Sveriges värsta journalister. Ett scoop!

Aftionbladet har gått igenom vad domkapitlen har i sina samlingar om ett antal präster - och missat en del. Alla stifts tycks inte granskade. Det är dock enkel journalistik, rent hantverksmässigt. Mentala störningar och allmän kättja blandas i skön förening. Den som läser eländighetsjournalistiken skulle ändå kunna vara lite glad över tanken att det finns särskilda krav på präster. Det är ju denna förväntan som Aftonbladet utnyttjar för att sälja sina tidningar.

Lite uppseendeväckande var beskedet om hur prästvigningar i Stockholms stift går till. Liturgiexperten var i Högby och höll föredrag och undrade om det var handboksbrott när det hette: "Misshandlades av sin man som också var präst efter en trekant." Man vill kanske inte vara med vid en prästvigning i Stockholms Storkyrka - men en gudstjänstagenda lockar, det medger jag.

Ärkebiskopen uttalar sig. "Det är inte acceptabelt - och det står jag för." Jag håller med. Och inser att en del av prästerna Aftonbladet skriver om är mentalt insufficienta på ett eller annat sätt. Annars hade jag gärna sagt som syster Kerstins moster, när uppseendeväckande ting som folk utfört kom på tal: "Det kan inte rekommenderas."

Kanske ska man också påminna sig den artikelserie Aftonbladet aldrig kommer att publicera om Sveriges värsta präster - nämligen de som inte lär Ordet så som det är oss givet utan med fagert tal utför civilreligion. "Fel i läran är värre än fel i livet", brukade domprosten GA Danell påpeka. Han hade en poäng. Men Aftonbladet har inte resurser - eller ens intresse - att jaga villoläror, de läror där mången lär som han/hon själv vill. Så är det också en fast bedrövlig tid.

Hur skulle annars motsvarande granskning av Sveriges värsta journalister se ut? Finns det några sexmissbrukande journalister? Några alkoholmissbrukande? Några dömda för knarkbrott? Har de tagit emot svarta pengar eller deltagit i bjud- och mutäventyr? Har några utfört sitt journalistiska hantverk utifrån devisen "kolla inte storyn, då spricker den!" Finns det i svensk presshistoria någoty exempel på hur en redaktionell suparkultur totalt havererat en tidning? Ja, Kalmar Läns Tidning. Fick man på någon tidning röja upp och bli kvitt försupna medarbetare? Ja, Aftonbladet för att ta ett exempel i nära tid. Och finns några komplett galna journalister? Om detta har vi intet fått veta. Redaktionsledningarna höll medarbetarna om ryggen, som det heter, när det handlar om saken. Var det verkligen fel? Och om det var fel - varför skriver man inte om det? Om det inte var fel - varför är det fel i Svenska kyrkan? Måste alla syndare sättas i stocken?

Vad bör då göras? Ett enkelt förslag:

1. Håll fast vid begreppsparet synd och nåd - och tala och tänk lika allvarligt om bådadera. Synd betyder att något går sönder - i och kring människor. Från synden går inte präster fria. Men också om man spottar på en hundralapp eller torkan sig i r*v*n med den. har den sitt värde kvar. Kyrkan finns till för att upprätta människor. Därför varsnar Kyrkan hur synden kan gömma sig i samtidens strukturer. Vad luras vi till? Vad förmås vi till när gränserna i framåtskridandets namn flyttas?

2. Ge redskapen för en prästväckelse. Försvaga inte prästidentiteten, förstärk den. Prästen finns till för att betjäna människor. Risken är att prästeriet blir ett självförverkligandeprojekt. Då kan det bara sluta illa. Jag ska med stort intresse alltså läsa Bengt Birgerssons bok Som stjärnor i Herrens hand. Perspektiv på Ordets ämbete. Församlingsförlaget i Göteborg har just gett ut den.

3. Undervisa om att det trots allt inte är prästens person som står i centrum utan det Gud gör. Också odugliga redskap kan bli till någon nytta i Mästarens hand.

4. Utred hur det går till vid prästrekrytering och prästutbildning. Vi får präster som inte fått kamratfostran och kamratstöd. Det kommer blivande präster utan besvärande kyrklig barlast. Biskoparna viger dem efter utbildning i religionsvetenskap. Och min erfarenhet är att de bästa präster vi får, är de som är mest kritiska till sin utbildning på Pastoralinstituten. Det boree inte vara så. En mycket kvinnlig student ville att den s k ämbetsfrågan skulle belysas. Hon fick av den något mindre kvinnliga läraren svaret att det var en "icke-fråga". Det var ett a-intellektuellt svar och allvarligt nog av detta enda skäl. Men allvarligare därför att det visar en mentalitet av förtiganden och ideologiska tillrättaläganden, inte av sanningssökande och ifrågasättande.

Icke-frågornas kyrkor kanske plötsligt får se sina icke-frågor på Aftonbladets löpsedlar?