Normaliteten

Det är alltså självklart att avvisa påpekanden om vad Svenska kyrkan gör med präster, diakoner och kandidater. I kyrkoordningen sätts kyrkopolitiskt motiverade regler upp för att hindra de kyrkopolitiskt olämpliga att bli vigda, få nya arbetsuppgifter eller tas tillvara. Saken illustreras när man har konferens och det talas om vikten att alla ska bli sedda, uppskattade och använd efter kompetens. Ett kyrkopolitiskt agerande tar över sådana enkla frågor som vem Gud kallar och vilka uppgifter Gud vill anförtro. Samtidigt är det alltså viktigt att alla ska bli sedda. Det är lika kul som med nomineringsgruppen ÖKA - Öppen Kyrka för Alla utom för er,.era jäklar, som den korrekta uttydningen av förkortningen torde betyda.

Men tanken slår mig: Kanske själva lögnsystemet inte är det värsta. Det kan på sitt sätt vara underhållande och nya erfarenheter kan man i det kyrkliga sällskapslivet göra av ord som ingenting betyder, betyder sin motsats eller göra erfarenheter av betydelselöst prat - sådant som handlar om det som ingenting betyder när allt kommer till allt. Jag ser variationer på tema. Jag vill minnas att Frälsaren sagt något i ämnet. Och ändå är det normaliteten som bekymrar mig mest.

Det normalfall, med lögnen som vapen och sveket som verktyg, som genomförts i Svenska kyrkan, köper folk. Den som protesterar har ett persionligt problem - för det strukturella finns inte eftersom det inte får finnas, kan helt enkelt inte finnas. Ergo: vi bekymrar oss inte. Är det bara jag som ser vart detta tar vart?

Den här sortens, snälla förstås, människor vill möta folket, motivera till fortsatt medlemskap i Svenska kyrkan, tala om alla stearinljus som tänds i kyrkorummen och vill påpeka att det de förkunnar är sådant som alla kan tycka är vettigt. Fattar dom inte att vi, som på nära håll sett vad de förmår i det kyrkopolitiska och i accepterandet av lögnsystemet, misstror dem. I djupet misstror dem. Tänk om den misstron skulle bli allmänt känd? Sa inte Frälsaren något om enheten för att världen ska tro? Varför är det ett normalfall att vi lever söndersplittrade?

Jag kan lägga till ett ord om splittringen. I England finns det sådana som utövar transubstansiationen, fick jag höra. "Offentligt?", frågade jag klentroget. Men så var det tydligen. Samma sak med den förskräckliga apostoliska successionen. Den är en succession med handpåläggning som uttryck för en lärosuccession. Vi har den och, uppenbarligen, ändå inte. Att den skulle leda till Rom kanske är mycket sagt - mern den skulle förstås vara ett verktyg för Kyrkans enhet. Tror och lär vi vad Kyrkan i alla tider lärt, är vi samman. Gör vi inte det, behöver vi lärosamtal och bli teologiskt skickliga. Ekumenisk teologi är något betydligt värre än den ekumenik som är sammanslagningar i en krisbransch, som tappat marknadsandelar. Och teologisk ekumenik kräver teologisk kompetens och sanningslidelse. Jag ska inte på nytt anföra Frälsaren i sammanhanget.