Skit och pannkaka

Det är skillnad på skit och pannkaka, har vi fått lära oss. Och det är det. Jag funderar på kyrkoarbetare. Det finns präster och andra kyrkoarbetare som med säkert öga ser vad som behöver göras, entusiastiskt gör det och som också helt oombedda ser när det behövs en insats för den som har mycket att stå i. Somliga erbjuder sina insatser. Jag ska inte nämna några namn, för då kan de bli högfärdiga. Deras vigning eller tjänst ingår i Kyrkans stora berättelse och de vill ge röst åt den berättelsen, inte bara skaffa sig ett levebröd. De gör skillnad. De baxar tron ett stycke väg. Ofta - men inte alltid - är de på djupet svenskkyrkliga därför att de döpts och fostrats i denna kyrka. Andra gånger kommer de från det som var tänkt att vara väckelserörelser och som blev frikyrkor men de har sett det katolska arvet i Svenska kyrkan och helhjärtat vunnits av det. Det är rätt svårt att beskriva hur mycket jag håller av dem allihop.

Men så möter jag de andra - kanske inte alldeles säkert rent fysiskt men jag kan läsa och se. De använder Svenska kyrkan, förbrukar mer än de producerar. De lägger allra först ut sin ledighet och sedan sina kurser och sedan sin kompensationstid för kursdagarna och sedan sin planeringstid och kanske också en dag för att reflektera. På den återstående tiden går de till jobbet. Det heter så. De är knappast beredda att stå vid gjorda åtaganden om något annat och viktigare kommer emellan. Att de skulle offra något av personlig bekvämnad för Kyrkan, tycks dem vara en helt orimlig tanke - en sådan de alltså alls inte tänker. "What's in it for me?" är deras fråga. Den frågan styr vad de jobbar med. Inte konstigt att det går Svenska kyrkan illa.

Och så läser jag de klerikala skojarna. En kontraktsprost har kommit på att det "uppenbarligen" finns olika uppfattningar vad gäller samkönade vigslar.Med en sådan upptakt till ett inlägg i en dagstidning, kan man veta att det kommer att bli tosigt. Det är bara att förtjust läsa vidare: Hon ser nu en risk för en ensidig fokusering "på Jesus som manlig och församlingen som feminiserad". Slutsatsen? "Detta skulle kunna få till följd att män antingen känner sig främmande för att ingå i en kristen församling - de är ju inte kvinnor - och/eller att de måste bejaka att deras möjlighet till frälsning ligger i att de faktiskt älskar en man." Simsalabim! Det hela är oemotståndligt lustigt. Tänk att få se in i en kontraktsprosts tankevärld. Och slutsatsen igen? "Låt mysteriet vara mysterium." När hon blandat korten så hon inte vet vare sig ut eller in - bortsett från de egenhändigt konstruerade men ack så debila alternativen - räddar hon sig ur dilemmat med slagordet "mysterium". Det är ett grovt missbruk av ordet, må man säga.

Per Bauhn fann i Expressen (24 nov) finner att kyrkan sedan Hedenius tid lärt sig undanglidandets strategi. Jo - om man med "kyrkan" menar sådana företeelser som den nyss citerade kontraktsprosten. Men vi är ju några andra som med goda argument är kristna och inte glider när det gäller sanningshalten. Lukas 1:1-4 är beskrivningen av den antike historieforskarens program och Lukas ska räknas till en av antikens mest pålitliga historieskrivare. Vad säger att det som professor Bauhn är omöjligt, verkligen är det? Undrenh fungerar som tecken - vi ska faktiskt undra över dem!

Per Bauhn menar att kyrkan "knappast erbjuder ett motstånd mot tidens vindar". Det är i begränsad mening sant - vi som gör det har i det svenskkyrkliga systemet marginaliserats i syfte att elimineras. Jag tror jag kan förklara varför. Men då blir det en intellektuell skyldighet att försöka lyssna till deras röster som i det svenskkyrkliga systemet inte ska höras.

Per ser: "vill man bli biskop får man inte ha för mycket funderingar kring trosartiklarnas immunitet mot en omröstning i kyrkofullmäktige" - eller kyrkomötet, för det är där det bränner till, kan jag tillägga. Men just detta har vi ju kritiserat. Högljutt. Eftertryckligt. En annan ordning hade varit möjlig. Mot denna andra ordning har kyrkosystemet försvarat sig. Per Bauhn menar att statskyrkokristendomen "genom sin undfallenhet och luddighet gjort sig otillgänglig för kritik". Inte riktigt. Vi är faktiskt rätt många som likväl fört fram kritik. Vi behöver inte vara bekymrade. Vi hade rätt i vår kritik. Frågan återstår om vi också kommer att få rätt. Det är nu inte en personlig fråga. Det är en överlevnadsfråga för Svenska kyrkan. Det kyrkosystem som inte kan tillgodogöra sig kompetent kritik, är illa ute.

Per Bauhn vill att religionskritiken ska granska vad religioner gör med människor. Frågan är lika intelligent som om man sagt att man borde granska vad politik gör med människor. Själv är jag t ex inte religiös. Jag är kristen. Vad är Per Bauhn - och vad är kontraktsprosten? Samlingsbegreppet religion måste brytas up och handla om vad de olika trossystemen eller insikterna innebär - dogmatiskt och praktiskt. För det är faktiskt på alla sätt skillnad på skit och pannkaka.