i det första heatet. Den framtida vinnaren finns med all säkerhet inte bland kvällens melodier men ett bra hopkok av disco, pop, svårmod och flamserier bjuds vi på.
Det senare står förstås den Pepsodentsponsrade Sean Banan för. Hela numret är en uppvisning i kvalificerat trams och blotta tanken på att han skulle representera Sverige i Eurovision song contest i maj får schlagermagen att vända sig. Men – och det här skriver jag med största motvilja – hans Digge-digge-digge-ding-ding-ding är den enda låt som fastnat efter att ha lyssnat på samtliga bidrag. Jag tror tyvärr att ni röstar den vidare. Huvva!

Så här går det i kväll:

Till final: Sean Banan, Dead by April
Till andra chansen: Loreen, Thorsten Flinck

Liselotte kommenterar kvällens låtar

Sean Banan:
Innan ni röstar – VILL ni verkligen att en Pepsodentsponsrad jöns blir kandidat till att representera Sverige i Eurovision song contest???
Abalone Dots:
Härmed är årets vackra-flickor-med-udda-instrument-kvot fylld. Vackert? Ja. Vinnare? Knappast.
The Moniker:
Detta gillas. Genomarbetad låt med ett liv efter festivalen. Överser ni med Daniel Karlssons smått arroganta framtoning kan den här nå långt.
Afro-Dite:
År 2002 var glitterkläder och textraden ”shake it, shake it” ett vinnarkoncept. Nu är det 2012 och vi andra har gått vidare. Men den är go att dansa till!
Dead By April:
Allt är riktigt riktigt bra ända tills Tatuerar-Nisse får magknip. Nej, jag fattar inte. Ja, jag är 45 år. Sångaren låter som att han är med i ett pojkband. Det är alldeles säkert inte meningen men jag gillar det. Kan gå långt.
Marie Serneholt:
Mycket bättre låt än senast. Men ung pop-tjej med dansare brukar inte funka här. Kanske andra chansen. Kanske.
Thorsten Flick & Revolutionsorkestern:
Han kan inte sjunga, hittar inte kamerorna och har ett scenspråk som gör att man glömmer att lyssna på låten. Men han är Thorsten Flinck och det kan tyvärr räcka.
Loreen:
Kvällens snyggaste nummer och bästa röst. Men låten är inte lika stark som fjolårets och Loreen kan ge ett kyligt intryck i tv-rutan. Vinsttippad av spelbolag.